Pågår Kalla Kriget 2.0?

Efter en del minskad aktivitet på bloggen av anledningar som snart blir uppenbara kommer här en recension av Mats Johanssons bok “Kalla Kriget 2.0 – Ryssland Rustar“. Boken är en samling sammanknutna mindre essäer som bl.a. avhandlar: Kalla Kriget, Georgien-kriget, rysk utrikes- och intrikespolitik, rysk ekonomi, mänskliga rättigheter, och Sveriges säkerhetspolitik vis-á-vis Ryssland.

Bokens största förtjänst, som man kan ana redan från titeln, är att den fångar fundamentet i hur vi bör förstå det säkerhetspolitiska förhållandet mellan Ryssland och Sverige. De som avfärdar Rysslands betydelse (ofta med hänsyn på orimligheten i ett invasionshot) har ofta  ett analogt AV/PÅ-förhållningssätt till Ryssland. Snarare finns det här och nu en dispyt  mellan Sverige och Ryssland (contention för att låna ett begrepp från sociologin). Inom den dispyten försöker både Sverige och Ryssland utöva inflytande över varandra och detta måste ses som ett kontinuum. Från vårat håll sker det oftast med stöd till mänskliga rättigheter, frihandel och demokrati i Ryssland. Från rysk sida sker detta genom, bland annat, territoriella kränkningar, politiska utspel, militärövningar, underättelseoperationer, informationskrigföring (1, 2), politiska inflytelseagenter (1, 2) med mera. Detta pågår idag. Men det gör det inte på en nivå som är direkt hotande för Sverige. Vad som är dystra tankar, som jag delar med Johansson, är hur förvärras inflytelsebalansen i denna dispyt  i ett tioårsperspektiv med en fortsättning av pågående svensk försvarsspolitik, ett EU som blir mindre och mindre kapabelt, och ett ombalanserande USA (som jag skrev tidigare har militär makt har fortfarande relevans). Att detta sätt att se på inflytande sprids och förstärks är bra och boken diskussion om underättelseoperationer och relationer till våra bundsförvanter Baltstaterna belyser detta väl. Från detta perspektiv pågår “Kalla Kriget 2.0”, som en kamp om inflytande utan öppna krigshandlingar.

Den andra huvudsakliga förtjänsten av boken kommer från skildringarna om den inhemska politiken samt politiska och mänskliga rättigheter i Ryssland, något som Johansson är väl bekant efter hans egna arbete i många fall. Boken beskriver på ett förtjänstfullt sätt den nuvarande marchen från att vara en semi-demokrati mot en autokrati, från en förhoppning om en rysk marknadsekonomi mot en fulländad kleptokrati, från rule of law till rule by law. På bloggen kommer snart ett inlägg där vad Rysslands inhemska problem kan betyda för deras utrikespolitik, det är väl värt att tänka på när instabiliteten ökar.

Dock finns det slutsatser i boken som jag inte är säker att jag håller med om, till exempel att Väst skall ersätta rysk energi (med vilken?) och att Ryssland borde uteslutas ur WTO och Europarådet. Det inte ryskt agerande jag försvarar, men detta är en tydlig avvägning mellan ideologi och strategi. Skulle vi ha större chans att påverka Ryssland om de inte var medlemmar i dessa organ eller om vi slutade importera energi, eller skulle detta öka Rysslands isolering, misstro och skapa agression? Självklart är en diversifierad energiimport mer än önskvärd, Ryssland behöver sälja sin energi för att få sin statsapparat att fungera och för att genomföra sin militärreform. Finns olika importertalternativ blir möjligheten att utöva inflytande mot Ryssland större. Men energihandeln utgör för närvarande mycket av de kontakterna som fungerar mellan Ryssland och Väst och man tvingas helt enkelt samsas. Ryssland är den största exportören av olja, gas, och kol till EU och de behöver ses som en pålitlig exportör.

Men är ömsesidigt beroende lika med interdependens? Nej. Västs approach till Ryssland har varit att försöka knyta närmare kontakter som senare skulle sprida sig till andra områden och väva ihop Ryssland med Europa genom komplexa nät. Detta har inte skett, samarbetet har blivit strikt sektoriellt. Detta kan bero på att förtroende som villkor för interdependens har saknats. Här hade boken kunnat inkluderat mer från ett ryskt perspektiv om Västs roll i att skapa den misstron. När Ryssland var som svagast kördes det över många gånger av Bush trots löften om motsatsen, noterbart exempel kan vara missilförsvarsförhandlingar som Putin tog iniativ till (se denna). Denna typen av politiska misslyckanden utgör en del av grunden i av misstroendet och den anti-Västliga retoriken samt brådskan efter att bli en stormakt igen. Under Putins första tid vid makten var han västorienterad, sökte integration i den Västs politiska strukturer och samarbetadet fungerade väl. Därav är jag inte övertygad om att Öst-Västliga relationer vad dömda till att bli dem det är idag (och ser ut att förvärras mot framgent). I detta ligger problematiken i både underättelsetjänsten och vetenskapen, skillnaden på att beskriva och förklara. Det är till exempelt enkelt att se att Rysslands rustar upp, men beror detta på känsla av osäkerhet för Västs utvidgning, militär-industriella komplexets inflytande, eller är den “strikt” expansionistisk? Säkerligen bitar av allt, men just motiveringar är det svåraste att vara veta.

Men Rysslands stormaktsambitionen bör vi ta till oss. Inneboende i den är att spela en dominant roll i närområdet, vilket Sverige, Finland och Baltstaterna ingår i. Den är inte särskilt märkligt eller förvånande i sig att världens största land med världens tredje största försvarsutgifter vill vara en stormakt samt att makt följer lite minsta motståndets lag och expanderar där den kan. Vad som är märkligt är att vi i Sverige inte inser att det inte är märkligt. Här gör boken sitt bidrag till debatten, den analyserar både Rysslands återkomst som stormakt och de politiska implikationerna detta har för Sverige (exempel höj vårt försvarsanslag). Jag hoppas Johansson delar ut boken till sina kollegor i riksdagen och framför allt försvars- och utrikesutskotten. Boken avslutades med en not om “rysskräck” likaledes skall jag. Det är intellektuell lathet att bemöta argument med epitet och inte i sak. Jag vill mer än gärna, i sak, bli övertygad om att Ryssland inte är att oroa sig över.

Ps. Om ABBA-filmen är avsedd som informationskrigföring eller ej är upp till envar att fundera på men utvärdera först budskap, avsändare och effekt. Diskussion här.

Edit: lade till bild och här är länk till rapportlanseringen av boken med Mikael Odenberg och Jan Nygren