Russian intervention in Ukraine 14: Rubicon

So Russia went there. Either you can call it crossing the Rubicon or coming the the boundary between clever-leader-playing-aggressivly and aggressive-leader-overplaying. And Putin took a huge leap across. Crimea and Sevastopol was annexed and to be incorporated in the Russian Federation. Right upside down, this means a few things, and the first two of them I addressed in yesterday’s post.

1) The long-term worsening of the already very fragile Russian economy running net losses and that is failing to modernise to a knowledge-based economy.

 

2) The loosening of the fabric that bind different ethnic groups together in the ethnic melting pot that the Russian Federation and the former Soviet Union are.

 

3) An weakening of the principles of international and regional order. The use of military force in Europe were for a decade seen as impossible, but as Lawry Freedman wrote pointedly in 1998.

As soon as one side acts as if military force lacks utility, it will give utility to the other side.

 

It was clear earlier that the notions of universal values was not shared by upcoming countries, Russia and China, most notably, but this should be the nail in the coffin for excessive hope placed in international law in curbing power politics.

 

In the former Soviet Union, this will cause a lot of concern, especially from countries with Russian minorities and countries that are trying to resist the Russian Customs Union. And this is a place where the West is not even remotely closed to getting engaged in.  

 

 

BjAg5yZIIAAp1hd

4) A new cold war. In President Putin’s speech, he gave the whole history of Russian grievances against the West and it becomes clearer that this is the way he views the world. The Western-Russian relations were already closing all-time low before the Ukrainian crisis after the Russian 2011-2012 elections where unrest was met with bans on organisations with foreign funding, the Magnitskiy-list was met by a ban on orphans being adopted in the US.

For the credibility of the West, this was (should be) the limit of what could be accepted without a response that is felt (yes I exclude sanctions of a few ideologues). The outright annexation needs to responded against strongly for the principles of international order and for the principle of non-use of military force.

That would include sanctions againts those who actually matters, but also communication with military moves, such as NATO-exercises in Bulgaria and Romania. And no, that is not escalation, it is about maintaining credibility for the whole of the Alliance and it would be seen as provocative unless an annexation was underway.

If this result in a full scale Cold War is yet to be seen, but actions and counter actions do have the potential to set that in motion. A recast of Russia’s relations with the world might be the proper term.

On a potentially positive note, this crisis could potentially transform the current identity crisis of NATO and/or putting some life into the dying project of European common defence policy and/or finally providing some unity for European foreign policy. I say potential since I know that defence policy is, less than much else, driven by logics.

However, by ways of rumour, Merkel has said that if Russia went on and annexed Crimea, she wouldnt get in the way for any sanctions. So this should be the time for a robust Western response that changes the message from “we dont like it but it is OK” to “this is completely not OK”. This would not be bad.

Rysk intervention i Ukraina del 9: Underliggande ryska motiv

Idag har jag tyvärr inte kunnat följa Ukraina hela dagen utan får nöja mig med ett kortare inlägg. Huvuddelen av Ukraina-bevakningen på bloggen har fokuserat på pågående skeenden och därför ska jag försöka snabbt rekapitulera hur jag ser de tre (plus en) viktigaste underliggande konfliktorsakerna.

Mycket skrivits om svensk försvarspolitik så jag håller mig borta från den debatten då den redan täcks med bravur, länkar nederst. Istället försöker jag hålla ögonen på bollen Ukraina och Ryssland. 

1) Regimöverlevnad

President Putins regim står på en svajande grund. Det senare åren har resurserna att omfördela börja sina och det blir svårare att tillfredsställa hela eliten i takt med att ekonomin går back netto utan det får snarare bli omfördelning (diskussion här). Protesterna i Ryssland 2011-2012 och Navalnys framgång 2013 är indikatorer på att politiska klimatet förändras.

Att låta Ukraina passera som en folklig uppresning mot en korrupt elit som sedan fortsätter en pro-europeisk väg hade varit fördärvande för Ryssland. Det minsta man kan göra är att i informationskriget utmåla dem som nazister och fascister som jagar etniska ryssar.

Och detta har effekt. Veckan innan Rysslands intervention var 75% emot medan nu beskriver 29% av Rysslands befolkning händelserna som anarki, laglöshet och rövande, 27% som inbördeskrig och 25% som en coup d’état. Jag vet, jag vet, detta är statistik men det visar hur bilden av folklig resning mot korrupt ledare/elit suddas ut.

2) Stormaktsambitionen

Utan hegemoni i sitt närområde kommer Ryssland aldrig kunna bli en stormakt och Ukraina är där viktigaste landet. Jag har tidigare skrivit om Rysslands utrikespolitiska målsättningar och de är ambitiösa. I korthet går det ut på tre saker: att bli en stormakt, att upprätthålla den strategiska stabiliteten (dvs. balansera negativ påverkan på ryska intressen) och basera internationella relationer på folkrätt.

Händelserna i Ukraina har visat sig vad hur Ryssland egentligen ser på folkrätten (nej, USA är inte fantastiskt heller), utan det ter sig som jag tidigare argumenterat att det är ett mycket bra medel för att främja Rysslands intressen (främst rollen som stormakt) och inte bara ett mål. 

Ryssland hade förlorat Ukraina med Janukovitj fall. Invasionen och ett eventuellt de facto-självständigt Krim, försvagar Ukraina och gör att Ryssland kan bibehålla visst inflytande. Men att ett enhetligt Ukraina går med i tull och eurasiatisk union är av bordet inom det närmaste tiden.

3) Den politiska konflikten med Väst

För Ryssland startade inte den pågående krisen i Ukraina med att överenskommelsen från 21/2 bröts. Snarare ses detta som en fortsättning på en Öst-Västlig spricka som egentligen började på med Balkan 1999 (Kosovo+Serbien) men tog extra fart under 2003 med Irak-invasion, färgrevolutioner och NATO-utvidgning. Detta fortsatte att senare övergå till en arabisk vår och protestfyllda val i Ryssland 2011-2012.

Detta är en väldigt viktigt poäng, Ryssland ser inte färgrevolutionerna och arabiska våren som folkliga rörelser stöttade av ett altruistiskt Väst, utan de ser det som en styrd regimförändring förklätt i moraliska termer. Dubbelmoralen visas av bl.a. hur man man stödja demokrati men vara bästa polare med Saudiarabien.

Det är i ljuset av detta Ryssland ser Ukraina som en fortsättning på ett och halvt decenniums gepolitisk konfrontation där Ashton och Westerwelle går på Kievs gator och manar på våldsamma protestanter att överkasta en folkligt vald pro-rysk president. Det är detta man slår tillbaka mot med militär makt som ses som en desto mer användbart instrument än vad vi i Väst uppfattar det som.

4) Nationalism och självbild

Kopplat till att regimen försvagats har mer nationalistiska strömningar kunna skönjats i Ryssland. Sam Greene, direktör för King’s College Rysslandsinstitut som har undervisat i proteströrelser, daterar denna acceleration till efter protesterna 2011-2012.

Alla länder har protester argumenterar Sam men vad som var speciellt med Ryssland var att ingen kom och som motdemonstrant för regimen, vilket bland annat var ett Nashi:s originella syften då det skapades efter Orangea revolutionen. Detta har lett att man förlitat sig mer och mer på nationalism för instrumentala syften, vilket dock fastnar och blir sjävluppfyllande,

Kopplat till stormaktsbilder går det att säga att Ryssland lider av vad som akademiskt kallas “ontologisk osäkerhet”, i själva sättet man ser sig själv och sin roll i världen lever man i osäkerhet, vilket gör att det är viktigare att “hävda” sig ideligen och knyter an till tredje argumentet att man uppfattar sig i en konstant konflikt. Detta göra att man reagerar med en “omättbar strävan efter absolut säkerhet”.

För övrigt vill jag hylla Wiseman som är en mycket skarpsynt bloggare. Det var hans idé att lägga till den fjärde punkten.

Mest intressant från dagens mediaskörd var de ukrainska soldaterna som fortsatta marscha och sjunga trots skott över deras huvuden, nu med text.

Rysk intervention i Ukraina del 3,4,5,6,7,8

Skrivet: Försvar och Säkerhet 1, 2, WisemanCommander, PM NilssonSvD Wiseman,  SvD Hökmark, DI HultqvistKarin PetterssonSvD Hallgren Söderbaum,, SvD Björklund, DI Hultqvist, Annika NC, Jägarchefen, Cornucopia? 1, 2, 3, 4, 5, DN Pellnäs, Skipper,

Rysk intervention i Ukraina del 4: I startgroparna

Olyckligtvis ökar spänningen på väg mot bristningsgränsen i Ukraina. Det ryska överhuset har nu med 100% för gett tillåtelse till President Putin att använda militär i Ukraina. Notera att detta är en tillåtelse och att beslutet har inte tagits ännu. Innan en eventuell insats skulle ske, skulle man rimligen se till att något som förefaller som en rimlig förevändning  förekomma.

En viktig fråga är om den eventuella insatsen begränsas till Krim eller sprider sig till de pro-ryska delarna i Kharkov och Donetsk där regeringsbyggnader övertagits och ryska flaggor hissats. Samtidigt har Ukrainas försvarsminister kallat de ukrainska trupperna på dess högsta möjliga beredskap. En annan av de viktiga frågorna nu är ifall det kommer att ta några steg att motstå en ökad rysk kontingent med det tveksamma stöd Väst givit dem.

Enhälligt godkännande att använda den ryska militären i Ukraina

Enhälligt godkännande att använda den ryska militären i Ukraina

De internationella samfundets kvarnar maler pinsamt långsamt. Visserligen har FN:s säkerhetsråd kallat in till ett krismöte idag om Ukraina men både NATO:s och EU:s ministrar väntar till och med måndag för sina möten. Det är ju trots allt helg och de kanske har gjort för mycket övningsdygn likt det svenska flygvapnet vid ryska påsken.

I förrgår skrev jag att Georgien var en stor framgång för Ryssland i dagens situation i Ukraina och det finns många paralleller. Främst visades att de överordnade US-ryska relationerna inte skulle offras för Georgien och att reprimander stannade vid hårda ord från EU. Det är svårt att se att Ryssland inte har denna erfarenhet i bakhuvudet precis på samma sätt som en liknande erfarenhet i bakhuvudet kring Ukraina kommer att vara med framöver.

Med den lilla kommentaren vill jag lämna er med några synpunkter jag fått in anonymt som betonar just balansen mellan appeasment och eskalering i maktkampen. Den anonyme vill betona att synpunkterna är NATO-kritiska och att situationen i Ukraina ej visar på Holmströms bedömning att NATO är lösningen utan att NATO är svagt och obeslutsamt.

“Självklart vill Ryssarna säkra sina intressen. De kan uppenbarligen göra det militärt utan att möta motstånd, så vad skulle de ha att förlora på att göra det? Att det som Jakob Hedenskog på FOI säger vore ett misslyckande för Ryssland att tvingas ingripa militärt är sen tidigare överspelat eftersom det misslyckandet redan var ett faktum när de förlorade allt politiskt inflytande i Ukraina när Yanukovych föll.

Precis som i Georgien väljer väst, NATO/EU att blunda för den ryska styrketillväxten tills den är ett etablerat faktum och ryssarna kontrollerar det de vill kontrollera. Vad har de förlorat på att återigen visa att de är beredda att ingripa militärt i närområdet? Om de fick vinter-OS som konsekvens av Georgien får de säkert sommar-OS som reprimand för Ukraina. 

Ryssarna vet att NATO inte är en spelare längre och kan lugnt göra vad de har lust med. USA:s enda tillfälliga offensiva marina resurs i Svarta Havet, USS Taylor, bekämpade ju sig själv för ett par veckor sedan genom att gå på grund, och USA är säkerligen noggranna med att inte störa Ryssland genom att gå emot deras önskan om att Amerikanska fartyg inte ska befinna sig på internationellt vatten i Svarta Havet under längre perioder än högst 21 dagar.

Det är på alla sätt tydligt att Rysslands egenpåtagna intressesfär accepteras av USA och NATO. Har man vingklipp sig själv så har man.”

Rysk intervention i Ukraina del 3: Kolera!?

Att en sekund är en sekund är svårt att bestrida, men tidens gång upplevs ändock subjektivt. En minut på eldpostpass upplevs som ett dygn, ett dygn att bevaka Ukraina upplevs som en minut. Det är mycket pågår men en god översikt och möjliga utfall ges av Johan Wiktorin i hans inlägg från idag. Jag siktar på att vara kortfattad om de stora händelserna och avsluta med bedömning nedan.

— Vad pågår?

Det första är givetvis att Ryssland har förstärkt sin militära position med 6,000 nya trupper och börjat “hjälpa” med säkerheten för lokala regeringsbyggnader. Strategiska byggnader så som TV-stationer och flygplatser har tagits över. Detta visar att informationen att flygplatserna var åter i ukrainsk kontroll som kom från Ukrainas inrikesdepartement igår som jag använde igår ej gäller.  Enligt TT och Reuters via SvD har Ryssland kontroll över flygplatsern i Berbek, Simferopol och Kirovskoje.

Den andra är att det krimska parlamentet har tidigarelagt en omröstning om dess status – dvs. vilken grad av självstyre eller vilket land de ska tillhöra – från 25 maj till 30 mars. 

Det tredje är att Janukovitj höll en presskonferens där han betonade Rysslands rättigheter att agera i Krim men även att han var överraskad att President Putin hade varit så återhållsam i krisen (sic). Janukovitj har bränt det mycket av sitt kapital i de flesta politiska cirklarna i Ukraina. Dock kan han hävda sin legitmitet som Ukrainas president och bjuda in ryska trupper samt i ett vidare destabiliserat/delat Ukraina spela en återvändande roll.

Det fjärde är att Obama höll ett tal om situationen där han talade i konditionalis (rysk militär intervention skulle vara) och gav ett svagt intryck. Detta är mycket oroande då USA är nyckeln för att en utkomst kort om rysk de facto-annexering. Men som Loukas C påpekade så ser nog USA inte att det är värt att gå i klinch med Ryssland över Krim och samtidigt spoilera alla chanser till framgångar i Mellanöstern där så mycket av Obamas fokus varit. 

Den femte punkten som är den första som är mer positiv är att EU ledare har börjat engagera sig tydligare. Carl Bildt är desto tydligare , Storbritanniens utrikesminister Hague anländer imorgon söndag till Kiev, Catherine Ashton på måndag, och Radek Sikorski har förkortat sin Iranresa för att hantera situationen i Krim.

Den sjätte punkten som är en joker i leken är Krims tatarer. När tumultet i Krim började lyckades de den 26/2 mobilisera upp till 15,000 och fördriva de pro-ryska elementen vid parlamentet i slagsmål där tegelstenar och glasflaskor användes som tillhyggen. Det var efterföljande natt parlamentet ockuperades. Detta visar att de har enighet och disciplin. Deras ledare Chubarov krävde att rysk militär återvände till sina baser och de kan komma att spela en viktig roll som insurgenter i ett Krim där ingen annan agerar.

Till syvende og sidst strömmar det in rapporter om stora folkliga protester och oroligheter över Krim. Obekräftade uppgifter säger att det tagit över stadsförvaltning i Kharkov. Denna typ av oroligheter på gatan kan både stärka Ukrainas vilja att försöka återupprätta kontroll eller Rysslands case för att göra detsamma. Demonstrationen i Donetsk verkar ha upphört väldigt plötsligt.

BhpCCdJCIAAFHop.png-large

Kharkov

— Bedömning:

Det är hög tid att uppdatera min ursprungliga bedömning; jag bedömde i det läget en rysk intervention ej trolig och jag skrev att Ryssland hade allt att vinna på att få en intervention som förestående och att Västs reaktion var avgörande.

Nu har Ryssland testat både USA:s, EU:s och Ukrainas beslutsamhet och man knuffar och knuffar tills man får motstånd vilket hittils har uteblivit. Vad som i början, i mina ögon, framstod som en otydligt agerande börjar peka mer och mer att en målsättning har överenskommit. Detta är scenariot jag igår benämnde kolera, ett de-facto självständigt Krim. Detta stärks bland annat av att underhuset i Duman börjar kalla på Putin att stabilisera Krim. 

De facto-självständigheten kan både finnas formellt inom Ukraina och med en självständighetsdeklaration. Det ska mycket till för att flytta ryska enheter militärt när de nu parkerat sig med inbjudan av de lokala Krim-regeringen, det trots allt är det en kärnvapenmakt vi talar om. De flyttar nog sig inte förrän de fått en bestämt pro-rysk ledning på plats säkert mer förmåner därtill.

Ett de facto-självständigt Krim som bjuder in Ryssland att bidra med säkerheten ger eko av ett mönster vi sett i Sydossetien, Abchazien och Transnistrien där ryska “fredsbevarande trupper” varit orubbliga i ett tjugoårsperspektiv och för övrigt en av huvudandledningarna att CFE-avtalet till sluts bröts.

Detta har varit ett stor strategisk tillgång för Ryssland då det tekniskt utesluter medlemskap i NATO och EU men även bibehåller rysk inflytande och värdnationen försvagad. Undantag har dock gjorts med t.ex. Cypern men i fallet Georgien skulle man få en konflikt på sig direkt.

I slutändan är det att fråga sig om vågen som balanserar mellan pest (krigsrisk) och kolera (de-facto självständigt Krim, har vägt över för mycket åt kolera?

A thing of de-facto independence is a pain forever – Parafraserad Keats.

På temat: Försvar och SäkerhetCornucopia 1, 2Lång och gedigen bakgrund på Väst-Ryska relationer signerat Jägarchefen

Att våga prata makt

Sovjetunionens upplösning ledde till ett paradigmskifte i internationell politik från ett nollsummespel på global nivå till hopp om en ny världsordning baserad på FN:s funktion och mänskliga rättigheter. I och med detta försvann det enande hotet i Sverige runt vilket både vårt civila och militära försvar samlades.

Men det försvann något mer i processen, vår förmåga att prata om makt. I många av de viktigaste besluten inom utrikes- och säkerhetspolitiken finns det en spänning (eller dialektik) mellan makt och moralitet. Existensen av båda är en förutsättning då makt ej accepteras utan referens till moralitet (i hänseendet rättfärdighet). Och tvärtom skulle den rättfärdigaste inte kunna nå sitt mål utan maktfundament för påverkan.

Här finns risken att jag hamnar i begreppsförvirring. Är inte moralitet en källa till makt eftersom makt är inflytande/påverkan snarare än materiella ting? Mitt svar blir att rättfärdigheten i ens moraliska anspråk är i sig inte en källa till makt utan de blir det hur de blir accepterade av andra. Ta exemplet av nybyggare i Israel och Palestina där palestiniernas inflytande kommer från hur dess anspråk accepteras medan nybyggarnas expansion generellt sett inte accepteras. Det viktiga att komma ihåg är att makt är ett relationellt koncept snarare än ett possessivt, även om de possessiva delarna (militära, ekonomiska, och kulturella) är vad som kan skapar påverkan. I denna mån kan man säga att Frankrikes militär generar mer makt än Tyskland baserat för att man använder den.

Åter till Sverige. I Sverige är vi duktiga på att prata om moralitet. Vi baserar ofta vår omvärldsuppfattning och utrikespolitik på goda doser av idealism. Följden har dock blivit att vi missar att prata om maktfundamenten för att uppnå våra mål. Det är mer än uppenbart idag med “avslöjandena” om FRA.

Public Service gör stora rubriker att Sveriges signalunderättelsetjänst inhämtar underrättelser om en kraftig rustande militärmakt i vårt närområde som vi är i en politisk konflikt med (1,2,3). Till råga på allt gör vi detta tillsammans med någon som vunnit två världskrig för Europa och idag bidrar med 70,000 män och kvinnor i Europa för sina säkerhetsgarantier till nästan hela Europa. Jag hade varit flera gånger oroligare om FRA inte hade gjort detta. Till exempel så visar SvD idag att detta gav oss kännedom om Georgien-kriget innan USA ens själv gjorde det, vilket är ett starkt kvitto om något på FRA:s nytta.

Bilden av FRA

Bilden av FRA

Sparkar jag inte in öppna dörrar? Vet inte alla om hur självklart underättelsinhämgning är? Jag trodde att så var fallet, men sedan jag får den lätt upprörda frågan av en bekant varför folk inte reagerar starkare på Sveriges “spionage” (vilket för övrigt är något annat). Detta och SVT:s skandalrubriker (1,2,3,4,5) visar på att dessa nödvändiga funktioner för staten inte alls är självklara och många läger inte alls uppskattade.

I sak ser jag ser inget märkligt med underättelseinhämtning mot ryska energiföretag så som de används och jag tvivlar inte på att motsvarande inhämtning bedrivs mot Vattenfall. Vidare har jag inte sett något bevis på att NSA har beställt FRA att bedriva inhämtning, det är regeringens privilegium. Ifall det har skett skulle situationen vara mer problematisk, men knappast skandalös (Se UNT där FHS Lars Nicander medverkade).

Desto viktigare vill jag återkomma till min huvudpunkt: det känns som förmågan att prata om makt (i avseendet materiella och samarbetsmässiga åtgärder för att nå inflytande) har minskat drastiskt de senaste decennierna. Det diskuteras inte hur militär makt skulle bidra till att öka Sveriges inflytande och möjligheter att föra vidare våra intressen. Det diskuteras inte hur vi kan öka vår energiproduktion för att främja svensk och europeisk självständighet. Det diskuteras väldigt lite i den offentliga debatten hur FRA:s skickliga arbete kan resultera i inflytande i våran viktigaste bilaterala relation, den med USA. Eller i Carl Bildts ord, hur vår kunskap, kapaciteter och kontakter kan ge oss det nödvändiga inflytandet för att få igenom våra intressen (vår moralitet).

Detta är inte för att argumentera att makt är alltid det överordnade målet utan detta är ett argument för att maktfundamentet måste också diskuteras. Makt är den slutgiltiga skiljedomaren där idéer och intressen kolliderar, och för att se till att våra idéer och intressen främjas behöver dem ett maktfundament.

På temat publicerade Wiseman precis ett läsvärt inlägg på väldigt snarlikt tema som bör läsas.

Media:  DN 1234Aftonbladet 12SR 1

Femte Brevet om NATO

Oscar,

din distinktion mellan det önskvärda och det sannolika i det förra brevet är väldigt bra utformad. Om jag skulle spetsa mot mig själv, så skulle det vara att jag vill ha något ouppnåeligt. Fast å andra sidan hade vi den viljan för inte så länge sedan.

Vi är på väg mot en NATO-anslutning, jag kan se att betydelsefulla aktörer driver detta hårt. Idag skrev ju SvD om Försvarsmaktens hemställan att få planera för Host Nation Support dvs. att kunna ge logistiskt stöd för att kunna ta emot militär hjälp. Samtidigt går det ju att säga att drömmen om en NATO-anslutning utan folkligt stöd också är en form av önsketänkande. En minst sagt bräcklig grund vid påfrestningar, menar jag, och därmed är vi inne på grannarna.

Jag är inte så mycket på anti-NATO-linjen att vi måste visa hänsyn till Ryssland. När Ryssland var som svagast påbörjade de baltiska staterna sin resa till medlemskap i alliansen, något som fullföljdes för ett decennium sedan. Jag har förståelse för den ryska rädslan för att bli invaderad från Väst, vilket de blivit av både Napoleon och Hitler. Historien förskräcker. Men, trots den ryska svackan efter Sovjetunionens kollaps och Västs militära överlägsenhet, så har landet inte blivit invaderat igen. Väst vill inte starta ett anfallskrig mot Ryssland helt enkelt.

Rysslands argumentation att Sverige och Finland i dagsläget ska avstå medlemskap är därför inte särskilt trovärdig. Däremot skulle en svensk och finsk ansökan vid ett försämrat omvärldsläge kunna användas i informationskrigföringen för att underminera just det folkliga stödet.

Därmed är vi inne på en annan grannparameter som är viktigare. Vad säger Finland? Dess erfarenheter av Sverige är väl minst sagt blandade på området. Det starka svenska försvaret backade upp Finland under kalla kriget och minskade därmed det sovjetiska inflytandet över landet. Draget att överraskande ansöka medlemskap i EU utan djupare konsultationer förstörde en del av det förtroendekapitalet. När vi nu rustat ned en hel del innebär det att vi måste koordinera oss närmare med Finland när det gäller förhållandet till NATO. Det uppfattar jag att de nutida politikerna är noggranna med utan undantag.

Det går ju att invända mot min argumentation att jag inte förstått att själva vitsen med en allians är att den ska vara stark och trovärdig, och att NATO är det. Mot det går det att invända, vilket jag gör i Korridoren till Kaliningrad, att man måste ha en egen förmåga själv. En snabb, begränsad operation som fullföljs innebär sannolikt någon form av uppgörelse stormakterna emellan. Vem riskerar ett stort krig för att någon medlem inte hade ordning på försvarsförmågan?

Vi vet ännu inte hur Afghanistan slutar, men det är svårt att argumentera hem att NATO “vunnit” den konflikten. Intressant nog, menar dessutom många NATO-anhängare att EU inte är en trovärdig krishanterare när det gäller hårdare säkerhet, samtidigt som NATO är det. Fast det i stort är samma länder.

Skillnaden stavas USA, och då är vi åter på frågan: Ska vi ha den militära relationen främst bilateralt eller via en organisation? USA:s militära makt sätter också vår egen förmåga i blixtbelysning. Ju svagare vi är militärt, desto mer beroende blir vi av USA, alldeles oavsett tillhörighet.

Det hela är en process. Under vårt skrivande har jag för egen del för mitt inre börjat se en panel för värme och ventilation i en bil av äldre årsmodell. En sådan där med tre reglage från kallt till varmt, du vet. På mina reglage står det Folket, Försvarsförmåga och Finland. Ska vi gå med i alliansen ska dessa villkor vara uppfyllda, enligt min mening. En väg förutom egen, högre försvarsförmåga som skulle ge handlingsfrihet för framtiden vore ett större engagemang i Nordic Security Dialogue, som lanserades i höstas.

Tack Oscar, för dina brev så här långt, jag har lärt mig mycket och fått nya saker att fundera på. Vi kan väl vara överens om att vi inte får försätta oss i ett läge, där vi på grund av en kris hastigt ansöker till NATO med 1/3 av folket bakom denna ansökan, och svaret blir nej?