Oscar,
din distinktion mellan det önskvärda och det sannolika i det förra brevet är väldigt bra utformad. Om jag skulle spetsa mot mig själv, så skulle det vara att jag vill ha något ouppnåeligt. Fast å andra sidan hade vi den viljan för inte så länge sedan.
Vi är på väg mot en NATO-anslutning, jag kan se att betydelsefulla aktörer driver detta hårt. Idag skrev ju SvD om Försvarsmaktens hemställan att få planera för Host Nation Support dvs. att kunna ge logistiskt stöd för att kunna ta emot militär hjälp. Samtidigt går det ju att säga att drömmen om en NATO-anslutning utan folkligt stöd också är en form av önsketänkande. En minst sagt bräcklig grund vid påfrestningar, menar jag, och därmed är vi inne på grannarna.
Jag är inte så mycket på anti-NATO-linjen att vi måste visa hänsyn till Ryssland. När Ryssland var som svagast påbörjade de baltiska staterna sin resa till medlemskap i alliansen, något som fullföljdes för ett decennium sedan. Jag har förståelse för den ryska rädslan för att bli invaderad från Väst, vilket de blivit av både Napoleon och Hitler. Historien förskräcker. Men, trots den ryska svackan efter Sovjetunionens kollaps och Västs militära överlägsenhet, så har landet inte blivit invaderat igen. Väst vill inte starta ett anfallskrig mot Ryssland helt enkelt.
Rysslands argumentation att Sverige och Finland i dagsläget ska avstå medlemskap är därför inte särskilt trovärdig. Däremot skulle en svensk och finsk ansökan vid ett försämrat omvärldsläge kunna användas i informationskrigföringen för att underminera just det folkliga stödet.
Därmed är vi inne på en annan grannparameter som är viktigare. Vad säger Finland? Dess erfarenheter av Sverige är väl minst sagt blandade på området. Det starka svenska försvaret backade upp Finland under kalla kriget och minskade därmed det sovjetiska inflytandet över landet. Draget att överraskande ansöka medlemskap i EU utan djupare konsultationer förstörde en del av det förtroendekapitalet. När vi nu rustat ned en hel del innebär det att vi måste koordinera oss närmare med Finland när det gäller förhållandet till NATO. Det uppfattar jag att de nutida politikerna är noggranna med utan undantag.
Det går ju att invända mot min argumentation att jag inte förstått att själva vitsen med en allians är att den ska vara stark och trovärdig, och att NATO är det. Mot det går det att invända, vilket jag gör i Korridoren till Kaliningrad, att man måste ha en egen förmåga själv. En snabb, begränsad operation som fullföljs innebär sannolikt någon form av uppgörelse stormakterna emellan. Vem riskerar ett stort krig för att någon medlem inte hade ordning på försvarsförmågan?
Vi vet ännu inte hur Afghanistan slutar, men det är svårt att argumentera hem att NATO “vunnit” den konflikten. Intressant nog, menar dessutom många NATO-anhängare att EU inte är en trovärdig krishanterare när det gäller hårdare säkerhet, samtidigt som NATO är det. Fast det i stort är samma länder.
Skillnaden stavas USA, och då är vi åter på frågan: Ska vi ha den militära relationen främst bilateralt eller via en organisation? USA:s militära makt sätter också vår egen förmåga i blixtbelysning. Ju svagare vi är militärt, desto mer beroende blir vi av USA, alldeles oavsett tillhörighet.
Det hela är en process. Under vårt skrivande har jag för egen del för mitt inre börjat se en panel för värme och ventilation i en bil av äldre årsmodell. En sådan där med tre reglage från kallt till varmt, du vet. På mina reglage står det Folket, Försvarsförmåga och Finland. Ska vi gå med i alliansen ska dessa villkor vara uppfyllda, enligt min mening. En väg förutom egen, högre försvarsförmåga som skulle ge handlingsfrihet för framtiden vore ett större engagemang i Nordic Security Dialogue, som lanserades i höstas.
Tack Oscar, för dina brev så här långt, jag har lärt mig mycket och fått nya saker att fundera på. Vi kan väl vara överens om att vi inte får försätta oss i ett läge, där vi på grund av en kris hastigt ansöker till NATO med 1/3 av folket bakom denna ansökan, och svaret blir nej?
OAJonsson 
Hela brev serien har varit mycket fascinerande att följa, jag har fått nya tankar och bekräftelse på egna. En intressant sak som jag har noterat under året är den brist på opinionsbildning som media generellt ger, bara en dagstidning försöker diskutera försvars frågan, jag misstänker att allt för är intresserade. I rösträknarnas värd är de som är födda efter 1989 tyvärr alltför intressanta. Vi får se vilka som tvingas bjuder in gäster utan mat på bordet. Jag ser hellre ett starkt svenskt försvar.
Kul att höra CH!
Japp, det är sannerligen en lustig struktur för opioninsbildning i försvarsfrågan. Jag ämnar att återkomma på temat!
En reflektion man kan kosta på sig att göra är: Vilket Nato är det egentligen vi skulle ansluta oss till? Nato är ju som bekant ingen statisk organisation. Hur såg Nato ut för 10 år sedan? Hur ser det ut idag? Vilken skepnad kommer Nato att anta om 5-10 år? Ett ekonomiskt sargat US vänder delvis Europa ryggen. Satsar istället krafterna i den asiatiska världsdelen. Vad händer med Nato om US, av t ex ekonomiska skäl, lämnar det europeiska Natosamarbetet. Hur omformerar i så fall Europa sina stridskrafter. Under vems samordning och ledning. Intressanta frågeställningar – värda att reflektera över!? Det enda säkra är att världen förändras – så även allianser.
Sannerligen är det så. Å andra sidan kan man vända på steken som jag gjorde i inlägget “Vad bidrar NATO till egentligen?”, hur ska vi göra för att behålla USA:s intresse? Ta ansvar. Att ta ansvar gemensamt förutsätter i vissa fall ett tillhörande av samma ramverk. Eller vad tror du?
Frågeställningen är komplex. Är helt ense med dig att vi primärt måste ta eget ansvar för vårt försvar. Det är en grundläggande fråga, det kan ingen annan ta ansvar för – kommer heller inte att göra det . . . Ensam är sällan stark, varför det är en fördel att tillhöra någon form av ramverk som man litar på och har kapacitet att bistå i ett s k nödläge. Omvänt – begär denna hjälp, måste vi vara beredda att göra motsvarande, dvs. hjälpa denna/dessa part/-er när de hamnar i en nödsituation. Ömsesidighet är en gyllene regel i sådana sammanhang. Detta är naturligtvis både en tillgång och en omtvistad stötesten. Vi kan inte räkna med att bara få – utan också att återgällda när så behövs. Situationer vi inte kommer att råda över. Här sätts ansvarsfrågorna på sin spets. Grundvalen för att delta i ett ramverk bygger på ömsesidighet och ansvarstagande. Nu är det ju också så att ramverket blir betydligt intressantare när man vet hur ”fyllnadsmaterialet” utformas.
Problemet uppstår när och om ramverket krakelerar. Det var också det jag syftade på när jag spekulerade i svårigheterna som den amerikanska ekonomin står inför framöver. De gör ett antal val inklusive bortval. Här måste Europa vara realistiska – US kommer med all sannolikhet att successivt dra sig bort från Europa – därtill tvingade av ekonomiska skäl. Europa måste stå på egna ben inom en inte alltför lång tidsrymd framöver. Vad kommer detta att medföra? Vilken är innebörden? Hur ser ett försvarsamarbete ut i en kostym där US inte längre ingår, mer än marginellt? Hur ser de nya drivkrafterna ut?
Idag ser tyvärr inte drivkrafterna ut. Det som jag befarar, och skrev i tidigare brev, är att en ytterligare kris behövs för att antingen överkomma de suveränitetsbekymmer som hindrar en djupare integration, eller får staterna att öka sina egna anslag.
När Kriget startar i Mellanöstern kommer det även sprida sig till Balkan.
Då kommer Nato-medlemmar gå på rov för att ta Territorium från andra.
Detta kommer att få till följd att Nato som är en Försvarsorganisation spricker och upplöses,
då USA måste gå emot sina Natoallierades Territoriella Erövrarplaner.
Arne Strand.