Att ställa svåra frågor

Nackdelen med att ställa svåra frågor är att det, kanske uppenbart, är svårt och ibland omöjligt att ge bra svar. Fördelen är att de ofta är de mest intressanta och kanske viktigaste frågorna. Frågor som: “Hur mycket har Rysslands väpnade styrkor ökat sin kapacitet?” eller “Har Moderaterna övergett sin tidigare roll som försvarsvänliga?” går att svara efter en viss efterforskning. Inte för att de gör dem mindre viktiga, men “Varför genomför Ryssland denna upprustning?”, “Vad bör Sverige göra för att möta den?” och “Varför prioriterar Moderaternas ner försvaret?, kan man tvista om även efter all tillgänglig materiel gåtts igenom.

I vetenskapen, och livet i övrigt för den delen också, är det enklare att beskriva skeenden än att korrekt förstå vilka intentioner som driver dem. Jag kommer ge min syn på de två förstnämnda frågorna medan Moderaternas partitaktik lämnar jag till någon med större insikt i densamma. En förutsättning för att kunna svara hur Sverige bör möta den ryska upprustningen på bästa sätt är att förstå vad som driver den (vad Wiseman kallade för 10,000-kronors frågan). Anledningarna till Rysslands upprustning och mer konfrontativa utrikespolitik är flera. Vi kan datera starten grovt till 2007 då bland annat Putin gav ett uttalande om att flygaktiviteten skulle öka i närområdet, något som demonstrerats med all önskvärd tydlighet (om än inte offentlighet?).

“The foreign policy of Russia is the continuation of its domestic policy”– Boris Nemtsov, f.d. vice premiärminister hos Yeltsin.

Det absolut viktigaste drivkraften, anser jag, är detta är ett sätt att behålla makten. Ryssland är en vasallstat där hegemonens makt beror på omfördelning av politiska varor för inflytande, snarare än via institutioner (läs gärna föregående inlägg om mil-industriella komplexets inflytande). Och som det omfördelas och berikas. Problemet är att när inkomsterna ökar och levnadsstandarderna inte går upp i motsvarande grad som det gjorde under främst Putins andra termin (2004-2008), ökar missnöjet. Protesterna 2011-2012 var extraordinära. Ett praktiskt sättet att dämpa folkets missnöje (förutom givetvis att sträva efter att göra det bättre för dem och ge dem verklig politisk representation) är att skapa fiendebilder. Precis så anser Miriam Elder, journalist för The Guardian i Moskva i många år, att vi ska förstå den nya omtalade anti-HBT lagen. Regimen behöver definiera sig att vara emot något för att ena leden, speciellt viktigt för en regim där idelogin inte fyller den funktionen.

Här inom kan sägas paradoxen ligger i förhållandet mellan Väst och Ryssland, medan Väst är beroende av extern stabilitet är för intern utveckling, är Ryssland beroende av extern instabilitet för intern stabilitet.

Detta beskriver viljan att hålla kvar makten, men det måste finnas mål med makten också. Berikning kan vara viktigt nog, men en ytterligare betydande drivkraft finns i revanchismen. Att dagens regim verkar drivna av ett omättbar hunger för säkerhet, finner sina spår i modern rysk historia. Efter Sovjetunionens fall var Ryssland förvridet i inre politisk kamp, förödande Tjetjenien-krig, ekonomisk kris, förfallande väpnade styrkor och ett Väst som intervenerande i ryska inrikesaffärer och politiska utveckling. Man förlorade sin roll som ett av världens två viktigaste länder med globalt inflytande, till att bli en fallerande stat på randen till inbördeskrig. De som upplevt både Sovjets storhet och krisen i efter självständigheten (dvs. regimen) vill inte riskera något liknande igen. Detta går en bit att förklara varför en stark ledare föredras framför genuin demokrati bland folket. Att lägga till har man en annan syn på de väpnade styrkorna i Ryssland. Det är den främsta av statliga institutioner med ett starkt symbolvärde, därav bland annat de gigantiska militärparaderna.

Sammanflätat med revanchismen är den begynnande nationalismen. Det är vanligt förekommande i stater med svaga och fallerande institutioner att man börjar mobiliserar stöd längst med etniska linjer. I Rysslands politiska system där partier och koalitioner opererar i spegelsalar som synvillor och illusioner (och ibland utan original), och där partierna snarare är till för att legitimera makten än att utöva den, finns det grogrund för nationalism som talar direkt till folket om det ryska folket, dess värderingar och utan att bli politisk (som i politisk i politikerförakt). Även fast dessa nationalistiska strömmar kan vara skapade av Kremlin – exemplet får vara ultranationalisten Zhirinovsky som startade sin bana som KGB-sponsrad pro-västlig/demokrati/marknadsekonomisk politiker som förespråkade Sovjetunionens bevarande, och sedan blev en noterbar ultranationalist – är det värt att notera att man börjar använda sig av russky (etnisk ryss) istället för som alltid tidigare rossisky (folket av Ryssland). En negativ förändring och som Anatol Lieven argumenterat: Ryssland har ett dilemma att man inte både vara generell hegemon i Forna Sovjet och samtidigt förespråka en strikt nationalism, det finns för många etniciteter i dessa länder, men inte minst i Ryssland i sig självt.

Maktens gång?

Maktens gång?

Utöver detta tillkommer givetvis vad bedömare ser som Rysslands största ‘objektiva’ hot att lösa med militära medel; Norra och Södra Kaukasus, Centralasien och Ö-dispyter i Ostasien. Dessa får återkommas med senare i en tour de table.

Men om Rysslands utrikespolitik mestadels är en funktion av inrikes bekymmer, behöver vi då oroa oss i Sverige? Många bedömare, inklusive Sveriges statsledning, skulle säga  “Nej”. Jag tycker det är ett för enkelt svar. Fiendebilderna och den revanchsistiska retoriken institutionaliseras. Även om den började i rent inrikes instrumentella syften, kan det enkelt cementeras. I takt med att bilderna cementeras påverkar också Rysslands förmågor dess intentioner, och om ett decennium står vi i en kärvare situation. Hur skall detta bemötas? Det får jag återkomma till i nästa inlägg.

Eftersom temat på inlägget var svåra frågor, är det mycket jag lämnar mig öppen till att förändra min syn på, så återkom gärna med synpunkter vart Ni tror min argumentationen går fel eller inte är tillräckligt övertygande samt Era idéer.

Hotbilden VI: Rysk syn på informationssäkerhet

Hur de svenska och ryska synerna avviker sig från varandra är symptomatiskt både på den höga grad av ömsesidig misstro som råder och den politiska konflikt ligger till grunden mellan de två länderna. Det styrande dokumentet för cybersäkerhet i Ryssland är deras informationssäkerhetsdoktrin antagen år 2000. Detta är intressant från ett par anledningar: den ena är att den är 13 år gammal men fungerar lika väl som styrande dokument idag trots den utveckling som varit sedan dess; den andra är att det visar på en bredare rysk syn på säkerhet och krigföring (och gissningsvis därav dess  fortsatta relevans). Jag skulle säga att den återspeglar tänkandet från en av Clausewitz passager “War is nothing but a duel on an extensive scale” och vilka medel och hur som används i den duellen är snarare en praktisk fråga. Detta skulle jag säga står i skillnad med hur “Väst” uppfattar ting som krig, fred, köp av bolag och mediastationer, organiserad brottslighet och korruption, dessa saker kan vara vad det är i sig själv, men det kan också vara en del i duellen. Denna föreställning förstärks av att informationskrigföring (inklusive maskirovka) skall bedrivas både i tider av fred, förberedelse för krig och i krig.

Effektiviteten av informationskrigföring har jämförts i Ryssland massförstörelsevapen då den har förmågan att desorganisera en stats funktion samt påverka mentalitet och moral hos ens befolkning. Det ses också som väsentligt att motverka psykologisk påverkan inhemskt och det är del i förklaringen att media han förstatligats. Det som är mest intressant i den ryska synen är att man kan definera information som är negativt för regeringens policy och stabilitet, ryska värderingar och information som kan influera den socio-humanitära sfären, som hot mot Rysslands informationssäkerhet. Säkerhetshot. Informationskrig, enligt den ryska väpnade styrkornas konceptuella dokument kring informationssäkerhetsaktiviteter (finns här) är:

“conflict between two or more states in information space with the aim of causing damage to information systems, processes and resources, critically important and other structures, subverting the political, economic and social systems, mass psychological work on the population to destabilise society and the state, and coercing the government to take decisions in the interests of the opposing side.

Bloggrannen Jägarchefen skickade över en intressant länk från Foreign Military Studies Office kommentar på kring hur Ryssland ser på informationssäkerhet. Författaren skriver att det finns en syn i ryska säkerhets-etablissemanget att USA använder internet och sociala medier till att skapa kaos där det passar dem samt att varje byte med datatrafik kommer med en prislapp. I tider av den nyligen uppdagade skandalen kring NSA:s PRISM-program och sociala mediers betydelse under den arabiska våren går det att  förstå vart den ryska osäkerheten kommer ifrån. En representant för det ryska försvarsministeriet föreslog rakt ut på en FN konferens att främjande av subversiva idéer på internet mot en regerings policy i demokratifrämjandets namn kan kvalificera som aggression. Detta  var ett starkt uttalande, men frågan är hur mycket det avviker från den rådande synen hos det ryska ledarskapet. Vad som är klart är att det finns en bred syn på hot.

(Foto: BEE/FREE/PGrandicelli/Flickr (CC))

(Foto: BEE/FREE/PGrandicelli/Flickr (CC))

Vad är Sveriges roll i det hela? Friheten på internet har varit en prioritet för svensk utrikespolitik och kanske Carl Bildts favoritfråga. Sverige har startat och driver olika initiativ för att främja den (exempel). Att denna hållning främjar vår politiska konflikt med Ryssland kan utläsas från ovanstående men också visas genom det konkreta exemplet av Kavkaz Center. Centrumet började operera från Sverige efter att de blivit nedstängda i Litauen 2004 efter ryska påtryckningar och efter anklagelser om hatbrott. Kavkaz Center är det Kaukasiska Emiratets nyhetsportal, en paraplyorganisation som kämpar för att ena Norra Kaukasien i ett muslimskt emirat. Emiratet figurerar på USA:s topplista över världens mest efterlysta terroristorganisationer och av FN bedömt associerad med Al-Qaeda. När Sverige skyddar sändningarna från en sådan grupp in till Ryssland går det att förstå hur idéer som yttrandefrihet på internet får en dålig smak munnen och skapar misstänksamhet. Detta var något Lavrov påtalade senast förra månaden i mötet i Kiruna (hittade detta bara i icke-pålitlig rysk media så jag ska ej svära på det)

Vad betyder det att en av prioriteterna i svensk utrikespolitik uppfattas som ett säkerhetshot i Ryssland? Det är inte långsökt att säga att dessa oenigheter förstärker den politiska konflikten mellan Sverige och Ryssland, men vad det doktrinellt tillåter för medel för att svara på är något som säkerligen enbart de ryska ledarna vet och något som underättelseanalytiker sitter och funderar på. Dock vore det synd att inte spekulera, så här kommer min spekulation.

Att Sverige på nätet utövar något som klassas som säkerhetshot tror jag doktrinellt rättfärdigar ett svar. I det svaret tror jag val av medel snarare är gränssättande av praktiska bekymmer snarare än att man ser olika arenor som väsenskilda, det pågår inom samma duell det vill säga. Nu är givetvis det inte så att Ryssland kommer att attackera hela Sveriges internetstruktur, men jag skulle säga att det rättfärdigar ett snäpp högre intensitet i till exempel informationskrigföringen mot Sverige (som vi minns ses som får utövas i fredstid). Mer precist än så kan jag ej gissa. Detta är inte ett argument mot att arbeta med yttrande- och internetfrihet, men bör man vara tydlig om riskerna det medför och säkeställa att man har det maktfundament som kan behövs för den konflikten.

Det kanske är läge att fundera kring ett psykologiskt försvar igen?

Läsvärt av F&S om rysk krigföring och Magnus Wakander hos F&S om att möta hybrida hot. Se också under fliken Ryssland och cyber här i fördjupningen och resten i serien Hotbilden. #svfm

Hotbilden V: Ryssland och Baltikum

Efter ett dags inaktivitet är det dags att fortsätta serien Hotbilden om hur Sveriges och Rysslands säkerhetspolitiska öden är sammankopplade. På temat idag blir Rysslands roll i Baltikum och hur det påverkar Sverige. Lämpligt nog var jag hemma i Sverige i måndags på Frivärlds säkerhetspolitiska konferens om säkerhet kring Östersjön. Konferensen var ett  gott inslag i den svenska debatten och klarspråket var uppiggande. Många av det viktigaste punkterna finns sammanfattade av Ivar Arpi i SvD. Även Mikael Holmström var där och intervjuade Lettlands försvarsminister och här är videon av hans tal. En bra artikel om Ryssland i Baltikum dök även upp i Sydsvenskan av Vibeke Specht.

Att jag namngett artikelserien om Ryssland och Sverige till hotbilden är lite motsägelsefullt då jag tycker debatten är missriktad om Ryssland är ett hot eller ej (Ring & Fresker diskuterar reder ut skillnaden mellan hot och risk på SvD). Snarare tycker jag relationen bör ses (för att upprepa mig kort) som två entiteter som försöker påverka varandra, Sverige försöker påverka Ryssland som enligt våra intressen och Ryssland enligt sina intressen. Möjligheterna att lyckas varierar tillsammans med entiteternas förändrande maktbaser.

Precis som Edward Lucas påpekade, och som jag instämmer med, ser Ryssland olika typer av instrument – cyber, espionage, politiska agenter, kriminell brottslighet, energiexport, finansiellt stöd till politiker m.m. – som en del av samma fenomen, påverkan, medan Sverige, grovt sett, hanterar dessa som olika fenomen och missar dess gemensamma mål. Denna typ av maktutövande kommer att vara som mest märkbart i Baltikum som är piskans ände i rysk-amerikanska relationer. En rysk regim som försvagas blir mer tvungen på att söka inhemska poäng med anti-västlig populistisk retorik, då blir det USA och baltstaterna det riktas mot.

S-400 (Foto:Wikipedia)

S-400 (Foto:Wikipedia)

Vad är de ryska intressena? För det första är Rysslands överordnade mål är att åter bli en stormakt med speciell hegemoni i sitt near abroad. Detta är inget de hymlar med (se här). Det största hindret för detta är baltstaterna som är både EU och NATO-medlemmar. För det andra är rysk ekonomi beroende av flödena i Östersjön. Cornucopia uppskattar att åtminstone 40% av rysk oljeexport och exporter för 1,000 miljarder SEK årligen (exklusive godstrafik) går via Östersjön och störningar på detta kan få lika allvarliga konsekvenser som den ekonomiska krisen i Ryssland. Det måste undvikas För det tredje har Ryssland uttryckligen åtagit säg att skydda etniska ryssar i utlandet och det finns cirka 1 miljon etniska ryssar i baltstaterna. För det fjärde gör Lettlands liberala ekonomiska lagstiftning en ideal mötesplats för Rysk organiserad brottslighet, ryska säkerhetstjänst och politiker

Vad finns det för potential för konflikt? Ryssland använder sina minoriteter utomlands instrumentalt. Att anta att skydda dem i andra länder ger en anledning för intervention där andra mål kan vara viktigare. Interventionen i Georgien rättfärdigades delvis av behovet att skydda etniska ryssar (på temat). Det är snarare av maktskäl än av humanitära oroligheter som föranleder detta stödet, de kan visas på till exempel att Ryssland drar ner på vård, skola och omsorg för att finansiera sin upprustning. Detta problem förvärras av att det finns  problem med etniska ryssars rättigheter och medborgarskap i baltstaterna på grund av viljan att tvätta bort Sovjetarvet. Just den viljan ledde till flyttandet av bronsstatyn 2007 som ledde till cyberattacken mot Estland. På samma sätt har de inte överenskomna gränser mellan Estland-Ryssland och Lettland-Ryssland använts instrumentalt för påverkan i maktspelet.

Dessa orospunkter, plus för att skydda de tidigare nämnda ryska intressena, kan alla föranleda att olika maktinstrument används. Mest troligt är mindre noterbara typer av maktutövning som informationsoperationer, men militär makt är ytterst i spektrumet.

Hur kan detta påverka Sverige? Svensk säkerhet är osökt kopplat till baltstaternas, både i teorin genom vår solidaritetsdeklaration och i praktiken genom faktumet att vid en eventuell militär konflikt skulle svenskt territorium användas vare sig med eller utan vårt godkännande. Det är, som tidigare nämnt, också Baltstaterna där väst-ryska relationer tar fysisk form. Ett exempel är oenigheterna över missilförsvaret som ledde fram till utplaceringen av S-400 i Kaliningrad (O-platsen 1, 2), något som hade en strategisk påverkan på svensk säkerhet. Ifall vi ser Ryskt inflytande med ryska värderingar som något negativt är Baltikum det första området att försöka motverka det, något som  efterlystes av Lettlands försvarsminister.

I morgon kommer också Försvarsberedningens omvärldsanalys. Jag kommer naturligtvis få anledning att återkomma om den, men såhär dagen innan är mina förväntningar inte speciellt höga. För att vara ytterligare pessimistisk ska jag säga att även om ett insiktsfullt dokument utformas (ex. Kaukasiska lackmustestet) är implementeringen alfa och omega (ex. Kaukasiska lackmustestet bristande efterspel). Annika Christensen-Nordegren och Johan Wiktorin kommenterar hos Folk och Försvar så jag har höga förhoppningar på att slutsatserna blir synade i sömmarna.

Idag rekommenderas också Stefan Olsson som diskuterar Frivärlds opinionsundersökning som visar att 2/3 inte vet vem som har den bästa försvarspolitiken, men att de flesta tror att  det är Moderaterna. Läge för Socialdemokraterna att föreslå höjningar? De knuffar i alla fall för mer allvar kring Ryssland

Bloggar: Försvar och Säkerhet, Skipper, 6:e mannen 1,2JägarchefenRolf Nilsson, Skipper

Media: SvD 1, 2, 3, 4SR 1, 2SVT, HBL, #svfm

Hotbilden IV: Rysslands Utrikespolitiska Mål

I tidigare inlägg argumenterade jag att nyttan av rysk militärmakt måste utvärderas från dess koppling till politiken. Där nämnde jag som hastigast de övergripande målen i rysk utrikespolitik. I och med att utrikespolitiska konceptet precis uppdaterades förra månaden och i förhållande till det tidigare inlägget, kommer en djupare analys här.

Tre övergripande teman återfinns i dokumenten (Nationella Säkerhetsstrategin till 2020, Militärdoktrinen 2010, och Utrikespolitiska Konceptet uppdaterat 2013): att transformera Ryssland till en världsmakt i en multipolär värld, att upprätthålla den strategiska stabiliteten och att internationella relationer ska baseras på folkrätten.

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Kartan och verkligheten (Foto: Ria Novosti)

Ambitionen att bli en världsmakt i en multipolär värld bör sättas i kontrast mot en unipolär värld med amerikansk hegemoni. Då kan det tolkas som att det finns ett egenvärde att motverka amerikanskt inflytande. I detta avseende blir det mer begripligt att Ryssland fortfarande inte är nöjda när USA backar från en av de största stötestenarna i det amerikansk-ryska förhållandet, missilförsvaret. Att vara en stormakt är något som ger speciella rättigheter och skyldigheter, vilket har kodifierats i FN-stadgan. Exempel på sådana rättigheter är en arrangerande roll i internationell säkerhet och en erkänd intressesfär. Denna logik innebär att desto större Rysslands makt blir, desto mer legitimt blir dess påverkan i sin intressesfär. I det avseendet noterar det Utrikespolitiska konceptet att Västs förmågor fortsätter att försvagas. Miljonfrågan är vart den intressesfärsgränsen i realiteten går och vart den kommer att gå om tio år.

Att upprätthålla den strategiska stabiliteten är en tydligt realpolitisk idé som syftar på att makt bör balanseras för att uppnå ordning i det internationella systemet. Detta kan i praktiken innebära ett motverkande av skeenden som skulle gå emot ryska intressen. Tillsammans ger dessa två koncept, om inte annat, flexibilitet. De kan ge stöd för både expansionistiska policys, i linje med att transformera Ryssland till en världsmakt, och status quo-policys som är i enlighet med att bevara den strategiska stabiltiteten.

Den tredje punkten att bygga internationella relationer på folkrätten innebär nog inte skrivningarna om mänskliga rättigheter, demokrati och mediafrihet som man hittar i Helsinki Final Act. Snarare syftas Rysslands vetorätt i FN:s säkerhetsråd och uppfattningen om absolut suveränitet som folkrätten är byggd på. Detta med betoning på icke inblandning i interna angelägenheter (såvida man inte är en stormakt) och i motsats till skiftet mot humanitära interventioner (som saknar direkt stöd i FN-stadgan).

Av de militära farorna i militärdoktrinen nämns på första plats NATO och dess expansion. Majoriteten av de resterande farorna är också av den typen att de kan attribueras till NATO (missilförsvar, underminerande av den strategiska stabiliteten, uppbyggnad av trupper i Rysslands närområde osv.). Att tänka på är att det nämns som militära faror och kan då antagligen ses som problem som kan lösas med militära medel. Därav en direkt koppling till svensk och våra grannländers säkerhetspolitik. Detta karaktäriserar även rysk övningsverksamhet. Även ifall man i tidigare säkerhetsdokument kring milleniumskiftet fokuserade på vad “vi i Väst” ser som Rysslands problem, ekonomiska, sociala, och nordkaukasiska, så återspeglar övningsverksamheten och de nya säkerhetsdokumenten inriktningen på NATO.

I dokumenten står det att den nationella säkerheten ska uppnås med en blandning av politiska, ekonomiska, diplomatiska och militära medel. Rogozin till och med säger att militära medel som det främsta medlet att lösa konflikter. Ytterligare medger det Ryska ledarskapet att distinktionen mellan krig och fred suddas. Detta betyder rimligen att tröskelns sänks för kraftigare användande av olika maktmedel i situationer kort om krig.

Det viktigaste att att med sig från denna diskussion är att detta är business as usual. Detta är det minsta vi kan förvänta oss att rysk utrikes- och säkerhetpolitik ska gå ut på. Desto mer maktdiskrepansen ökar desto bättre möjligheter får Ryssland att realisera dem.

På temat: Wiseman, Hotbilden

Hotbilden III: Rysslands inhemska problem

Många som vill exkludera Rysslands roll i diskussioner om svensk säkerhetspolitik verkar lustigt nog göra det vid blotta tanken snarare än vid närmare eftertanke. Exempel på detta är tänkande i stil med “Ryssland har fullt upp med sina inhemska problem”. Problem i Ryssland finns det ingen brist på, men detta inlägg försöker nyansera dem och dess påverkan på säkerhetspolitiken.

Foto :Ria Novosti

Grubblare (Foto :Ria Novosti)

Det är sant att Ryssland har ekonomiska problem. Den enorma tillväxt som skett under 2000-talet har varit starkt beroende av, för att inte säga nästan identiskt med, ökande energipriser. Energisektorn har dock i mångt och mycket koncentrerats i statsägda jättebolag, något som ger politiska fördelar men nackdelar i form av produktivitet och entreprenörskapskultur. Det finns i korthet få incitament att driva små- och medelstora företag och effekten kan man se i jämförelsen att det i USA utgör de 45 % av energiföretagen medan enbart 3-4 % i Ryssland. Vidare har de inkomster energiexporten givit inte använts för att modernisera och diversifiera ekonomin till den dag då energiinkomsterna minskar, 80% av Rysslands export kommer från energi och metaller. De har inte heller omdistribuerats till folket, snarare går de in i de statsägda bolagen och, givetvis, militärreformen. Det främsta orosmomentet är den dagen energiinkomsterna slutar komma, de som finansierar hela samhället, vad ska driva ekonomin då? Det är anledningen att så mycket fokus ges till Arktis och dess tillgångar.

Det är sant att Ryssland har politiska problem. Protesterna som hölls i samband med valet av Putin 2012 belyser detta. Även om det är svårt att se något alternativ till dagens ledning, är många är trötta på korruptionen och de mer tydliga övergreppen på rättstaten. Något har vaknat och bubblar under ytan, vart det tar vägen är svårt att sia om. Statistiskt sett har demokrati har 99% chans att överleva i länder med över $6,000 BNP/Capita årligen, den är “virtuellt odödlig” i länder med över $10,000 BNP/Capita, dock trotsar Ryssland denna generalisering och går närmare och närmare en fullskalig autokrati med en BNP/Capita kring $12,000. Att Ryssland sticker ut beror nog mestadels på hur lite som omfördelas, symptomatiskt för detta är nedskärningarna i områdena vård, skola och omsorg.

Det är sant att Ryssland har demografiska problem. Fram till 2030 projiceras att Ryssland kommer att ha tappat 12 miljoner människor i nuvarande takt. Mycket är kopplat till alkoholmissbruk, över hälften av alla förtida dödsfall är alkoholrelaterade. Andelen muslimer i Ryssland bedöms öka från 9 % 1992 till 16 % 2030. Detta i ett mera nationalistiskt och bitvis strikt islamofobiskt Ryssland. För ett par veckor sedan rapporterades det även att man slutade kalla in värnpliktiga från de kaukasiska republikerna vilket är oroande då just värnplikten är ett av de främsta sätten för nationsbyggande. Sprickorna i den mångkulterella Ryssland blir tydligare och starkare.

Men slutligen är det också sant att enorma summor pengar går in i Rysslands militärreform (ca: 5,000 miljarder kr framgent). Frågan är då vad som händer i ett scenario om tio år ifall de negativa trenderna vi ser fortsätter och energiinkomsterna upphör? (olja enligt denna analys 2023 och Gazprom slutar gå med vinst 2018 enligt en annan analys). Vad händer om Ryssland fortsätter vara en svag stat med en stark regim, vars fundament bygger på klientelistiska nätverk där varor omfördelas till olika maktpoler, när varorna blir färre och det enda som kvarstår är en väldigt starka väpnade styrkor?

Hur kan detta påverka svensk säkerhetspolitik? Främst på två sätt. På grund av minskande energiexporter blir drömmen om Arktis starkare, något man anpassar sin militär för. Minns att de andra staterna kring Arktis är våra närmaste allierade. Den andra risken är frestelsen att framkalla yttre oroligheter då stödet, nästan per automatik, ökar för sittande ledarskap. Det Andra Tjetjenienkriget visar detta då det skapade mycket av den popularitet som Putin blev vald på. Baltikum ligger i riskzonen då etniska ryssar diskrimineras och Baltstaternas “popularitet” kan exemplifieras av cyberattacken 2007 som var svår att avgöra om ryska nationalister som agerade på egen hand eller om det var staten som beordrade den.

För att vända på en analogi från civil-militära relationer som säger “för en hammare verkar alla problem vara spikar” till “vad gör du när problemen hopar sig och det enda du har är en riktigt stor hammare?”

Läs de andra inläggen i Hotbilden, Wiseman på samma tema, F&S på annat tema men läsvärt

Uppdatering 7/5: Stefan Hedlund (och igen) och DN:s ledarredaktion kan rekommenderas fundera på förhållandet mellan inrikes ostabilitet och utrikes samt läsa ovanstående inlägg och/eller Lars Helmrich replik eller Jan Leijonhielms replik

Hotbilden II: Nyttan av rysk militärmakt

I inlägget Ryssland och NATO ställdes frågan om det inte skulle vara bättre att undvika NATO överhuvudtaget för hotet det skulle skapa mot Sveriges säkerhet. Innan vi kan svara på den fråga måste vi ta till hänsyn vad för användbarhet militär makt har egentligen.

Foto: Försvarsmakten/Combat Camera

Foto: Försvarsmakten/Combat Camera

Med vapen förstör man saker. Det är det man praktiskt kan göra. Är det då hela användbarheten med vapenmakt? Ledande fråga månne, men kärnan i mycket av oenigheterna om hur man ska betrakta hotet Ryssland ligger (implicit) i hur olika man ser på användbarheten av militärmakt. Detta är något jag har försökt rota lite i här och Wiseman här (se näst sista paragrafen). Nyttan av militärmakt är en teoretisk och abstrakt fråga och därför tar vi in hjälp i form av största tänkaren på ämnet Thomas Schelling som säger:

“The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy.”

“…it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters”

Till detta lägger vi till en av de insikterna som gjorde geniet Carl von Clausewitz tidlös:

“War is not merely a political act but a real political instrument, a continuation of political intercourse, a carrying out of the same by other means.”

Av dessa citaten framgår det att det är inte själva våldsakten i sig (jämför med diskussionen om invasionshotet mot Sverige), utan det är hur det påverkar mottagarens beteende som är det relevanta. Det kanske mest uppenbara exemplet på detta är terrorismen; väldigt få känner någon som blivit offer för en terroristhandling, men vi alla har tänkt på risken för att bli utsatt för terrorism när vi flugit eller åkt tunnelbanan i en storstad.

Hur skulle vi påverkas av en förändring i den militära maktbalansen mellan Sverige och Ryssland? Låt mig använda en anekdot från populärkulturen. I ett rum står det en riddare med ett svärd och runt honom står det en kung, en präst och en rik man. Alla tre säger samtidigt till riddaren “döda de andra”, vad gör riddaren? Svaret är att makt handlar om uppfattningar, den ligger precis där vi uppfattar att den ligger. Min oro stämmer ifrån situationen där Sveriges underskott på militärmakt säkerhetiseras (när det råder bred acceptans att det är ett säkerhetshot, jmf här och här), tillsammans med en omvänd process i Ryssland (jmf. “darra västerlänningar” fast multiplicerat på x år).

Men vad skulle Ryssland ha för nytta att skrämma Sverige? Sannerligen är Ryssland inte orolig över ett militärt hot från länderna i norra Europa, men vapenskramlandet i vårt närområde har ändå ökat de senaste åren. Från flygandet med strategiska bombflyg i Östersjön till utplacerandet av S-400 till Kaliningrad. Om vi inte kommer att invadera Ryssland och Ryssland inte kommer invadera oss, varför denna upprustning i främst västra militärdistriktet?

Låt oss gå tillbaka till Clausewitz insyn att det är politiken som ger militärmakten sin logik och sedan beskriva svensk utrikespolitik i Blairs ord: våra intressen och värden sammansmälter. Sveriges intressen i utrikespolitiken är våra värderingar. Dessa värderingar är demokrati, mänskliga rättigheter, öppna gränser och mediafrihet. Detta är vårt fokus men det är också tvärt emot Rysslands värderingar och prioriteringar. (se ECFR scorecard som utnämner Sverige till “ledare” i EU i arbetet med mänskliga rättigheter i Ryssland). De övergripande målen för Ryssland är att bli en världsmakt i en multipolär värld (i motsats till amerikansk hegemoni). Komponenter i denna strävan är den   traditionella suveräniteten, en stark försvarsmakt, statskapitalism samt inskränkningar i demokratin och mediafriheten.

Från detta är det inte långsökt att säga att vi är i en politisk konflikt med Ryssland. Vår möjlighet att arbeta mot den värld som vi ser skulle ge oss långsiktig säkerhet, eller i andra ord vår politiska självständighet, är det jag ser som det möjliga första offret i en situation där diskrepansen i militärmakt ökar i den takt den gör idag. Vad som blir det eventuella andra offret hoppas jag inte behöva spekulera i.

Lästips: Försvar och Säkerhet 1, 2, Schelling – Arms and influence, Clausewitz – On War, Stone – Military Strategy, Smith – Utility of Force, Oplatsen, Efron,