Oscar,
som du vet menar jag att diskussionen om NATO börjar i fel ända. Hur kan Sverige bidra till stabilitet i närområdet samt internationell fred och säkerhet; är istället en bättre ingång till diskussionen om vilka medel vi bör använda.
Men, om vi vill gå igenom olika element som bär upp ett ställningstagande, så skulle jag vilja börja med den folkliga förankringen som är det starkaste argumentet emot, enligt min mening. I SOM-undersökningarna som genomförs årligen om Sverige bör gå med i NATO, så ligger snittet för 1994 – 2011 på c:a 20 % för och 45 % emot, medan c:a 35 % säger varken eller.
Nu kan det finnas en rörelse som kommer att minska den negativa balansen de närmaste åren, men jag tror att vi kan vara överens om att den folkliga förankringen är viktig eller nästintill avgörande. Den berättelse som finns om den militära alliansfriheten/neutraliteten har slagit rot i stora delar i befolkningen och 200 år utan direkt deltagande i konventionella krig har gjort intryck.
Det här rör sig naturligtvis om perception i första hand. I sak betyder alliansfriheten mindre än vad man tror, i synnerhet om försvarsförmågan upplevs som låg och man ligger i stormakternas intressesfärer. Se bara på lilla Belgien som fick sin deklarerade neutralitet krossad under 1900-talet. Vi själva fick böja rygg för Tyskland de första åren av VK II, och Storbritannien övervägde som ett möjligt alternativ att besätta malmfälten i norr.
Däremot var alliansfriheten mer trovärdig under kalla kriget, då vi var uppbackade av ett starkt försvar. Och det är det som är skillnaden, med ett svagt försvar riskerar handlingsfriheten att minska drastiskt vid olika kriser. Här saknar jag en trovärdig politisk deklaration hos partier som driver en fortsatt alliansfrihet, den kommer inte gratis. Som anhängare av ett starkt försvar är det frusterande att se den faktiska nedprioritering som drabbar vår förmåga i vid bemärkelse, det gäller även vår civila försvarsberedskap.
Ibland används förekomsten av kärnvapen som argument mot ett medlemskap, det finner jag i huvudsak vara ett irrelevant argument. Alltsedan vi la ner vårt eget kärnvapenprogram har vår säkerhet de facto varit beroende av den amerikanska kärnvapenavskräckningen. Vi är dessutom medlemmar i den politiska alliansen EU, där Storbritannien och Frankrike med sina kärnvapen ingår. Vi försöker också föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) så långt det går.
Det starkaste argumentet för ett medlemskap, och som är svårt att komma runt, tycker jag är själva värderingsfrågan. Vilken kultursfär vill vi tillhöra? Borde inte de västliga demokratierna hålla ihop och försvara sitt sätt att leva? Är inte Sverige en del av dessa länder?
Å andra sidan, kan man inte tillhöra den skaran utan ett gemensamt försvar? Är inte Schweiz en del av västs demokratier? Eller Finland? Just Finland visar att frågan inte är självklar. Trots utredningarna 2004 och 2007 har landet ännu inte sökt medlemskap i alliansen.
Just i dualismen mellan folk och folkvalda ligger den springande punkten. Utan politiker som vågar att gå före och driva något de tror på för att förändra opinionen, så kommer inte folket att vilja ta det steget. Att på grund av militär svaghet och mot folkviljan plötsligt söka medlemskap i händelse av mörkare moln på himlen skulle vara riskfyllt.
Jag avslutar här för jag gärna vilja höra vad du menar, utan att det blir alltför många trådar att hålla reda på.
Bästa hälsningar,
Johan
OAJonsson 
Starkt försvar är viktigare än NATO.
Vår frihet kräver starkt försvar även om vi är med i NATO. Frågan nu gäller om vi ska ha ett försvar eller inte. Signalerna är sådan att man kan undra om riksdagen/regeringen avser att vi skall “bidra till världsfreden” genom att inte försvara oss, att inte vara “stridslystna” utan eftergivna och uppge vår frihet. Landets ledning vill inte slåss för Sverige, men gärna för Afghanistan. Problemet är att den ryska björnen vrålar värre än ett lejon och ändå har vi inte vett att bli rädda och förbereda oss på oönskade händelser. Älgen kan stå på vägen helt oväntat och då är det försent att ta på sig bältet.
Den fråga jag ställer mig är ifall vår kultursfär och de västliga demokratierna bäst försvarar vårt sätt att leva i en militärallians under ledning av den stat (USA) som startat flest angreppskrig under de senaste 25 åren?
Shit! Jag föll för frestelsen. Angreppskrig låter fult precis som stridslystnad. Men utan polis får våldsverkarna övertaget och våldsverkar stoppas bara med våld. Om de “goda” avhänder sig våldsintrumentbär de snart ofria under tyranner. USA får alltid kritik och alltid från vänster – sådana som försvarar den ena diktaturens massmord efter den andra. USA borde ingripit i Darfur tex. o många andra ställen. USA borde gjort det ena o det andra och de borde inte gjort det o det. På så sätt döljs det faktum att vi förväntar oss gudomliga ingrepp av USA o när vi inte får det då är USA en djävul. Samtidigt förväntar vi oss djävulskap av socialistländer eller f.d. sådana, samt diverse andra diktaturer. Och om de någon gång lyckas göra något mindre ondskefullt då tycker vi att de är goda och somliga halvblinda klarar då inte av att ta ställning.
Självklart är Väst en idé och kultursidor som binder ihop oss. Självklart är en kultur som inte kan försvara sig dödsdömd. USA klarar sig bättre än de flesta vid en kritisk genomgång av deras krig alltifrån deras frihetskrig.
Problemet med USA och Väst är inte antalet “angreppskrig” framprovocerade eller inte. Problemet är att USA har stått för försvaret av Väst och Europa har inte fattat att vi måste bygga ett eget försvar.
Väst vilar ännu på kristendomen men den grunden raseras inifrån kyrkorna och därmed undergräver man sin identitet och det visar sig i brist på självbevarelsedrift. Vi ligger illa till. Men ännu värre blir det om Kina eller Ryssland tar över från USA o spelar världspolis. Ryssland är revanschistiskt precis som Hitlertyskland och precis som då rustar alla ner utom den revanschsugne som rustar upp och alla fredsälskare säger att ingen ko står på isen. Allt är väl, allt står väl till. De vill oss inget ont. Så de är bara övningsglada???
Hej Jakob,
Angreppskrig säger ingenting om moraliteten i handlingen, hade det varit fel att intervenera i Syrien till exempel?
Men det är en svår fråga hur “altruistiska” USA är, något jag hoppas återkomma till, men det är i alla fall en liberal demokrati och kanske det enda alternativet för allians med tillräcklig förmåga…
Om “altruism” o USA
USA skickar hjälp världen över vid katastrofer, mer än något annat land. Senast till Filippinerna. De använder också militära resurser till sådant. Vilket annat land är ens i närheten av sådana insatser.
Se tex här:
http://erixon.com/blogg/2013/11/hangarfartyg-ger-massivt-bistand-till-filippinerna/
Ryssland är inte ens värt att nämna i sammanhanget.
Ryssland har jag inte nämnt heller.
Irak ett bra exemplet på min poäng. Det var tvivelsutan emot folkrätten och enorm press utövades på alliansmedlemmarna att bidra. Romney ville bomba Iran och det hade haft möjligheten att eskalera. USA gör inte alltid rätt och är viktigt att fundera på innan man går in i allians med dem. Med det sagt är jag fortfarande åt det positiva hållet med NATO, men det gäller att tänka till ordentligt.
Altruism syftar på hjälpsamhet, inte ens rättfärdiga oskälviska krig brukar kallas altruistiska.
Irak är ett mycket dåligt exempel på “dåligt” krig från USA’s sida. Det var väl grundat i FN-beslut som somliga sedan inte ville stå för. Det fanns inga alternativ. Det var ett krigstillstånd redan innan och sanktionerna kunde inte fortsätta av flera skäl. Det stora misstaget gjordes av pappa Bush som borde gått till Baghdad.
Tvärtom var Frankrike, Tyskland och Ryssland mycket noga med att betona i FN-resolutionerna att deras ordval inte implicerade ett rättfärdigande av våld. Hade UNSC velat gjort det hade man skrivit ut det.
Och ja, det fanns flera alternativ.
Hej Johan,
I ditt brev anför du egentligen endast ett argument emot ett NATO-medlemskap, nämligen det om bristande folkförankring. Men jag kan inte utläsa huruvida du är för ett medlemskap, förutsatt att opinionen är för, eller om du av säkerhetspolitiska skäl är emot.
Motståndet i opinionen grundar sig till stor del på den gamla Myten om Neutraliteten, och dess upphöjande från säkerhetspolitik till moralisk dogm. Detta krackelerar nu sakta men säkert genom att forskning och avhemligande visat att alliansfrihet och neutralitet i mycket var ett utanverk.
Vinsten med ett medlemskap (kombinerat med en förstärkning av försvaret) skulle vara en höjd tröskel för väpnade påtryckningar och i förlängingen militärt angrepp, samt handlingsfrihet. Både för Sverige, för Östersjöregionen och för Västeuropa. Och om i en avlägsen framtid ett krig trots detta skulle inträffa (ett gigantiskt politiskt misslyckande a la 1914 i så fall) så skulle vi ha en reell möjlighet att faktiskt komma ur det med oberoendet i behåll.
Själva har vi knappast de ekonomiska, teknologiska och befolkningsmässiga resurserna att skapa en sådan avskräckande faktor. Vår förmåga under kalla kriget testades ju gud ske lov aldrig i full skala, men få hävdar att vi faktiskt skulle kunnat värna oss någon längre tid på egen hand.
NATO-medlemskap är inte en fråga om att tillhöra eller inte tillhöra den västliga kultursfären, men det är en fråga hur solidariska vi vill vara med den.
Ur detta bör väl slutsatsen bli att vi ska bedriva upplysning och opinionsbildning för ett medlemskap, inte att vi ska ta bristande stöd som intäkt för att inte göra något?
Med vänliga hälsningar
Fredrik
“Här saknar jag en trovärdig politisk deklaration hos partier som driver en fortsatt alliansfrihet, den kommer inte gratis.”
Nåja, jag tycker nog att mitt eget parti har varit ganska tydligt med att vi vill se en kraftig höjning av försvarsanslaget iallafall.