Efter en del debatt om drönare (till och med “attackdrönare” och “dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet
Det målas det ofta en otäck bild över vad krigföring medelst drönare innebär. Vi ser framför oss tonåringar i USA med joystickar som dödar oskyldiga barn i Pakistan vars familjer saknar möjlighet till rättvisa (ungefär som början av Nyhetsmorgons klipp). Denna bild belyser de problem som det finns med drönarkrigföring: hur människan blir isolerad från kriget och frågeställningarna om vem som är kombatant eller inte och i vilket krig, samt hur skulle det vara legitimt att svara på en attack med drönare? I en krigzon skulle det vara lagligt att döda kombatanter, men ifall ett krig inte föreligger blir rättfärdigandet desto svårare. Frågan detta inlägg ställer är dock ifall om skiftet mot drönarkrigföring är ett hot mot internationell säkerhet? (dvs. vad ej vad det betyder för folkrätten och rättvisa)
Drönares påverkan på krigföringen ligger främst i att teknologin gör de starka starkare då de kan föra krig med lägre politiska och materiella kostnader. Detta betyder att, som vi ser i uppsvinget i användandet av riktade drönarattacker, att användandet av drönare riskerar att istället för en sista utväg bli minsta motståndets väg. Detta innebär att tröskeln för krigföring för starka stater sänks. Jämför med hur mycket med konventionell krigföring som hade krävts för att nå samma effekt som dessa riktade attacker i Pakistan och Jemen.
Men innebär denna sänkning i kostnaderna att föra krig ett hot mot internationell säkerhet? I det stora väsentliga, nej. Det är givetvis hemskt att civila dödas, normerna om staters suveränitet och användandet av våld urholkas, men det finns väldigt tydliga begränsningar med vad man kan uträtta med drönare. De förutsätter luftherravälde vilket gör dem mindre relevanta i situationer där motståndaren har ett kvalificerat luftvärn (vilket många länder anser är rimligt att förfoga över). Så länge de inte görs autonoma via artificiell intelligens (vilket är orimligt inom den överblickbara framtiden) förutsätter de konstant kommunikation hemåt och kan därför störas ut av en motståndare med förmågor inom elektronisk krigföring (för diskussion se Wiseman). Dessutom, som Tracz betonar, skadar i många fall drönare färre civila än andra former av krigföring.
I dagsläget är det USA som besitter förmågan att föra krig med drönare, och i kontrast med många, anser jag INTE att USA är den största oron för internationell säkerhet i termer av drönarkrigföring. Detta kan exemplifieras av att drönare hittils använts i svaga och fallerande stater mot insurgenter och därav kan drönare, i kontrast med mycket mediarapportering, ha en positiv effekt. Dock finns risken att det blir så billigt att föra detta krig, att man för det för lättvindigt och motverkar sina strategiska mål (exempel kan vara radikalisering i Pakistan). Vad som emellertid skulle kunna vara mer problematiskt är när Kina och Ryssland skulle få tillgång till dessa teknologier, men på grund av ovannämnda begränsningar skulle dessa snarare vara ett hot för insurgenter i Norra Kaukasus och Xinjiang än för internationell säkerhet.
Drönarna är dock symptomatiska på hur krigföringen förändras mot war without the people. I kontrast med den utveckling som Clausewitz oroade sig för – att med ökat folkligt deltagande ökar krigens destruktivitet, något som kulminerade i världskrigen – ser vi en trend med minskat folkligt deltagande. Vi går från värnpliktsarméer till professionella, från strid där man kunde se sin motståndare till surgical strikes, cyberattacker och drönare. Detta har främst två effekter:
1) Som i drönarkriget och cyberkriget fjärmas folket från krigföringen, riskerna uppfattas mindre och det blir ifall krigföringen genomförs dolt behövs inte folkets stöd då de kan inte protestera (något som kan vara extra önskvärt i demokratier). Det medför mindre kostnader att genomföra denna krigföring och gör de således till attraktiva alternativ.
2) Att folket fjärmas från kriget och dess verklighet gör att det viktigaste vi har, som både Clausewitz och Johan Wiktorin påpekar, vår försvarsvilja blir svagare. Desto mindre folk förstår av vad kriget innebär, desto mindre kan de förstå de uppoffringar som behövs och stödja dem. Detta är övertydligt i fallet Sveriges insats i Afghanistan där det folkliga förståelsen och stödet blev lidande. Jag minns skandalrubrikerna 2009 i stil med “Svensk officerare i eldstrid!!”. Även efter Johanne Hildebrandts skildring “Krigare” levde föreställningarna kvar om soldaten med den blå hjälmen som lutade sig mot en palm spelade kort missionen igenom.
I konklusion är drönarteknologin ett vapen som andra med sina möjligheter och begränsningar. Min största oro kommer från den djupa folkförankringsklyfta som finns, och kan förstärkas av nya organisationsformer och sätt att föra krig på, mellan folket och de som har till uppgift att försvara dem. Hur ska pengar kunna fördelas i en demokrati till något som få förstår nyttan med och färre har erfarenhet av?
Lästips: The Changing Character of War – Boken i allmänhet, men kapitlen av Pascal Vennesson om War Without the People och av Azar Gat om the Changing Character of War i synnerhet. #svfm
OAJonsson 
problemet med drönare är ju inte att de gör mer skada än andra vapen, utan – som du säger – att de kan användas mer lättvindigt, utan folkföränkring, protest och konsekvenser från internationell lagstiftning och folkrätt.
därför tycker jag att det är minst sagt anmärkningsvärt att du förminskar drönarnas problematik med att kort konstatera att “de kan ju användas mot insurgenter vilket är bra”. ta en titt på drone wars, sidan där du hämtade bilden ovan så ser du att de civila dödsoffren varit betydande de senaste åren.
och det beror alltså inte på vapnets destruktivitet i sig, utan på dess karaktär som tillåter det att användas där andra vapen inte skulle.
om man är orolig för sönderfallande stater, terrorism och lågintensiva, assymetriska och regionala konflikter – då ska man vara orolig för drönarnas effekter på lång sikt.
som bekant är nämligen återkommande bombkampanjer ett tämligen ineffektivt sätt att mota terrorism. för varje terrorist du lycka döda skapar du nya. detta gäller i ännu större utsträckning då civila stryker med.
när man tittar på t.ex. usa:s drönarkampanjer i pakistan och andra länder bör man istället fråga sig vad slutmålet är. på kort sikt kan man fortsätta kriget mot terrorismen och mot kongress och väljare leverera statistik över utslagna terrorister. men kommer man närmare en situation där attackerna inte “behövs”? om kriget mot terrorismen kan vinnas, varför är man idag intet närmare en seger? ser fram emot ett inlägg om kriget mot terrorismen som sådant och de intressen som spelar in (säkerhetsmässiga, politiska, geostrategiska, privata osv).
till sin essens är alla vapen hot mot världsfreden, men de har olika skada och används olika. de dödligaste är som vi vet varken drönare eller kärnvapen utan de lätta vapnen som dödar fler alla de andra typerna tillsammans (ytterligare en sak att diskutera här framöver).
Kan bara börja bakifrån. Ja, lätta vapen är ett massförstörelsevapen.
Drönarnas problematik viftade jag inte bort att de bara används mot insurgenter utan det viftade jag bort med frågeställningen ifall drönarna var ett hot mot internationell säkerhet. Det ser jag att inte att dem är.
Civilia dödsoffer: ja, här kan jag bara referera till Tracz som var i nyhetsmorgon. I hennes studie fann hon att det var 20% civila som dödades i drönarkriget och 30-80% i andra krig och typer av krigföring. Så det är hemskt, men inte hemskare än krig i allmänhet.
Fast nej, där håller jag inte med dig. Det är inte drönarnas effekt på terrorism i sig som är problemet. Det är bara ett (“billigt”) medel i “kriget mot terrorismen” och PRECIS som all annan krigföring måste man göra avvägningen hur man ska använda våld och mot vilket mål.
Ang. “kriget mot terrorismen”, ptja. Det går inte att vinna för att terrorn är en metod, men att skydda våra samhällen internt och externt mot terrorism bör förbli en prioritet, oavsett om det “vinns” eller ej
Lite fegt ær det dock, och USA drar in medaljen.
http://news.usni.org/2013/04/15/pentagon-cancels-controversial-unmanned-and-cyber-medal
En av utgångspunkterna, när drönarnas vara eller inte vara bedöms, bör, som nämnts, vara den humanitära folkrättens strävan att spara civilbefolkningen, särskilt barn, kvinnor och gamla.
Grundregeln enligt artikel 48 i Tilläggsprotokoll 1 till Genêvé-konventionerna lyder:
“PART IV: CIVILIAN POPULATION
Section 1: General Protection Against Effects of Hostilities
Chapter I: Basic Rule and Field of Application
Article 48: Basic Rule
In order to ensure respect for and protection of the civilian population and civilian objects, the Parties to the conflict shall at all times distinguish between the civilian population and combatants and between civilian objects and military objectives and accordingly shall direct their operations only against military objectives”
Det finns argument för och emot. För drönarna talar att det bemannade flygplanets pilot av många skäl i många fall inte kan ta hänsyn till civila i målområdet sedan han väl startat på sitt uppdrag. Drönarens operatör kan välja anfallsögonblick och därmed i högre grad ta hänsyn till civila och civil egendom.
Till saken hör att det bemannade flyget, på grund av snabbheten i insatsförloppet, insatsavstånd, motverkan och annat under den korta tid som folkrätten haft att omfatta även luftkriget alltid haft svårt att leva upp till andemeningen i artikel 48. Dessutom får motståndaren generellt inte blanda kombattanter och civilbefolkning, militära mål och civil egendom.
Det är inte orimligt att se drönarna som ett förhållandevis humant stridsmedel och för de nationer som har råd, som ett angeläget komplement till bemannade stridsflygplan.
Ja absolut. Principerna att utvärdera krigföring från om proportionalitet urskiljning finns redan och skall tillämpas lika lika hårt krings drönare.
Jag tror inte heller att det är väsenskilt på något vis att använda drönare i jämförelse med annan typ av beskjutning som sällan styrs av “blotta ögon” för identifiering utan via satellitbilder, och därav fortfarande “distanserad” från platsen.
Detta gav upphov till moralisk kritik redan under första världskriget då generalerna styrde sina trupper från Westminister och Montreuil, fjärmade från slagfältet.
Om vi går ett steg längre, bortom debatten om USA:s i dagsläget bruk av drönare, till den dag då terrorn får tillgång till drönare. Att den dagen kommer är i min mening ofrånkomligt och låt säga att USA hittills tagit relativ hänsyn till val av mål kommer terrorn definitivt inte att göra detta. Paradoxen är att USA genom framtagande av teknik och användning av drönare också är den part som banar väg för terrorn att en dag kunna svara med samma medel.
Nu är jag ganska övertygad om att främst USA och NATO redan resonerar kring hur de ska möta detta framtida hot. Trots att jag är lekman i ämnet så är jag dessvärre övertygad om att drönare i framtiden, kanske redan möjligt idag, kommer att kunna bestyckas med kärnladdningar och ett sådant vapen i terroristers händer skulle tveklöst kunna få ödesdigra konsekvenser.
Det kalla kriget har tagit nya former.