Drönare och framtida krigföring

Efter en del debatt om drönare (till och med “attackdrönare” och “dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet 

Det målas det ofta en otäck bild över vad krigföring medelst drönare innebär. Vi ser framför oss tonåringar i USA med joystickar som dödar oskyldiga barn i Pakistan vars familjer saknar möjlighet till rättvisa (ungefär som början av Nyhetsmorgons klipp). Denna bild belyser de problem som det finns med drönarkrigföring: hur människan blir isolerad från kriget och frågeställningarna om vem som är kombatant eller inte och i vilket krig, samt hur skulle det vara legitimt att svara på en attack med drönare? I en krigzon skulle det vara lagligt att döda kombatanter, men ifall ett krig inte föreligger blir rättfärdigandet desto svårare. Frågan detta inlägg ställer är dock ifall om skiftet mot drönarkrigföring är ett hot mot internationell säkerhet? (dvs. vad ej vad det betyder för folkrätten och rättvisa)

Drone

Foto: Drone wars UK

Drönares påverkan på krigföringen ligger främst i att teknologin gör de starka starkare då de kan föra krig med lägre politiska och materiella kostnader. Detta betyder att, som vi ser i uppsvinget i användandet av riktade drönarattacker, att användandet av drönare riskerar att istället för en sista utväg bli minsta motståndets väg. Detta innebär att tröskeln för krigföring för starka stater sänks. Jämför med hur mycket med konventionell krigföring som hade krävts för att nå samma effekt som dessa riktade attacker i Pakistan och Jemen.

Men innebär denna sänkning i kostnaderna att föra krig ett hot mot internationell säkerhet? I det stora väsentliga, nej. Det är givetvis hemskt att civila dödas, normerna om staters suveränitet och användandet av våld urholkas, men det finns väldigt tydliga begränsningar med vad man kan uträtta med drönare. De förutsätter luftherravälde vilket gör dem mindre relevanta i situationer där motståndaren har ett kvalificerat luftvärn (vilket många länder anser är rimligt att förfoga över). Så länge de inte görs autonoma via artificiell intelligens (vilket är orimligt inom den överblickbara framtiden) förutsätter de konstant kommunikation hemåt och kan därför störas ut av en motståndare med förmågor inom elektronisk krigföring (för diskussion se Wiseman). Dessutom, som Tracz betonar, skadar i många fall drönare färre civila än andra former av krigföring.

I dagsläget är det USA som besitter förmågan att föra krig med drönare, och i kontrast med många, anser jag INTE att USA är den största oron för internationell säkerhet i termer av drönarkrigföring. Detta kan exemplifieras av att drönare hittils använts i svaga och fallerande stater mot insurgenter och därav kan drönare, i kontrast med mycket mediarapportering, ha en positiv effekt. Dock finns risken att det blir så billigt att föra detta krig, att man för det för lättvindigt och motverkar sina strategiska mål (exempel kan vara radikalisering i Pakistan). Vad som emellertid skulle kunna vara mer problematiskt är när Kina och Ryssland skulle få tillgång till dessa teknologier, men på grund av ovannämnda begränsningar skulle dessa snarare vara ett hot för insurgenter i Norra Kaukasus och Xinjiang än för internationell säkerhet.

Drönarna är dock symptomatiska på hur krigföringen förändras mot war without the people. I kontrast med den utveckling som Clausewitz oroade sig för – att med ökat folkligt deltagande ökar krigens destruktivitet, något som kulminerade i världskrigen – ser vi en trend med minskat folkligt deltagande. Vi går från värnpliktsarméer till professionella, från strid där man kunde se sin motståndare till surgical strikes, cyberattacker och drönare. Detta har främst två effekter:

1) Som i drönarkriget och cyberkriget fjärmas folket från krigföringen, riskerna uppfattas mindre och det blir ifall krigföringen genomförs dolt behövs inte folkets stöd då de kan inte protestera (något som kan vara extra önskvärt i demokratier). Det medför mindre kostnader att genomföra denna krigföring och gör de således till attraktiva alternativ.

2) Att folket fjärmas från kriget och dess verklighet gör att det viktigaste vi har, som både Clausewitz och Johan Wiktorin påpekar, vår försvarsvilja blir svagare. Desto mindre folk förstår av vad kriget innebär, desto mindre kan de förstå de uppoffringar som behövs och stödja dem. Detta är övertydligt i fallet Sveriges insats i Afghanistan där det folkliga förståelsen och stödet blev lidande. Jag minns skandalrubrikerna 2009 i stil med “Svensk officerare i eldstrid!!”. Även efter Johanne Hildebrandts skildring “Krigare” levde föreställningarna kvar om soldaten med den blå hjälmen som lutade sig mot en palm spelade kort missionen igenom.

I konklusion är drönarteknologin ett vapen som andra med sina möjligheter och begränsningar. Min största oro kommer från den djupa folkförankringsklyfta som finns, och kan förstärkas av nya organisationsformer och sätt att föra krig på, mellan folket och de som har till uppgift att försvara dem. Hur ska pengar kunna fördelas i en demokrati till något som få förstår nyttan med och färre har erfarenhet av?

Lästips: The Changing Character of War – Boken i allmänhet, men kapitlen av Pascal Vennesson om War Without the People och av Azar Gat om the Changing Character of War  i synnerhet. #svfm