Hotbilden VI: Rysk syn på informationssäkerhet

Hur de svenska och ryska synerna avviker sig från varandra är symptomatiskt både på den höga grad av ömsesidig misstro som råder och den politiska konflikt ligger till grunden mellan de två länderna. Det styrande dokumentet för cybersäkerhet i Ryssland är deras informationssäkerhetsdoktrin antagen år 2000. Detta är intressant från ett par anledningar: den ena är att den är 13 år gammal men fungerar lika väl som styrande dokument idag trots den utveckling som varit sedan dess; den andra är att det visar på en bredare rysk syn på säkerhet och krigföring (och gissningsvis därav dess  fortsatta relevans). Jag skulle säga att den återspeglar tänkandet från en av Clausewitz passager “War is nothing but a duel on an extensive scale” och vilka medel och hur som används i den duellen är snarare en praktisk fråga. Detta skulle jag säga står i skillnad med hur “Väst” uppfattar ting som krig, fred, köp av bolag och mediastationer, organiserad brottslighet och korruption, dessa saker kan vara vad det är i sig själv, men det kan också vara en del i duellen. Denna föreställning förstärks av att informationskrigföring (inklusive maskirovka) skall bedrivas både i tider av fred, förberedelse för krig och i krig.

Effektiviteten av informationskrigföring har jämförts i Ryssland massförstörelsevapen då den har förmågan att desorganisera en stats funktion samt påverka mentalitet och moral hos ens befolkning. Det ses också som väsentligt att motverka psykologisk påverkan inhemskt och det är del i förklaringen att media han förstatligats. Det som är mest intressant i den ryska synen är att man kan definera information som är negativt för regeringens policy och stabilitet, ryska värderingar och information som kan influera den socio-humanitära sfären, som hot mot Rysslands informationssäkerhet. Säkerhetshot. Informationskrig, enligt den ryska väpnade styrkornas konceptuella dokument kring informationssäkerhetsaktiviteter (finns här) är:

“conflict between two or more states in information space with the aim of causing damage to information systems, processes and resources, critically important and other structures, subverting the political, economic and social systems, mass psychological work on the population to destabilise society and the state, and coercing the government to take decisions in the interests of the opposing side.

Bloggrannen Jägarchefen skickade över en intressant länk från Foreign Military Studies Office kommentar på kring hur Ryssland ser på informationssäkerhet. Författaren skriver att det finns en syn i ryska säkerhets-etablissemanget att USA använder internet och sociala medier till att skapa kaos där det passar dem samt att varje byte med datatrafik kommer med en prislapp. I tider av den nyligen uppdagade skandalen kring NSA:s PRISM-program och sociala mediers betydelse under den arabiska våren går det att  förstå vart den ryska osäkerheten kommer ifrån. En representant för det ryska försvarsministeriet föreslog rakt ut på en FN konferens att främjande av subversiva idéer på internet mot en regerings policy i demokratifrämjandets namn kan kvalificera som aggression. Detta  var ett starkt uttalande, men frågan är hur mycket det avviker från den rådande synen hos det ryska ledarskapet. Vad som är klart är att det finns en bred syn på hot.

(Foto: BEE/FREE/PGrandicelli/Flickr (CC))

(Foto: BEE/FREE/PGrandicelli/Flickr (CC))

Vad är Sveriges roll i det hela? Friheten på internet har varit en prioritet för svensk utrikespolitik och kanske Carl Bildts favoritfråga. Sverige har startat och driver olika initiativ för att främja den (exempel). Att denna hållning främjar vår politiska konflikt med Ryssland kan utläsas från ovanstående men också visas genom det konkreta exemplet av Kavkaz Center. Centrumet började operera från Sverige efter att de blivit nedstängda i Litauen 2004 efter ryska påtryckningar och efter anklagelser om hatbrott. Kavkaz Center är det Kaukasiska Emiratets nyhetsportal, en paraplyorganisation som kämpar för att ena Norra Kaukasien i ett muslimskt emirat. Emiratet figurerar på USA:s topplista över världens mest efterlysta terroristorganisationer och av FN bedömt associerad med Al-Qaeda. När Sverige skyddar sändningarna från en sådan grupp in till Ryssland går det att förstå hur idéer som yttrandefrihet på internet får en dålig smak munnen och skapar misstänksamhet. Detta var något Lavrov påtalade senast förra månaden i mötet i Kiruna (hittade detta bara i icke-pålitlig rysk media så jag ska ej svära på det)

Vad betyder det att en av prioriteterna i svensk utrikespolitik uppfattas som ett säkerhetshot i Ryssland? Det är inte långsökt att säga att dessa oenigheter förstärker den politiska konflikten mellan Sverige och Ryssland, men vad det doktrinellt tillåter för medel för att svara på är något som säkerligen enbart de ryska ledarna vet och något som underättelseanalytiker sitter och funderar på. Dock vore det synd att inte spekulera, så här kommer min spekulation.

Att Sverige på nätet utövar något som klassas som säkerhetshot tror jag doktrinellt rättfärdigar ett svar. I det svaret tror jag val av medel snarare är gränssättande av praktiska bekymmer snarare än att man ser olika arenor som väsenskilda, det pågår inom samma duell det vill säga. Nu är givetvis det inte så att Ryssland kommer att attackera hela Sveriges internetstruktur, men jag skulle säga att det rättfärdigar ett snäpp högre intensitet i till exempel informationskrigföringen mot Sverige (som vi minns ses som får utövas i fredstid). Mer precist än så kan jag ej gissa. Detta är inte ett argument mot att arbeta med yttrande- och internetfrihet, men bör man vara tydlig om riskerna det medför och säkeställa att man har det maktfundament som kan behövs för den konflikten.

Det kanske är läge att fundera kring ett psykologiskt försvar igen?

Läsvärt av F&S om rysk krigföring och Magnus Wakander hos F&S om att möta hybrida hot. Se också under fliken Ryssland och cyber här i fördjupningen och resten i serien Hotbilden. #svfm

Drönare och framtida krigföring

Efter en del debatt om drönare (till och med “attackdrönare” och “dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet 

Det målas det ofta en otäck bild över vad krigföring medelst drönare innebär. Vi ser framför oss tonåringar i USA med joystickar som dödar oskyldiga barn i Pakistan vars familjer saknar möjlighet till rättvisa (ungefär som början av Nyhetsmorgons klipp). Denna bild belyser de problem som det finns med drönarkrigföring: hur människan blir isolerad från kriget och frågeställningarna om vem som är kombatant eller inte och i vilket krig, samt hur skulle det vara legitimt att svara på en attack med drönare? I en krigzon skulle det vara lagligt att döda kombatanter, men ifall ett krig inte föreligger blir rättfärdigandet desto svårare. Frågan detta inlägg ställer är dock ifall om skiftet mot drönarkrigföring är ett hot mot internationell säkerhet? (dvs. vad ej vad det betyder för folkrätten och rättvisa)

Drone

Foto: Drone wars UK

Drönares påverkan på krigföringen ligger främst i att teknologin gör de starka starkare då de kan föra krig med lägre politiska och materiella kostnader. Detta betyder att, som vi ser i uppsvinget i användandet av riktade drönarattacker, att användandet av drönare riskerar att istället för en sista utväg bli minsta motståndets väg. Detta innebär att tröskeln för krigföring för starka stater sänks. Jämför med hur mycket med konventionell krigföring som hade krävts för att nå samma effekt som dessa riktade attacker i Pakistan och Jemen.

Men innebär denna sänkning i kostnaderna att föra krig ett hot mot internationell säkerhet? I det stora väsentliga, nej. Det är givetvis hemskt att civila dödas, normerna om staters suveränitet och användandet av våld urholkas, men det finns väldigt tydliga begränsningar med vad man kan uträtta med drönare. De förutsätter luftherravälde vilket gör dem mindre relevanta i situationer där motståndaren har ett kvalificerat luftvärn (vilket många länder anser är rimligt att förfoga över). Så länge de inte görs autonoma via artificiell intelligens (vilket är orimligt inom den överblickbara framtiden) förutsätter de konstant kommunikation hemåt och kan därför störas ut av en motståndare med förmågor inom elektronisk krigföring (för diskussion se Wiseman). Dessutom, som Tracz betonar, skadar i många fall drönare färre civila än andra former av krigföring.

I dagsläget är det USA som besitter förmågan att föra krig med drönare, och i kontrast med många, anser jag INTE att USA är den största oron för internationell säkerhet i termer av drönarkrigföring. Detta kan exemplifieras av att drönare hittils använts i svaga och fallerande stater mot insurgenter och därav kan drönare, i kontrast med mycket mediarapportering, ha en positiv effekt. Dock finns risken att det blir så billigt att föra detta krig, att man för det för lättvindigt och motverkar sina strategiska mål (exempel kan vara radikalisering i Pakistan). Vad som emellertid skulle kunna vara mer problematiskt är när Kina och Ryssland skulle få tillgång till dessa teknologier, men på grund av ovannämnda begränsningar skulle dessa snarare vara ett hot för insurgenter i Norra Kaukasus och Xinjiang än för internationell säkerhet.

Drönarna är dock symptomatiska på hur krigföringen förändras mot war without the people. I kontrast med den utveckling som Clausewitz oroade sig för – att med ökat folkligt deltagande ökar krigens destruktivitet, något som kulminerade i världskrigen – ser vi en trend med minskat folkligt deltagande. Vi går från värnpliktsarméer till professionella, från strid där man kunde se sin motståndare till surgical strikes, cyberattacker och drönare. Detta har främst två effekter:

1) Som i drönarkriget och cyberkriget fjärmas folket från krigföringen, riskerna uppfattas mindre och det blir ifall krigföringen genomförs dolt behövs inte folkets stöd då de kan inte protestera (något som kan vara extra önskvärt i demokratier). Det medför mindre kostnader att genomföra denna krigföring och gör de således till attraktiva alternativ.

2) Att folket fjärmas från kriget och dess verklighet gör att det viktigaste vi har, som både Clausewitz och Johan Wiktorin påpekar, vår försvarsvilja blir svagare. Desto mindre folk förstår av vad kriget innebär, desto mindre kan de förstå de uppoffringar som behövs och stödja dem. Detta är övertydligt i fallet Sveriges insats i Afghanistan där det folkliga förståelsen och stödet blev lidande. Jag minns skandalrubrikerna 2009 i stil med “Svensk officerare i eldstrid!!”. Även efter Johanne Hildebrandts skildring “Krigare” levde föreställningarna kvar om soldaten med den blå hjälmen som lutade sig mot en palm spelade kort missionen igenom.

I konklusion är drönarteknologin ett vapen som andra med sina möjligheter och begränsningar. Min största oro kommer från den djupa folkförankringsklyfta som finns, och kan förstärkas av nya organisationsformer och sätt att föra krig på, mellan folket och de som har till uppgift att försvara dem. Hur ska pengar kunna fördelas i en demokrati till något som få förstår nyttan med och färre har erfarenhet av?

Lästips: The Changing Character of War – Boken i allmänhet, men kapitlen av Pascal Vennesson om War Without the People och av Azar Gat om the Changing Character of War  i synnerhet. #svfm