Från bröd på bordet till Novorossija – Ryska samhällskontraktet del 1

Jag fastnade för en fras i väldigt intressant artikel av Lilia Shevtsova på Carniegie-institutet i Moskva. Hon använde konceptet krigsstat för att förklara hur ryska ledarskapet behövde ställa om från nuvarande modell som inte kunde garantera politiskt stöd. Detta fick min fantasi att snurra och när det snurrat klart kom idén till en miniserie om grunden i det ryska samhällskontraktet och hur det förändras. Det kan även ses som en krashkurs i post-sovjetisk historia och politik.

“Putin är Putin för att Jeltsin var Jeltsin” är ett av av mina favoritcitat för att förstå Putins ledarstil och legitimitet. Under Jeltsin-åren genomgick Ryssland ett smärtsamt försök till en övergång till marknadsekonomi – chock-terapi. Under privatiseringen lyckades oligarker tillförskansa sig enorma tillgångar medan livskvaliteten försämrades och misären bredde ut sig bland vanliga människor.

Ett katastrofalt krig utkämpades i Tjetjenien 1994-1996 som blev de facto-självständigt och Ryska Federationen var på kanten att de jure förlora en del av sitt territorium. Rädslan var påtaglig att man skulle gå Sovjetunionens väg.

De ryska väpnade styrkorna höll på att förfalla, löner uteblev och många gick på spånken. Detta gjordes inte bättre av det djupt impopulära Tjetjenienkriget där, till exempel, värnpliktiga utan utbildning skickades in i Grozny utan kartor över staden i stridsfordon där de fastnade och inte var någon större match för krigsveteraner från Afghanistan och Abchazien.

RIA

RIA

Till råga på denna situation när Jeltsins legitimitet och hälsa redan var i svaj kom det en djup ekonomisk kris 1998. Jeltsin hade bytt premiärministrar fem gånger och försökt parera uppfattade politiska hot från Chernomyrdin, Luzhkov och Primakov. Under denna period gjorde Jeltsin några av sina mer minnesvärda, men mindre smickrande, framträdanden i offentligheten (absolut sevärt).

Efter detta omskyfflande bland premiärministrar blev Putin tillsatt två dagar före Shamil Basayev, Khattab och tillhörande jihadister anfall från Tjetjenien in i Dagestan. Den då Putin-vänlige men nu nyligen avlidne oligarken Berezovksy hade kopplingar (möten, pengatransaktioner) till Basayev. Vidare inträffade de beryktade lägenhetsbombningarna en månad innan Ryssland startade andra Tjetjenienkriget. Konspirationsteori någon? Här är en spännande recension från en journalist som grävt i historien.

1 oktober 1999 rullar de ryska trupperna in i Tjetjenien och det Andra Tjetjenienkriget blir ett faktum. Jeltsin förhandlar till sig en amnesti av Putin, avgår som president i december och Putin blir tillförordnad president. Putin vinner folkets hjärta för sin hårda ställning (fullt med slanguttryck som att “wipe the shit out of the shithouse”) i Tjetjenienkriget.

Därefter vinner han valet 2000 i första omgången med ett stöd på 53,4% för ett parti, Enighet, som bara existerat i månader. Vladimir Vladimirovich byggde sin politiska karriär och legitimitet på en krigspopularitetsvåg; det är viktigt att ta med.

Det Putin gjorde när han kom till makten var att sakta tygla in oligarkerna som hade haft   fritt fram och konsolidera kontroll över staten efter Jeltsins nära anarki. Mest noterbart var striden som uppstod när Mikhail Khodorkovsky motsatte sig honom vilket slutade med att den sistnämnda hamnade i fängelset till väldigt nyligen (teaser i videoklippet).

Putin agerade målmedvetet och sakta samtidigt som han spelade på att han var en utomstående som skulle komma till Kremlin och rensa upp bland korruptionen. Antalet anti-korruptionsinitiativ som startades är många, men utkomsten blev snarare ett vasst politiskt argument. Detta kan skina lite ljus på varför Putin än idag försöker spela som en outsider trots 15 år i toppen.

Ytterligare så upptäcktes användbarheten av media i Putins valkampanj där det statliga maskineriet svartmålade Primakov och Luzhkov. Efter Putins vinst började processen att statligt ta kontroll över media för att bland annat själv insulera sig mot samma process. Det är en process som pågår än idag och har fått en extra fart under Ukraina-krisen där till och med lojala/semi-lojala skribenter fått sparken.

Enkelt sagt var den implicita samhälleliga överenskommelsen att  så länge Putin inte var Jeltsin och befolkningen fick det kännbart bättre – eller bröd på bordet – stödde de Putin.

Något som vi i Väst ofta betraktar som märkligt är Putin’s macho-image som spiknykter med topplösa bilder eller åkturer med motorcykelåkare. Detta bör ses som explicit som en del i att inte vara Jeltsin som skämmer ut både sig själv och landet genom alkohol och en oförmåga att hantera sig själv. Detta är ytterligare en anledning varför retoriken med det starka Ryssland uppskattas.

På den andra punkten fick ryssarna verkligen det bättre under trycket av skenande oljepriser. Sedan Putin kom till makten tills han lämnade över den 2008 fyrdubblades BNP per capita. 2007 var Putins stöd 81% och därmed slog då rekorded över att vara ledaren i världen med högst stöd. Detta är inte att underskatta.

En lektor på King’s gillar att betona att ifall Putin bara hade klivit åt sidan 2008 och lämnat det politiken så hade han blivit den mest populäre ryske ledaren någonsin. Hur hade världen sett ut då? Det känns som ett lämpligt ställe för att sätta punkt för första delen.

Under söndagsmorgonen kom det även ut ett mycket bra framträdande av Kalle KniiviläTV4 Nyhetsmorgon där han betonar ganska precis samma som ovanstående. 

Den Stora Frågan

Det finns ett dilemma i ordets verkliga bemärkelse – att tvingas välja ett av två oattraktiva alternativ – i hur Väst ska svara på Rysslands annektering av Krim. Tidigare har jag diskuterat (1,2,3,4) de mest direkta effekterna av sanktioner, dess nytta i mellanstatlig kommunikation och oviljan bland vissa av EU:s medlemstater att ta det steget.

Dilemmat ligger i om Väst i det korta loppet ska svara kraftfullt, i enighet med vad våra principer, avskräckning, sammanhållning och för EU och Väst, samt stöd för Ukrainas nya regering berättigar, eller om Väst väljer det svar som dess ekonomiska kris och långsiktiga mål förhoppning med Ryssland innebär. Detta är ibland paketerat som att ignorera Ryssland och låta de gå under i fred.

Problemets väsen ligger i att Västs förhållningssätt till Ryssland präglas av insikten att vägen till den bästa möjliga utvecklingen i Ryssland – ett stabilt rättstatssamhälle – går via nära kontakter och utbyte med Väst, vilket främst handelsutbyte är nyckeln till.

Stryper vi dessa så stryper vi även vårat långsiktiga mål samtidigt som Ryssland inte kommer att sitta passivt och motta flera vändor av sanktioner utan kommer att ta motåtgärder som i sin tur fortsätter denna spiral. Att tretton kandensiska ledare blir förvägrade sin vårresa till Murmansk är inte det jag syftar främst på…

Detta är ett starkt argument emot ett robust svar mot Ryssland, men vi måste väga in ett par motargument. Ett svagare svar för att bibehålla vårt långsiktiga strategiska mål hade inneburit:

  • En bekräftelse av Kremls bild av Väst för svagt och oenat för att agera
  • Om inte en uppmuntran så en acceptans över användandet av militär makt
  • Försvagandet av folkrättens fundament; vilka inte är i praktiken absoluta utan vars huvudsakliga betydelse handlar om vilka kostnader de innebär.

Dock är det viktigt att påpeka att våran övergripande Rysslands-strategi redan fungerade mindra bra från början. Antagandet var att integrerandet av Ryssland i västliga institutioner och den internationella marknaden skulle förr eller senare socialisera Ryssland att anta västliga värderingar.

@SR

@SR

Detta har likväl inte skett och jag argumenterar att det beror på den genomgående misstro som finns i Ryssland mot Väst, och Västs värderingar, som gjort att de delarna aktivt motverkas, bl.a. belyst via åtgärder mot NGO:er och demokratiorganisationer i Ryssland.

Dessvärre ser jag få vägar till en positiv relation utan en strukturell förändring av de politiska institutionerna i Ryssland där folket verkligen kan utkräva ansvar av ledarna. Idag har vi en elektorell autokrati, där maktfundamentet är bland eliten och den enda ledaren som kommit utifrån systemet är Jeltsin, vilket var i exceptionella tider av Sovjetunionens fall.

För att återknyta till huvudpunkten så ser jag att ett robust svar behövs ÄVEN om det försämrar chanserna till vår övergripande strategi. Detta är så dels för att dess framgång har varit väldigt begränsad hittills (även om det är ett långsiktigt projekt) och dels för att om man sviker sina principer tillräckligt många gånger för vad som ser som ett mer gynnsammat alternativ så har man till slut inga principer.Dessa principer, samt Västs enighet, bidrar lika mycket till vår säkerhet som vår Försvarsmakt gör, men de kommer inte gratis.

Ifall denna utveckling fortsätter i en negativ spiral, måste utformandet av vårt försvar ta höjd för att de faktorer vi tillskriver betydelse som begränsande av osämjan mellan Väst och Ryssland – handel, resor, dialog – kommer minskas betydligt. Detta ser vi idag redan i Rysslands agerande i bland annat OSSE.

Vi ser framför oss ett mer isolerat Ryssland, där mer anti-västlig retorik kommer komma för att parera missnöje hemma. Detta är synnerligen oroande trender.

Russian Invasion of Ukraine 15: Sanctions and Signalling

After watching Carl Bildt’s appearance at Amanpour, it becomes clear that we share a few important ways of looking at the at the conflict. Which, on a side-note, some would find a compliment, and other not.

I have since the start of the conflict, almost a month ago, emphasised how important he signalling and communication element is, something Carl Bildt also emphasised in that Russia is reacting to events as they go along. Apologies if I’m getting repetitive, but as we all know, the mother of knowledge is repetition.

This is important for understanding the difference with a strategy and a plan. A plan is static whereas a strategy is about adaptability in changing circumstances with mutually interdependent actors in order to achieve an goal. I don’t believe Russia had a strict plan of what to do regardless of the Western response and actions, and if you buy into that, Western signalling becomes essential.

Therefore, I was disappointed for the weakness of the first round of sanctions before the formal annexation of Crimea, but at the same time, there are sensible arguments for letting Putin destruct  and focusing on development of Ukraine as the ultimate way to beat Putin. However, correct as the approach might have been to offer Russia to take the most profitable way out for all parties, it misses the signalling part which I’ll try to summarise so far as:

Russia: We’re sending some military guys to take the parliament, will anything happen?
West: This is problematic, maybe we should say something angry?
Russia: Let’s back them up with securing the airports, let’s call them self-defence troops
West: That’s bad, but OK
Russia: Fine, let’s support these fellows and go for some military bases
West: Oh my, oh my, what should we do?
Russia: Great, let’s have a referendum
West: Maybe if we threaten Russia a bit and mention Hitler and Sudentenland?
Russia: Let’s prepone the referendum before the West get’s there act together
West: Hitler and Sudentenland!
Russia: Yes, but we soon got Crimea.
West: We’ll sanction seven people without economic importance to give you a last chance
Putin: Vote gave us 96.77%, all of Crimea belongs to me.
West: Ok, time to get our act together…

…and that’s more or less were we are. On Thursday, the US ‘slapped’ (can’t we find a better name for it?) another round of sanctions that included high-level people as Sergei Ivanov, Mastercard and Visa-transactions and stopping Bank Rossiya to trade in dollars. President Obama further said mining, energy and energy will also be included. The EU has yet to conclude sanctions, but it seems that they will overlap to the largest degree with the American ones.

In sum, what Carl Bildt said would seriously threaten Russian economic interests. Bildt further warned, and saw quite likely, further Russian moves in Ukraine since Kiev and not Crimea is the goal. Russian counter-sanctions are ridiculous not worth mentioning.

@CSMonitor

@CSMonitor

This is why in my last post, I found support for saying that a major recast of Russia’s relations with the world is under way, not a new Cold War, but it’s clear that Russia has crossed a boundary too far with the annexation, and that is nothing the history of Crimea or that there are a percentage of far-right nationalist in the Ukrainian government will change. At least this will be crucial enough for France to move closer to delivering Mistrals to Russia (a really bad idea for the start) which would cost €1,2 billion if the Russian oligachs in London was hit.

This is important, not mainly because it would make Russia withdraw from Crimea, but from communicating that this is an extremely serious violation of norms of order and to deter (yes, I said deter) from further moves.

Even if Crimea would be enough for Russia strictly territorially, the goal of keeping a negative veto in Ukraine will still be alive until this regime and/or the post-25 May fall and this will be done by a variety of means including subversion, sabotage, trade-barriers and pressure through energy.

So a proper response to the annexation is not only about helping Ukraine to “become a Poland” (they had the same GDP after the fall of the USSR, now Poland have about four times), it is also about sending a signal that further aggressive moves will be met with serious costs.

That is why, these sanctions, together with the counter-moves Russian will feel forced to make, will create a recast of Russia’s relations with the world which has serious long-term consequences.

Russian intervention in Ukraine 14: Rubicon

So Russia went there. Either you can call it crossing the Rubicon or coming the the boundary between clever-leader-playing-aggressivly and aggressive-leader-overplaying. And Putin took a huge leap across. Crimea and Sevastopol was annexed and to be incorporated in the Russian Federation. Right upside down, this means a few things, and the first two of them I addressed in yesterday’s post.

1) The long-term worsening of the already very fragile Russian economy running net losses and that is failing to modernise to a knowledge-based economy.

 

2) The loosening of the fabric that bind different ethnic groups together in the ethnic melting pot that the Russian Federation and the former Soviet Union are.

 

3) An weakening of the principles of international and regional order. The use of military force in Europe were for a decade seen as impossible, but as Lawry Freedman wrote pointedly in 1998.

As soon as one side acts as if military force lacks utility, it will give utility to the other side.

 

It was clear earlier that the notions of universal values was not shared by upcoming countries, Russia and China, most notably, but this should be the nail in the coffin for excessive hope placed in international law in curbing power politics.

 

In the former Soviet Union, this will cause a lot of concern, especially from countries with Russian minorities and countries that are trying to resist the Russian Customs Union. And this is a place where the West is not even remotely closed to getting engaged in.  

 

 

BjAg5yZIIAAp1hd

4) A new cold war. In President Putin’s speech, he gave the whole history of Russian grievances against the West and it becomes clearer that this is the way he views the world. The Western-Russian relations were already closing all-time low before the Ukrainian crisis after the Russian 2011-2012 elections where unrest was met with bans on organisations with foreign funding, the Magnitskiy-list was met by a ban on orphans being adopted in the US.

For the credibility of the West, this was (should be) the limit of what could be accepted without a response that is felt (yes I exclude sanctions of a few ideologues). The outright annexation needs to responded against strongly for the principles of international order and for the principle of non-use of military force.

That would include sanctions againts those who actually matters, but also communication with military moves, such as NATO-exercises in Bulgaria and Romania. And no, that is not escalation, it is about maintaining credibility for the whole of the Alliance and it would be seen as provocative unless an annexation was underway.

If this result in a full scale Cold War is yet to be seen, but actions and counter actions do have the potential to set that in motion. A recast of Russia’s relations with the world might be the proper term.

On a potentially positive note, this crisis could potentially transform the current identity crisis of NATO and/or putting some life into the dying project of European common defence policy and/or finally providing some unity for European foreign policy. I say potential since I know that defence policy is, less than much else, driven by logics.

However, by ways of rumour, Merkel has said that if Russia went on and annexed Crimea, she wouldnt get in the way for any sanctions. So this should be the time for a robust Western response that changes the message from “we dont like it but it is OK” to “this is completely not OK”. This would not be bad.

Krigföring och Fred

Japp, titeln är en Tolstoj-parafraseing! Hittills har jag försökt undvika att skriva om min forsknings väsen här på bloggen för att hålla det lite för mig själv tills vidare innan dess slutgiltiga form är klar. Nu är vi dock i ockupationstider i Ukraina och intresset för rysk syn på krig och fred är bör vara högre än tidigare.

Jag har nu medverkat i en intervju i Department of War Studies-podcast om min forskning och hur det knyter an till Ukraina (6 minuter lång). Se länk här:

Warfare and Peace; The Russian Understanding of War

Ödmjukt ber jag även om tips av er läsare. Jag har fortfarande inte säkerställt full finansiering av doktorandprojektet, så finner ni ämnet viktigt och har ni intresse i projektet eller rekommendationer är jag mer än tacksam för dem. Min e-post är oscar.jonsson@kcl.ac.uk

Rysk intervention i Ukraina del 9: Underliggande ryska motiv

Idag har jag tyvärr inte kunnat följa Ukraina hela dagen utan får nöja mig med ett kortare inlägg. Huvuddelen av Ukraina-bevakningen på bloggen har fokuserat på pågående skeenden och därför ska jag försöka snabbt rekapitulera hur jag ser de tre (plus en) viktigaste underliggande konfliktorsakerna.

Mycket skrivits om svensk försvarspolitik så jag håller mig borta från den debatten då den redan täcks med bravur, länkar nederst. Istället försöker jag hålla ögonen på bollen Ukraina och Ryssland. 

1) Regimöverlevnad

President Putins regim står på en svajande grund. Det senare åren har resurserna att omfördela börja sina och det blir svårare att tillfredsställa hela eliten i takt med att ekonomin går back netto utan det får snarare bli omfördelning (diskussion här). Protesterna i Ryssland 2011-2012 och Navalnys framgång 2013 är indikatorer på att politiska klimatet förändras.

Att låta Ukraina passera som en folklig uppresning mot en korrupt elit som sedan fortsätter en pro-europeisk väg hade varit fördärvande för Ryssland. Det minsta man kan göra är att i informationskriget utmåla dem som nazister och fascister som jagar etniska ryssar.

Och detta har effekt. Veckan innan Rysslands intervention var 75% emot medan nu beskriver 29% av Rysslands befolkning händelserna som anarki, laglöshet och rövande, 27% som inbördeskrig och 25% som en coup d’état. Jag vet, jag vet, detta är statistik men det visar hur bilden av folklig resning mot korrupt ledare/elit suddas ut.

2) Stormaktsambitionen

Utan hegemoni i sitt närområde kommer Ryssland aldrig kunna bli en stormakt och Ukraina är där viktigaste landet. Jag har tidigare skrivit om Rysslands utrikespolitiska målsättningar och de är ambitiösa. I korthet går det ut på tre saker: att bli en stormakt, att upprätthålla den strategiska stabiliteten (dvs. balansera negativ påverkan på ryska intressen) och basera internationella relationer på folkrätt.

Händelserna i Ukraina har visat sig vad hur Ryssland egentligen ser på folkrätten (nej, USA är inte fantastiskt heller), utan det ter sig som jag tidigare argumenterat att det är ett mycket bra medel för att främja Rysslands intressen (främst rollen som stormakt) och inte bara ett mål. 

Ryssland hade förlorat Ukraina med Janukovitj fall. Invasionen och ett eventuellt de facto-självständigt Krim, försvagar Ukraina och gör att Ryssland kan bibehålla visst inflytande. Men att ett enhetligt Ukraina går med i tull och eurasiatisk union är av bordet inom det närmaste tiden.

3) Den politiska konflikten med Väst

För Ryssland startade inte den pågående krisen i Ukraina med att överenskommelsen från 21/2 bröts. Snarare ses detta som en fortsättning på en Öst-Västlig spricka som egentligen började på med Balkan 1999 (Kosovo+Serbien) men tog extra fart under 2003 med Irak-invasion, färgrevolutioner och NATO-utvidgning. Detta fortsatte att senare övergå till en arabisk vår och protestfyllda val i Ryssland 2011-2012.

Detta är en väldigt viktigt poäng, Ryssland ser inte färgrevolutionerna och arabiska våren som folkliga rörelser stöttade av ett altruistiskt Väst, utan de ser det som en styrd regimförändring förklätt i moraliska termer. Dubbelmoralen visas av bl.a. hur man man stödja demokrati men vara bästa polare med Saudiarabien.

Det är i ljuset av detta Ryssland ser Ukraina som en fortsättning på ett och halvt decenniums gepolitisk konfrontation där Ashton och Westerwelle går på Kievs gator och manar på våldsamma protestanter att överkasta en folkligt vald pro-rysk president. Det är detta man slår tillbaka mot med militär makt som ses som en desto mer användbart instrument än vad vi i Väst uppfattar det som.

4) Nationalism och självbild

Kopplat till att regimen försvagats har mer nationalistiska strömningar kunna skönjats i Ryssland. Sam Greene, direktör för King’s College Rysslandsinstitut som har undervisat i proteströrelser, daterar denna acceleration till efter protesterna 2011-2012.

Alla länder har protester argumenterar Sam men vad som var speciellt med Ryssland var att ingen kom och som motdemonstrant för regimen, vilket bland annat var ett Nashi:s originella syften då det skapades efter Orangea revolutionen. Detta har lett att man förlitat sig mer och mer på nationalism för instrumentala syften, vilket dock fastnar och blir sjävluppfyllande,

Kopplat till stormaktsbilder går det att säga att Ryssland lider av vad som akademiskt kallas “ontologisk osäkerhet”, i själva sättet man ser sig själv och sin roll i världen lever man i osäkerhet, vilket gör att det är viktigare att “hävda” sig ideligen och knyter an till tredje argumentet att man uppfattar sig i en konstant konflikt. Detta göra att man reagerar med en “omättbar strävan efter absolut säkerhet”.

För övrigt vill jag hylla Wiseman som är en mycket skarpsynt bloggare. Det var hans idé att lägga till den fjärde punkten.

Mest intressant från dagens mediaskörd var de ukrainska soldaterna som fortsatta marscha och sjunga trots skott över deras huvuden, nu med text.

Rysk intervention i Ukraina del 3,4,5,6,7,8

Skrivet: Försvar och Säkerhet 1, 2, WisemanCommander, PM NilssonSvD Wiseman,  SvD Hökmark, DI HultqvistKarin PetterssonSvD Hallgren Söderbaum,, SvD Björklund, DI Hultqvist, Annika NC, Jägarchefen, Cornucopia? 1, 2, 3, 4, 5, DN Pellnäs, Skipper,