Ryssland och Väst – en systemkonflikt

För två veckor ställdes jag inför utmaningen att inför 200 närvarande på University College London debattera för propositionen att vi är på väg in i ett andra kallt krig. Vad jag kände var mitt starkaste argument var att konflikten vi ser har blossat ut idag mellan Ryssland och Väst (EU/USA) är systemisk. Det vill säga, om Väst hade dragit tillbaka sina sanktioner och accepterat skapandet av Ukraina som en rysk lydstat, hade inte konflikten varit över Detta är något jag betonat i olika forum, senast i denna podDet var inte över Ukraina den startade och det är inte i detta ovanstående scenario konflikten skulle sluta.

I dagarna har det debatterats om vem man skall lyssna på i Ryssland. Detta föranleddes av Korrespondenternas intervju av Sergej Markov, vilket ledde till kritik från Elena Namli, vilket i sin tur ledde till en replik av Elin Jönsson och team. Utan att gräva ner mig för djupt där vill jag säga: det är uppenbart att Markov ger ett budskap vars politiska efterspel och signalering är huvudmålet snarare än det precisa innehållet och med det ska media vara särdeles noga med hur man sprider. Samtidigt håller Markov en officiell position, inte tokrelevant, men hans uttalanden bedömer jag inte speciellt kontroversiella i Ryssland.

Men än viktigare ord än de ifrån regimens skrämselpersoner är orden från regimens ledning. Gång på gång slås vi i Väst av förvåning av ryska ledarskapet, men ifall man lyssnar ordentligt, kan man komma långt. Ex. varnade Ryssland om Väst erkänner Kosovo erkänner man Syd-Ossetien och Abchasien. Sedan kom förvåningen när Ryssland gjorde det. Två ryska militärteoretiker skrev detta i december 2013 om moderna krig:

The aggressive side will be first to use non.military actions and measures as it plans to attack its victim in a new-generation war. With powerful information technologies at its disposal, the aggressor will make an effort to involve all public institutions in the country it intends to attack, primarily the mass media and religious organizations, cultural institutions, non-governmental organizations, public movements financed from abroad, and scholars engaged in research on foreign grants. All these institutions and individuals may be involved in a distributed attack and strike damaging point blows at the country’s social system with the purported aims of promoting democracy and respect for human rights. in their propaganda efforts, these organizations can obtain information to engage in propaganda from servers of the Facebook and twitter public networks

Låter det bekant? På den noten är en grundkurs för var Rysslandsanalytiker ge sig på Putin’s Valdai-tal (i helhet med frågor), med hjälp av det jag ska återknyta till temat om systemkonflikten. Den grundläggande motsättningen ligger i synen på internationell säkerhet i allmänhet och europeisk säkerhetsarkitektur i synnerhet. Medan vi uppfattar att FN först började fungerade ordentligt efter Kalla Kriget ser Putin att efter Andra Världskriget var systemet starkt på grund av inte bara på vinnarnas rätt och en maktbalans, utan även på en ömsesidig respekt.

Reuters

Reuters

Ryssland, berättar Putin, ser att USA struntade i både respekt och maktbalans kastade systemet i djup obalans. Putin ser att “Essentially, the unipolar world is simply a means of justifying dictatorship over people and countries” och “international law has been forces to retreat over and over by the onslaught of legal nihilism”. Ett av det främsta medlen för detta är, i ryska ögon, Västs möjlighet att överkasta regimer med informationskrigföring, specialförband, skapta NGO:er och mutade politiska aktörer (se här för fördjupning om rysk syn på det moderna kriget). Med detta är Putin tydlig;

We had discussions …with the EU. …they simply told us: this is none of your business, point, end of discussion. Instead of a comprehensive but – I stress – civilised dialogue, it all came down to a government overthrow; they plunged the country into chaos, into economic and social collapse, into a civil war with enormous casualties.

Kring behandlingen av NGO:er säger han “This does not mean shutting the country off at all. Why did you think so? This is self-defence. …we are against political activity within Russia financed from abroad”. På den noten bör man såklart notera att utrikesministern Wallström kritiserade förra regeringen för att dra ner denna typ av verksamhet.

På den noten kan det nämnas att titeln på sessionen är talande nog “Nya regler eller spel utan regler”. Ifall inte nya regler upprättas kommer det internationella systemet bara bestå utav rå makt och symptomen för global anarki bara att växa. Putin uppmanar “it is time to start agreeing on fundamental things” vilket är ett annat sätt att rama in mitt argument att det finns en fundamental oenighet.

Suveränitet ser Putin som vägen framåt, vilket ska ses i kontrast med fundamentet av det Väst försökt bygga med tanken att ett lands suveränitet kan kvalificeras beroende på hur man behandlar sina egna medborgare, dvs humanitära interventioner. Förutom i det fallet, finns suveräniteten i grunden av folkrätten, Detta är något Ryssland själva vill skölda sig med, men har ingen som helst avsikt att låta stater i sitt nära utland åtnjuta. Det är även ett systemiskt problem. Mer generellt avrundar Putin att världen, nu baserad på globalisering av marknader, frihet och konkurrens, är en modell som tjänat de västliga länder som skapat den.

För att summera så ser President Putin det nuvarande internationella systemet som orättvist, osäkert och väldigt ogynnsamt för Ryssland. Min dysterkvistiga prognos säger att det kommer vara svårt att få en riktigt hållbar fred innan synen internationell och europeisk försonats. Med det så vet jag inte vad som är mest troligt; att Ryssland omdefinierar sin världsbild eller att Väst ger upp de senaste tjugo årens fundament i sin approach till internationell säkerhet. Men för att sluta där jag börja så vann jag, på gott och ont, debatten om att vi är på väg in i ett till kallt krig.

Den ryska björnen vaknar

…var titeln på en podcast jag medverkade i hos EFN. Det var ett gott samtal där många av de delarna av rysk säkerhetspolitik jag tycker är viktigast att belysa kom upp. Avsnittet är ungefär 16 minuter och finns tillgängligt här.

 

 

Det kan gå riktigt fort

I och med denna post firar jag 100-postsjubileum. Det är en milstolpe som både deprimerar i den mån att hade antalet ord placerats i en väl avvägd doktorsavhandling hade jag doktorerat klart vid det här laget. Samtidigt imponerar det mig att det har funnits motivation och inspiration att producera 100 alster, men det leder mig in till er. Utan er läsare som uppmuntrar, trollar, delar och kommenterar hade allt engagemang att driva med detta försvunnit ut genom fönstret. Tack så mycket, bedriften är lika mycket er som valt att följa med på färden, oavsett hur länge ni stannar på båten.

På senaste tiden har en del gått ner i det nyaste projektet Försvarspodden (alla avsnitt här) och så är jag fullt upp i att producera lite olika akademiska verk samtidigt som jag börjat undervisa. Detta bidrar till en lägre produktionsgrad, men mitt mål är att skriva när motivation och tid finns, som nu.

Att säkerhetsläget i omvärlden och Sveriges reaktioner (eller icke-reaktioner) oroar mig lär inte komma som någon nyhet för er läsare. Det är dock inte ofta jag känner ett obehag, men det gjorde jag efter att ha diskuterat en del och funderat djupare på denna tweet:

Ryssland är en instabil militärkoloss på lerfötter. Ett oljepris på $117-$119/fat behövs för att Ryssland ska finansiera sina offentliga utgifter, och nuvarande pris $92 är inte nära detta. I kriget i Ukrainas skugga har statsanställdas löner sänkts, pensioner konfiskerats och utgiftsposter plundrats för att hålla oligarkerna nöjda. Att lägga till ligger rubeln kring 40 per dollar vilket är 12,5% värre än förra peaken som var vid finanskrisen 2008. BNP-tillväxten för 2014 lär ligga på 0,2% samtidigt som inflationen ligger på 8% och obligationsräntorna är fortfarande mycket höga.

Screen Shot 2014-10-09 at 00.09.13

Det bör läggas till att Ryssland byggt en strategisk-finansiell resiliens. Detta genom ett maniskt reducerande av statsskulden och lika ambitiöst införskaffande av världens fjärde största guldreserv. Eliten har även gjort vad de kan för att skydda sitt berikande. Det finns fler mindre åtgärder enligt detta som jag hoppas kunna återkomma till senare, men detta påverkar endast till en mindre mån folket.

När folks pensioner och löner börjar reduceras ordentligt är det en annan sak än ett, i stort sett våldsfritt, annekterande av Krim. När civila mördas och när likkistorna börjar återvända till Ryssland kommer opinionen (vars mätningars pålitlighet man kan och bör ifrågasätta) att förändras. Hur och hur mycket är frågan, men det finns gränser även vad det tåliga ryska folket accepterar. Även om tagandet av Krim har visat regimen att man temporärt deflektera interna oroligheter på utrikes problem är det svårt att tro att det blir bestående.

Ryssland ses ofta som en stark auktoritär stat och det är sant i en viss aspekt. Dock finns det ett systemfel i auktoritära stater. Det är det simpla att folket inte får välja vad de vill utan deras medverkan säkras genom en stor piska och en mestadels liten morot. Man är beroende av tvång. Ryssland är en vassallstat. På samtliga nivåer är en persons position beroende av stöd och skydd uppifrån, medan behåller sina underordnade genom stöd och skydd. Effektiviteten i detta är om någon vill ställa sig utanför systemet är det enkelt att göra sig av med den personen; Khodorkovsky kan vara det mest uppenbara exemplet. Kostnaden för illojalitet är skyhög och sänker troligheten för enskilda protester. För att avsätta Putin ska det i stort sett hela hans elit gå emot honom gemensamt, vilket är svårt för han hanterar dem väldigt väl. Går de emot honom enskilt försvinner de kvickt. Detta ger en viss resiliens i systemet.

Samtidigt måste vi öppna ögonen för möjligheten av systemskifte. Att Putin generellt har varit populär har sina naturliga förklaringar (se gärna denna miniserie 1,2). Men missnöjet har tilltagit och en allvarlig ekonomisk chock öppnar möjligheter för politiska chocker. Det är i det perspektivet det kan gå riktigt fort. Makt är en skugga på väggen och det ligger där man uppfattar det ligga. Därför har alla systemskiften och revolutioner har sett högst otroliga ut tills det kvickt förvandlats till helt uppenbara. Folks föreställningar att makten är legitim krackelerar. I mitten av februari tappade Janukovitj makten i folks uppfattning och några dagar senare de facto. Att Ryssland har världens största samling taktiska kärnvapen, en mer än bräcklig demografi och säkerhetspolitiska problem i samtliga riktningar gör bara ett eventuellt fall hårdare. För att vara tydlig, det kan gå riktigt fort dels på grund av ett sammanfallande Ryssland, men också ett försök från eliten att parera internt missnöje med en känsla av kris.

Något annat som kan gå riktigt fort därav är en eskalering av incidenter. När Sveriges ledande politiker utesluter att det finns något militärt hot mot Sverige så gör man både sin egen analys en otjänst, men även visar man på en fantasibrist på gränsen till okunskap. Den andra oktober rämmade nästen ett rysk flygplan ett svenskt signalspaningsflygplan. Den nittonde september beslagtog Ryssland ett litauiskt fartyg. Den sjunde september gjorde man Ryssland en räd över gränsen in till Estland och kidnappade en estnisk officer.

Ett skott i ett perifert område startade det första världskriget mycket beroende på att berörda stater såg att de hade allt att förlora på att vara passiv i ett väldigt spänt internationellt läge. När en rysk kärnvapenbestyckad u-båt gick på grund en mil utanför Karlskrona och Sovjetunionen hotade Sverige var Fälldins magkänsla “Håll gränsen!“. Det var essentiellt för försvarsviljan, men vägen till krig behöver inte vara längre än det.

Ska Sverige stå upp för sina territoriella integritet och självständighet i en krissituation, vilket jag själv kan tycka låter rimligt, måste man då visa försvarsvilja. Det medför en eskaleringsrisk. Antalet scenarier som kan leda till dessa är många, men frågor vi borde ställt oss redan igår är: vad gör vi om ett svenskt fartyg blir beslagtagit? Vad gör vi om svenska officerare blir anhållna och slängda i KGB:s gamla fängelsegrottor? Vad gör vi om ett ryskt flygplan rämnar ett svenskt och svenska piloter avlider?

I dagens läget om vi ska underbygga våra politiska förhandlingar med militär styrka, så ser det inte speciellt avskräckande ut. Våra JAS flyger med enbart en automatkanon, våra fartyg saknar luftvärn, vi saknar en u-båtsjaktsförmåga och den senaste försvarspolitiska överenskommelsen som gör att vi ska ta oss ur detta gör att vi 2018 börjar få nya JAS och att 2007:s anslag i reala termer kommer att uppnås 2024. Det är inte särskilt betryggande, då det kan gå fort det här.

Ryska sanktioner mot EU: Ett välriktad slag?

Ett intressant ämne som det inte grävts så mycket i är de ryska sanktionerna mot matvaror från EU som infördes i början av augusti. Är det en galnings drag som spelar ett förlorande spel eller är ett genialiskt motdrag för att straffa EU:s agerande och sätta press på dess jordbrukslobby att upphäva sanktionerna? Såhär skämtade man i alla fall i Moskva:

Men argumentet för att ändå är ett bra drag får en att ställa frågan, vem drabbar detta egentligen? De som äter finsk youghurt, norsk lax och polska äpplen är för det mesta medelklass till övre medelklassryssar. Det är en målgrupp regimens strateger har valt bort. I och med de nyligen antagna lagarna om att förfölja homosexuella, utvidgandet av begreppet förräderi för att komma åt politisk opposition och tvinga organisationer att registrera sig som agenter, har man gjort direkta dråpslag åt en stor del av medelklassen som tenderar att vara den grupp som värnar om politiska och mänskliga rättigheter.

Vidare, går det att se att sanktionerna är relativt smarta då det slår större matproducenter i Europa vilket indirekt slår deras länders ekonomi genom minskade skatteintäkter, uppsägningar som behöver bidrag och därav även mindre skatt som kommer in till skattkassan. Detta späder på det ekonomiska svårigheter som gjorde EU:s svar mot Ryssland så fördröjt. Men för att ta ett ekonomiskt mått så kan vi titta på hur rubeln har utvecklats mot Euron efter sanktionerna:

Euro-Ruble

Euro-Ruble

Det förefaller inte var några allvarligare svängningar från 4-5 augusti även om rubeln först blev ganska snabbt billigare.

Screen Shot 2014-08-19 at 15.45.53

När det kommer till obligationsräntorna (desto högre desto sämre) ser vi att det faktiskt har gått ned sedan matsanktionerna efter att ha följt en längre trend av att bara öka vilket talar för att sanktionerna kan ha varit ett bra drag från Putin.

Screen Shot 2014-08-19 at 15.48.44Efter sanktionerna har den ryska börsen också gått rakt uppåt och vissa ryska matproducenters aktier har gått upp över 30% på momangen (inte dum att investera i ifall man är ibland ryska eliten och vet hur dessa skulle svänga).

Den främsta konsekvensen av sanktionerna är att matvaror för 110 miljarder kronor inte kommer nå den ryska marknaden. Detta kommer att behöva ersättas och – enligt ekonomisk teori – med produkter som antingen kostar mer eller är sämre. Detta är så klart trist för de som måste genomlida det, men samtidigt kommer någon typ av mat att finnas och så är det djupt rotat i den ryska folksjälen att acceptera lidande. Speciellt i en tid som denna då Putins popularitet extremt hög för hans position. Ett ytterligare exempel på detta är från en Levada-undersökning från förra året där nästa 50% var instämde helt eller delvis med att de var beredda att genomgå sämre ekonomisk utveckling för satsningar på de Väpnade Styrkorna.

Hur drabbar detta då EU? Det drabbar EU olika. Sverige drabbar det inte för hårt, men till exempel för Polen utgör deras äpplen cirka 1 procent av BNP och deras största kund är Ryssland. Handeln mellan Finland och Ryssland föll med 8 procent till ett värde av 57 miljarder kronor. Vidare pratade det i Ryssland omåttligt populära Valio om en eventuell neddragning av 800 personer då Ryssland var deras största marknad.

Ifall vi minnas kommunikationsaspekten av kriget, att det finns ett kommunikationselement i alla handlingar mellan olika motståndarna, och sedan betraktar vi Putins valmöjligheter. De inkluderade att bara ta emot sanktionerna, svara rent symboliskt eller svara hårt. Då var nog detta en av de åtgärderna där Ryssland hade asymmetriskt övertag och där EU lider mer (enligt ovanstående indikatorer) gav man ett ganska hårt svar med ganska låga kostnader i Ryssland. Energiexporten hade svidit för hårt och den andra sektor jag kan tänka mig där detta övertag är likvärdigt är i bilhandeln, något man inte varit sen att skrämmas med:

Det stora frågeteckned kring sanktionerna är hur det kommer att påverka inrikes-stabiliteten och missnöjet mot regimen, men som propagandamaskineriet maler på om det onda Väst som Ryssland måste stå upp mot är min bedömning att den, ändå kalkylerade risken, är mindre.

Putins folk – Rysslands tysta majoritet

“Kamratandan sitter i väggarna” skojar de i Repmånad, och även fast jag inte befinner mig i Ryssland så finns den ryska kamratandan i väggarna i det gråa och halvförfallna lägenhetenskomplex där jag sitter och skriver i Tbilisi. En relativt lämplig plats för att skriva om denna reportagebok.

“Rysslands tysta majoritet får en chans att tala ut” hade en alternativ titel kunnat vara till putinsfolk420pxl-200x298Kalle Kniivilä’s reportagebok. Boken tar oss med på Kniiviläs personliga resa i Ryssland som började i ett sammanstörtande Sovjetunionen och slutar till dags dato med kommentarer kring annekteringen av Krim och pågående intervention i Östra Ukraina.

Boken utgör en viktig skildring av rysk samhälls-psykologi för att förstå dagens politiska klimat. President Putin framställs ofta som en vetvilling i västlig media och det är svårt att se hur han kan ha någon slags legitimitet i Ryssland. Detta är en skev bild och denna boken tar oss iväg från mediabilden av Putin med alla de saker som Väst ogillar om intill hemmen hos vanliga ryssar vars levnandsstandarder väsentligt förbättrats under Putin. Putin är en populär president även om det håller på att skifta protesterna vid hans omval och parlamentsvalet 2011 och 2012. I denna mån känns det som uppsåtet med boken är lika som min påbörjade (men än inte slutförda) miniserie om det ryska samhällskontraktet.

“Putins folk” fångar upp de viktigaste dynamikerna i rysk inrikespolitik på ett koncist sätt; bland annat den utbredda politiska apatin och antipati som råder i Ryssland där ingenting är som de verkar och man ska inte lita på någon. Ett exempel på en koncist fångad dynamik är hur de ovannämnda protesterna fick Putin att ändra sin taktik och fokusera på att inte bara vara den tysta majoritetens president, utan att vända dem mot “gaphalsarna i Moskva”. Det är en viktig anledning varför vi ser en annan sida av Putin idag än under hans guldår 2000-2008.

Det var under den tiden Putin byggde den bild av sig själv som till stor del kvarstår i folks minnen. Putin erbjuder stabilitet i kontrast med det kaotiska 90-talet där väldigt få blev väldigt rika, men kaos följde för de flesta båda efter Sovjetunionens kollaps och efter Rysslands ekonomiska kris 1998. Jag kan inte nog understryka betydelsen av detta och bilden av Jeltsin för att förstå Ryssland idag, och det är någon “Putins folk” gör med galans. Det var för problemen under denna tiden ordet liberal blev en svordom och demokrati blev känt som dermokratia (rule of shit).

I kontrast med detta kaos började Putin etablera kontroll över media och oligarkerna. Exempelvis, hör och häpna för oss i Väst, möttes Chodorkovskijs fängelsedom med hurrarop av många som såg det rättvisa för oligarkernas rofferi. Än mer bekymmersamt var kontrollen över media. Kanalen NTV som hade sänt ett program kritiserat Putin togs över av staten 2001 och det programmet slutade sända.

Det går nog inte heller att understryka tillräckligt hur oroande media-ofriheten är i Ryssland. Detta kan också visas i historien där Kniivilä frågar om Galina om Prochorov och hon svarar att hon inte vill rösta för någon som är för 12-timmars arbetsdag och inställda pensionsutbetalningar. Detta hade då Prochorov inte föreslaget utan får illustrera på hur samhället blir när media ägs av staten och utmanare ej får tid i media, då kan sådana bilder sitta kvar.

Denna bok är väldigt välskriven på det vis som jag gillar att böcker är skrivna. Kärnfulla men korta meningar, korta stycken, korta kapitel och kort bok. Dialoger bryts av ibland med reflektioner av författaren och när dialogerna börjar likna varandra bryts de av med röster från annorlunda synsätt. Boken är en underhållande, personlig resa men kan också ett gott komplement till akademisk litteratur där abstraktionerna missar nyanserna. Den rekommenderas.

Security in Northern and Eastern Europe – Reflektioner

Tyvärr har det blivit lite bloggande på senaste. Jag har en hel gäng saker jag vill skriva om, men tiden räcker inte helt till. Jag ska försöka återkomma så fort som möjligt. Tills dess är det bara att hålla tillgodo.

Måndagen spenderades på Frivärlds säkerhetspolitiska konferens Security in Northern and Eastern Europe. Det var en gedigen talarlista och här kommer jag sammanfatta några av de mest intressanta punkterna under konferensen.

Först ut var USA:s ambassadör till Sverige som var (ovilligt) aktuell då hans tal till Försvarsberedningen hade läckt. Vänligt påtalade han att vänta till sista minuten med en brandförsäkring var ingen bra strategi. Mycket goda kommentarer till den nyheten gav Johan Wiktorin hos KKrVA.

Därefter kom Ed Lucas som alltid är värd att lyssna på. Hela talet finns här nedan

Det absolut bästa från konferensen som kan sammanfattas på 140 tecken ryms i nedanstående tweet. Detta betonar verkligen hur militär makt blir användbar för Ryssland och på vilket sätt det skiljer sig från Väst. Det spelar ingen roll hur långt efter teknologiskt Rysslands väpnade styrkor är ifall de är beredda att använda dem och motståndaren inte är det.

Lucas betonade vidare något som jag håller som väldigt viktigt och försökt kommunicera tidigare. Trots att det finns fördelar med NATO får det inte bli ett alternativ till en Försvarsmakt, utan man måste ha egen förmåga. När en kris startar har man vad man har och man har det var man har det. Det är viktigt att hålla sitt eget hus i ordning även om man är med i en allians.

Den ryska oppositionspolitkern Vladimir Kara Murza betonade de inrikespolitiska drivkrafterna för Rysslands utrikes-agerande. De missas ibland eller förstås inte till tillräckligt stor utsträckning. Vad händer i Ryssland när krisen i Ukraina är över?

Gudrun Persson från FOI var i god ordning spännande att lyssna på. Nedanstående tweet ska i förlängningen förstås som en varning att försöka närma sig Ryssland med för mycket logik i både förståelse men också i hur man svarar på den.

Sedan gav Heather Conley från CSIS några väldigt intressanta punkter om NATO:s framtid.

Hon såg framför sig att NATO toppmötet i Cardiff skulle ha blivit ytterligare en missad möjlighet om inte Ukraina skedde. Nu kommer istället fokus ske på omplaceringar av militär makt i Centraleuropa och ges mer stöd till Georgien, Ukraina och Moldavien. Conley betonade att integrationspolitiken med Ryssland har nu fallerat, det spelar ingen roll hur mycket Väst vill det, Ryssland vill inte det och nu måste man släppa den och tänka om. Så avslutade hon med två tydliga poänger om Sverige och NATO.

Liknande budskap som Conley framfördes av Sveriges ambassadör till NATO.

På en konstruktiv not föreslog Finlands f.d. ambassadör till Afghanistan som jobbat med två av Finlands tre NATO-utredningar att det börjar bli dags att slå oss ihop och göra en NATO-utredning gemensamt. Jag ser att en NATO-utredning i Sverige är verkligen på tiden, dock inte för att slutsatserna skulle bli revolutionerande kanske, men det skulle sätta tryck på C och KD att sluta sitta på stängslet och vänta. Ifall de kommer ut emot NATO så kanske det är slut på den frågan och då börja förbereda för vad alliansfrihet kostar. Ifall de kommer ut framåt kanske momentum för att börja diskutera frågan åstadkoms i Sverige. På den noten avrundar jag. Alla filmklippen från konferensen finns här