Den Stora Frågan

Det finns ett dilemma i ordets verkliga bemärkelse – att tvingas välja ett av två oattraktiva alternativ – i hur Väst ska svara på Rysslands annektering av Krim. Tidigare har jag diskuterat (1,2,3,4) de mest direkta effekterna av sanktioner, dess nytta i mellanstatlig kommunikation och oviljan bland vissa av EU:s medlemstater att ta det steget.

Dilemmat ligger i om Väst i det korta loppet ska svara kraftfullt, i enighet med vad våra principer, avskräckning, sammanhållning och för EU och Väst, samt stöd för Ukrainas nya regering berättigar, eller om Väst väljer det svar som dess ekonomiska kris och långsiktiga mål förhoppning med Ryssland innebär. Detta är ibland paketerat som att ignorera Ryssland och låta de gå under i fred.

Problemets väsen ligger i att Västs förhållningssätt till Ryssland präglas av insikten att vägen till den bästa möjliga utvecklingen i Ryssland – ett stabilt rättstatssamhälle – går via nära kontakter och utbyte med Väst, vilket främst handelsutbyte är nyckeln till.

Stryper vi dessa så stryper vi även vårat långsiktiga mål samtidigt som Ryssland inte kommer att sitta passivt och motta flera vändor av sanktioner utan kommer att ta motåtgärder som i sin tur fortsätter denna spiral. Att tretton kandensiska ledare blir förvägrade sin vårresa till Murmansk är inte det jag syftar främst på…

Detta är ett starkt argument emot ett robust svar mot Ryssland, men vi måste väga in ett par motargument. Ett svagare svar för att bibehålla vårt långsiktiga strategiska mål hade inneburit:

  • En bekräftelse av Kremls bild av Väst för svagt och oenat för att agera
  • Om inte en uppmuntran så en acceptans över användandet av militär makt
  • Försvagandet av folkrättens fundament; vilka inte är i praktiken absoluta utan vars huvudsakliga betydelse handlar om vilka kostnader de innebär.

Dock är det viktigt att påpeka att våran övergripande Rysslands-strategi redan fungerade mindra bra från början. Antagandet var att integrerandet av Ryssland i västliga institutioner och den internationella marknaden skulle förr eller senare socialisera Ryssland att anta västliga värderingar.

@SR

@SR

Detta har likväl inte skett och jag argumenterar att det beror på den genomgående misstro som finns i Ryssland mot Väst, och Västs värderingar, som gjort att de delarna aktivt motverkas, bl.a. belyst via åtgärder mot NGO:er och demokratiorganisationer i Ryssland.

Dessvärre ser jag få vägar till en positiv relation utan en strukturell förändring av de politiska institutionerna i Ryssland där folket verkligen kan utkräva ansvar av ledarna. Idag har vi en elektorell autokrati, där maktfundamentet är bland eliten och den enda ledaren som kommit utifrån systemet är Jeltsin, vilket var i exceptionella tider av Sovjetunionens fall.

För att återknyta till huvudpunkten så ser jag att ett robust svar behövs ÄVEN om det försämrar chanserna till vår övergripande strategi. Detta är så dels för att dess framgång har varit väldigt begränsad hittills (även om det är ett långsiktigt projekt) och dels för att om man sviker sina principer tillräckligt många gånger för vad som ser som ett mer gynnsammat alternativ så har man till slut inga principer.Dessa principer, samt Västs enighet, bidrar lika mycket till vår säkerhet som vår Försvarsmakt gör, men de kommer inte gratis.

Ifall denna utveckling fortsätter i en negativ spiral, måste utformandet av vårt försvar ta höjd för att de faktorer vi tillskriver betydelse som begränsande av osämjan mellan Väst och Ryssland – handel, resor, dialog – kommer minskas betydligt. Detta ser vi idag redan i Rysslands agerande i bland annat OSSE.

Vi ser framför oss ett mer isolerat Ryssland, där mer anti-västlig retorik kommer komma för att parera missnöje hemma. Detta är synnerligen oroande trender.

3 thoughts on “Den Stora Frågan

  1. Ett svar kunde ju vara tex överföra mtrl överskott till EU/NATOs frontstater, Italien och Spanien har 24 resp 18 Eurofighter T1 som man vill bli av med, dessa kunde transfereras till Polen och Rumänien. Klart det kommer förmodligen att utlösa en rustningsspiral, men så länge “Väst” gör det med överskottsmtrl är kostnaden relativt låg och den samlade försvarskraften ökar och kommer ändå att vara mindre provocerande än att tex stationera US förband i tex Polen. //Rune

  2. Pingback: Ryskt motdrag: Extremism som strategisk tillgång | Säkerhetspolitiska Reflektioner

Vad tycker du?

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s