Det råder krig i Europa

Under senaste veckan har det diskuterats en del om krig och dess definition. Det började med att Wiseman skrev ett inlägg om hur man kokar en groda långsamt och får ett krig att inte bli benämnt ett krig. Jag svarade på hans blogg med ett inlägg om den ryska synen på krig och konflikt. Detta kulminerade med ett framträdande igår av mig på Studio Ett (ca 9 min in) där jag tydligt sade att det är ett krig som pågår i Ukraina och det är inget man ska knyffla om. Vad knyffla betyder får de lärda tvista om.

Som på beställning kommer idag TT ut med nyheten att Röda Korset har valt att tyst meddela Kiev och Moskva (observera Moskvaatt de har gjort bedömningen att det råder krigstillstånd i Östra Ukraina (DN, SvD, ExpressenAftonbladet).

Om man gräver lite i Röda Korsets definitioner säger de att krig är när en väpnad konflikt förekommer av en viss intensitet även om det inte erkänns som krig. I sin tur definierar man väpnad konflikt i antingen internationell väpnad konflikt eller icke-internationell väpnad konflikt. För att det sista ska föreligga är kraven att:

  • First, the hostilities must reach a minimum level of intensity. This may be the case, for example, when the hostilities are of a collective character or when the government is obliged to use military force against the insurgents, instead of mere police forces.
  • Second, non-governmental groups involved in the conflict must be considered as “parties to the conflict”, meaning that they possess organized armed forces. This means for example that these forces have to be under a certain command structure and have the capacity to sustain military operations.

Som man kan tydligt se så är båda kraven uppfyllda. Politiskt medför detta en större kostnad att negligera kriget, vilket kanske ökar pressen på EU:s utrikeministrar som har möte idag. Om inte det så kanske till nästa gång. Juridiskt, medför detta att status quo där Ukrainska styrkorna är ansvariga för att skydda civila och infrastruktur, och separatisterna enbart svarar för ukrainsk brottsrätt förändras. Separatisterna kan då bli skyldiga enligt krigets lagar och internationell rätt och sitta i 10 år i väntan på rättegång i Haag bli åtalade i Haag. Därav har nederländska åklagare öppnat en undersökning om MH17 och ifall det är ett krigsbrott kan de åtala skyldiga enligt folkrätten.

Ukrainian soldiers are seen near armored personnel carriers at a checkpoint near the town of Izium

I nyhetsrapporteringen finns dem som trycker för att det ska klassas som en internationell konflikt, men det vore otroligt märkligt ifall det hände. Dock så lyfter detta ändock många frågor, Ryssland har byggt upp en hel del förband tränade och märkta för ‘fredsbevarande operationer’ på gränsen (läs Jägarchefen). Kommer denna deklaration att krig pågår öppna vägen för ett ryskt ingripande i Östra Ukraina? Det ger underlättar i alla fall i viss mån en sådan operation.

Hur som helst blir det svårare och svårare för försvarspolitiker i Sverige att agera som om att omvärlden är en säker plats och problemen i det svenska försvaret ska börja lösas om 4-5 år

Ny krigföring i Ryssland? – FPA:s seminarium

Vid morgonläsningen i morse av Skipper’s gedigna bevakning av Almedalen kom jag till insikt att tiden börjar rinna ut för att skriva det där inlägget om hur ny den ryska krigföringen i Krim egentligen är (något Johan Wiktorin berörde i en annars även väldigt rekommendabel podcast hos Frivärld). Detta på grund av att Försvarspolitisk Arena i Almedalen skulle hålla ett seminarium med Johan Norberg från FOI, Petter Mattson från Försvarshögskolan och C Insats Göran Mårtensson från Försvarsmakten vilket modererades mycket bra av Annika N C. (Video finns längst ner)

Efter seminariet känner jag att det fortfarande finns en viss lucka att betona saker som inte kom upp riktigt eller bara ge mina 50 kopecks till stacken. Johan Norberg från FOI gjorde ett förbaskat bra seminarium och jag håller med till punkt och pricka i det han sade i sitt inledningsanförande. Inför seminariet kvittrade jag ut några av mina viktigaste argument i frågan:

I min mening är det som är speciellt med den ryska krigföringen är inte så mycket att den är ny och revolutionerande utan att de är mer pragmatiska i sin krigföring och arbetar med färre juridiska och moraliska förhinder. Exempelvis fick President Putin innan annekteringen av Krim ett blixtsnabbt godkännande att använda militärt våld i hela Ukraina.

Angående de etiska begränsningarna så är det få och väldigt speciella i enlighet med en lång sovjetisk tradition som inte ersatts med några nya etiska begränsningar. Det är en lång diskussion och jag har skrivit om det i långbänk, men låt oss nöjas här och nu med att Ryssland inte lägger krokben för sig själv i samma utsträckning som Väst med etiska begränsningar.

Detta leder oss till kärnan militär makts nytta. Det spelar liten roll hur omoderna de ryska trupperna är, har de viljan att använda dem och dess motståndare inte så har 100 gröna män ha mer nytta än 100 stridsvagnar med besättning.

För att komma till min huvudpoäng, Rysslands krigföring är inte speciellt ny, det är snarare en evolution av inslagen väg. Det är inte konstigt att de blir bättre, de övar kolossalt mycket och investerar stora summor i ny materiel. Vad Rysslands krigföring då är förefallat att den är annorlunda. Man tänker olika kring krig, konflikt och militärt vålds utnyttjande, militärt våld ser som att mycket mer användbart instrument än i Väst då det begränsas oftast med etiska stigman. Detta är kärnan i min forskning och fortsätter ni hänga vidare med så

Rysk intervention i Ukraina del 12: Vad saknas?

Tyvärr har vanliga livet trängt sig på igen och mindre fokus kan ges åt Ukraina. Här kommer dock en kortare reflektion. Mer kommer senare!

Mycket analys hittills har hittills fokuserat på: Västs och President Putins snedsteg i Ukraina-krisen, Krims etniska komposition och historia, och borttagandet av språklagen (som dess oftanligt dåliga timing till trots inte hotar det ryska språket) och det mer trubbelfyllda delarna av Ukrainas regering.

Jag känner dock att det saknas något i diskussionen, den ryska användningen av militärt våld problematiserades inte full ut. Reaktionerna fokuserade snarare på vad som kan/bör göras nu med Ukraina vilket är en väldigt viktig del, men det finns en aspekt i konflikten som går utöver Ukraina och handlar om principen om våldsanvändning.

Det ryska agerandet går emot folkrättens fundament med territoriell integritet och icke-användande, eller hot av användande, av militärt våld. Än viktigare går det emot ett fundament av internationell ordning.

Visst har Väst själva agerat för att försvaga folkrätten med Kosovo och Libyen. Å andra sidan, gick Väst i Libyen utöver ett redan klubbat mandat mot en diktator. Irak tänker jag inte blanda in då det var ett amerikansk-brittiskt företag som stora delar av Väst motsatte sig.

I Kosvo kom den oberoende kommissionen fram till att NATO bombningarna över Jugoslavien var illegala men legitima. Detta är något som är högst otroligt att någon kommer att säga om Rysslands handlingar, vilket kan ses att Syrien är den enda staten som stött Ryssland (inte ens Vitryssland eller Kazakstan har gjort det).

Russia invades Crimea in Ukraine - CNN

Tänk på konflikt i termer av kommunikation med en lärandekurva. Tidiga analyser av att Rysslands agerade med viss mått av osäkerhet i vart Ryssland gick och det verkar som dess beslutsamhet ökat över tiden i ljuset av ett hittills exceptionell oenat EU och USA.

Vad drar Ryssland för slutsatser av detta? Miltärt våld användes i Georgien och “resetten” av relationerna kom ett halvår efter och hittills har den ryska marknaden tagit en törn medan Putins stöd gått uppåt. Hittills kommunicerar Väst “det är inte bra, men acceptabelt att använda militärt våld”.

Ett handlingsalternativ för att markera annorlunda – utöver riktade sanktioner som är på allas läppar – är för NATO att starta en större beredskapsövning i Bulgarien/Rumänien dels för att visa för Ryssland att Väst även kan kommunicera med militära medel och för att ge sken av/bidra till en Västlig enighet där NATO:s artikel-5 är trovärdig. Ytterligare skulle det också få Ryssland att tänka efter två gånger för att ta en eventuellt expanderad operation till Transnistrien.

Vissa skulle invända mot detta och kalla det att eskalera situationen. Jag köper inte den terminologin då Ryssland invaderat ett grannland och hållit en 150,000 mans beredskapsövning på sitt territorium. Då är det inte NATO som eskalerar om man i sin tur håller en beredskapsövning på sitt eget territorium. Det skulle enbart kunna uppfattas som det för att Ryssland redan invaderat Ukraina.

Man får tycka vad man vill om Winston Churchills syn på Ryssland, men orden från hans Iron-Curtain tal resonerar idag.

…and there is nothing for which they have less respect than for weakness, especially military weakness.

Rysk intervention i Ukraina del 11: Georgien 2.0?

Nej, det är klart att Krim inte är Georgien. Krim är Krim men analogin använts flitigt. Dock är det är nyttigt att jämföra fall för att förstå likheter och skillnader för att komma till tingets kärna och det är den formen detta inlägg kommer att ta. För övrigt är det osäkert om Krim kommer att låtas gå med i Ryssland även om de “röstar” för det. Rimligt att varit att låta bli.

Krim är inte Georgien för att Syd-Ossetien och Abchazien var redan de facto-självständiga efter konflikter vid Sovjetunionens fall, speciellt Abchazien. Detta är till skillnad mot Krim som var fredligt var en del av Ukraina utan större etniska spänningar trots rysk propaganda och försök att framkalla etnisk oro på Krim vilket ses bl.a. av denna läckta kabel från 2006 (läsvärd!).

Detta leder mig in till en sidnot, om än en väldigt intressant sådan, där en person sade till mig att rysk utrikespolitik kan ses som en gigantantiskt flödeschema där man långsiktigt knyter ihop olika små steg till en koordinerad helhet på en sätt Väst inte kan göra.

Jag vet inte hur jag kan exemplifiera det på bästa sätt, men att provocerandet av etnisk oro på Krim knyts samman med givmildare pass-policy, stöd för pro-ryska partier och ökade sändningar från ryska TV-stationer som målar en negativ bild av Ukraina. Poängen var att denna typ av åtgärder inte ska ses som separat “bus” utan del av en större helhet.

Krim är inte Georgien för att Krim har hittills skett utan något som helst rimligt lagligt rättfärdigande (om folkrätt i UA). För att kärnfullt sammanfatta att självförsvar kan inte åberopas (ingen rapporterad attack mot ryska baser) eller att inbjudan är giltig (en sub-nationell enhet kan inte bjuda in militärmakt mot centrala regeringens vilja).

Vidare finns det sedvanerätt med intervention via inbjuden men inte i fallet om presidenten redan är avsatt och det skulle gå emot många principer av folkrätten som även bygger på att den som ger inbjuden ska vara legitim internt (vilket Januk inte är) och externt (vilket Januk inte är). Se här för fördjupad diskussion i folkrätt av folkrättare. 

Krim är inte Georgien för ännu har inget stridande skett och ingen har dött. Tur är det.

Georgien 2.0

Georgien 2.0

…men och andra sidan är Krim Georgien för att Ryssland har använt militärt våld mot en suverän stat (nej, jag menar inte fysiskt våld). Här är det viktigt att fundera kring kommunikation. Ryssland använde våld mot Georgien och Väst reaktion var svag och splittrad och “resetten” kom snabbt.

Vad drar ryska ledarskapet för slutsatser från detta? Precis de slutsatser som det låter när jag presenterar frågan. Nu har man använt våld mot Ukraina och Krim är Georgien för att  Västs reaktion är svag, splittrad och otillräcklig igen. En gång kan vara ett undantag men två gånger är en trend.

Vidare är Krim Georgien för att båda gångerna har Ryssland använt militärt våld och lyckats fått igenom sina politiska mål utan allvarliga kostnader. I Georgien var det att stoppa NATO-expansion. I Ukraina var det mer negativa mål; att behålla ett negativt veto i Ukrainas inrikesaffärer och säkerställa ett svagt Ukraina (om varför, se här).

Alarmklockan har ringt för Sverige och speciellt med hänsyn till Europas enighet då Tyskland vill inte agera på grund av handel och gas, Storbritannien vill inte påverka bilden av City i London som en fristad för smutsiga pengar och Frankrike fortsätter leverera Mistral till Ryssland mitt under invasionen.

Vår säkerhetssituation har förändrats men även har pågående förändringar belysts.

Läsvärt: Berndt Grundevik hos Wiseman, Anders Lindberg, Cornucopia?,

Rysk intervention i Ukraina del 9: Underliggande ryska motiv

Idag har jag tyvärr inte kunnat följa Ukraina hela dagen utan får nöja mig med ett kortare inlägg. Huvuddelen av Ukraina-bevakningen på bloggen har fokuserat på pågående skeenden och därför ska jag försöka snabbt rekapitulera hur jag ser de tre (plus en) viktigaste underliggande konfliktorsakerna.

Mycket skrivits om svensk försvarspolitik så jag håller mig borta från den debatten då den redan täcks med bravur, länkar nederst. Istället försöker jag hålla ögonen på bollen Ukraina och Ryssland. 

1) Regimöverlevnad

President Putins regim står på en svajande grund. Det senare åren har resurserna att omfördela börja sina och det blir svårare att tillfredsställa hela eliten i takt med att ekonomin går back netto utan det får snarare bli omfördelning (diskussion här). Protesterna i Ryssland 2011-2012 och Navalnys framgång 2013 är indikatorer på att politiska klimatet förändras.

Att låta Ukraina passera som en folklig uppresning mot en korrupt elit som sedan fortsätter en pro-europeisk väg hade varit fördärvande för Ryssland. Det minsta man kan göra är att i informationskriget utmåla dem som nazister och fascister som jagar etniska ryssar.

Och detta har effekt. Veckan innan Rysslands intervention var 75% emot medan nu beskriver 29% av Rysslands befolkning händelserna som anarki, laglöshet och rövande, 27% som inbördeskrig och 25% som en coup d’état. Jag vet, jag vet, detta är statistik men det visar hur bilden av folklig resning mot korrupt ledare/elit suddas ut.

2) Stormaktsambitionen

Utan hegemoni i sitt närområde kommer Ryssland aldrig kunna bli en stormakt och Ukraina är där viktigaste landet. Jag har tidigare skrivit om Rysslands utrikespolitiska målsättningar och de är ambitiösa. I korthet går det ut på tre saker: att bli en stormakt, att upprätthålla den strategiska stabiliteten (dvs. balansera negativ påverkan på ryska intressen) och basera internationella relationer på folkrätt.

Händelserna i Ukraina har visat sig vad hur Ryssland egentligen ser på folkrätten (nej, USA är inte fantastiskt heller), utan det ter sig som jag tidigare argumenterat att det är ett mycket bra medel för att främja Rysslands intressen (främst rollen som stormakt) och inte bara ett mål. 

Ryssland hade förlorat Ukraina med Janukovitj fall. Invasionen och ett eventuellt de facto-självständigt Krim, försvagar Ukraina och gör att Ryssland kan bibehålla visst inflytande. Men att ett enhetligt Ukraina går med i tull och eurasiatisk union är av bordet inom det närmaste tiden.

3) Den politiska konflikten med Väst

För Ryssland startade inte den pågående krisen i Ukraina med att överenskommelsen från 21/2 bröts. Snarare ses detta som en fortsättning på en Öst-Västlig spricka som egentligen började på med Balkan 1999 (Kosovo+Serbien) men tog extra fart under 2003 med Irak-invasion, färgrevolutioner och NATO-utvidgning. Detta fortsatte att senare övergå till en arabisk vår och protestfyllda val i Ryssland 2011-2012.

Detta är en väldigt viktigt poäng, Ryssland ser inte färgrevolutionerna och arabiska våren som folkliga rörelser stöttade av ett altruistiskt Väst, utan de ser det som en styrd regimförändring förklätt i moraliska termer. Dubbelmoralen visas av bl.a. hur man man stödja demokrati men vara bästa polare med Saudiarabien.

Det är i ljuset av detta Ryssland ser Ukraina som en fortsättning på ett och halvt decenniums gepolitisk konfrontation där Ashton och Westerwelle går på Kievs gator och manar på våldsamma protestanter att överkasta en folkligt vald pro-rysk president. Det är detta man slår tillbaka mot med militär makt som ses som en desto mer användbart instrument än vad vi i Väst uppfattar det som.

4) Nationalism och självbild

Kopplat till att regimen försvagats har mer nationalistiska strömningar kunna skönjats i Ryssland. Sam Greene, direktör för King’s College Rysslandsinstitut som har undervisat i proteströrelser, daterar denna acceleration till efter protesterna 2011-2012.

Alla länder har protester argumenterar Sam men vad som var speciellt med Ryssland var att ingen kom och som motdemonstrant för regimen, vilket bland annat var ett Nashi:s originella syften då det skapades efter Orangea revolutionen. Detta har lett att man förlitat sig mer och mer på nationalism för instrumentala syften, vilket dock fastnar och blir sjävluppfyllande,

Kopplat till stormaktsbilder går det att säga att Ryssland lider av vad som akademiskt kallas “ontologisk osäkerhet”, i själva sättet man ser sig själv och sin roll i världen lever man i osäkerhet, vilket gör att det är viktigare att “hävda” sig ideligen och knyter an till tredje argumentet att man uppfattar sig i en konstant konflikt. Detta göra att man reagerar med en “omättbar strävan efter absolut säkerhet”.

För övrigt vill jag hylla Wiseman som är en mycket skarpsynt bloggare. Det var hans idé att lägga till den fjärde punkten.

Mest intressant från dagens mediaskörd var de ukrainska soldaterna som fortsatta marscha och sjunga trots skott över deras huvuden, nu med text.

Rysk intervention i Ukraina del 3,4,5,6,7,8

Skrivet: Försvar och Säkerhet 1, 2, WisemanCommander, PM NilssonSvD Wiseman,  SvD Hökmark, DI HultqvistKarin PetterssonSvD Hallgren Söderbaum,, SvD Björklund, DI Hultqvist, Annika NC, Jägarchefen, Cornucopia? 1, 2, 3, 4, 5, DN Pellnäs, Skipper,

Rysk intervention i Ukraina del 6: En alternativ försvarsberedning?

Jag fick precis ett dokument skickat till mig av Keir Giles, direktör för Conflict Studies Research Centre, associate fellow vid Chatham House och ledande expert på rysk cybersäkerhet. Dokumentet är en analys efter Georgien-kriget som Advanced Research and Assessment Group vid UK:s Defence Academy gjorde.

I den finns flera bedömningar om framtida synen på Ryssland från ett närmast ryskt perspektiv snarare är mirror-imaging från Väst. Nu när vår försvarsberedningen går in i en ny slutfas kan dessa slutsatser vara väl värda att fundera på och hur de senaste dagarnas händelser i Krim kan ha påverkat Rysslands syn på omvärlden och kanske hjälpa till att uppdatera synen på Ryssland.

Här är de huvudpunkterna som Keir kvittrade men läs dokumentet i helhet nedan och cirkulera som ni behagar.

Screen Shot 2014-03-02 at 17.15.28

Screen Shot 2014-03-02 at 17.16.02

Screen Shot 2014-03-02 at 17.16.19

Screen Shot 2014-03-02 at 17.16.35

Screen Shot 2014-03-02 at 17.16.47

Screen Shot 2014-03-02 at 17.16.59

Screen Shot 2014-03-02 at 17.17.15

Screen Shot 2014-03-02 at 17.17.28

Screen Shot 2014-03-02 at 17.17.51

Screen Shot 2014-03-02 at 17.18.00

Screen Shot 2014-03-02 at 17.18.14

Screen Shot 2014-03-02 at 17.18.23

Här är rapporten 20081001-RUSSIA_Future_Directions och här – 20080813-Giles-Georgia_Russia-Ceasefire-1.0-U – är en ytterligare analys från samma grupp som kom direkt vid elduppehörsavtalet där några punkter kom från, inkuderar en liten fallstudie hur Sverige reagerade vid Georgien.

Om ni inte tänkt tanken själva ännu så är det definitivt värt att följa Keir på Twitter.