NATO är inte ett substitut till en försvarsmakt

Igår diskuterades NATO och det är bra att den debatten har tagit fart igen i Sverige, men det finns en stor fallgrop vi måste akta oss för. Debatten tog liv i och med beskrivningarna om Försvarsmaktens underfinansiering och de problem den möter. Här ska vi akta oss för att resonera “Sverige försvar är för svagt, därför måste vi gå med i NATO”. Eller som en vän formulerade en hypotes “regeringen försöker svälta ihjäl Försvarsmakten tills det att bara NATO finns kvar som alternativ”. Denna typ av resonemang får mig att tänka på när Mats Johansson ställde frågan vid NATO:s högkvarter om hur de såg på uppfyllnandet av sin plikt att försvara de nya medlemsländerna. Svaret blev:

“Vi kan inte försvara Baltikum. Alltså finns inget ryskt hot.”

NATO är en organisation som möter många utmaningar i dagens läge. Identitetskris kan vara en, men den främsta är nog den ekonomiska krisen och dess påverkan på försvarsbudgetar runt omkring Europa. I Europa finns det väldigt få länder som möter upp till NATO:s önskemål om 2% samtidigt som USA omfokuserar mot Asien och upprepar sin uppmaning till de europeiska länderna att bli “security providers” istället för “security consumers”.

Detta betyder i enklaste ordalag möjliga att desto mindre säkerhet USA och våra europeiska vänner bidrar med, desto större ansvar behöver vi ta själva. Att låta försvarsanslagen ligga fasta i absoluta nummer men inte som andel av BNP och samtidigt in kompensera för kostnadsökningar av försvarsmateriel är motsatsen (se F&S Hej Matematik). Det främsta hotet mot vår handlingsfrihet är att underlåta oss att ha en trovärdig försvarsmakt, vare sig vi är med i en allians eller ej. Ifall vi inte är med och  konstituerar ett säkerhetsvakuum är vi på nåder med den som fyller det. Ifall vi är med i en allians men som “security consumer”, då blir det svårt att stå upp mot den som bidrar med säkerheten (USA) i fallet av ett Irak 2.0, vart de nu än må hända.

Anders Borg var och gästföreläste här i London för någon vecka sedan och då tog jag möjligheten att fråga honom hur länge han avsåg att låta försvarsutgifterna fungera som budgetregulator för våra statsfinanser. Svaret jag fick var tyvärr besvikande. Han förklarade att Ryssland inte skulle invadera Sverige (här berörde jag hur militärmakt har betydelse utan invasion), och att vi ligger väldigt bra till i jämförelse med våra grannländer.

Om vi godtar att det är rimligt att jämföra försvarsanslag med våra grannländer så drog FOI slutsatsen att vi generellt ligger 0,1-0,2% sämre till än dem. År 2000 hade vi högst. Men om vi nu inte godtar rimligheten att jämföra försvarsanslag med våra grannländer så faller argumentet väldigt platt. Norge och Danmark är medlemmar i en försvarsallians medan Finland har ett territorialförsvar (och finsk sisu, jmf. Vinterkriget) och spenderar ändå mer. (Tillägg: Claes Arvidsson uppmärksammade även frågan i söndags och bemöter den väl)

Borg på LSE. Foto: O.Jonsson © Creative Commons

Borg på LSE. Foto: O.Jonsson © Creative Commons

Som Fredrik Reinfeldt försökte få fram när han kallade vår försvarsmakt ett särintresse så handlar all politik om prioriteringar. Ska vi dra tillbaka på pensionärers förmåner för att bygga ett värdigt försvar? Jag skulle gärna vända på frågeställningen. Finns det någon som borde ha råd att investera i sin försvarsmakt borde det vara Sverige som gått bäst igenom den ekonomiska krisen. Kan Polen, med en väsentligt kärvare samhällssituation än Sverige, lägga 1.95% av BNP borde vi kunna göra mer än nuvarande, i effekt, neddragningar.

Historien gör sig tydligt påmind i dagens säkerhetspolitik. Polen, Danmark och Norge fick uppleva ockupation under Andra Världskriget och sökte en lösning som säkerställde att det inte skulle ske igen. Tyvärr gör sig även historien påmind i Sverige:

“Vår beredskap är god”, Per-Albin Hansson, 27 augusti, 1939