Två-årskrönika: Strategisk efterblivenhet del I

I början av månaden var det tvåårsjubileum på bloggen och därav ett gott läge att fundera över vad det är som verkligen görs, i vilken kontext och hur vi hamnat i det säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i.

Först av allt och viktigast är tack till Er alla som läser, kommenterar och delar. Utan interaktionen hade motivationen att skriva trytit för länge sedan, och det glädjer mycket när ni hör av er och t.ex. frågar om en till podd kommer eller berättar när jag stöter på er att något jag skrivit kastat ljus på något eller ökat förståelsen för något.

Mitt mål med bloggen har alltid varit att inte bara sprida mina tankar och (förhoppningsvis) bjuda på en tankeprovocerande läsupplevelse, utan även som instrument att min förståelse utmanad och därav fördjupa den. Tack för att ni följt med hit och välkommen nya läsare! 

Man kan säga att Sverige lider av strategisk efterblivenhet. Det populära sättet att idag beskriva det nuvarande säkerhetsläget är “det värsta sedan andra världskriget”, men trots den retoriken är vårt civila och militära försvar är inte på långa vägar nära hur den var på 50-talet och vandringen dit har inte ens börjat.

Där och då är den bästa måttstocken för imorgon, men den jämförelsen måste göras för att matcha retoriken. När vi hastigt och lustigt skalade ner vårt civila och militära försvar under Försvarsbesluten 2000 och 2004 var det med passusen att ifall omvärldsläget blir sämre så ska man snabbt kunna skala upp det igen.

Den svenska försvarets väg (bortåt och mindre) var inte samma väg som omvärlden valde att ta (hitåt och mera). I viss mån liknade situationen efter 1925 års försvarsbeslut som kraftigt begränsade Sveriges handlingsfrihet 1939. Fjorton år efter FB 2004 är 2018 för den som vill läsa historian bokstavstroget.

Idag sitter vi med ett försvar där uteblivandet av reella tillskott skulle innebära en oacceptabel risktagning på kort och lång sikt enligt vår Överbefälhavare. På samma sätt svarar Försvarsmakten att en ambitionsökning i ubåtsjaktförmågan i gällande ekonomisk ram skulle för marinförbanden och Försvarsmakten i helhet sänka förmågan att möta ett väpnat angrepp.

Jag tror inte att problemet ligger i att Försvarsmakten inte vill ha bättre möjligheter att jaga ubåt – bristerna uppdagades bland annat under underättelseoperationen Örnen i skärgården – utan snarare kan myndigheten vara svält inpå benen i sina alla delar att man helt enkelt inte kan göra den omprioriteringen.

Men denna beskrvning har ni försvarsintresserade redan en god bild av, det intressanta kan vara analysen: hur kan det bli såhär? Och hur kan det bli såhär igen? Om ett fel upprepar sig trots olika aktörer så har vi ett systemfel. De främsta systemfelen till Sveriges strategiska efterblivenhet skulle jag säga: självbilden som neutrala, den abstrakta varan försvaret tillhandahåller och problem i säkerhetspolitiska debattens infrastruktur.

Det klingar fortfarande argument i NATO-debatten att det är Sveriges neutralitet som på något vis tjänat oss väl. Som Wiseman väl belyste kring vinterkriget, Sverige var då ungefär lika neutralt som Ryssland är idag i Ukraina. Under Andra Världskriget var avstegen av neutraliteten först till Tysklands förmån och sedan till de Allierade nog avgörande att de inte klev in med vapenmakt. Under Kalla Kriget är det idag tydligare än någonsin var vi stod.

Hur som helst, är grundantagandet att det har inte hänt oss och därav kan det inte hända oss, och händer det någon annan behöver inte det drabba Sverige. Det går såklart att smula sönder de antagandena i bitar, men det lever och frodas många kvarter. Det är det första hindret mot ett återtagande av ett försvar som speglar vad som kan drabba oss.

Det andra hindret är att den vara försvaret tillhandahåller är den mest abstrakta, säkerhet på hög nivå. Det är något som man inte känner av att man minskar på förrän vid ett fåtal exceptionella tillfällen som en-veckasförsvaret, “den ryska påsken” och ubåtskränkningarna. Det är precis då det konkretiseras hur illa det är ställt och föga förvånande har stödet för höjda försvarslag ökat avsevärt.

I de andra fallen så får det antas vara bra för att vanligt folk kan inte känna av när det brister innan krisen/kriget är inför oss. Positivt bör nämnas är att Försvarsmakten ska inta en mycket öppnare hållning och rapportera dessa incidenter tydligare.

Men mest relevant till bloggen är just den tredje, problem i den säkerhetspolitiska debattens infrastruktur. På grund av rimlighetens begränsningar i längd kommer det dock bli en tvåstegsraket då där nästa inlägg/del av raketen behandlar det specifikt. Håll till godo!

För övrigt skrev David Bergman ett liknande och mycket intressant inlägg precis innan mig på samma tema, läsning rekommenderas.

Clausewitz och framtiden, Smith och Ukraina

Under veckan har två av mina krönikor med lite mer militärteoretisk inriktning publicerats. Den första var för Officerstidningen (sida 22) där jag applicerar General Rupert Smith’s teori om “kriget bland folket” för att bättre förstå varför det ryska agerandet var initialt framgångsrikt.

Den andra krönikan var för SOFF där jag använder de två senare delarna av Clausewitz treenighet (militären, staten och folket) och hur deras förhållande påverkas i framtiden och hur det påverkar säkerhetspolitiken.

Jag tror och hoppas att båda krönikorna kan erbjuda fördjupning och berikning. Kommentera gärna här vid tankar/frågor.

Den politiska konflikten med Ryssland

Den åttonde juni berättade Vladimir Putins personliga sändebud Sergej Markov att han såg Sverige som ett av det mest russofobiska länderna och del av ett par länder vars mål var att ‘förstöra Ryssland’. De värderingar Sverige arbetar för i Ryssland – om demokrati och yttrandefrihet – är ett direkt hot mot den ryska regimen möjligheter att bibehålla sin makt då de gör frekventa inskränkningar på de båda.

Markov

Markov (Wikipedia)

Att Sverige står upp för dessa värderingar är givetvis bra ur detta ett moraliskt perspektiv, men det går inte att blunda för de säkerhetspolitiska konsekvenser det innebär. Intervjun med Markov ger det tydligaste exemplet på att vår utrikespolitik gör att vi är i en politisk konflikt med Ryssland.

Ett vanligt problem när man försöker förstå andra länders agerande är att man ofta analyserar dem uteslutande i termer av dess utrikespolitik medan länderna i sig själva ofta tänker om sig själva i inrikespolitiska termer. På så sätt bör Rysslands agerande i Ukraina förstås. En korrupt regim som kan överkastas av sitt eget folk hade sänt ett väldigt starkt budskap till de i Ryssland som är missnöjda med den nuvarande regimen. Därav är det av yttersta vikt att måla upp ett Ukraina i inbördeskrig lett av fascister.

En av de mest oroade följderna av Ukraina-krisen är just inrikespolitisk i Ryssland. Lärdomen att utrikes instabilitet förbättrar den inhemska stabiliteten är inte ny, men den är tillbaka med kraft. Detta oroar inför nästa gång Rysslands inrikesproblem tornar upp igen vilket inte lär dröja givet de omfattande strukturella ekonomiska problem i Ryssland som inte åtgärdas.

Vad som dock åtgärdas är den ryska militärens problem och den har redan visat stora framsteg från reformens start efter Georgienkriget. Fram till 2020 kommer 5 000 miljarder att spenderats samtidigt som insatsen i Ukraina och de större militära övningar Ryssland genomfört de senaste åren visar tydligt att förmågan ökar (se ex. Jägarchefen, 2, 3, Wiseman, Johan Wiktorin)

Det märkliga i historien är dock inte att Ryssland agerar som en stormakt och provocerar sina grannar, det märkliga är att Sverige inte agerar som att vi gränsar mot en stormakt. I Sverige har länge den övergripande strategin/förhoppningen varit att Ryssland ska integreras i Väst genom utbyte av handelsvaror och människor. Detta har visat sig allt annat än effektivt i Ukraina-krisen och mindre troligt att lösa framtida säkerhetsproblem med Ryssland.

Samtidigt i Sverige förvärras krisen i både det civila och militära försvaret som ansvarar för staten och samhällets säkerhet. När det för första gången på en längre tid tillkännages ‘satsningar’ i försvarsanslaget att försvarsanslaget ska ökas 1,1 miljarder årligen vid 2018 finansieras hälften av det internt från försvarsanslaget och Försvarsmakten har fullt att förbereda för planerat beslut att dra ner personalkostnaderna med 500 miljoner vilket leder till att ökningen uteblir. Dock kvarstår de enorma ekonomiska underskotten på sammantaget 4.5-7 miljarder årligen (Riksrevisionens och FOI:s beräkningar) på den organisationen som beställdes INNAN Ukraina-krisen.

Det civila försvaret leder brister främst inom försörjningsberedskap (ex. tar matförådet i just in time-samhället slut på någon dag), planering och en allmän redundans. Vidare borde ett psykologiskt försvar funderas hårt och länge på. Det samma gäller för ett inrikesdepartement.

Det finns mycket som ska göras men till syvende og sidst är den bristande finansieringen huvudproblemet. Att lägga till ett par ytterligare miljarder för ett trovärdigt civilt och militärt försvar är långt ifrån omöjligt i den svenska statsbudgeten, det kräver bara politisk vilja. Bara för att ta ett exempel hittades 15 miljarder i reformutrymme 2012 och 17,3 miljarder 2013.

Sverige för en utrikespolitik som är väldigt obekväm för den ryska regimen. En logisk konsekvens av detta är att Sverige måste ha en trovärdig försvarspolitik. Detta är något som till viss mån börjat synas i retoriken, men samtliga partier är ljusår ifrån att genomföra detta i praktiken. Bör nämnas är att speciellt oviliigt at se kopplingen mellan utrikes- och försvarspolitik är miljöpartiet.

Det vore därav intressant att se hur Ni läsare ser på nöten. Vad hade Ni föredragit för skifte i strategin mot Ryssland?

Tyvärr för er hungriga följare är jag för närvarande ganska frånvarande pga lite semester och annan skriveriverksamhet. Här till exempel är en rapport om rysk syn på cyber+infokrigföring som jag bidragit till och rekommenderar inte bara för att jag deltagit utan för att jag tycker det är bland det bästa där ute på temat. Jag kommer dock försöka återkomma med kraft fram i juli för att vädra de frågor som behövs innan valet. Om jag inte får chansen innan så vill jag önska alla en god midsommar och en trevlig semester! (för dem som har en)

Från bröd på bordet till Novorossija – Ryska samhällskontraktet del 2

Uppföljaren till från första inlägget om det ryska samhällskontraktet från självständighet till 2008 tog längre tid än planerat, men nu är det dags i alla fall. Även så är Kalle Kniiviläs bok Putins Folk en bra resumé på förloppet till idag, min recension finns här.

För att börja där jag slutade senaste: hade Putin klivit av 2008 hade han varit den mest populäre ryska ledaren genom tiderna. Efter honom kom Dimitri Medvedev till makten 2008 och startade sin ämbete med ett krig med Georgien som snart blev en reset i tidigt 2009 med Obama-administrationen.

Putin Approvals

Putin Approvals

Under denna tiden var mediabilden väldigt annorlunda i Väst; man hade fortfarande stark tro på ett demokratiskt Ryssland som skulle integreras med Väst vilket förkroppsligades av just Medvedevs val och samarbetet som resetten gav: new-START, sanktioner mot Iran, samarbete med logistikförsörjning till Afghanistan och sedan ett ryskt avstående från veto i Libyen-insatsen. Låt mig även att situationen var lite mer nyanserad än efterhandskonstruktionen “men Medvedev var ju bara Putin’s marionett”. Under denna tid ungefär var den senaste höjdpunkten i väst-ryska relationer, sedan gick det utför.

Medan Väst överträdde sitt mandat i Libyen och korrupta autokratier började falla i Mellanöstern, övertygade sig Ryssland, speciellt post-hoc, att arabiska våren var ett resultat av västlig social engineering via informationsmedel, så som sociala medier och propaganda samt CIA-arbete på marken.

Detta kulminerade sedan i protesterna med uppemot 60,000 personer mot valfusk i parlamentsvalet i Ryssland i december 2011 och senare vid presidentvalet i mars 2012. Dessa protester var givetvis också CIA-sponsrade och resulterade i sommaren 2012 med den uppmärksammande lagen mot NGO:er och motsvarande om utrikes agenter.

Till denna processen måste givetvis finanskriserna läggas till. Både 2008 som drabbade Ryssland väldigt hårt och dess andra större svallvåg som var under 2011-2012. Detta innebär att det blir mycket svårare att tillfredsställa folket, så att de får de bättre, och eliten genom att köpa deras stöd.

Från läsaren Mikael

Att samläsa med politisk utveckling (Från läsaren Mikael)

Även om det var en process så förändrades Ryssland snabbare än någonsin här. Mycket av den demokratiska illustionen med Putins omval försvann; där och då började regeringen förstå att nuvarande politiska system (att medborgarna tydligen fick det bättre) inte kunde garantera regimens överlevnad utan ett skifte i strategi behövdes.

Min syn är att på grund av detta kom skiftet emot olika strömningar som går utanför det politiska systemet – beroende på dess ineffektivitet och folks misstro mot detta – in i andra strömningar: nationalism, konservatism, anti-väst retorik och starkare religiositet. Det som är gemensamt för dessa är att de skapar direkta band mellan folket och ledarskapet som inte går via ett politiskt system. En oroande effekt av detta är att ökad populism som tenderar att institutionalisera sig själv.

Utifrån detta förändrade sociala kontrakt kom Krim-krisen som en representation på det samma. Den är extremfallet av nationalism – med utspel om Novorossija – och anti-västlighet – där Väst har skapat hela krisen – och där konservatism mot västliga värderingar har varit ett huvudslagträ. Bra timing Conchita Wurst!

Under Ukraina-krisen har även Putin siffror skjutit upp i höjden tillbaka till 80%, men det är som att pinka i byxan när det är 20 minusgrader ute. Som vi alla vet blir det väldigt varmt och skönt snabbt, men om vi inte fortsätter pinka blir det väldigt kallt.

På samma sätt ser jag att den mest oroande aspekten med Krim-annekteringen och Ukraina-krisen är att regimen har bristande legitimetsproblem som man försöker parera med skiftande strategier och krigsstatsstrategien visar sig framgångsrik.

Vad händer när Ryssland går tillbaka som busineness-as-usual med ytterligare försämrad ekonomi? (bedömt tappat 1% av tillväxt på krisen, plus miljarder spenderat på att rädda valutan); Kommer man att söka nya kriser för att fortsätta åtnjuta stöd? eller kan man med nationalism, anti-västlighet och konservatism tillfredsställa sina väljare? Båda prospekterna är oroande.

Russian intervention in Ukraine 14: Rubicon

So Russia went there. Either you can call it crossing the Rubicon or coming the the boundary between clever-leader-playing-aggressivly and aggressive-leader-overplaying. And Putin took a huge leap across. Crimea and Sevastopol was annexed and to be incorporated in the Russian Federation. Right upside down, this means a few things, and the first two of them I addressed in yesterday’s post.

1) The long-term worsening of the already very fragile Russian economy running net losses and that is failing to modernise to a knowledge-based economy.

 

2) The loosening of the fabric that bind different ethnic groups together in the ethnic melting pot that the Russian Federation and the former Soviet Union are.

 

3) An weakening of the principles of international and regional order. The use of military force in Europe were for a decade seen as impossible, but as Lawry Freedman wrote pointedly in 1998.

As soon as one side acts as if military force lacks utility, it will give utility to the other side.

 

It was clear earlier that the notions of universal values was not shared by upcoming countries, Russia and China, most notably, but this should be the nail in the coffin for excessive hope placed in international law in curbing power politics.

 

In the former Soviet Union, this will cause a lot of concern, especially from countries with Russian minorities and countries that are trying to resist the Russian Customs Union. And this is a place where the West is not even remotely closed to getting engaged in.  

 

 

BjAg5yZIIAAp1hd

4) A new cold war. In President Putin’s speech, he gave the whole history of Russian grievances against the West and it becomes clearer that this is the way he views the world. The Western-Russian relations were already closing all-time low before the Ukrainian crisis after the Russian 2011-2012 elections where unrest was met with bans on organisations with foreign funding, the Magnitskiy-list was met by a ban on orphans being adopted in the US.

For the credibility of the West, this was (should be) the limit of what could be accepted without a response that is felt (yes I exclude sanctions of a few ideologues). The outright annexation needs to responded against strongly for the principles of international order and for the principle of non-use of military force.

That would include sanctions againts those who actually matters, but also communication with military moves, such as NATO-exercises in Bulgaria and Romania. And no, that is not escalation, it is about maintaining credibility for the whole of the Alliance and it would be seen as provocative unless an annexation was underway.

If this result in a full scale Cold War is yet to be seen, but actions and counter actions do have the potential to set that in motion. A recast of Russia’s relations with the world might be the proper term.

On a potentially positive note, this crisis could potentially transform the current identity crisis of NATO and/or putting some life into the dying project of European common defence policy and/or finally providing some unity for European foreign policy. I say potential since I know that defence policy is, less than much else, driven by logics.

However, by ways of rumour, Merkel has said that if Russia went on and annexed Crimea, she wouldnt get in the way for any sanctions. So this should be the time for a robust Western response that changes the message from “we dont like it but it is OK” to “this is completely not OK”. This would not be bad.

Rysk intervention i Ukraina del 10: Är Pandoras ask öppnad?

I och med Rysslands intervention i Ukraina och Krims parlaments beslut att vilja anslutas sig till Ryssland men folkomröstning väntar 15 mars om anslutning eller självständighet (återtagande av Sovjetunionens 1992 konstitution). På detta tema är det rekommenderat att läsa om konsekvenserna av ett de facto-självständigt Krim.

I och med detta har Ryssland gjort två kardinalförändringar i systemet som ligger till grund för stabilitet i forna Sovjetunionen;

– Ryssland öppnar för att ändra nuvarande gränser enligt etnicitet
– Ryssland har politiserat etnicitet över medborgarskap

Samtidigt har man begått kardinalsynden för stabilitet i det internationella systemet

– Ryssland har invaderat ett land annat land utan vare sig legitimitet eller legalitet (får fördjupa folkrätten senare, men Krim är värre än Georgien vilket jag ämnar att återkomma till)

Ja, pandoras ask är öppnad och Ryska Federationen kommer att gå Sovjetunionens väg och disintegrera. Och interventionen i Ukraina är motorvägen dit. Så är det i alla fall om man får tro Paul Goble – författare, kolumnist och f.d. tjänsteman på USA:s State Department sedan innan Sovjetunionens upplösning (inlägget bygger löst på hans argument och refereras inte till vid varje tillfälle)

Det handlar om att förstå vilken enorm smältdegel med etniska minoriteter det post-sovjetiska området utgör med Dagestan som dess tydligaste exempel. Sovjetunionens gränser var dragna exakt för att säkerställa etniska minoriteter i alla enheter; enade enheter skulle kunna enade stå emot den centrala kontrollen (ex. Tjetjenien).

Bästa bilden jag kunde hitta kom från Sovjettiden, men denna ger en bra uppfattning om hur diversifierat det är.

Bästa bilden jag kunde hitta kom från Sovjettiden, men denna ger en bra uppfattning om hur diversifieringen.

Detta leder till en massiv omvälvning ifall vi når en paradigm där etnicitet är viktigare än medborgarskap. Denna process var startad som smått i Ryssland – jag har skrivit om detta i inlägget Att nära dynamit vid sin barm samt om hur Ryssland slutat kalla in vissa etniska grupper till värnplikt – men handlingarna i Ukraina cementerar det. Ingen har råd att vara en etnisk minoritet i en nationalistisk republik argumenterar Goble.

Exemplen för hur detta kan spela ut är legio; det finns ungefär 20 regioner i Ryssland där det finns väldigt få till inga etniska ryssar vilka skulle vara väldigt obekväma i ett etniskt nationalistiskt Ryssland. Det mest relevanta exemplen angående Krim är de 7-8 miljoner tatarer som bor i Tatarstan och är etniska bröder med de krimska tatarerna som bojkottar omröstningen den 15 mars samt de 3-5 miljoner med ukrainskt påbrå som bor i Fjärran Östern.

Om gränsdragningar efter etnicitet ses som legitimt så kommer det viljas dra om gränser i hela det post-sovjetiska området och den enda motverkande faktorn är den centrala kontrollen som i sin tur blir mer etnisk nationalistisk. Territoriella enheter baserat på en etnicitet är direkt obra.

major_ethnic_groups_central_asia

Det första området som skulle känna sig obekväm med att ha etniska ryssar är Norra Kaukasus om Ryssland ska intervenera för att försvara dem. I Södra Kaukasus skulle Armenien vilja de jure annektera Nagorno-Karabach som de redan kontrollerar och en sak som hindrar Azerbaijan att ta tillbaka N-K är just ryskt försvarsgarantier till Armenien (Azerbajdzjans försvarsbudget är större än Armeniens statsbudget). En fråga är dock vad som kan hända om Ryssland har fullt upp på annat håll.

Kaukasus

Kaukasus

Putin har dock förstått delar av denna fara (dock inte tillräckligt för att inte politisera etnicitet i Ukraina). Han har varit tydlig med civil nationalism istället för en etnisk vilket behövs för att ha en chans att hålla samman Ryska Federationen samt bygga tullunion och Eurasiatisk region. 

Vad som värre kan ske, argumenterar Goble, är inte främst inte vad Putin gör, utan ifall detta får hans regim att svacka så kan personer som Rogozin och Dugin komma till makten och de är riktiga nationalist-fascister. Ja, eller Navalny för den delen som stödde vigilantes som tog lagen våld i egna händer och förföljde de med invandrarutseende efter eget tycke.

Detta är en alarmistisk, spekulativ och monokausal berättelse vilket bland annat utesluter rollen av motkrafter och jag vill betona att det ska läsas med kritik. Dock finns det inget tvivel om vilket etnisk krutdurk Ryssland är och nationalism är essentiellt att bevaka.

I konklusion kan detta sägas att Ryssland kan inte behålla inflytande som en stormakt i sitt närområde och propagera en etnisk nationalism. Det är frågan om Ryssland kan kvarstå som en federation om de nationalistiska strömningarna tilltar.

Sovjetunionens upplösning öppnade för en mängd etnopolitiska konflikter i forna Sovjetstaterna och lade grunden till två krig i Tjetjenien. Jugoslaviens upplösning passerade inte heller fredligt och en eventuell rysk sådan skulle inte göra det.

För er som är nya kan jag rekommendera att läsa serien Hotbilden för att fördjupa Er i hur Rysslands förhållande till Sverige kan påverka vår säkerhet.

Länkar: SkipperC LedS svar till Skipper, Jägarchefen, Cornucopia? 1, 2, SvD 1, 2, 3, DN,