Två-årskrönika: Strategisk efterblivenhet del I

I början av månaden var det tvåårsjubileum på bloggen och därav ett gott läge att fundera över vad det är som verkligen görs, i vilken kontext och hur vi hamnat i det säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i.

Först av allt och viktigast är tack till Er alla som läser, kommenterar och delar. Utan interaktionen hade motivationen att skriva trytit för länge sedan, och det glädjer mycket när ni hör av er och t.ex. frågar om en till podd kommer eller berättar när jag stöter på er att något jag skrivit kastat ljus på något eller ökat förståelsen för något.

Mitt mål med bloggen har alltid varit att inte bara sprida mina tankar och (förhoppningsvis) bjuda på en tankeprovocerande läsupplevelse, utan även som instrument att min förståelse utmanad och därav fördjupa den. Tack för att ni följt med hit och välkommen nya läsare! 

Man kan säga att Sverige lider av strategisk efterblivenhet. Det populära sättet att idag beskriva det nuvarande säkerhetsläget är “det värsta sedan andra världskriget”, men trots den retoriken är vårt civila och militära försvar är inte på långa vägar nära hur den var på 50-talet och vandringen dit har inte ens börjat.

Där och då är den bästa måttstocken för imorgon, men den jämförelsen måste göras för att matcha retoriken. När vi hastigt och lustigt skalade ner vårt civila och militära försvar under Försvarsbesluten 2000 och 2004 var det med passusen att ifall omvärldsläget blir sämre så ska man snabbt kunna skala upp det igen.

Den svenska försvarets väg (bortåt och mindre) var inte samma väg som omvärlden valde att ta (hitåt och mera). I viss mån liknade situationen efter 1925 års försvarsbeslut som kraftigt begränsade Sveriges handlingsfrihet 1939. Fjorton år efter FB 2004 är 2018 för den som vill läsa historian bokstavstroget.

Idag sitter vi med ett försvar där uteblivandet av reella tillskott skulle innebära en oacceptabel risktagning på kort och lång sikt enligt vår Överbefälhavare. På samma sätt svarar Försvarsmakten att en ambitionsökning i ubåtsjaktförmågan i gällande ekonomisk ram skulle för marinförbanden och Försvarsmakten i helhet sänka förmågan att möta ett väpnat angrepp.

Jag tror inte att problemet ligger i att Försvarsmakten inte vill ha bättre möjligheter att jaga ubåt – bristerna uppdagades bland annat under underättelseoperationen Örnen i skärgården – utan snarare kan myndigheten vara svält inpå benen i sina alla delar att man helt enkelt inte kan göra den omprioriteringen.

Men denna beskrvning har ni försvarsintresserade redan en god bild av, det intressanta kan vara analysen: hur kan det bli såhär? Och hur kan det bli såhär igen? Om ett fel upprepar sig trots olika aktörer så har vi ett systemfel. De främsta systemfelen till Sveriges strategiska efterblivenhet skulle jag säga: självbilden som neutrala, den abstrakta varan försvaret tillhandahåller och problem i säkerhetspolitiska debattens infrastruktur.

Det klingar fortfarande argument i NATO-debatten att det är Sveriges neutralitet som på något vis tjänat oss väl. Som Wiseman väl belyste kring vinterkriget, Sverige var då ungefär lika neutralt som Ryssland är idag i Ukraina. Under Andra Världskriget var avstegen av neutraliteten först till Tysklands förmån och sedan till de Allierade nog avgörande att de inte klev in med vapenmakt. Under Kalla Kriget är det idag tydligare än någonsin var vi stod.

Hur som helst, är grundantagandet att det har inte hänt oss och därav kan det inte hända oss, och händer det någon annan behöver inte det drabba Sverige. Det går såklart att smula sönder de antagandena i bitar, men det lever och frodas många kvarter. Det är det första hindret mot ett återtagande av ett försvar som speglar vad som kan drabba oss.

Det andra hindret är att den vara försvaret tillhandahåller är den mest abstrakta, säkerhet på hög nivå. Det är något som man inte känner av att man minskar på förrän vid ett fåtal exceptionella tillfällen som en-veckasförsvaret, “den ryska påsken” och ubåtskränkningarna. Det är precis då det konkretiseras hur illa det är ställt och föga förvånande har stödet för höjda försvarslag ökat avsevärt.

I de andra fallen så får det antas vara bra för att vanligt folk kan inte känna av när det brister innan krisen/kriget är inför oss. Positivt bör nämnas är att Försvarsmakten ska inta en mycket öppnare hållning och rapportera dessa incidenter tydligare.

Men mest relevant till bloggen är just den tredje, problem i den säkerhetspolitiska debattens infrastruktur. På grund av rimlighetens begränsningar i längd kommer det dock bli en tvåstegsraket då där nästa inlägg/del av raketen behandlar det specifikt. Håll till godo!

För övrigt skrev David Bergman ett liknande och mycket intressant inlägg precis innan mig på samma tema, läsning rekommenderas.

One thought on “Två-årskrönika: Strategisk efterblivenhet del I

  1. Pingback: Två-årskrönika: Strategisk efterblivenhet del I | Försvarsportalen

Vad tycker du?

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s