Det är ekonomin, dumsnut!

För närvarande är den ryska ekonomins välmående centre of gravity i konfrontationen mellan Väst och Ryssland. För varenda möjlighet Ryssland hittils har haft att deskalera vid förhandlingar, har man inte visat tillstymmelsen av intresse att göra så. Snarare tycks människoliv, rubel och ett instabilare Ryssland vara ett pris värt att betala för geostrategiska fördelar och inrikespolitiska vinningar.

Samtidigt som dystrare siffror kommer från den ryska centralbanken blir likaledes rapporterna från Östra Ukraina dystrare. S&P har nedgraderat Rysslands kreditvärdering till “skräpstatus” och Ryssland fortsätter eskalera och utvidgar fronten mot Mariupol med en substantiell mängd tyngre vapensystem i Jens Stoltenbergs ord (läs Wiseman om de senaste avancerade ryska luftvärnsystemen SA-15 och Pantsir i Ukraina).

Screen Shot 2015-01-31 at 22.38.58

Från och med nyår har den ryska rubeln fallit från 59,6/$ till 69,6/$ och priset på Brent-olja $58/fat till $52,99/fat. Enbart under detta året innebär detta ett fall på 15% respektive 9,5%. Rysslands krisbudget är beräknad på $70/fat vilket är en 25% prisökning.

Precis som det senaste inlägget förutspådde var krisbudgeten baserad på neddragningar i välfärden till förmån för de militära utgifterna. 10% av samtliga av de federala utgiftsposterna ska skäras ner på förutom de av “speciellt betydelse”, vilket främst är de militära .

Att man väljer att lämna den ambitiösa upprustningen oberörd – samtidigt som reallönerna har sjunkit 9% och konsumentpriserna har ökar 13% – är mer än indikativt på hur man ser omvärlden och den nära framtiden. För Ryssland är kriget en verklighet och då inte enbart det pågående och begränsade i Östra Ukraina utan det framtida eventuellt storskaliga i egentligen vilken riktning som helst, men nog främst mot Väst som man ser konspirera för en regimöverkastelse i Ryssland.

Grovt sett kan man se tre utfall: Ukrainas motståndsvilja bryts, Rysslands vilja bryts av ekonomisk kris eller en förhandlingslösning. Ifall det sistnämda inkluderar erkännande av Krim som ryskt och/eller autonomi med veto i Östra Ukraina samt en de facto frusen konflikt, får det ses som att Ryssland uppnår sina mål.

Frågan är således vilket scenario ser värst ut för Sverige, ett Ryssland som får vad man eftersökte med sin aggression med ett besegrat Ukraina med en sjudande konflikt eller ett imploderande Ryssland? Som händelseutvecklingen ser ut blir en försoning förhandlingsvägen mindre och mindre trolig.

Tillägg 12.06:

Advertisements

Ny krigföring i Ryssland? – FPA:s seminarium

Vid morgonläsningen i morse av Skipper’s gedigna bevakning av Almedalen kom jag till insikt att tiden börjar rinna ut för att skriva det där inlägget om hur ny den ryska krigföringen i Krim egentligen är (något Johan Wiktorin berörde i en annars även väldigt rekommendabel podcast hos Frivärld). Detta på grund av att Försvarspolitisk Arena i Almedalen skulle hålla ett seminarium med Johan Norberg från FOI, Petter Mattson från Försvarshögskolan och C Insats Göran Mårtensson från Försvarsmakten vilket modererades mycket bra av Annika N C. (Video finns längst ner)

Efter seminariet känner jag att det fortfarande finns en viss lucka att betona saker som inte kom upp riktigt eller bara ge mina 50 kopecks till stacken. Johan Norberg från FOI gjorde ett förbaskat bra seminarium och jag håller med till punkt och pricka i det han sade i sitt inledningsanförande. Inför seminariet kvittrade jag ut några av mina viktigaste argument i frågan:

I min mening är det som är speciellt med den ryska krigföringen är inte så mycket att den är ny och revolutionerande utan att de är mer pragmatiska i sin krigföring och arbetar med färre juridiska och moraliska förhinder. Exempelvis fick President Putin innan annekteringen av Krim ett blixtsnabbt godkännande att använda militärt våld i hela Ukraina.

Angående de etiska begränsningarna så är det få och väldigt speciella i enlighet med en lång sovjetisk tradition som inte ersatts med några nya etiska begränsningar. Det är en lång diskussion och jag har skrivit om det i långbänk, men låt oss nöjas här och nu med att Ryssland inte lägger krokben för sig själv i samma utsträckning som Väst med etiska begränsningar.

Detta leder oss till kärnan militär makts nytta. Det spelar liten roll hur omoderna de ryska trupperna är, har de viljan att använda dem och dess motståndare inte så har 100 gröna män ha mer nytta än 100 stridsvagnar med besättning.

För att komma till min huvudpoäng, Rysslands krigföring är inte speciellt ny, det är snarare en evolution av inslagen väg. Det är inte konstigt att de blir bättre, de övar kolossalt mycket och investerar stora summor i ny materiel. Vad Rysslands krigföring då är förefallat att den är annorlunda. Man tänker olika kring krig, konflikt och militärt vålds utnyttjande, militärt våld ser som att mycket mer användbart instrument än i Väst då det begränsas oftast med etiska stigman. Detta är kärnan i min forskning och fortsätter ni hänga vidare med så

En sejour i rysk historia

Den förra veckan spenderades med rysk militärhistoria. Det föranledde till en hel del tankar kring dagens Ryssland

En av det sakerna som är svårast att diskutera är den politiska nyttan av konventionell militär makt på tjugohundratalet. Å ena sidan finns det dem som är tvärsäkra på att militär makt inte har någon nytta överhuvudtaget;  militär överlägsenhet klarade inte ens att åstadkomma politiska lösningar i vare sig Vietnam, Afghanistan, Irak eller Libyen. Å andra sidan, har jag argumenterat för att det är mest relevant att utvärdera militär makt efter hur det påverkar andras beteende. Jag hittade ett intressant historiskt exempel om politiskt inflytande av militär makt efter Peter den Stores död och Rysslands största expansion.

As the Russian state expanded, so too did its political and diplomatic influence over events hundreds of miles from its frontiers. During the eighteenth century the government of St. Petersburg availed itself of this influence, among other things, to impose its own candidate as King of Sweden; to win a protectorate over the affairs of the Christians in the Ottoman empire; to mediate an end of a war between Austria and Prussia; and to form an anti-British league of “armed neutrality” during the American revolution. (Fuller, Strategy and Power in Russia 1600-1915)

Jag kunde då inte motstå frestelsen att vrida på ett fåtal ord för att visa vad historikerna skulle kunnat säga om tio år (ni vet, när Försvarsmakten fortfarande inte nått upp till den beställda insatsorganisationen 2014, “en-veckasförsvaret”, och Ryssland kan ha lyft sig från dagens “låga nivå” och fullföljt sin militärreform)

As the Russian state grew stronger, so too did its political and diplomatic influence over events hundreds of miles from its frontiers. During the twenty-first century the government of Moscow availed itself of this influence, among other things, to impose its own candidate as President of Ukraine; to win a protectorate over the affairs of the Arctic; to mediate an end of a war between US and Iran; and to form an anti-American league of “sovereign equality” counteracting liberal influences in the international system. 

Skrämseltaktik? Absolut. Poängen är dock inte att det är något jag bedömer mest troligt eller väldigt troligt att hända, men det är ett scenario vars möjlighet att inträffa ökar. Det är liksom det man måste dimensionera sig själv efter.

Narva (Wikipedia)

Narva (Wikipedia)

En ytterligare intressant, men kanske inte förvånande, punkt är att notera att ryska misslyckande i krig är vad som sporrat de reformer som lett till de största förändringarna i de ryska väpnade styrkorna och efterföljande vinster:

-15 år efter Narva transformerade Peter den Store till en verklig militär stormakt

-15 år efter Krimkriget hade Miliutin omstrukturerat Rysslands väpnade styrkor till en modern krigsmakt som gav vinst i det Rysk-Turkiska kriget 1877

-15 år efter Ryska Revolutionen byggdes de väpnade styrkor – som för få gångers skull och genom statlig kontroll över hela ekonomin – var jämbördiga med Väst. Detta visades när USSR enkelt utmanövrerade Japan 1939 vid Khalkhingol/Nomohan och således övertygade dem att undvika krig med Sovjetunionen.

Detta är givetvis en godtycklig jämförelse från historians värld, men frågan som dyker upp är ändå vad händer 15 år efter Georgienkriget? Georgienkriget visade  på betydande problem inom: både ledning och ledarskap; elektronisk krigföring; samarbete mellan mark- och luftstridskrafter; oförmåga att genomföra nattliga operationer, m.m.

Dessa problem satte fart på det reformer som varit efterlysta sedan innan Tjetjenienkrigen, men inte kunde genomföras främst då Ryssland befann sig i en ekonomisk kris. Som det ser ut idag höjs både ambitionsnivåer och anslag till Rysslands militärreform och anmärkningsvärt är att Försvarsmakten (tvärs emot regeringen) bedömer att den kommer att uppfyllas. Vad betyder detat för maktutövande i Norra Europa anno 2023?

Nytt och läsvärt: Annika N-C, Skipper, 2