Franska Vitboken

Frankrike släppte förra veckan sin senaste vitbok kring dess försvarsmakts reform och strategiska prioriteringar. Den tidigare släpptes 2008 innan eurokrisen hade slagit till och EU:s Gemensamma Säkerhets- & Försvarspolitik (GSFP) fortfarande var vid fullt liv.

Frankrikes strategiska inriktning och förmåga är av essentiell vikt för Sverige. Frankrike har varit en av upphovsmännen till och den största drivkraften för ett Europeiskt försvar. Det vill säga nyckelspelaren inom det arrangemang som Sverige (och Karin Enström) sätter mycket tilltro till i säkerhetspolitiska sammanhang, dock avtog Frankrikes drivande i och med att de åter steg in i NATO:s militära kommando 2009.

Sverige ska bygga säkerhet med andra och inom EU finns det Frankrike och Storbritannien som har någon form av överkapacitet för att kunna exportera militär säkerhet till sina allierade. Storbritannien har dock  tydligt deklarerat att det är NATO som är organisationen för militär krishantering medan GSFP gärna får syssla med civil och civil-militär. För en närmare europeisk försvarsintegration spelar Frankrike huvudrollen.

Foto: Weaselzippers

Foto: Weaselzippers

Vad säger då vitboken? Den säger inget så radikalt som befarats men noterbara nedskärningar i Frankrikes försvarsmakt inkluderar:

-Försvarsanslag dras ner från 1,9% till 1,76% av BNP
-24,000 soldater och 10,000 civila får leta anställning annorstädes
-Deployerbara styrkor minskas från 30,000 till 15,000
-Ett andra hangarfartyg tas bort
-Flygvapnet kommer att reduceras till 225 stridsflyg

Detta är en kompromiss. Skräckscenarier målade upp nedskärningar på 50,000 personer, avskaffande av expeditionära förmågor eller, som vissa argumenterade, för ett avskaffande av Frankrikes kostsamma kärnvapen. Mali kom dock emellan och visade att Frankrikes försvarsmakt fortfarande kommer att behövas samtidigt som Hollandes inrikespolitiska svaga situation hindrar kraftigare reduceringar.

Detta leder till en halvstark knuff för att förstärkt GSFP. Vitboken betonar, i linje med amerikansk retorik, att Europa måste ta mer ansvar för sin egen säkerhet (läs vad jag skrev här). I och med detta strävar Frankrike efter en Europeisk vitbok om försvar där ambitioner och prioriteringar ska specificeras gemensamt. Ett franskt önskemål var att GSFP ska klara av komplexa stabiliseringsoperationer. Hur det ska gå till är dock oklart då det i Europa saknas förmågor inom lufttankning, UAV:er, airlift och underrättelse. Dessa förmågeglapp som inte ser ut att åtgärdas går stick i stäv med vitbokens vision om en fransk “strategisk autonomi”.

Vad betyder detta för GSFP? Det är ett positivt att Frankrike återigen lyfter det på agendan, men utan en tydlig fransk ledarroll är möjligheterna till substantiella framsteg små. Det utökade Weimar-samarbetet med Frankrike, Tyskland, Polen, Italien och Spanien – coalition of the able – är snarare vägen framåt men den må gå långsamt och om den gynnar helheten (och Sverige) är en öppen fråga.

Vad betyder detta för Sverige? En minskning i Frankrikes möjligheter att bidra till svenska säkerhetsintressen, både nationellt och internationellt. Nedskärningarna i Frankrikes försvarsmakt (och de kommande i den brittiska) gör att det är färre och färre länder som har överskottskapacitet att bidra med. I klarspråk är det endast USA.

Minskande förmågor i tider av ökande osäkerhet. Lika viktigt som den ryska upprustningen för förstå Sveriges ökade oro för Ryssland är att förstå det minskande förtroendet för de institutioner som ska garantera vår säkerhet: Försvarsmakten, EU, OSSE och indirekt NATO. Detta förstärker den trenden.

Läs även vad jag skrev tidigare om EU och GSFP:s funktion i Svensk säkerhetspolitik. #svfm

EU:s funktion i svensk säkerhetspolitik

Helt korrekt betonas det ofta hur Sverige måste bygga säkerhet tillsammans med andra och bland dessa “andra” är EU en central aktör. På Regeringes hemsida kan vi utläsa:

“Samarbetet inom Europeiska Unionen (EU) intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.”

Givet denna centralitet för EU inom Sveriges säkerhetspolitik är det viktigt att differentiera vad EU kan göra och inte. Om vi exempelvis fokuserar för mycket på EU:s (imponerande) arbete med civil krishantering och småskaliga militära insatser, riskerar vi att få för lite uppmärksamhet på EU:s (mindre imponerande) arbete med militär krishantering. De positiva effekterna av Unionens grannskapspolitik, ekonomiska interdependenser eller värdegemenskap kommer inte att behandlas utan vi börjar underst i den militära behovshierarkin:

Kollektivt självförsvar: I Lissabon-fördraget Artikel 42.7 läser vi med om den solidaritetsförklaring som åberopas vara tillräcklig för att vi ej behöver någon allians:

“If a Member State is the victim of armed aggression on its territory, the other Member States shall have towards it an obligation of aid and assistance by all the means in their power.”

Det ser bra ut. Om vi går tillbaka till EU:s Gemensamma Försvars och Säkerhetspolitiks (GFSP) födelse efter den Fransk-Brittiska överenskommelsen i St. Malo 1998 som i juni 1999 godtogs och blev EU:s på toppmötet i Köln kan vi utläsa:

“The Atlantic Alliance remains the foundation of the collective defence of its Members.”

10 år senare kan vi fortfarande utläsa i Lissabon-fördragets Artikel 42, Punkt 1&2

“It shall provide the Union with an operational capacity drawing on civilian and military assets. The Union may use them on missions outside the Union for peace-keeping, conflict prevention and strengthening international security”

“…Member States, which see their common defence realised in the North Atlantic Treaty Organisation (NATO)”

Med all önskvärd tydlighet kan vi läsa att EU inte jobbar med kollektivt självförsvar och ska inte förväxlas med att göra det. Eller i ÖB:s ord “EU är ingen militärallians”. Nu må det kännas som att jag sparkar in öppna dörrar, men GFSP används alltför ofta som argument med vad Sveriges försvarspolitik bör inriktas mot och vad den ej ska inriktas emot (NATO). När det sägs att Sverige ska kunna ge och ta emot hjälp är det inte EU:s som bör åsyftas då de aldrig haft den intentionen eller funktionen solidaritetsklausulen till trots.

Krishanteringsoperationer: EU låter gärna veta att de genomfört/genomför över 26 militära, civila och civil-militära krishanteringsoperationer. Numerärt sätt är detta betydande, men det finns anledning att nyansera betydelsen. De flesta operationerna har varit små och påverkan varierande.

När det kommer till civil krishantering är EU världsledande och har personal i beredskap för snabbinsatser inom polisväsende, domstolsväsende, och förvaltning. Förmågor som är essentiella för i post-konfliktsituationer. När det kommer till militär krishantering ser det mörkare ut. Oenigheterna som uppkom vid EU:s insats i Tchad kan hävdas varit början på slutet för medelstora militära operationer. Frankrikes återinträdande i NATO:s militära kommando var då fortsättningen på slutet. Slutet på slutet kan ha varit Libyen sågs som exakt den typen av operation som GFSP hade utvecklats för; en kris på gränsen till EU i ett land där vi redan försökte bygga en “ring av välstyrda stater” genom vår grannskapspolitik. Symptomatiskt för förhoppningarna på EU:s förmåga som militär krishanteringsaktör är hur tidigt möjligheten att handla via EU försvann till förmån för NATO.

EU:s grannskapssamarbeten. Foto: Wikipedia

EU:s grannskapssamarbeten. Foto: Wikipedia

EU har under 2000-talet varit säkerhetsaktören som hållt den största potentialen med hänsyn till den teoretiska möjligheten att kombinera militära maktmedel med ekonomiska och politiska. När NATO hade svårt att ställa om sig från territorialförsvar till nya uppgifter var EU ledande med de förmågor som behövs för fredsbyggande. Unionen är en behövlig aktör i krishanteringsspektrat, men när det kommer större militära operationer kommer EU till korta. Vem som klarar av dessa och hur vi ska förhålla oss till dem är viktigt att diskutera. Varför inte utreda det till och med? Jag må ha målat en negativ bild av EU:s kapacitet men jag är den första som hoppas jag har fel.