Putins folk – Rysslands tysta majoritet

“Kamratandan sitter i väggarna” skojar de i Repmånad, och även fast jag inte befinner mig i Ryssland så finns den ryska kamratandan i väggarna i det gråa och halvförfallna lägenhetenskomplex där jag sitter och skriver i Tbilisi. En relativt lämplig plats för att skriva om denna reportagebok.

“Rysslands tysta majoritet får en chans att tala ut” hade en alternativ titel kunnat vara till Kalle Kniivilä’s reportagebok. Boken tar oss med på Kniiviläs personliga resa i Ryssland som började i ett sammanstörtande Sovjetunionen och slutar till dags dato med kommentarer kring annekteringen av Krim och pågående intervention i Östra Ukraina.

Boken utgör en viktig skildring av rysk samhälls-psykologi för att förstå dagens politiska klimat. President Putin framställs ofta som en vetvilling i västlig media och det är svårt att se hur han kan ha någon slags legitimitet i Ryssland. Detta är en skev bild och denna boken tar oss iväg från mediabilden av Putin med alla de saker som Väst ogillar om intill hemmen hos vanliga ryssar vars levnandsstandarder väsentligt förbättrats under Putin. Putin är en populär president även om det håller på att skifta protesterna vid hans omval och parlamentsvalet 2011 och 2012. I denna mån känns det som uppsåtet med boken är lika som min påbörjade (men än inte slutförda) miniserie om det ryska samhällskontraktet.

“Putins folk” fångar upp de viktigaste dynamikerna i rysk inrikespolitik på ett koncist sätt; bland annat den utbredda politiska apatin och antipati som råder i Ryssland där ingenting är som de verkar och man ska inte lita på någon. Ett exempel på en koncist fångad dynamik är hur de ovannämnda protesterna fick Putin att ändra sin taktik och fokusera på att inte bara vara den tysta majoritetens president, utan att vända dem mot “gaphalsarna i Moskva”. Det är en viktig anledning varför vi ser en annan sida av Putin idag än under hans guldår 2000-2008.

Det var under den tiden Putin byggde den bild av sig själv som till stor del kvarstår i folks minnen. Putin erbjuder stabilitet i kontrast med det kaotiska 90-talet där väldigt få blev väldigt rika, men kaos följde för de flesta båda efter Sovjetunionens kollaps och efter Rysslands ekonomiska kris 1998. Jag kan inte nog understryka betydelsen av detta och bilden av Jeltsin för att förstå Ryssland idag, och det är någon “Putins folk” gör med galans. Det var för problemen under denna tiden ordet liberal blev en svordom och demokrati blev känt som dermokratia (rule of shit).

I kontrast med detta kaos började Putin etablera kontroll över media och oligarkerna. Exempelvis, hör och häpna för oss i Väst, möttes Chodorkovskijs fängelsedom med hurrarop av många som såg det rättvisa för oligarkernas rofferi. Än mer bekymmersamt var kontrollen över media. Kanalen NTV som hade sänt ett program kritiserat Putin togs över av staten 2001 och det programmet slutade sända.

Det går nog inte heller att understryka tillräckligt hur oroande media-ofriheten är i Ryssland. Detta kan också visas i historien där Kniivilä frågar om Galina om Prochorov och hon svarar att hon inte vill rösta för någon som är för 12-timmars arbetsdag och inställda pensionsutbetalningar. Detta hade då Prochorov inte föreslaget utan får illustrera på hur samhället blir när media ägs av staten och utmanare ej får tid i media, då kan sådana bilder sitta kvar.

Denna bok är väldigt välskriven på det vis som jag gillar att böcker är skrivna. Kärnfulla men korta meningar, korta stycken, korta kapitel och kort bok. Dialoger bryts av ibland med reflektioner av författaren och när dialogerna börjar likna varandra bryts de av med röster från annorlunda synsätt. Boken är en underhållande, personlig resa men kan också ett gott komplement till akademisk litteratur där abstraktionerna missar nyanserna. Den rekommenderas.