Andra brevet om Sveriges försvarsidé

Oscar,

stort tack för ditt brev!

Ditt initiativ är välkommet, vi måste diskutera Sveriges försvarsidé ordentligt för att hamna rätt.

Jag skulle faktiskt vilja börja längre bak i tankekedjan för att själv förstå hur idén formas. Som jag tänker är det för att vi ska kunna bevara abstrakta, men omistliga mål som: Fred, frihet, demokrati, rättsäkerhet; när risken är att de hotas av yttre makter. Vi ska kunna forma vår egen ordning i skydd av vårt försvar. Ett slags grundlagsskydd alltså.

I debatten fokuserar vi ofta på de väpnade styrkornas förmåga att genomföra väpnad strid, vilket naturligtvis är väldigt viktigt – Inte minst för vår trovärdighets skull. Men jag skulle vilja påstå att det är mer än så. För att vi ska kunna utforma vårt samhälle som vi vill, så behöver vi frånvaro av yttre påverkan så långt som möjligt. Vi ska alltså befinna oss i tillståndet fred. Jag skulle till och med vilja sträcka mig till att försvarets funktion därför är att vara fredsskapande. Ett provokativt begrepp för några i ett sådant här sammanhang.

Med det menar jag fyra grundläggande delfunktioner:

1. Försvaret ska vara förtroendeskapande. Här ingår ömsesidigt utbyte som örlogsbesök, studiebesök, Open Skies-flygningar och stabssamtal för att visa en slags förtrolighet. Här finns det också ett förtroende för att de ansvariga bedriver en verksamhet som både är produktiv och effektiv. Försvarets, i synnerhet Försvarsmaktens, status ska vara hög ur olika perspektiv.

2. Försvaret ska vara krigsavhållande. Detta innebär att försvaret ska ha en sådan sammansättning och duglighet att det skapar ett förtroende hos oss själva och utomlands. Vårt deltagande i internationella operationer och all övningsverksamhet är centralt för detta liksom den territoriella integriteten. Försvarsplaneringen ska vara relevant genom att sättas i ett strategiskt sammanhang inklusive samarbeten med andra. Hur ser värsta-falls-scenariot ut bör vara utgångspunkten, även om inte alla resurser behöver vara gripbara idag.

3. Försvaret ska kunna genomföra fälttåg (operera) så att väpnade konflikter vi dras in i kan avslutas på så gynnsamma villkor som möjligt. Detta gäller främst konflikter i vårt närområde, men i förlängningen också utanför detta. Detta ställer höga krav på folkvilja och logistik framförallt.

4. Försvaret ska avdela enheter till deltagande i internationella fredsskapande insatser. Enligt FN kan militära styrkor från medlemsstaterna användas i både fredsbevarande och fredsframtvingande insatser. Tillsammans bildar dessa begreppet “peacemaking” som även innefattar diplomati, humanitär hjälp etc. Exempel på resurser att avdela sträcker sig ifrån enskilda observatörer till bidrag till och ledning av Nordic Battle Group.

Utgående från detta måste vi sedan sätta upp mål för vad försvaret ska uppnå i olika avseenden. Jag har skrivit om betydelsen av mål innan. Alla verksamheter måste styras med mål, tydiga mål. Vi lever tyvärr i en period av otydlighetens bekvämlighet i försvarspolitiken. “Stärka försvarsförmågan” etc. är inte mycket till vägledning. Politiken behöver inte ta ansvar och myndigheten Försvarsmakten får stort utrymme att utforma huvuddelen av försvaret efter egen uppfattning.

Jag har inte alla svaren eller formuleringarna, men jag tror att jag är något på spåren om vi uttryckte målen i stil med:

A. ”Försvarsmakten ska avvisa kränkningar av Sveriges territoriella integritet. Inga avsiktliga kränkningar ska förekomma av vårt territorium.” Detta skulle tvinga ansvariga att agera genom att exempelvis stärka ubåtsjaktsförmågan och/eller öka tydligheten i diplomatin. Regeringen skulle kunna hållas ansvarig inför Riksdagen för dessa åtgärder.

B. ”Försvarsmakten ska vartannat år genomföra en Försvarsmaktsövning som är anmälningspliktig enligt Wiendokumentet. (minst 9 000 man)” Genom en sådan här formulering skulle folket få delutvärderingar av försvarets operativa förmåga i varje mandatperiod. Omvärlden skulle ha rätt att sända observatörer till övningarna, vilket så småningom skulle öka respekten för vår förmåga och vara ett bidrag till ökad öppenhet i norra Europa.

C. ”Sverige ska leva i fred. De väpnade styrkorna ska skydda befolkningens liv och hälsa samt det egna territoriet. Risken för kvalificerade väpnade angrepp mot Sverige ska vara mycket liten de närmaste fem åren.” Detta skulle vara det centrala målet för försvaret, se diskussionen om sammansättning, planering och duglighet ovan. Vad som är en “mycket liten risk” måste naturligtvis fastställas i en diskussion mellan ansvariga. Riskbegreppet knyter försvarsförmågan relativt de andra aktörerna, det vill säga att hur omvärldens kapacitet liksom också militärgeografin förändras. Högre kapacitet, utan att vi reagerar innbär att risken ökar. Inte sannolikheten, men konsekvenserna vid en konflikt.

D. ”Vid väpnade angrepp mot Sverige ska vitala områden försvaras under längre tid (vilka områden och tider i hemlig anvisning). En motståndares örlogsfartyg och flygande plattformar ska tillfogas betydande förluster. Denne ska dessutom hindras att kontrollera särskilda områden för egna syften under kortare tid (vilka platser/områden och tider i hemlig anvisning).” En sådan här målsättning prioriterar dimensioneringen av försvarets förmåga. Vi kommer aldrig att få det vi önskar oss, och är därför beroende av tydlighet för att ta rätt beslut. Att hindra en motståndare att kontrollera vissa områden innebär att uttrycket “tillsammans med andra” får en innebörd. Finns det områden som är så vitala för vänligt sinnade stater att vi måste kunna lämna ett sådant bidrag? Ja, enligt min mening, men det får jag återkomma till.

Jag har inte hittat någon hygglig formulering för vårt deltagande i internationella operationer än, men en sådan måste också till. Jag väljer att sluta här för att höra dina reaktioner, så får vi se om vi kommer fram till någon triangel.

Bästa hälsningar,

Johan