The Russian Economy: The Last Days of Rome?

There has been a lot of negative development when it comes to the Russian economy that is worth looking closely at. The GDP growth for 2014 has dropped around 2% which is a huge figure. Let us avoid mirror-imaging, but imaging how a Western government would survive if they produce 2% lower growth than projected.

One of the most alarming indicators is that the Rouble is lower than ever. The coming years it is projected to be still around 0,1% which is very low when the inflation looks as the following (or actually the most recent is higher with 8,03%):

Inflation, N.B. Current is 8,03%

Inflation 2013-2014, N.B. Current is 8,03%

In early October, the Russian central bank spent $1,75 billion (ca 8 miljarder SEK) just in two days try to buoy the rouble. Below we can see how well it fared.

Strength of the Russian Ruble to the Dollar

Strength of the Russian Rouble to the Dollar

The Russian central bank projected a capital flight up to $100 billion in 2014, up from $61 billion from 2013, but that figure has been exceeded. The head of the European Central Bank, Mario Draghi, projected that $214 billion has already been surpassed.

This is a consequence of Western limitations on Russian companies and banks on Western markets. Any types of long-terms loans are hindered and it is when their repayment comes, that the real problems start. In this, there is an in-built delay in sanctions. To illustrate, before the end of the year $54,7 billion of debt needs to be repaid and the chances to get new loans look dire. Similarly, the will to invest in Russia can be measured by the bond yields which are only superseded by the time of the economic crisis 2008 (in which people seldom want to invest):

Russian 10 year bond yields

Russian 10 year bond yields

Adding onion to the salmon as one say in Sweden is the dropping oil prices which is the single most important factor depending Russian economic performance. It is lower that it has been in a while and the projections I have seen says that Russia need $117-119/barrel to sustain its public finances. This is something that the current levels are far from and the recent developments in exporting LNG (liquified natural gas) is likely to only lower the price.

Crude Brent Price

Crude Brent Price

Before concluding this dystopic exposé, I just want to add that it is true that Russia has indeed been aiming to build financial-strategic resilience. They mortgaged their national debt very quickly when the oil revenues started coming in the mid 00’s and they quickly built up the world’s fourth largest gold reserve in the recent years.

Nonetheless, these cannot substitute a functioning economy and the situation looks dire in Russia. Pensions and public spending has already been cut and there is likely to be no alternative to cutting the financing to the reform of the Armed Forces (projected to go up from 3,5% to 4,2% during 2015-2017). If Russia decides to stick with it, that might be their last days of Rome-fest. More seriously for the Russian society, this represents a serious blow to Russian modernisation and strive to join the 21st century. The economic performance poses formidable challenges for internal and international security.

Undervattenskränkningar: Ett mönster

Först ska jag på en sidnot ska jag först rekommendera en analys jag skrev för European Geostrategy samma dag som nya regeringen blev tillkännagiven om hur deras säkerhetspolitik kan komma att utformas.

Efter att ha tappat hakan två gånger under förmiddagen ska jag summera varför. Jag såg en intervju på Aftonbladet TV där Åsa Lindestam (S), vice ordförande i Försvarsutskottet, intervjuades om dess möte i förmiddags. På frågan ifall hon varit med om något liknande svarade hon “Ja” och fullföljde meningen (kan tyvärr ej återge ordagrant) ungefär “vi har haft kränkningar”.

Det viktigaste är inte det exakta ordvalet, utan Lindestam svarade rakt ut “Ja” på frågan om hon varit med om något liknande. Det enda, till min vetskap, som rapporterats är en ubåtsjakt utanför Göteborg 2011.

För att fortsätta på denna tråden kvittrade Wiseman följande:

Därefter kollade jag på Försvarsmaktens presskonferens en gång till. Konteramiralen Grenstad börjar med att förklara att de enbart pratar om bekräftade uppgifter, vilket är väldigt ovanligt. Till min vetskap är det första sedan kalla kriget. Sedan kommer huvudpoängen från Grenstad (se från 1.54) :

Försvarsmaktens bedömning bygger också på genom åren flera iakttagelser i ett och samma område, detta har gett oss ett mönster. Jag kommer inte att kommentera dessa händelser i detalj utan konstatera genom detta mönster att Försvarsmaktens bedömning att detta är ett område av intresse för främmande makt. (min emfas)

Med all önskvärd tydlighet framgår det här vad vi är många som har befarat (ex. WW). Precis som i luften pågår det en väldigt intensiv aktivitet under ytan. Försvarsmakten rapporterade att det var över 50 kränkningar i luftrummet de senaste 5 åren och vi känner till ca fem. Är ration samma för undervattensverksamhet kan det vara 20 kränkningar vi inte känner till. Dock är det ofantligt mycket svårare är bekräfta dem.

Att Försvarsmakten ser över sin öppenhetspolicy är väldigt välkommet. Det betyder såklart inte att de inte ska svara på var högljudd media som vill veta allt precis direkt. Inom sin tid ska det presenteras. Men det är samtidigt tydligt att det pågår väsentligt mer än vad som rapporteras öppet. Det kanske behövs redovisas så att Finansminister Andersson inte kan komma undan med uttalanden som:

Men vi måste ta hänsyn till om det säkerhetspolitiska läget förändras. får man göra en ny analys. (min emfas)

Ifall inte det säkerhetspolitiska läget har förändrats sedan 2009 då Försvarsmaktens senaste inriktning bestämdes är jag väldigt nyfiken vad som krävs för att det ska göra det.

Krishantering med balanserad budget och bristande förmåga

Nu har jag flyttat bloggen till en ny hemsida (www.oajonsson.com). Allt ska fungera precis som förut, men kontakta mig gärna om ni upplever några problem.

En av de största framgångarna på försvarsområdet – från Moderaternas egna synpunkt – är att man har lyckats åstadkomma en Försvarsmakt med en “budget i balans” och täppt till “svarta hål” där pengar har gått upp i rök. Det är ju i tanken ganska bra att var myndighet ska hålla budget vilket i slutändan möjliggör en balans i statsbudgeten vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbar ekonomi.

Dock är den mån där målstyrningen blivit totalt underordnad ekonomistyrningen kanske det främsta systemfelet i svensk försvarspolitisk filosofi. I min mening är den enda konkurrenten till den posten den besläktade abstraktheten i försvarets nytta och dess output. Följden av detta är att folket får svårt att känna av och relatera försämringar i dess förmåga och därav utöva tryck på politikerna att åtgärda denna fråga på det sätt en opinionsundersöknings-demokrati nödgar.

Den underordnade rollen som målstyrning spelar framgår tydligt om man betraktar att svaret för ekonomiska brister i Försvarsmakten har på senare tid aldrig varit mera resurser. Ifall det saknades pengar för IO14, organisationen som beställdes 2009 (när omvärldsläget såg betydligt bättre ut än vad det gör idag), blev svaret att göra det till IO19 och sedan IO-inte-ens-23.

I Ryssland där man har ett intresse och upplevt behov att ha fungerade väpnade styrkor och intern krishantering har man inte detta problem. Snarare finns hotbild först i den ryska ordningsföljden tätt följd av styrkebehov där allt ifrån demografi, militärindustri och försvarsvilja behandlas. På en långt avlägsen tredjeplats kommer finansieringen. Detta har visats bland annat i omfattande och återkommande neddragningar i vård, skola och omsorg för att samtidigt ytterligare öka ambitionen för upprustningen (OAJ, Wiseman, Wiseman II)

Det framgått med all oönskvärd tydlighet att i Sverige är ordningsföljden är den diametralt motsatta. I första läget kommer Finansdepartementet ut med vilken ekonomisk ram omvärldsanalysen och styrkebehovet får förhålla sig till. Innan Försvarsberedningen hade presenterat de försvarspolitiska konsekvenserna av omvärldsanalysen hade Alliansledare redan föreslagit i detalj sin finansiering för försvaret fram till 2024. På samma sätt fick Försvarsmakten i sin Perspektivstudie (PerP) där man ska blicka framåt 10 år, enbart förhålla sig till förmågeutvecklingen med prolongerad (oförändrad) ekonomi.

Detta lämnar lite tvivel på ifall man ser att Sverige civila och militära försvar ska styras efter av finansdepartementet givna ekonomiska ramar eller efter omvärldsanalyser och hotbildsbedömningar utarbetade av professionella analytiker tillsammans med folkvalda ledamöter, det vill säga Försvarsberedningen (om hållbar försvarspolitik).

På så vis urholkas förmågan över tiden samtidigt som målsättningen för vad försvaret inte revideras, då hade inte retoriken hållit om att man stärker försvarsförmågan. Detta bidrar till att den vida klyftan mellan mål och medel bara ökar.

Med det ryska systemet finns det såklart problem att hålla budgeten i balans då man ser till att betala för det man beställer och det kommer vara ett långsiktigt strategiskt problem. Men det är svårt att förneka att det går bättre stödja sitt lands krisberedskap i till exempel skogsbränder, förhindra folkmord i Mellanöstern och utkämpa krig i Europa med ett fungerande försvar än en balanserad budget.

På ämnet: SkipperAnnika NC. Brännpunkt (intressant om verksamhetsstyrning)

Sveriges strategiska läge post-Ukraina

Under hösten skrev jag ett inlägg med titeln är Sveriges strategiska läge bättre än någonsin? Relevansen av de varningarna visade sig med önskvärd tydlighet med Ukraina. Försvaret av Sverige handlar till en liten del den faktiskta förmågan av våran Försvarsmakt att hålla kulor i luften (även om det är nog så viktigt) utan det beror även på flera andra saker där vår vilja och beslutsamhet kanske är den mest underskattade.

Huvudpoängen var att det fanns huvudsakligen tre trender som nämnvärt försämrade Sveriges säkerhet: minskande internationellt konsensus; försvagande av våra säkerhetsinstitutioner; Rysslands ökar sin förmåga att leva upp till sina mål. Rysslands aktioner i och mot Ukraina har förkroppsligat de negativa, om än abstrakta, trenderna och därför är det på plats att uppdatera analysen med samma simpla, men illustrerande, analysverktyg.

Internationella normer

Bedömningen om att FN:s tillfälliga fungerande och att (idéen om) en global värdegemenskap är begränsat i tid (säg t.o.m. 2003 och Irak med undantaget 2011 och Libyen) och rum (Europa, Nordamerika och liberala demokratier) står sig kvar. Kina har både insisterat att principen om icke-intervention gäller men även kritiserat Väst för att inkräkta på rysk intressesfär och rott i hamn en gasaffär med Ryssland efter 10 år av förhandlingar. Indien har inte stött sanktioner och pratat om ryska legitima intressen i Krim (jmf Aftonbladet Kultur).

Men mest talande är kanske omröstningen i FN där enbart 100 länder ville säga definitivt att Ukraina, ett land de alla erkänt som självständigt enligt gällande gränser, var ett självständigt land enligt gällande gränser. 93 länder ville inte bekräfta detta och det är ett strategiskt problem i det långa loppet.

FN:s omröstning om Ukrainas territoriella integritet.

FN:s omröstning om Ukrainas territoriella integritet.

Våra säkerhetsgivande institutioner:

EU: EU har tagit steg mot att stötta Ukraina med bidrag och skrivit under associationsavtalet vilket ändå måste belönas beröm i avseendet motdrag i en bredare strategisk konflikt med Ryssland. Angående krishantering har det gått värre, sanktionerna har varit relativt begränsade och idag är ryska börsen uppe på innan krisnivåer

Samtidigt står de tre ledande EU-staterna för den tydligaste splittringen då de av respektive inrikesbekymmer varit bromsande i ett starkt och enat svar (Tyskland av energi och företagskopplingar, Frankrike för arbetsmarknadspolitik av Mistralskeppen och Storbritannien för att skydda City of Londons roll samt sammantvinade affärsintressen). Att lägga till har mindre stater även bromsat ett enat svar, ofta med ekonomisk rationalitet.  Det går dock att registrera positiva utvecklingar på lång sikt i EU:s arbete för ökad energisäkerhet intensifieras och krisen ökar enigheten samt möjligheterna för nedanstående och motsvarande initiativ:

Sammantaget har EU:s krishantering blivit ställd inför ett elddop och blivit mestadels ett kvitto på att Rysslands “söndra-och-härska”-approach till EU fungerar utomordentligt när Unionen är ovillig att acceptera ekonomisk smärta.

NATO: Samtidigt som NATO inte varit aktiv i samma utsträckning som EU så har man passerat krisen med mer positiv resultat för svensk säkerhets skull. NATO var uppe i en vidare omorientering mot medelhavsoperationer och Steadfast Jazz, som första övning av territorialförsvar sedan Vasa sjönk, fick väldigt blygsamt deltagande från många håll.

I och med Ukraina-krisen har NATO förstärkt den militära närvaron österut på olika vis: exempel är tillskottet av stridsflygplan för incidentberedskapen i Baltikum, fallskärmstrupper till Rumänien och utökad övningsverksamhet (bland annat i Östersjön). Nu finns det även tal om att toppmötet i Wales i september kan handla om att återigen göra Artikel-5 trovärdig och öka fokus på Ryssland. Det är positivt för Sverige, men frågan om att USA inte vill betala för rikare européers säkerhet lär dyka upp igen.

Sveriges försvar: Det här med ovilja att betala för sin säkerhet leder oss osökt in på tillståndet i Sveriges försvar. I och med Ukraina-krisen har vi sett utspel om att Sverige skall införskaffa tio fler JAS, kryssningsrobotar, u-båtar och nu senast förstärka incidentberedskapen. 

Det är i och för sig positivt, men man måste betala för det. Alliansen kom ut med att man skulle öka försvarsbudgeten upp till 5,5 årligen till 2024 men enbart 1,1 miljard till 2018. Av den miljarden var 500 miljoner omfördelning från försvarsanslaget och de andra 500 miljonerna kan dras från RB5 då Försvarsmakten ska minska med 500 miljoner kronor vilket gör ökningen 0 till och med 2018.  Samtidigt har FOI utrett en av mekanismerna som i realiteten gröper ur försvarsanslaget, den uteblivna försvarsprisindex-korrigeringen gör att anslaget bara minskar och minskar. Under 2015 räknar FOI att 700 miljoner samtidigt som regeringen säger att man ökar anslagen det året med 380 miljoner (Läs Wiseman och Johan Wiktorin på temat finansiering, min syn står fast).

Det svenska försvaret finansieras ej tillräckligt vilket leder till brister i både materielförsörjningen, personalförsörjningen och möjligheterna att öva i större enheter. I stort sett de tre komponenterna man behöver för ett fungerande militärt försvar. (P.g.a. platsbrist lämnar jag problemen i det civila försvaret därhän för nu, får återkomma till dem).

Ryssland:

I och med operationerna i Ukraina har Ryssland använt sitt militära maktinstrument med väl uppnådda resultat och utan att ett splittrat Väst har bromsa dem. Ifall de är en strategisk vinst återstår att se. Den ryska marknaden har som sagt återhämtat sig, nedklampningar på civilsamhället och oppositionen har skett i krisens skugga, och Putins stöd är för närvarande skyhögt.

Vidare har Ryssland genomfört större och mer komplexa övningar och deras militära förmåga ökar fort vilket kommer öka deras möjligheter att få igenom sina politiska mål. (rysk övningsverksamhet analyseras utmärkt av Jägarchefen, följ honom). Hur Sveriges politiska mål gör att vi är i en konflikt med Ryssland har jag gått in djupare på här. Ukraina-krisen får ses som ett kvitto på Rysslands växande förmåga att förverkliga sina mål och framförallt deras vilja att göra så med militära medel.

I konklusion:

Ukrainakrisen har ytterligare försämrat Sveriges strategiska läge, men inte utan att förbättringar gjort på vissa punkter. Dock har förbättringarna som skett varit svar på ett ytterligare försämrat läge vilket leder till bedömningen att det strategiska läget ser sammantaget värre ut efter Ukraina. Mest oroande är det svenska försvarets underfinansiering, EU:s oförmåga att agera beslutsamt och den krossade förhoppningen om att ekonomisk interdependens ska minska ryska ambitioner i vårt närområde.

Även läsvärt: Johan Wiktorin – Den Svenska Törnrosa Sömnen, Skippers samlade bevakning från Almedalen, Wisemans sammanfattning av Almedalen.

Reflektioner efter Försvarsberedningens rapport

Då har den efterlängtade rapporten kommit från försvarsberedningen och det är dags för uppföljningen på inför-frågorna. Jag har svårt att se att Ni läsare har missat de stormiga turerna i media då sättet denna har presenterats på kan ses som direkt kontrast med det jag rekommenderade i Hållbar Försvarspolitik 1A. Men nog om oenigheterna, Mikael Holström gör en bra lista på åtta punkter på vad man som i substans förändras, och nedan kommenterar återigen Johan Wiktorin, Skipper och Annika Nordgren Christensen.

1) Vad är det mest positiva ni fann i Försvarsberedningens rapport?

Johan: Omvärldsanalysen höll god klass och i någon mening blev den övergripande slutsatsen att försvaret behöver mera resurser. Det enskilt bästa förslaget var den nya grundutbildningen som därmed blir samma struktur som den gamla grundutbildningen. Det innebär att politiken har skaffat sig handlingsfrihet att kommendera plikttjänstgöring i framtiden om så krävs, samtidigt som man kan fortsätta med frivilligförsvaret; faktiskt ett briljant förslag.

SkipperDet finns ett antal positiva saker i rapporten så som att man faktiskt pekar ut ett antal punkter på materielsidan som vi sedan länge vet är helt nödvändiga även om det är alldeles för små volymer.  Exempel är 10 ytterligare JAS 39E, en extra ubåt och anskaffningen av ny luftvärnsrobot samt eventuellt även kustrobot. Men det mest positiva måste ändå vara att beredningen till skillnad från regeringen anser att personalen på vissa håll behöver öka och inte minska. Ökad personalram för marinförbanden, fler GSS/K samt att man även ser över grundutbildningen och gör den mer lik värnpliktssystemet för att öka effekten och samtidigt minska kostnaderna.

AnnikaDet är principiellt bra att det – i skuggan av pengastriderna – trots allt råder stort samförstånd om Försvarsmaktens inriktning. Det råder numer t.ex. samsyn om personalförsörjningen, vilket gör att man kan diskutera konstruktiva lösningar utan att fastna i baktunga diskussionen om hur beslutet om frivilligheten fattades etc. Det är också bra att man är överens om hur man ska beskriva den säkerhetspolitiska situationen.

2) Vad är det mest negativa?

Johan: Möjligen lite motsägelsefullt, men tyvärr orkade inte sakpolitiken rå på övriga politikområden detta valår. Man klarar inte av att omsätta omvärldsanalysen till riskhantering. Pengarna som föreslås förstärker den strukturella obalansen mellan uppgifter och resurser, särskilt som man föreslog tio nya Gripen och modernisering av en ubåt och två luftvärnsbataljoner. Resursbristen är särskilt besvärande i närtid med hänsyn till omvärld och vår faktiska förmåga.

Skipper: Det jag nämnde som farhågor tidigare har ju tyvärr slagit in. Man har definierat tydligt förändrat omvärldsläge, men man vill inte anpassa vårt försvar därefter och framför allt vill man inte betala för vad försvaret kostar. Att Cecilia Widegren uppenbart var helt fel person att leda en försvarsberedning har vi också fått bekräftat. Moderaternas agerande i den slutliga delen är skamligt och ytterst oansvarigt från mitt sätt att se på saken.  

Annika: Att vi nu ska försvarsplanera för att ta emot militärt stöd, men motsvarande planering och process för att ge stöd (läs: NATO) är fortsatt avfört från dagordningen. Vi har fortfarande ingen svensk säkerhetsstrategi att hålla i när åskan går (och investeringar ska vägas mot varandra) och självklart är det ett gigantiskt problem att inget parti är beredd att finansiera den Försvarsmakt som man beställer. Ett annat stort problem är det manifesterade och onyanserade återtåget till försvar innanför landgräns, särskilt som man beskriver försvars- och säkerhetsutmaningarna som så sammanflätade med omvärlden (men det är också ett problem att när man hävdar det, upplevs det som att man slarvar med närområdet och tar lätt på Ryssland, typ). Eller med andra ord: Antingen eller leder till varken eller

3) Om ni hade fått disponerat ytterligare en miljard, var hade ni placerat den?

Johan: Övningsverksamhet 500 milj och personalkostnader 500 milj (Hävning av RB 5).

SkipperEn miljard i sammanhanget hade faktiskt enbart gjort en marginell skillnad, om än inte oviktig. Jag hade oavkortat placerat den i materielspåret och anskaffat ett antal mindre robotbärande ytsridsfartyg i syfte att öka den skamligt låga numerären om sju korvetter som försvarsberedningen FORTFARANDE anser ska gälla trots att man definierat Marinen och Flygvapnet som ytterst viktiga för vår samlade försvarsförmåga.

AnnikaJag hade startat en tv-kanal med seriös folkupplysning om försvar, säkerhet, modern krigföring och krishantering. Försvaret av något – ett land eller en värdering eller vad det än må vara – börjar och slutar med vilja, kunskap och engagemang. Nej skämt åsido, jag hade lagt en halv miljard på att öka samhällets krishanteringsförmåga och robusthet i de vitala systemen – vilket i sin tur är avgörande för hur både det civila och militära försvaret står sig under prövningar. Den andra halvan hade jag givit Försvarsmakten att disponera för maximal operativ effekt, vilket troligen i närtid hade landat i ett rött sträck över besparingarna på personalsidan (RB 5).

Oscar: Jag ska missbruka min roll som blogginnehavare och tycka till lite trots att detta inte är min show. Det går bra att tala om tillskott, men en summa som 1 miljard är INTE stort i den svenska statsbudgeten (exempel), men det kräver politisk vilja. Vad Alliansen föreslog som innefattade 1,1 miljard till 2018 innebar enbart ett tillskott på 500 miljoner då det andra är omfördelning inom försvarsanslaget. I klarspråk, 500 miljoner extra om året först om fyra år är ingenting samtidigt som RB5 (besparing på 500 miljoner/år i personalutgifter från idag) ligger kvar, vilket ovanstående också var inne på.

Missa ej heller Annika i Aftonbladet

Bloggar: KKrVA, Grev hos WisemanCecilia WidegrenAllan WidmanStaffan DanielssonStatsmannenDen sjätte mannen,

 

Hållbar försvarspolitik 1A

Efter att spenderat en vecka i Stockholm på lite diverse evenemang är det dags att skriva om svensk försvarspolitik vilket jag inte gjort sedan Europa var en fredlig plats. Det logiska hade varit att fortsätta skriva om Ukraina givet gårdagens händelser, men i den stora bilden är det lika logiskt att skriva om svensk försvarspolitik.

Mycket vatten har runnit under de försvarspolitiska broarna sedan dess; främst har Moderaterna gått längre ifrån gjort utspel om att man vill substantiellt skala upp försvarsanslagetanskaffa medelräckviddigt luftvärn, och tio nya JAS. Det är mer än välkommet att bristerna i Försvarsmaktens finansiering och förmågor uppmärksammas, men tillvägagångssättet oroar.

I grund och botten är försvarspolitiken för viktig för att göra partipolitik av. Militär säkerhet är av den naturen att den är så abstrakt och o-konkret att väljarna har svårt att känna när man får en för dålig försvarsmakt förrän det är för sent, då framgår det med all önskvärd tydlighet. Därav måste politikernas statsmannamässighet kunna ta stå emot, för svensk säkerhet och oberoende, trycket från folket som hellre vill se pengarna annorstädes.

Av denna anledning försöker man jobba blocköverskridande för hållbara och ansvarsfulla lösningar. Medlet för att göra detta är Försvarsberedningen där alla partier sitter representerade med experter. Där gör man en analys som ska få politisk enighet och som man sedan tar med sig vidare. Eller som Försvarsberednings ordförande ofta betonar: Analys först, utgifter sedan!

När Moderaterna i och med sina utspel går ifrån detta för partistrategiska skäl gör man inte bara Peter Hultqvist besviken och häller T-sprit på en pågående brand i Försvarsberedningen en månad innan de breda slutsatser man ska ta vidare arbetet ifrån, utan man försämrar även möjligheterna för en långsiktigt hållbar försvarspolitik (jmf. när lägga värnplikten vilande med endast tre rösters övervikt).

Jag ser inte mig själv som gammal och bitter, men jag har följt försvarspolitiken tillräckligt länge för att för att se sådana här utspel med skepsis; något som förstärks av försvarsanslaget ej höjdes i regeringens vårbudget. Jag kan vara en smula förbittrad, men jag vill verkligen vara visionär på samma gång, här kommer mitt förslag:

På Folk och Försvars seminarium med KD:s, MP:s och C:s försvarspolitiska talespersoner och nickade alla instämmande och sade att IO14 är bra och att vi ska börja där. Men om vi nu ska ha IO14 är förlängningen att vi måste betala åtminstone 3-5 miljarder per år fram 2013-2023 för att kunna ta in den materiellt (notera att startåret är 2013 vilket betyder att vi redan är minst två år och 6-10 miljarder på efterkälken).

Om vi då bara kan ta det väldigt logiska steget att erkänna att vi ligger väldigt mycket på efter (givet att vi accepterar att Riksrevisionen inte blåljuger). Då öppnar det för att man kan säga “vi har gigantiska underskott i Försvarsmaktens finansiering, vi kanske inte kommer åtgärda dem direkt, men stadfästa en fast minsta-procent av BNP i tolv år framöver för att säkerställa att vi kommer dit snabbare”.

Här höjer någon handen och säger att finansiera i % av BNP är irrelevant. Motargumentet är att så länge Försvarsmakten är lågt finansierad i relativa och absoluta tal, i förhållande till  beslutad förmåga och uppgifter, behöver vi inte oroa oss för det för överfinansiering.

Detta är en strukturell lösning som tar bort både möjligheterna att använda Försvarsmakten som slagträ i valår och budgetregulator de andra åren. 1,49% är inte en  orealistisk siffra och tar oss närmare den insatsorganisation det finns en bred enighet för.

Dock som kommer den förbittrade delen av mig fram igen och ser att så länge det är gynnsammare politiskt att använda försvarspolitiken som slagträ och budgetregulator finns det lite hopp om förbättring och det är de som kan göra förändringen som förlorar på att göra den. I det läget kan försvarsdebatten se ut såhär: