Femte Brevet om NATO

Oscar,

din distinktion mellan det önskvärda och det sannolika i det förra brevet är väldigt bra utformad. Om jag skulle spetsa mot mig själv, så skulle det vara att jag vill ha något ouppnåeligt. Fast å andra sidan hade vi den viljan för inte så länge sedan.

Vi är på väg mot en NATO-anslutning, jag kan se att betydelsefulla aktörer driver detta hårt. Idag skrev ju SvD om Försvarsmaktens hemställan att få planera för Host Nation Support dvs. att kunna ge logistiskt stöd för att kunna ta emot militär hjälp. Samtidigt går det ju att säga att drömmen om en NATO-anslutning utan folkligt stöd också är en form av önsketänkande. En minst sagt bräcklig grund vid påfrestningar, menar jag, och därmed är vi inne på grannarna.

Jag är inte så mycket på anti-NATO-linjen att vi måste visa hänsyn till Ryssland. När Ryssland var som svagast påbörjade de baltiska staterna sin resa till medlemskap i alliansen, något som fullföljdes för ett decennium sedan. Jag har förståelse för den ryska rädslan för att bli invaderad från Väst, vilket de blivit av både Napoleon och Hitler. Historien förskräcker. Men, trots den ryska svackan efter Sovjetunionens kollaps och Västs militära överlägsenhet, så har landet inte blivit invaderat igen. Väst vill inte starta ett anfallskrig mot Ryssland helt enkelt.

Rysslands argumentation att Sverige och Finland i dagsläget ska avstå medlemskap är därför inte särskilt trovärdig. Däremot skulle en svensk och finsk ansökan vid ett försämrat omvärldsläge kunna användas i informationskrigföringen för att underminera just det folkliga stödet.

Därmed är vi inne på en annan grannparameter som är viktigare. Vad säger Finland? Dess erfarenheter av Sverige är väl minst sagt blandade på området. Det starka svenska försvaret backade upp Finland under kalla kriget och minskade därmed det sovjetiska inflytandet över landet. Draget att överraskande ansöka medlemskap i EU utan djupare konsultationer förstörde en del av det förtroendekapitalet. När vi nu rustat ned en hel del innebär det att vi måste koordinera oss närmare med Finland när det gäller förhållandet till NATO. Det uppfattar jag att de nutida politikerna är noggranna med utan undantag.

Det går ju att invända mot min argumentation att jag inte förstått att själva vitsen med en allians är att den ska vara stark och trovärdig, och att NATO är det. Mot det går det att invända, vilket jag gör i Korridoren till Kaliningrad, att man måste ha en egen förmåga själv. En snabb, begränsad operation som fullföljs innebär sannolikt någon form av uppgörelse stormakterna emellan. Vem riskerar ett stort krig för att någon medlem inte hade ordning på försvarsförmågan?

Vi vet ännu inte hur Afghanistan slutar, men det är svårt att argumentera hem att NATO “vunnit” den konflikten. Intressant nog, menar dessutom många NATO-anhängare att EU inte är en trovärdig krishanterare när det gäller hårdare säkerhet, samtidigt som NATO är det. Fast det i stort är samma länder.

Skillnaden stavas USA, och då är vi åter på frågan: Ska vi ha den militära relationen främst bilateralt eller via en organisation? USA:s militära makt sätter också vår egen förmåga i blixtbelysning. Ju svagare vi är militärt, desto mer beroende blir vi av USA, alldeles oavsett tillhörighet.

Det hela är en process. Under vårt skrivande har jag för egen del för mitt inre börjat se en panel för värme och ventilation i en bil av äldre årsmodell. En sådan där med tre reglage från kallt till varmt, du vet. På mina reglage står det Folket, Försvarsförmåga och Finland. Ska vi gå med i alliansen ska dessa villkor vara uppfyllda, enligt min mening. En väg förutom egen, högre försvarsförmåga som skulle ge handlingsfrihet för framtiden vore ett större engagemang i Nordic Security Dialogue, som lanserades i höstas.

Tack Oscar, för dina brev så här långt, jag har lärt mig mycket och fått nya saker att fundera på. Vi kan väl vara överens om att vi inte får försätta oss i ett läge, där vi på grund av en kris hastigt ansöker till NATO med 1/3 av folket bakom denna ansökan, och svaret blir nej?

Globala trender och säkerhet i Norra Europa

Hur påverkar de globala trenderna i världen säkerheten i Norra Europa? Det är frågeställningen i en bok jag recenserar för Frivärlds räkning idag. Isen smälter vid Arktis, Ryssland ser ut att återinträda på den globala arenan medan vi går från en unipolär världsordning till en “post-unipolär”. Effekten av dessa trender kommer att framgå allt tydligare. Läs recensionen här.

(Telegraph.co.uk)

(Telegraph.co.uk)

Tredje Brevet om NATO

Oscar,

det var en typisk paradox du bjöd på i ditt brev, det här med att man driver en fråga på pappret, men inte i verkligheten.

Det finns ett par paradoxer till inom försvars- och säkerhetspolitiken. De rödgröna partierna betonar i övrig politik förträffligheten med kollektiva och gränsöverskrivande lösningar, men inte på det här området. Medan den sittande regeringen driver arbetslinjen utom här, då det snarast är bidragslinjen som gäller.

När det gäller kostnader för medlemskapet, så kan jag konstatera att det varierar. Det hävdas i debatten ibland att vi skulle vara tvungna att öka våra utgifter upp till 2,0 % av BNP, om vi går med. Men många stater är ju med på nästan halva den nivån, så argumentet har ingen större bäring i realiteten.

Däremot så har den egna förmågan betydelse, både som inflytande och för vår uthållighet. Här tycker jag NATO-förespråkarna lite lättvindligt anser att lösningen att gå med gör att Sveriges utmaningar är lösta. I alla fall kan jag få den bilden.

Jag vet inte om du har sett några av mina senaste framträdanden, där jag jämfört processtegen för NATO att förstärka Turkiet med luftvärnssystem med att göra något liknande för Sverige istället. Det visar att det blir ett glapp mellan ÖB:s vecka och de 2-3 veckor som en sådan förstärkning skulle ta i bästa fall.

Och därför landar jag i samma som du, här har vi gemensam mark, nämligen att vi måste stärka vår egen försvarsförmåga. Då ökar vi egen motståndskraft och bidrar bättre till stabilitet i vårt närområde. Den militära fördelen är mindre med ett medlemsskap än vad många vill tro. Det är odiskutabelt ledningskapaciteten som är det stora tillskottet militärt. I övrigt är ett NATO-medlemskap för mig något som främst skulle kunna ge politiska fördelar, om folket är med. Detta för mig också till den andra faktorn som gör mig tveksam, och det är beslutsmekanismerna.

NATO har ett mycket ordnat beslutsfattande, och när det väl rullar igång är det en stark organisation. Men, det är en förhandling som sker med närmare 30 nationer samtidigt som kapaciteten är ojämnt fördelad. Det vill säga att om USA inte har viljan, så minskar NATO:s förmåga drastiskt. Det innebär att USA är helt avgörande för alliansen och i förlängningen oss själva. Vår relation med USA sköts bättre bilateralt än via de andra länderna. Det kan förvisso vara en ojämlik relation, men i NATO-fallet är den dessutom det i konkurrens med andras intressen.

Då kan du invända att detta är alltför svart, och att jag inte förstått vad man har en kollektiv försvarslösning till. Jag kan lugna dig med att jag kan se fördelar, men det förutsätter att alla är med. Under kalla kriget var relationen hyggligt jämn. USA och Västeuropa la hälften var. Nu står USA:s andel i 75 %, trots att fler europeiska länder är med. Detta är inte hållbart i längden.

Jag studerade nyligen Pews senaste mätning av amerikanska folkets värderingar. Inte sedan 50-talet är de amerikanska väljarna så konservativa, och politiken har fullt upp med att flytta sina positioner. Det innebär mindre amerikanska åtaganden i framtiden, se på Syrien. Motargumentet blir då att då spelar det ingen roll. Om USA stannar hemma så växer det ryska inflytandet, och så är det i stort.

Men Sverige ligger fortfarande där det ligger, det är en geopolitisk konstant på gott och ont. Och det menar jag, i relationen till USA och i viss mån Storbritannien, att vi har en viss attraktion som partner, även om vi är utanför NATO. Det är i det västliga lägret vi hör hemma, och det vet alla. Ryssland försöker nu påverka oss att vi inte ska gå med i NATO, men det behöver vi inte ta så stor hänsyn till nu, anser jag. Jag utvecklar denna s.k cliffhanger i nästa brev.

Allt gott,

Johan

Första brevet om NATO

Oscar,

som du vet menar jag att diskussionen om NATO börjar i fel ända. Hur kan Sverige bidra till stabilitet i närområdet samt internationell fred och säkerhet; är istället en bättre ingång till diskussionen om vilka medel vi bör använda.

Men, om vi vill gå igenom olika element som bär upp ett ställningstagande, så skulle jag vilja börja med den folkliga förankringen som är det starkaste argumentet emot, enligt min mening. I SOM-undersökningarna som genomförs årligen om Sverige bör gå med i NATO, så ligger snittet för 1994 – 2011 på c:a 20 % för och 45 % emot, medan c:a 35 % säger varken eller.

Nu kan det finnas en rörelse som kommer att minska den negativa balansen de närmaste åren, men jag tror att vi kan vara överens om att den folkliga förankringen är viktig eller nästintill avgörande. Den berättelse som finns om den militära alliansfriheten/neutraliteten har slagit rot i stora delar i befolkningen och 200 år utan direkt deltagande i konventionella krig har gjort intryck.

Det här rör sig naturligtvis om perception i första hand. I sak betyder alliansfriheten mindre än vad man tror, i synnerhet om försvarsförmågan upplevs som låg och man ligger i stormakternas intressesfärer. Se bara på lilla Belgien som fick sin deklarerade neutralitet krossad under 1900-talet. Vi själva fick böja rygg för Tyskland de första åren av VK II, och Storbritannien övervägde som ett möjligt alternativ att besätta malmfälten i norr.

Däremot var alliansfriheten mer trovärdig under kalla kriget, då vi var uppbackade av ett starkt försvar. Och det är det som är skillnaden, med ett svagt försvar riskerar handlingsfriheten att minska drastiskt vid olika kriser. Här saknar jag en trovärdig politisk deklaration hos partier som driver en fortsatt alliansfrihet, den kommer inte gratis. Som anhängare av ett starkt försvar är det frusterande att se den faktiska nedprioritering som drabbar vår förmåga i vid bemärkelse, det gäller även vår civila försvarsberedskap.

Ibland används förekomsten av kärnvapen som argument mot ett medlemskap, det finner jag i huvudsak vara ett irrelevant argument. Alltsedan vi la ner vårt eget kärnvapenprogram har vår säkerhet de facto varit beroende av den amerikanska kärnvapenavskräckningen. Vi är dessutom medlemmar i den politiska alliansen EU, där Storbritannien och Frankrike med sina kärnvapen ingår. Vi försöker också föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) så långt det går.

Det starkaste argumentet för ett medlemskap, och som är svårt att komma runt, tycker jag är själva värderingsfrågan. Vilken kultursfär vill vi tillhöra? Borde inte de västliga demokratierna hålla ihop och försvara sitt sätt att leva? Är inte Sverige en del av dessa länder?

Å andra sidan, kan man inte tillhöra den skaran utan ett gemensamt försvar? Är inte Schweiz en del av västs demokratier? Eller Finland? Just Finland visar att frågan inte är självklar. Trots utredningarna 2004 och 2007 har landet ännu inte sökt medlemskap i alliansen.

Just i dualismen mellan folk och folkvalda ligger den springande punkten. Utan politiker som vågar att gå före och driva något de tror på för att förändra opinionen, så kommer inte folket att vilja ta det steget. Att på grund av militär svaghet och mot folkviljan plötsligt söka medlemskap i händelse av mörkare moln på himlen skulle vara riskfyllt.

Jag avslutar här för jag gärna vilja höra vad du menar, utan att det blir alltför många trådar att hålla reda på.

Bästa hälsningar,

Johan