Security in Northern and Eastern Europe – Reflektioner

Tyvärr har det blivit lite bloggande på senaste. Jag har en hel gäng saker jag vill skriva om, men tiden räcker inte helt till. Jag ska försöka återkomma så fort som möjligt. Tills dess är det bara att hålla tillgodo.

Måndagen spenderades på Frivärlds säkerhetspolitiska konferens Security in Northern and Eastern Europe. Det var en gedigen talarlista och här kommer jag sammanfatta några av de mest intressanta punkterna under konferensen.

Först ut var USA:s ambassadör till Sverige som var (ovilligt) aktuell då hans tal till Försvarsberedningen hade läckt. Vänligt påtalade han att vänta till sista minuten med en brandförsäkring var ingen bra strategi. Mycket goda kommentarer till den nyheten gav Johan Wiktorin hos KKrVA.

Därefter kom Ed Lucas som alltid är värd att lyssna på. Hela talet finns här nedan

Det absolut bästa från konferensen som kan sammanfattas på 140 tecken ryms i nedanstående tweet. Detta betonar verkligen hur militär makt blir användbar för Ryssland och på vilket sätt det skiljer sig från Väst. Det spelar ingen roll hur långt efter teknologiskt Rysslands väpnade styrkor är ifall de är beredda att använda dem och motståndaren inte är det.

Lucas betonade vidare något som jag håller som väldigt viktigt och försökt kommunicera tidigare. Trots att det finns fördelar med NATO får det inte bli ett alternativ till en Försvarsmakt, utan man måste ha egen förmåga. När en kris startar har man vad man har och man har det var man har det. Det är viktigt att hålla sitt eget hus i ordning även om man är med i en allians.

Den ryska oppositionspolitkern Vladimir Kara Murza betonade de inrikespolitiska drivkrafterna för Rysslands utrikes-agerande. De missas ibland eller förstås inte till tillräckligt stor utsträckning. Vad händer i Ryssland när krisen i Ukraina är över?

Gudrun Persson från FOI var i god ordning spännande att lyssna på. Nedanstående tweet ska i förlängningen förstås som en varning att försöka närma sig Ryssland med för mycket logik i både förståelse men också i hur man svarar på den.

Sedan gav Heather Conley från CSIS några väldigt intressanta punkter om NATO:s framtid.

Hon såg framför sig att NATO toppmötet i Cardiff skulle ha blivit ytterligare en missad möjlighet om inte Ukraina skedde. Nu kommer istället fokus ske på omplaceringar av militär makt i Centraleuropa och ges mer stöd till Georgien, Ukraina och Moldavien. Conley betonade att integrationspolitiken med Ryssland har nu fallerat, det spelar ingen roll hur mycket Väst vill det, Ryssland vill inte det och nu måste man släppa den och tänka om. Så avslutade hon med två tydliga poänger om Sverige och NATO.

Liknande budskap som Conley framfördes av Sveriges ambassadör till NATO.

På en konstruktiv not föreslog Finlands f.d. ambassadör till Afghanistan som jobbat med två av Finlands tre NATO-utredningar att det börjar bli dags att slå oss ihop och göra en NATO-utredning gemensamt. Jag ser att en NATO-utredning i Sverige är verkligen på tiden, dock inte för att slutsatserna skulle bli revolutionerande kanske, men det skulle sätta tryck på C och KD att sluta sitta på stängslet och vänta. Ifall de kommer ut emot NATO så kanske det är slut på den frågan och då börja förbereda för vad alliansfrihet kostar. Ifall de kommer ut framåt kanske momentum för att börja diskutera frågan åstadkoms i Sverige. På den noten avrundar jag. Alla filmklippen från konferensen finns här

Förhandlingslösning över Ukraina: Solution or disillusion?

…är temat på ett inlägg jag skriver idag för institutionens blogg Kings of War. Här är inlägget: Negotiations over Ukraine: Solution or Disillusion? Vill man ha en motsatt synpunkt kan man läsa Sven Hirdman i DN. Vill man ha en synpunkt på Sven Hirdmans synpunkt är Patrik Kronqvist läsbar.

Russian intervention in Ukraine 14: Rubicon

So Russia went there. Either you can call it crossing the Rubicon or coming the the boundary between clever-leader-playing-aggressivly and aggressive-leader-overplaying. And Putin took a huge leap across. Crimea and Sevastopol was annexed and to be incorporated in the Russian Federation. Right upside down, this means a few things, and the first two of them I addressed in yesterday’s post.

1) The long-term worsening of the already very fragile Russian economy running net losses and that is failing to modernise to a knowledge-based economy.

 

2) The loosening of the fabric that bind different ethnic groups together in the ethnic melting pot that the Russian Federation and the former Soviet Union are.

 

3) An weakening of the principles of international and regional order. The use of military force in Europe were for a decade seen as impossible, but as Lawry Freedman wrote pointedly in 1998.

As soon as one side acts as if military force lacks utility, it will give utility to the other side.

 

It was clear earlier that the notions of universal values was not shared by upcoming countries, Russia and China, most notably, but this should be the nail in the coffin for excessive hope placed in international law in curbing power politics.

 

In the former Soviet Union, this will cause a lot of concern, especially from countries with Russian minorities and countries that are trying to resist the Russian Customs Union. And this is a place where the West is not even remotely closed to getting engaged in.  

 

 

BjAg5yZIIAAp1hd

4) A new cold war. In President Putin’s speech, he gave the whole history of Russian grievances against the West and it becomes clearer that this is the way he views the world. The Western-Russian relations were already closing all-time low before the Ukrainian crisis after the Russian 2011-2012 elections where unrest was met with bans on organisations with foreign funding, the Magnitskiy-list was met by a ban on orphans being adopted in the US.

For the credibility of the West, this was (should be) the limit of what could be accepted without a response that is felt (yes I exclude sanctions of a few ideologues). The outright annexation needs to responded against strongly for the principles of international order and for the principle of non-use of military force.

That would include sanctions againts those who actually matters, but also communication with military moves, such as NATO-exercises in Bulgaria and Romania. And no, that is not escalation, it is about maintaining credibility for the whole of the Alliance and it would be seen as provocative unless an annexation was underway.

If this result in a full scale Cold War is yet to be seen, but actions and counter actions do have the potential to set that in motion. A recast of Russia’s relations with the world might be the proper term.

On a potentially positive note, this crisis could potentially transform the current identity crisis of NATO and/or putting some life into the dying project of European common defence policy and/or finally providing some unity for European foreign policy. I say potential since I know that defence policy is, less than much else, driven by logics.

However, by ways of rumour, Merkel has said that if Russia went on and annexed Crimea, she wouldnt get in the way for any sanctions. So this should be the time for a robust Western response that changes the message from “we dont like it but it is OK” to “this is completely not OK”. This would not be bad.

Krigföring och Fred

Japp, titeln är en Tolstoj-parafraseing! Hittills har jag försökt undvika att skriva om min forsknings väsen här på bloggen för att hålla det lite för mig själv tills vidare innan dess slutgiltiga form är klar. Nu är vi dock i ockupationstider i Ukraina och intresset för rysk syn på krig och fred är bör vara högre än tidigare.

Jag har nu medverkat i en intervju i Department of War Studies-podcast om min forskning och hur det knyter an till Ukraina (6 minuter lång). Se länk här:

Warfare and Peace; The Russian Understanding of War

Ödmjukt ber jag även om tips av er läsare. Jag har fortfarande inte säkerställt full finansiering av doktorandprojektet, så finner ni ämnet viktigt och har ni intresse i projektet eller rekommendationer är jag mer än tacksam för dem. Min e-post är oscar.jonsson@kcl.ac.uk

Rysk intervention i Ukraina del 8: Marknader och militärer

Under måndag förmiddag kommer rapporter att ryska börsmarknaden faller uppemot 11% och rubeln gör sitt lägsta någonsin mot dollarn. Aktierna för energijätten Gazprom, som har länge varit på krisande fot, har nu sjunkit med 15% inför möjliga energioroligheter.

Som svar genomförde ryska centralbanken en paniksänkning av räntan och spenderade sedan 10 miljarder dollar för att parera rubelns fortsatta fall. Värre förväntas det bli när USA öppnar sin börs klockan 2.30 GMT.

Uppdaterat 13.59 (GMT) – Guardian rapporterar att mer än £34 miljarder har tappats på företag listade på ryska börsen som nu är nere på -12%.

Screen Shot 2014-03-03 at 13.44.16Dock kommer samtidigt rapporter om att Ukrainas Hryvnia även faller rekordlågt. Detta ter sig naturligt då Ukrainas ekonomi är väldigt nära sammanbunden med den ryska. Detta är en av ursprungsanledningarna att det var dåligt att gå nära Ryssland istället för EU i första läget, då den stundande ryska ekonomiska krisen skulle påverka Ukraina.

Screen Shot 2014-03-03 at 13.44.22

Det är bland annat denna utveckling som fick mig att dra en felaktig slutsats vid krisens början. Den ryska ekonomin är ett enormt problem i ett 5-10 års perspektiv då moderniseringen som behövs när energiinkomsterna slutar komma, har uteblivit. Trots att Ryssland har en nästan obefintlig statsskuld är man svagt ekonomiskt och frasen “en koloss på lerfötter” gör sig påmind, och några sanktioner har fortfarande inte införts.

…men en mycket intressant punkt som jag fick påpekad via Twitter är att det senaste åren har President Putin byggt upp guldreserver för 44 miljarder dollar, vilket är en av de största samlingarna i världen och väldigt praktiskt en dag som denna då alla valutor sjunker men guldpriset stiger. Det gör inte Ryssland rikt men det bygger resiliens, hur stor är Sveriges guldreserv?

Det är ett tydligt ryskt vägval i sina prioriteter. En stundande ekonomisk kris och eventuell kollaps i det långa loppet kontra skydd av sitt inflytande i delar av Ukraina, det senare valdes.

Hur mycket ekonomin smärtar Ryssland är en av de viktigaste förmågorna som påverkar detta skeende och måste hållas under uppsikt. Dock har meningsfulla motåtgärder än uteblivit och Västliga marknader går också för närvarande back på dessa händelser.

Nästa utveckling att belysa är en eventuell stundande ledarskapskris i den Ukrainska militären. I kronologisk ordning, chefen för landstyrkorna avgick i januari, överbefälhavaren blev sparkad av Janukovitj 19/2, vice överbefälhavaren avgick 21/2, ny överbefälhavare sade upp sig 28/2.

Sedan kom rapporter igår, 2/3, att nya chefen för marinen (som ersatte den Janukovitj utnämnde till 19/2 ÖB) hoppade över till Krim-sidan senare att chefen för säkerhetstjänsten, chefen för interna affärer, chefen för krishantering samt t.f. chef för gränsvakten följde honom likaså.

Detta är oroande det kan hindra Ukrainas militär att fungera, men goda nyheter är att den nya flottchefen verkar lojal i alla fall och NY Times kör en artikel om de som inte följde gamla flottchefens uppmaning att hoppa av.

Moralen behövs för att motstå påfrestningar som i filmen nedan vilket också var det bästa som kom ur gårdagens nyhetsrapportering.

Ukrainarna hade blockerat vapenförrådet med pansarterrängbilen och när den ryska officeren uppmanar honom att överlämna vapnen ber ukrainaren ryssen att fara och flyga. “Нет, это моя машина [Nej, det är min bil]” säger han med en kos lugn och händerna i byxfickorna.

Vidare är det värt att läsa Keir Giles, vars observationer jag postade igår,  analys för Chatham House där han bl.a. skriver‘:

The chances of any response from the West which would be meaningful in Russian terms is remote

Han lyfter även upp möjligheten om ett de facto-självständigt Krim som jag skrev om här.

För alla nya läsare, varmt välkomna. Ni kan följa bloggen via Twitter, Facebook eller e-mail (i menyn till höger)

Nytt och läsvärt: Försvar och Säkerhet (rekommenderas speciellt), JägarchefenCornucopia 1, 2, Wiseman om inhämtning mot svenskar, Wiseman i SvD “Politikerna har struntat i signalerna. SvD 1, 2DN,

Rysk intervention i Ukraina del 7: Folkrätt eller rätt folk?

Efter frågor på Twitter från DN:s report Ewa Stenberg om juridiskt rättfärdigande för ryskt agerande, insåg jag att jag inte sett någon bra juridisk kommentar på temat. Professor Pål Wrange konstaterade kort att R2P inte kan åberopas då inte hot förekommit mot etnisk rysk befolkning honom veterligen. Jag delar den bedömningen, men tänkte försöka utveckla lite.

Rapporterna om de enorma flyktingströmmarna från Ukraina till Ryssland som under dagen ska ha total uppgått till 675,000 enligt Russia Today kan vara just till för att vinklas  som att det pågår etnisk rensning för att rättfärdiga intervention via R2P.

Screen Shot 2014-03-02 at 16.28.59

Dock finns det inneboende i konceptet bland annat att militärt våld måste vara sista utvägen och rätt auktoritet ska i första läget användas (FN säkerhetsråd) och då detta resonemang faller platt. Till min vetskap har jag inte sett övergrepp mot etniska ryssar inte har förekommit och andra medel (t.ex. dialog) har ej prövats.

Den enda händelsen som kommer upp på rak arm är när tatarerna fördrev ryssarna utanför Krims parlament innan det vart stormat när två dog, men det närmar sig inte alls en skala då R2P är trovärdig.

Det argument Ryssland gjorde i säkerhetsrådet var att de hade blivit inbjudna av Krim-regeringen (jmf Frankrike i Mali) och att regeringen i Kiev är illegitim. Här börjar argumenten bli svårare det börjar angränsa på frågan är om legitimiteten för nuvarande regeringen i Kiev. Å ena sidan har de blivit godkända av det enligt senaste folkomröstningen gällande parlament (samma som under Janukovitj) med 331 av 450 röster för.

Å andra sidan har Ryssland bestridit legitimeten i den omröstningen att den genomfördes under hot. Vidare bröts överenskommelsen med den folkvalde presidenten Janukovitj den 21 februari och därefter har åtgärder tagits som borde ha krävt den folkligt valda – OSSE fann senaste valet helt kosher – Janukovitjs  godkännande, t.ex. antagande av 2004-konstitutionen som röstades igenom i Radan i torsdags.

Men de juridiska problemen är än större i det lokala Krim-parlamentet. Medan parlamentet var belägrat av 50-60 beväpnade män kom ett okänt antal Krim-parlamentariker och röstade för att avsätta den lokala Krim-regeringen och valde Aksyonov som lokal minister. Ytterligare beslöts att en folkomröstning ska hållas den 30 mars (först 25 maj) om Krims status.

Förutom det uppenbara (tillvägagångsättet) finns det ett par ytterligare problem med detta. Aksynov företrädde ett parti som fick 4% (!) i senaste valet och hans tillträde skulle ändå behövas godkännas av presidenten. Vidare, finns det inga provisioner i Ukrainska konstitutionen som tillåter folkomröstningar i lokala enheter.

Det är Aksyonovs inbjudan är trolig att utgöra Rysslands starkaste juridiska argument med en potential add-on kring de “massiva folkströmmar” som försöker fabriceras. Hade 675,00 (gårdagens siffra) flytt, torde det gå att få fram bildbevis på detta. Denna bild som visats på Rysk TV har uppdagats komma från gränsen till Polen (se 20.55 GMT uppd).

I mina ögon är det helt orimligt under folkrätten och det ter sig som att det är viktigare är det att vara är rätt folk. Jag skrev tidigare att Rysslands ideliga insisterande i folkrätten är snarare en sätt att utöva makt och cementera sin roll som stormakt än en genuin tro på dess moraliska värde, den bedömingen kvarstår.

Via Interpretermag
Via Interpretermag

Financial Times correspondent tänkte likadant och åkte till gränsen: