Bland spioner och sanktioner

Idag kom det utlovade amerikanska svaret på den ryska påverkansoperationen mot det amerikanska valet. Både den ryska militära- (GRU) och civila inrikesunderättelsetjänsterna (FSB)  hade gjort intrång bland demokraternas mail och sedan läckt dem med avsikt att stjälpa Hilary Clinton och hjälpa Donald Trump, och operationen föreföll vara sanktionerad av Putin själv. Mitt i ropen av att detta är ett “svar utan motstycke” så tycker jag vi tar ett andetag och går igenom vad som verkligen hänt och vart det tar oss.

Vad har hänt?

Igår (29e) tillkännagav USA att de kommer sanktionera FSB, GRU, fyra ledande underrättelseofficerare inom GRU, två hackare och tre, till synes, privata företag. Utöver det utvisades 35 underrättelseofficerare under diplomatisk immunitet ifrån USA och  två fastigheter som ryska underrättelsetjänsterna använder stängs ned. Till detta publicerade FBI och DHS en öppen rapport om de ryska aktiviteterna.

Vad är bra med det?

Det är väldigt positivt att USA tar steget och 1) berättar om operationerna öppet, och 2) vidtar tydliga repressalier för att framöver avskräcka från dessa operationer. Detta är lite av en vattendelare då denna typ av påverkansoperationer normalt sett tigs ihjäl. Tiden det tog från att de FBI upptäckte detta och varnade DNC under hösten 2015 tills idag aktion visare lite på hur långt inne det satt.

De amerikanska repressalierna är även positiva då de sänker tröskeln för andra stater som är utsatta av precis samma påverkansoperationer – exempelvis Tyskland 1, 2, Frankrike, Sverige – att inte tiga bort detta, utan att ta kraftigare tag att svara på dem.

la-1473728409-snap-photo

Vidare är det utmärkt att USA offentligt berättar om både de ryska underrättelsetjänernas modus operandi, vilka grupper som är kopplade till dem och vidden av deras mål. Från FBI & DHS-rapporten:

These cyber operations have included spearphishing campaigns targeting government organizations, critical infrastructure entities, think tanks, universities, political organizations, and corporations leading to the theft of information. In foreign countries, RIS [Russian Intelligence Services] actors conducted damaging and/or disruptive cyber-attacks, including attacks on critical infrastructure networks.

Detta torde inte vara någon överraskning för någon som läst en bok om rysk underrättelstjänst (t. ex. 1,2), men det är en viktig påminnelse om bredden och långsiktigheten i den ryska approachen; att allt ifrån kritisk infrastruktur och politiska partier, till universitet och tankesmedjor är måltavlor.

Slutligen är det positivt att detta är en åtgärd som Trump har svårt att backa ifrån, hans ointresse till trots. Hans inställning till den ryska operationen har alltid varit lite move along folks, nothing to see here. Detta är i och för sig kanske inte helt överraskande, då den ryska operationens uttryckligen hjälpte honom.

Vad är dåligt med det?

Problemet är att svaret är relativt litet och på tok för sent. Visst kommer utvisningen av de 35 underrättelseofficerarna att sänka den ryska förmågan att operera i USA under en tid, men den lär byggas upp igen. Sanktionerna lär nog inte ha några större praktiska hinder mot GRU och FSB, GRU-cheferna kan hålla sig hemma och de två hackarna var redan efterlysta av FBI sedan innan.

När det kommer till timingen låter det kanske lite spydigt när jag skriver det, men om hela målet med den ryska påverkansoperationen var att få Trump vald över Clinton, så hade det inte nödvändigtvis varit en dålig idé att publicera detta innan valet. Ja, det är en dubbel negation.

Vad väntas framöver?

Visst kan relationerna försämras nu, men vad gör detta? Om blott tre veckor är Donald Trump president i USA och han har i sina uttalanden och val av medarbetare (1,2) visat en vilja att förbättra relationerna med Ryssland.

Det enda som står emellan en Reset 2.0, eller en Jalta 2.0 där intressesfärer delas ut till höger och vänster, är den amerikanska kongressen. Turligt nog är stommen av det republikanska partiet kritiska mot Ryssland. Exempelvis är representanthusets republikanska talman Paul Ryan tydligt kritisk mot Ryssland:

Dock behöver inte det betyda att de nödvändigtvis kommer att ta striden mot Trump-administrationen. De har alla fyra konfliktfyllda år framför sig och kommer bli tvungen att väga samtliga sina politiska strider de tar på en guldvåg. Kommer Rysslandspolitiken vara viktigare än bilfabriken, regementet eller subventionerna på orten?

Med det sagt vill jag understryka att hoppas på enskilda kongressledamöter och senatorers förmåga att bromsa Trump är som att hoppas på att se en stor sten rulla nedför en kull och sätta tilliten på friktionen. Det finns med andra ord ganska lite utrymme för en hoppas-politik både i Sverige och inom resten av Europa.

Fyra tips:

Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande till uppskjuten tillfredställelse (delayed gratification), lite svårare men ofta värt mer, och något forskningen pekat på är en enande drag bland framgångsrika.

En dag i december slog det mig, helt ovetenskapligt, att vi redan lever i den omedelbara tillfredsställelsens tid. Det har inte enbart för att den amerikanska drömmen har bytts ut mot den amerikanska dagdrömmen, där idealet att arbeta hårt på egen hand, har bytts ut med drömmen om att bli känd i dokusåpa eller vinna på lotteriet utan att arbeta för det.

Det är inte heller bara för att vi föredrar att äta pulver i 14 dagar för att bli smala än att leva ett hälsosamt liv. Och inte heller det att vi postar den där tråkiga bilden för ett par snabba likes, snarare än att bli en verkligt spännande person. Den omedelbara tillfredsställelsen genomsyrar också politiken.

images

Inom den ekonomiska sfären har önskan om de svåra strukturella reformer som kom efter finanskrisen bytts ut mot ett unisont användande av tryckpresserna, 112 biljoner svenska kronor sedan Lehman Brothers kraschade. Det kommer inte att rusta mot den chock som arbetsmarknaden kommer utsättas för med ökande automation. Teknologin förändras fort, samhället långsammare och institutionerna sist, och omställningar är alltid prövande.

Betrakta bara Uber. Det kan vara det företag som erbjuder flest människor (vad som populärt kallas) “enkla jobb”. Ubers verksamhetsidé går ut på att utveckla självkörande bilar som eliminerar den största utgiftsposten, chauffören. Först revolutionerar företaget hela den ordinarie taximarknaden och sysselsätter en enorm mängd arbetstagare. Sedan  kommer de att tappa sin inkomstkälla i stort sett över en natt (då lagstiftningen ändras).

En svårare ekonomisk situation för de flesta knyter enormt tydligt in med de inrikespolitiska utmaningarna som finns. 2016 års viktigaste graf gjordes faktiskt inte av Anders Sundell utav av Branko Milanovic. Den visar på realinkomsttillväxt beroende på vart i den globala lönedistributionen en befinner sig. Kärnan är att i den markerade delen återfinns många av arbetarklassen i rika länder och de har i stort sett inte haft någon reell tillväxt på 30 år.

Screen Shot 2016-12-22 at 19.32.31.png

Uppsvinget av auktoritär populism ses i mycket som deras revolt. Den vänder sig emot vad de upplever varit elitprojekt – globalisering, invandring och frihandel – och är idag en definierande faktor i stort sett samtliga Väst-länder (Trump, Brexit, Le Pen, Orban etc.). Och än så länge visar det inga tecken på att avta.

Vidare driver de ofta nationalistiska projekt baserat på ökade motsättningar, främlingsfientlighet och exklusion. I detta ökar det grogrunden för terroristdåd, vilket tycks öka stödet för främlingsfientlighet. I denna hatets symbios vinner blott de extrema på båda sidorna och polariseringen ökar medan de mellan blir klämda.

Precis som att det kan ge en kortsiktig tillfredsställelse att inte träna, är det bekvämt att inte ta kampen för de svåra politiska frågorna. Oviljan att ta krafttag mot avhoppen inom polisen, tiden det tog för åtstramningarna i migrationspolitiken och faktumet att en reell ambitionshöjning i försvarspolitiken uteblir, understryker alla detta.

Säkerhetspolitiskt finns det knappt ett gott tecken så långt Hubble-teleskopet kan skåda. Båda våra viktigaste säkerhetsorganisationer EU och NATO har hamnat i skottgluggen av den auktoritära populismen. Det kan räcka med att Le Pen vinner i april för att EU:s funktion skall vara ett minne blott.

I NATO:s största militärmakt tycks Trump och hans administration vilja genomföra den för Europa förödande vändningen att gå från goda relationer med Kina och dåliga med Ryssland, till goda relationer med Ryssland och dåliga med Kina. Då lyckas han med bedriften att på samma gång äventyra världsekonomins stabilitet och öka det militära och icke-militära hotet mot Europa.

I NATO:s näst största militärmakt, Turkiet, fortsätter den inre utresningen, distanseringen mot NATO och närmandet mot Ryssland. I NATO:s tredje största militärmakt är de mitt uppe i ett utträde från EU. I den fjärde största militärmakten står valet mellan Le Pen och Fillon, en Russlandsversteher (eller kanske Russié-entendeur).

Ryssland kommer att fortsätter att utöka sina militära ambitioner under 2017. Ökningen i oljepriset gör att den ryska ekonomin eventuellt går med vinst under Q4 2016. Framgångarna i påverkansoperationerna i det amerikanska valet, och utfallet av valet, lär enbart uppmuntra fler påverkanskampanjerna mot Tyskland och andra.

På den här vägen kan jag fortsätta till julafton, men på frågan “hur havererade säkerhetspolitiken?” är svaret “först gradvis och sedan plötsligt”. Och genom den omedelbara tillfredsställelsens lockelse. Den sista miljarden har alltid kunnat tagits från försvaret. Det kan kännas skönt då, för militär säkerhet är en sådan abstrakt produkt, att folk inte lider av den tills de gånger då de verkligen lider av den. För det mesta går det att försumma, utan att medborgarna kommer att klaga.

När det väl ska göras något inom försvarspolitiken är det ofta emot vad expertmyndigheten, Försvarsmakten, vill utan någon lösning ger tillfredställelse i att den låter bra men inte nödvändigtvis är det som höjer förmågan mest (eller alls).

Trots allt som varit (och om det har jag skrivit en essä för Axess), har vi fortfarande inte gjort det som Stanford-forskarna hittade var det kännetecknet för de framgångsrika, försenad belöning. Det vill säga att idag investera i den försäkring och pension vi ska leva på framgent.

Klockan är sannerligen fem över tolv, och det är inte på något sätt givet att 2017 blir bättre än 2016. På Rikskonferensen i Sälen får vi se vad våra politiska företrädare väljer att göra i säkerhetspolitiken.

OBS: Delar av denna julkrönika kan bära likheter med löst tyckande, delar med verkligheten.

Sedan vill jag passa på och tacka ni fortfarande läser, uppmuntrar och kritiserar konstruktivt på alla forum. Utan er hade det varit svårt att behålla motivationen att skriva, och att (försöka) skriva bra. Nu återstår det inget annat än att önska er en riktigt god jul och allt gott i ledigheten så fortsätter vi diskussionen till 2017. 

/Oscar.