Ryskt motdrag: Extremism som strategisk tillgång

Det ter sig som att Väst har enats om att stötta Ukraina till att bli en stabil stat, ge nya rundor av sanktioner mot vidare rysk eskalering och samtidigt låta Ryssland genomlida marknadens och politikens isolering är strategin för att möta annekteringen av Krim.

Detta är en OK strategi. Den brister dock på att det inte är ett starkt svar på brytandet mot den territoriella integriteten och icke-användadet av militärt våld som är fundamentalt för internationell ordning. Den brister även i att visa EU/NATO/Västlig enighet vilket är en viktig komponent för att påverka framtida ryska drag mot Väst.

Hur som haver. Att Västs enats om en strategi innebär att Ryssland har en möjligheten att underminera densamme. Minns Sun Tzu som sa att det bästa man kan göra är att slå motståndarens strategi, sedan störa hans allianser och slutligen slå hans armé.

Vad har då för Ryssland för motåtgärder? En intressant aspekt som jag inte sett något skrivet om är användandet av politiska extremistgrupper, både i Ukraina och i Europa. Mot Europa är detta i det långa loppet väldigt effektivt då ett starkt Europa som stöder Ukrainas uppbyggnad med pengar och EU-närmanden kräver europeisk enighet. Enigheten var problematisk redan innan Krim med ekonomisk kris och stora framgångar för EU- och invandrarfientliga partier.

Detta är något Ryssland börjat utnyttja. I sann Dugin-anda (här är läsvärt för den som vill fördjupa sig om honom) har man byggt upp nätverk höger- och vänsterextremister, facister och kommunister, över hela Europa. Detta var något som visades med all önskvärd tydlighet vid Krims “folkomröstning” som övervakades av Eurasian Observatory for Democracy and Elections.

Delegationen till Krim leddes av Luc Michel och Jean-Pierre Vandersmissen från Parti Communautaire National-Européen, ett belgist nynazistiskt parti. Utöver dem fanns det representanter från FPÖ från Österrike, Vlaams Belang från Belgien, Bulgariska nationalister från Ataka, en finsk neo-stalinist och förnekare av Estland och Lettlands självständighet.

Vidare hittar vi franska Front Nationale, tyska Die Linke och Neue Rechte, grekiska kommunister, serbiska ultraortodoxa Dveri och spanska nynazister representerade. Kalaset hade inte vart komplett utan Ungerska radikalnationalisterna Jobbik och italienska Lega Nord. Bland de mer rumsrena elementent hittar vi en representant från Berlusconis Forza Italia och en från spanska Partido Popular. Här finns full lista. Detta är ett imponerande nätverk av destruktiva och obehagliga krafter. Jag noterade att Sverige inte var representerade.

Framgång för dessa rörelser är ett hot mot Europas enighet. En enighet som är en förutsättning för att kunna ge stöd till Ukraina på lång sikt. Ett mer splittrat Europa spelar in i Rysslands söndra-och-härska taktik i EU, som nu kan ha fått sin första riktiga motgång. Det är svårt att uppskatta exakt hur och hur mycket inflytande stöd till dessa kan ha, men att det är en negativt påverkan är uppenbar.

UKRAINE-MOLOTOV_2802195k

När vi ändå är inne på extremkanter är det intressant att röra vid i ryska kopplingar till den Ukrainska extremhögern. Jag var i diskussion med en forskare på ukrainsk politik och oligarker. Jag frågade hen om tillrådigheten att avväpna Högra sektorn (Pravy Sektor). Svaret jag fick var att Ryssland bara hjälpt att återbeväpna dem.

Det är svårt att fastställa exakt dessa kopplingar, men återigen finns kopplingar till Dugins fascisnätverk och UNSO, en av de framträdande delarna av Högra sektorn, via dess ledare Korchynsky. Klippet nedan från Vice News visar precis hur farliga dessa kan vara för att destabilisera Ukraina och denna analys av Professor Schindler diskuterar både hur provakatörer kan användas och kopplingar till Pravy Sektor.

Var deras lojaliteter ligger är svårt att säga. De enades emot Janukovitj, men om de inte får den behandling som hjältar som de tycker sig förtjänat efter att ha slagits mot Berkut på Maidan, kan det ställa till stora problem. Något Ryssland inte skulle vara sen att assistera dem med. Vi får minnas att både Kiev är genominfiltrerade av rysk underättelsetjänst. Ukrainas SBU har gripit omgångar av personer med vapengömmor med mera i Kiev.

Ytterligare har det varit en valstrategi av Janukovitj att stötta Svoboda för att både sno röster Yuschenko/Timoshenko, men även för att hålla pro-ryssarna lojala till honom. Detta har skett via en Yanukovichs oligarker, Firtash som nu är gripen i Österrike.

Konceptet virtuell politik lever och det är svårt att vara exakt kring detta då inget är vad det ser ut att vara, speciellt inte i politik i forna Sovjetunionen. Det finns mycket mer att gräva i, men för denna gång slutar jag. Jag rekommenderar denna  analys om högerextremism (på tjeckiska) och Anton Shekhovstovs blogg, forskare på UCL, som fokuserar på högerextremism.

Den Stora Frågan

Det finns ett dilemma i ordets verkliga bemärkelse – att tvingas välja ett av två oattraktiva alternativ – i hur Väst ska svara på Rysslands annektering av Krim. Tidigare har jag diskuterat (1,2,3,4) de mest direkta effekterna av sanktioner, dess nytta i mellanstatlig kommunikation och oviljan bland vissa av EU:s medlemstater att ta det steget.

Dilemmat ligger i om Väst i det korta loppet ska svara kraftfullt, i enighet med vad våra principer, avskräckning, sammanhållning och för EU och Väst, samt stöd för Ukrainas nya regering berättigar, eller om Väst väljer det svar som dess ekonomiska kris och långsiktiga mål förhoppning med Ryssland innebär. Detta är ibland paketerat som att ignorera Ryssland och låta de gå under i fred.

Problemets väsen ligger i att Västs förhållningssätt till Ryssland präglas av insikten att vägen till den bästa möjliga utvecklingen i Ryssland – ett stabilt rättstatssamhälle – går via nära kontakter och utbyte med Väst, vilket främst handelsutbyte är nyckeln till.

Stryper vi dessa så stryper vi även vårat långsiktiga mål samtidigt som Ryssland inte kommer att sitta passivt och motta flera vändor av sanktioner utan kommer att ta motåtgärder som i sin tur fortsätter denna spiral. Att tretton kandensiska ledare blir förvägrade sin vårresa till Murmansk är inte det jag syftar främst på…

Detta är ett starkt argument emot ett robust svar mot Ryssland, men vi måste väga in ett par motargument. Ett svagare svar för att bibehålla vårt långsiktiga strategiska mål hade inneburit:

  • En bekräftelse av Kremls bild av Väst för svagt och oenat för att agera
  • Om inte en uppmuntran så en acceptans över användandet av militär makt
  • Försvagandet av folkrättens fundament; vilka inte är i praktiken absoluta utan vars huvudsakliga betydelse handlar om vilka kostnader de innebär.

Dock är det viktigt att påpeka att våran övergripande Rysslands-strategi redan fungerade mindra bra från början. Antagandet var att integrerandet av Ryssland i västliga institutioner och den internationella marknaden skulle förr eller senare socialisera Ryssland att anta västliga värderingar.

@SR

@SR

Detta har likväl inte skett och jag argumenterar att det beror på den genomgående misstro som finns i Ryssland mot Väst, och Västs värderingar, som gjort att de delarna aktivt motverkas, bl.a. belyst via åtgärder mot NGO:er och demokratiorganisationer i Ryssland.

Dessvärre ser jag få vägar till en positiv relation utan en strukturell förändring av de politiska institutionerna i Ryssland där folket verkligen kan utkräva ansvar av ledarna. Idag har vi en elektorell autokrati, där maktfundamentet är bland eliten och den enda ledaren som kommit utifrån systemet är Jeltsin, vilket var i exceptionella tider av Sovjetunionens fall.

För att återknyta till huvudpunkten så ser jag att ett robust svar behövs ÄVEN om det försämrar chanserna till vår övergripande strategi. Detta är så dels för att dess framgång har varit väldigt begränsad hittills (även om det är ett långsiktigt projekt) och dels för att om man sviker sina principer tillräckligt många gånger för vad som ser som ett mer gynnsammat alternativ så har man till slut inga principer.Dessa principer, samt Västs enighet, bidrar lika mycket till vår säkerhet som vår Försvarsmakt gör, men de kommer inte gratis.

Ifall denna utveckling fortsätter i en negativ spiral, måste utformandet av vårt försvar ta höjd för att de faktorer vi tillskriver betydelse som begränsande av osämjan mellan Väst och Ryssland – handel, resor, dialog – kommer minskas betydligt. Detta ser vi idag redan i Rysslands agerande i bland annat OSSE.

Vi ser framför oss ett mer isolerat Ryssland, där mer anti-västlig retorik kommer komma för att parera missnöje hemma. Detta är synnerligen oroande trender.

Russian Invasion of Ukraine 15: Sanctions and Signalling

After watching Carl Bildt’s appearance at Amanpour, it becomes clear that we share a few important ways of looking at the at the conflict. Which, on a side-note, some would find a compliment, and other not.

I have since the start of the conflict, almost a month ago, emphasised how important he signalling and communication element is, something Carl Bildt also emphasised in that Russia is reacting to events as they go along. Apologies if I’m getting repetitive, but as we all know, the mother of knowledge is repetition.

This is important for understanding the difference with a strategy and a plan. A plan is static whereas a strategy is about adaptability in changing circumstances with mutually interdependent actors in order to achieve an goal. I don’t believe Russia had a strict plan of what to do regardless of the Western response and actions, and if you buy into that, Western signalling becomes essential.

Therefore, I was disappointed for the weakness of the first round of sanctions before the formal annexation of Crimea, but at the same time, there are sensible arguments for letting Putin destruct  and focusing on development of Ukraine as the ultimate way to beat Putin. However, correct as the approach might have been to offer Russia to take the most profitable way out for all parties, it misses the signalling part which I’ll try to summarise so far as:

Russia: We’re sending some military guys to take the parliament, will anything happen?
West: This is problematic, maybe we should say something angry?
Russia: Let’s back them up with securing the airports, let’s call them self-defence troops
West: That’s bad, but OK
Russia: Fine, let’s support these fellows and go for some military bases
West: Oh my, oh my, what should we do?
Russia: Great, let’s have a referendum
West: Maybe if we threaten Russia a bit and mention Hitler and Sudentenland?
Russia: Let’s prepone the referendum before the West get’s there act together
West: Hitler and Sudentenland!
Russia: Yes, but we soon got Crimea.
West: We’ll sanction seven people without economic importance to give you a last chance
Putin: Vote gave us 96.77%, all of Crimea belongs to me.
West: Ok, time to get our act together…

…and that’s more or less were we are. On Thursday, the US ‘slapped’ (can’t we find a better name for it?) another round of sanctions that included high-level people as Sergei Ivanov, Mastercard and Visa-transactions and stopping Bank Rossiya to trade in dollars. President Obama further said mining, energy and energy will also be included. The EU has yet to conclude sanctions, but it seems that they will overlap to the largest degree with the American ones.

In sum, what Carl Bildt said would seriously threaten Russian economic interests. Bildt further warned, and saw quite likely, further Russian moves in Ukraine since Kiev and not Crimea is the goal. Russian counter-sanctions are ridiculous not worth mentioning.

@CSMonitor

@CSMonitor

This is why in my last post, I found support for saying that a major recast of Russia’s relations with the world is under way, not a new Cold War, but it’s clear that Russia has crossed a boundary too far with the annexation, and that is nothing the history of Crimea or that there are a percentage of far-right nationalist in the Ukrainian government will change. At least this will be crucial enough for France to move closer to delivering Mistrals to Russia (a really bad idea for the start) which would cost €1,2 billion if the Russian oligachs in London was hit.

This is important, not mainly because it would make Russia withdraw from Crimea, but from communicating that this is an extremely serious violation of norms of order and to deter (yes, I said deter) from further moves.

Even if Crimea would be enough for Russia strictly territorially, the goal of keeping a negative veto in Ukraine will still be alive until this regime and/or the post-25 May fall and this will be done by a variety of means including subversion, sabotage, trade-barriers and pressure through energy.

So a proper response to the annexation is not only about helping Ukraine to “become a Poland” (they had the same GDP after the fall of the USSR, now Poland have about four times), it is also about sending a signal that further aggressive moves will be met with serious costs.

That is why, these sanctions, together with the counter-moves Russian will feel forced to make, will create a recast of Russia’s relations with the world which has serious long-term consequences.

Russian intervention in Ukraine 14: Rubicon

So Russia went there. Either you can call it crossing the Rubicon or coming the the boundary between clever-leader-playing-aggressivly and aggressive-leader-overplaying. And Putin took a huge leap across. Crimea and Sevastopol was annexed and to be incorporated in the Russian Federation. Right upside down, this means a few things, and the first two of them I addressed in yesterday’s post.

1) The long-term worsening of the already very fragile Russian economy running net losses and that is failing to modernise to a knowledge-based economy.

 

2) The loosening of the fabric that bind different ethnic groups together in the ethnic melting pot that the Russian Federation and the former Soviet Union are.

 

3) An weakening of the principles of international and regional order. The use of military force in Europe were for a decade seen as impossible, but as Lawry Freedman wrote pointedly in 1998.

As soon as one side acts as if military force lacks utility, it will give utility to the other side.

 

It was clear earlier that the notions of universal values was not shared by upcoming countries, Russia and China, most notably, but this should be the nail in the coffin for excessive hope placed in international law in curbing power politics.

 

In the former Soviet Union, this will cause a lot of concern, especially from countries with Russian minorities and countries that are trying to resist the Russian Customs Union. And this is a place where the West is not even remotely closed to getting engaged in.  

 

 

BjAg5yZIIAAp1hd

4) A new cold war. In President Putin’s speech, he gave the whole history of Russian grievances against the West and it becomes clearer that this is the way he views the world. The Western-Russian relations were already closing all-time low before the Ukrainian crisis after the Russian 2011-2012 elections where unrest was met with bans on organisations with foreign funding, the Magnitskiy-list was met by a ban on orphans being adopted in the US.

For the credibility of the West, this was (should be) the limit of what could be accepted without a response that is felt (yes I exclude sanctions of a few ideologues). The outright annexation needs to responded against strongly for the principles of international order and for the principle of non-use of military force.

That would include sanctions againts those who actually matters, but also communication with military moves, such as NATO-exercises in Bulgaria and Romania. And no, that is not escalation, it is about maintaining credibility for the whole of the Alliance and it would be seen as provocative unless an annexation was underway.

If this result in a full scale Cold War is yet to be seen, but actions and counter actions do have the potential to set that in motion. A recast of Russia’s relations with the world might be the proper term.

On a potentially positive note, this crisis could potentially transform the current identity crisis of NATO and/or putting some life into the dying project of European common defence policy and/or finally providing some unity for European foreign policy. I say potential since I know that defence policy is, less than much else, driven by logics.

However, by ways of rumour, Merkel has said that if Russia went on and annexed Crimea, she wouldnt get in the way for any sanctions. So this should be the time for a robust Western response that changes the message from “we dont like it but it is OK” to “this is completely not OK”. This would not be bad.

Russian Intervention in Ukraine 13: Knowing Me, Knowing You

Welcome to my first post in English on this blog, I’m normally blogging in Swedish, but due to popular demand, I will try for English a bit. I haven’t written in a while on Ukraine both because of work and that, at least I feel, I’ve already covered the essentials, but now things are moving again it is time to grip the pen again. 

So we have had a few important events these last days. Yesterday some people of some political conviction had some kind of referendum with some kind of no legitimacy. Of those people, 96,77% voted in favour of joining Russia in (as opposed to leaving Ukraine). Which is just below the support United Russia got in a twice-bombed-to-pieces Chechnya. Is the Kremlin loosing its attractiveness?

Following this referendum thing, the US came out with travel bans and asset freezes for ideologues and not businessmen (as Ben Judah put it). And they are not the ones who needs West for business. Vladislav Surkov for instance, only need the West for Tupac and sanctions are unlikely to hinder that.

The third of the current events – the Russian recognition of Crimea’s independence – is touching upon the big question, will Russia be content with leaving Crimea de facto-independent and use it to maintain a negative veto in Ukraine for the period to come, or will Russia go all-in and legally annex Crimea? Remember that a thing of independence is a pain forever, as I’ve wrote earlier.

Friendly pointers for voters.

Friendly pointers for voters (Stop Facism!)

There’s a general agreement among the pundits that option one is the sensible – to take a step back, keep the alternatives open and bargain – but then again, what speaks for option two is the forces and passions already put in motion (to put it in Tolstoyan terms). Tomorrow at 11 GMT we’ll see what Putin has to say for the parliament.

If you know your enemies and know yourself, you will not be imperiled in a hundred battles… if you do not know your enemies nor yourself, you will be imperiled in every single battle. -Sun Tzu

I could have named the post after the quote above, but ABBA is of course better. The things is that the Russian leadership know their enemy – knowing you – very well and the West has so forth behaved according to their expectations. 

Russia have for a long time managed to play on and reinforce Western disunity, this time vividly exemplified by France delivering Mistrals in the crisis, Germany acting as a break on EU sanctions and the UK protecting the City of London.

The problem to find a strong response is further exemplified today with the sanctions when the Russian stock exchange ended their day with a 3,77% rise. The market seemed relieved that the ideologues and not the businessmen – who would make a real difference for the ruling elite – was targeted.

A few days ago David Cameron opened for the financially precarious, but for effect, needed move to go ahead with asset freezes regardless the problems it would pose for the European centre for dirty money City of London. If the Western response will continue to conform to Russia’s expectations, time will tell, but for the first weeks it seems that Russia’s call was not a bad one.

However, the Russian leadership forgot about the “knowing me”-part in Sun Tzu-phrase/ABBA-song. In the longer term, the actions in Crimea will even further exacerbate the two biggest security challenges for Russia; yes, by far exceeding potential NATO-expansion.

It’s the economy, stupid! The current events will not help the Russian economy who were running net losses even before the Crimean invasion even though the markets have not punished Russia too seriously so far. Above this, the Russian economy had already loomy prospects in a 10-years perspective with a failure to modernise to a knowledge-economy instead of one ovely dependent on natural resources. In the short run, subsidising Crimea will cost, but in the long run businesses, who like all people are risk averse, will have a lot less appetite for Russia, which will be detriment to Russia’s biggest problem.

…and the ethnicity, my clever friend! This point has been emphasised most strongly by Paul Goble, but Russia is a multicultural federation par excellence. A completion of the already ongoing shift from civic nationalism to ethnic nationalism – seen by e.g. Sobyanin, Rogozin and Navalny, but not Putin himself – will lead to the end of Russia’s influence in the greater region and potentially of Russia itself. Interstate/interregional security dilemmas has the potential to spread as brushfires and spiral and civic nationalism is a condition for the integriety of the Russian Federation.

And these are just few of the problems with not knowing oneself, or even worse, not caring.

Jag skulle vara väldigt tacksam om ni svenska läsare ger er syn på språket!


Rysk intervention i Ukraina del 12: Vad saknas?

Tyvärr har vanliga livet trängt sig på igen och mindre fokus kan ges åt Ukraina. Här kommer dock en kortare reflektion. Mer kommer senare!

Mycket analys hittills har hittills fokuserat på: Västs och President Putins snedsteg i Ukraina-krisen, Krims etniska komposition och historia, och borttagandet av språklagen (som dess oftanligt dåliga timing till trots inte hotar det ryska språket) och det mer trubbelfyllda delarna av Ukrainas regering.

Jag känner dock att det saknas något i diskussionen, den ryska användningen av militärt våld problematiserades inte full ut. Reaktionerna fokuserade snarare på vad som kan/bör göras nu med Ukraina vilket är en väldigt viktig del, men det finns en aspekt i konflikten som går utöver Ukraina och handlar om principen om våldsanvändning.

Det ryska agerandet går emot folkrättens fundament med territoriell integritet och icke-användande, eller hot av användande, av militärt våld. Än viktigare går det emot ett fundament av internationell ordning.

Visst har Väst själva agerat för att försvaga folkrätten med Kosovo och Libyen. Å andra sidan, gick Väst i Libyen utöver ett redan klubbat mandat mot en diktator. Irak tänker jag inte blanda in då det var ett amerikansk-brittiskt företag som stora delar av Väst motsatte sig.

I Kosvo kom den oberoende kommissionen fram till att NATO bombningarna över Jugoslavien var illegala men legitima. Detta är något som är högst otroligt att någon kommer att säga om Rysslands handlingar, vilket kan ses att Syrien är den enda staten som stött Ryssland (inte ens Vitryssland eller Kazakstan har gjort det).

Russia invades Crimea in Ukraine - CNN

Tänk på konflikt i termer av kommunikation med en lärandekurva. Tidiga analyser av att Rysslands agerade med viss mått av osäkerhet i vart Ryssland gick och det verkar som dess beslutsamhet ökat över tiden i ljuset av ett hittills exceptionell oenat EU och USA.

Vad drar Ryssland för slutsatser av detta? Miltärt våld användes i Georgien och “resetten” av relationerna kom ett halvår efter och hittills har den ryska marknaden tagit en törn medan Putins stöd gått uppåt. Hittills kommunicerar Väst “det är inte bra, men acceptabelt att använda militärt våld”.

Ett handlingsalternativ för att markera annorlunda – utöver riktade sanktioner som är på allas läppar – är för NATO att starta en större beredskapsövning i Bulgarien/Rumänien dels för att visa för Ryssland att Väst även kan kommunicera med militära medel och för att ge sken av/bidra till en Västlig enighet där NATO:s artikel-5 är trovärdig. Ytterligare skulle det också få Ryssland att tänka efter två gånger för att ta en eventuellt expanderad operation till Transnistrien.

Vissa skulle invända mot detta och kalla det att eskalera situationen. Jag köper inte den terminologin då Ryssland invaderat ett grannland och hållit en 150,000 mans beredskapsövning på sitt territorium. Då är det inte NATO som eskalerar om man i sin tur håller en beredskapsövning på sitt eget territorium. Det skulle enbart kunna uppfattas som det för att Ryssland redan invaderat Ukraina.

Man får tycka vad man vill om Winston Churchills syn på Ryssland, men orden från hans Iron-Curtain tal resonerar idag.

…and there is nothing for which they have less respect than for weakness, especially military weakness.