NATO-breven

Oscar,

det var en typisk paradox du bjöd på i ditt brev, det här med att man driver en fråga på pappret, men inte i verkligheten.

Det finns ett par paradoxer till inom försvars- och säkerhetspolitiken. De rödgröna partierna betonar i övrig politik förträffligheten med kollektiva och gränsöverskrivande lösningar, men inte på det här området. Medan den sittande regeringen driver arbetslinjen utom här, då det snarast är bidragslinjen som gäller.

När det gäller kostnader för medlemskapet, så kan jag konstatera att det varierar. Det hävdas i debatten ibland att vi skulle vara tvungna att öka våra utgifter upp till 2,0 % av BNP, om vi går med. Men många stater är ju med på nästan halva den nivån, så argumentet har ingen större bäring i realiteten.

Däremot så har den egna förmågan betydelse, både som inflytande och för vår uthållighet. Här tycker jag NATO-förespråkarna lite lättvindligt anser att lösningen att gå med gör att Sveriges utmaningar är lösta. I alla fall kan jag få den bilden.

Jag vet inte om du har sett några av mina senaste framträdanden, där jag jämfört processtegen för NATO att förstärka Turkiet med luftvärnssystem med att göra något liknande för Sverige istället. Det visar att det blir ett glapp mellan ÖB:s vecka och de 2-3 veckor som en sådan förstärkning skulle ta i bästa fall.

Och därför landar jag i samma som du, här har vi gemensam mark, nämligen att vi måste stärka vår egen försvarsförmåga. Då ökar vi egen motståndskraft och bidrar bättre till stabilitet i vårt närområde. Den militära fördelen är mindre med ett medlemsskap än vad många vill tro. Det är odiskutabelt ledningskapaciteten som är det stora tillskottet militärt. I övrigt är ett NATO-medlemskap för mig något som främst skulle kunna ge politiska fördelar, om folket är med. Detta för mig också till den andra faktorn som gör mig tveksam, och det är beslutsmekanismerna.

NATO har ett mycket ordnat beslutsfattande, och när det väl rullar igång är det en stark organisation. Men, det är en förhandling som sker med närmare 30 nationer samtidigt som kapaciteten är ojämnt fördelad. Det vill säga att om USA inte har viljan, så minskar NATO:s förmåga drastiskt. Det innebär att USA är helt avgörande för alliansen och i förlängningen oss själva. Vår relation med USA sköts bättre bilateralt än via de andra länderna. Det kan förvisso vara en ojämlik relation, men i NATO-fallet är den dessutom det i konkurrens med andras intressen.

Då kan du invända att detta är alltför svart, och att jag inte förstått vad man har en kollektiv försvarslösning till. Jag kan lugna dig med att jag kan se fördelar, men det förutsätter att alla är med. Under kalla kriget var relationen hyggligt jämn. USA och Västeuropa la hälften var. Nu står USA:s andel i 75 %, trots att fler europeiska länder är med. Detta är inte hållbart i längden.

Jag studerade nyligen Pews senaste mätning av amerikanska folkets värderingar. Inte sedan 50-talet är de amerikanska väljarna så konservativa, och politiken har fullt upp med att flytta sina positioner. Det innebär mindre amerikanska åtaganden i framtiden, se på Syrien. Motargumentet blir då att då spelar det ingen roll. Om USA stannar hemma så växer det ryska inflytandet, och så är det i stort.

Men Sverige ligger fortfarande där det ligger, det är en geopolitisk konstant på gott och ont. Och det menar jag, i relationen till USA och i viss mån Storbritannien, att vi har en viss attraktion som partner, även om vi är utanför NATO. Det är i det västliga lägret vi hör hemma, och det vet alla. Ryssland försöker nu påverka oss att vi inte ska gå med i NATO, men det behöver vi inte ta så stor hänsyn till nu, anser jag. Jag utvecklar denna s.k cliffhanger i nästa brev.

Allt gott,

Johan

—

Fjärde brevet om NATO

Det var en träffande paradox du bjöd på i ditt brev Johan, jag skulle vilja lägga till en ytterligare. Hela Sverige ska försvaras säger Försvarsministern, men det berömda försvaret av en plats i en vecka 2019 kommer inte att kunna genomföras säger Försvarsmakten.

Du nämnde elefanten i rummet, Ryssland. Arméinspektören bedömer att vi kommer 2019 ha förmågan att slå en reducerad brigad medan Ryssland kommer 2020 att ha över 120 stycken med 85% modern material, vilket Försvarsmakten bedömer kommer att uppnås. Detta spelar givetvis roll när perspektivstudien skriver att närområdet ska vara utgångspunkten för Försvarsmakten.

Jag tror att du och jag går isär för att vi diskuterar utifrån olika utgångspunkter av önskvärdhet och sannolikhet. Ifall vi hade spenderat 4% av BNP i försvarsutgifter hade troligen NATO-medlemskapet varit överflödigt, men i dagens läge är det svårt att ens behålla fast nivån på 1,1%.

Det kommer att bli svårare att hålla med en egen Försvarsmakt bland annat på grund av kostnadsutvecklingen i försvarsmateriel som årligen överstiger konsumentprisindex. Ett exempel på detta är att Sveriges 90-miljarders anförskaffning av nya JAS Gripen leder till ett i numerär halverat flygvapen.

Det är på grund av krympande budgetar och krympande utväxling för spenderade pengar jag ser kollektiva försvarslösningar som det mest sannolika för att höja vår förmåga även om en gedigen egen Försvarsmakt kan vara det mest önskvärda. På europeisk nivå kommer det inte att vara hållbart att betala för 28 parallella försvarsstrukturer. Vad som ytterligare talar för en kollektiv försvarslösning är att Försvarsmakten är i stort sett reformerad för att vara en del av en allians där uppgifterna i Afghanistan, Somalia och Libyen har varit dimensionerande.

Speciellt i situationer kort om en egen gedigen förmåga kommer vi behöva få hjälp av andra i en militär kris i vårt närområde. Detta skulle behöva gemensam planering och förövning vilket idag sker inom NATO. Ett fiktivt exempel vad en gemensam försvarsplanering och rollfördelning skulle kunna ge är ifall en överenskommelse görs med Norge och Danmark att hålla Göteborg öppet vid en militär kris så att Sverige skulle kunna fokusera kring Gotland och huvudstaden.

Bild från din presentation med nordiska ländernas försvarsmakters koncentration

Här invänder du säkert och frågar om jag är säker på att kollektiva lösningar verkligen ökar vår förmåga. Medveten om dilemmat att i kollektiva lösningar kan 1+1 bli 1, tror jag ändå att det går att göra det rätt samt att den kollektiva vägen framåt är den mest naturliga vägen.

För att sluta tala paradoxer och att börja tala dilemman är det svårt att gå framåt med de inskränkningar i suveräniteten en mer effektiv försvarsgemenskap skulle innebära. Det kan jämföras med oviljan att införa en europeisk bankunion med central styrning för bankregler. Det kan vara så bistert att enbart en djupare kris kan framtvinga en djupare försvarsintegration, men fortsätter det på denna vägen kanske vi hamnar där.

Som du nämner finns det en ökande konservatism och minskande aptit för både interventioner och att finansiera EU:s säkerhetsnota i USA. Gör inte detta argumentet mer övertygande – förutom att stärka vårt eget försvar – att försöka göra mer med de andra européerna som möter samma dilemman?

Dilemma nummer två är frågan ifall vi ska propagera för en multilateral lösning med i dagens läge bristande vilja för att gå tillräckligt djupt eller en mer unilateral lösning med bristande vilja att finansiera? För att återkoppla till ovanstående distinktionen mellan önskvärt och sannolikt, vad skulle du se som den bästa vägen framåt för ett Sverige med en försvarsbudget som landar på blott 1,3%?

Johan, Jag ser fram emot att höra dina fortsatta tankar.

Bästa hälsningar,

Oscar

—

Femte brevet om NATO

Oscar,

din distinktion mellan det önskvärda och det sannolika i det förra brevet är väldigt bra utformad. Om jag skulle spetsa mot mig själv, så skulle det vara att jag vill ha något ouppnåeligt. Fast å andra sidan hade vi den viljan för inte så länge sedan.

Vi är på väg mot en NATO-anslutning, jag kan se att betydelsefulla aktörer driver detta hårt. Idag skrev ju SvD om Försvarsmaktens hemställan att få planera för Host Nation Support dvs. att kunna ge logistiskt stöd för att kunna ta emot militär hjälp. Samtidigt går det ju att säga att drömmen om en NATO-anslutning utan folkligt stöd också är en form av önsketänkande. En minst sagt bräcklig grund vid påfrestningar, menar jag, och därmed är vi inne på grannarna.

Jag är inte så mycket på anti-NATO-linjen att vi måste visa hänsyn till Ryssland. När Ryssland var som svagast påbörjade de baltiska staterna sin resa till medlemskap i alliansen, något som fullföljdes för ett decennium sedan. Jag har förståelse för den ryska rädslan för att bli invaderad från Väst, vilket de blivit av både Napoleon och Hitler. Historien förskräcker. Men, trots den ryska svackan efter Sovjetunionens kollaps och Västs militära överlägsenhet, så har landet inte blivit invaderat igen. Väst vill inte starta ett anfallskrig mot Ryssland helt enkelt.

Rysslands argumentation att Sverige och Finland i dagsläget ska avstå medlemskap är därför inte särskilt trovärdig. Däremot skulle en svensk och finsk ansökan vid ett försämrat omvärldsläge kunna användas i informationskrigföringen för att underminera just det folkliga stödet.

Därmed är vi inne på en annan grannparameter som är viktigare. Vad säger Finland? Dess erfarenheter av Sverige är väl minst sagt blandade på området. Det starka svenska försvaret backade upp Finland under kalla kriget och minskade därmed det sovjetiska inflytandet över landet. Draget att överraskande ansöka medlemskap i EU utan djupare konsultationer förstörde en del av det förtroendekapitalet. När vi nu rustat ned en hel del innebär det att vi måste koordinera oss närmare med Finland när det gäller förhållandet till NATO. Det uppfattar jag att de nutida politikerna är noggranna med utan undantag.

Det går ju att invända mot min argumentation att jag inte förstått att själva vitsen med en allians är att den ska vara stark och trovärdig, och att NATO är det. Mot det går det att invända, vilket jag gör i Korridoren till Kaliningrad, att man måste ha en egen förmåga själv. En snabb, begränsad operation som fullföljs innebär sannolikt någon form av uppgörelse stormakterna emellan. Vem riskerar ett stort krig för att någon medlem inte hade ordning på försvarsförmågan?

Vi vet ännu inte hur Afghanistan slutar, men det är svårt att argumentera hem att NATO “vunnit” den konflikten. Intressant nog, menar dessutom många NATO-anhängare att EU inte är en trovärdig krishanterare när det gäller hårdare säkerhet, samtidigt som NATO är det. Fast det i stort är samma länder.

Skillnaden stavas USA, och då är vi åter på frågan: Ska vi ha den militära relationen främst bilateralt eller via en organisation? USA:s militära makt sätter också vår egen förmåga i blixtbelysning. Ju svagare vi är militärt, desto mer beroende blir vi av USA, alldeles oavsett tillhörighet.

Det hela är en process. Under vårt skrivande har jag för egen del för mitt inre börjat se en panel för värme och ventilation i en bil av äldre årsmodell. En sådan där med tre reglage från kallt till varmt, du vet. På mina reglage står det Folket, Försvarsförmåga och Finland. Ska vi gå med i alliansen ska dessa villkor vara uppfyllda, enligt min mening. En väg förutom egen, högre försvarsförmåga som skulle ge handlingsfrihet för framtiden vore ett större engagemang i Nordic Security Dialogue, som lanserades i höstas.

Tack Oscar, för dina brev så här långt, jag har lärt mig mycket och fått nya saker att fundera på. Vi kan väl vara överens om att vi inte får försätta oss i ett läge, där vi på grund av en kris hastigt ansöker till NATO med 1/3 av folket bakom denna ansökan, och svaret blir nej?

—

Sjätte brevet om NATO

Johan,

Du talade om en bräcklig grund och det är något det vore ovist att bygga ett hus på. Ett nutida exempel är beslutet att lägga värnplikten vilande som togs med enbart tre rösters övervikt och övergav gängse tradition i svensk säkerhetspolitik med blocköverskridande överenskommelser.

Beslutshasten ledde till problem i och med att värnplikten lades vilande 2010 medan avtalsbestämmelserna inte hade slutförts förrän 2012. Lösningar för soldatbostäder och sätt att göra soldatyrket attraktivt saknades. Vidare uteslöts möjligheten till att delvis använda värnplikt som exempelvis Ryssland och Norge gör. Detta har bidragit till att personalförsörjningen blivit ett av de största strategiska problemen vi har idag (vilket Allan Widman tog upp hos dig på frågan om det sämsta beslutet han medverkat i).

Med den analogin som varning är vi absolut överens om att hasta sig in i något som inte är diskuterat, opinionsbildat eller förberett för, är en dålig idé. Men vi behöver inte enbart diskutera NATO utan även en försvarsidé och NATO:s roll i den samma. Det är i förhållande till den Alliansens bidrag kan utvärderas snarare än NATO:s meriter i sig självt. Att ”enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet” är inte mycket till vägledning. Med få resurser behövs tydlig prioritering och har man för många prioriteringar har man inga alls.

Här är vi i limbo mellan att 2004 överge ett nationellt försvar och att 2013 i perspektivstudien säga att närområdet ska vara utgångspunkten. Ifall närområdet är utgångspunkten då ser jag att NATO skulle kunna tillåta en rollfördelning där Sveriges roll exempelvis kan vara att prioritera triangeln Karlskrona-Gotland-Stockholm om Norge (och eventuellt Finland) fokuserar norrut, Polen och Tyskland i södra Östersjön samt Danmark kring Öresund.

Detta har givetvis sina brister, men det är i alla fall ett förslag på en hanterbar prioritering som relaterar till en försvarsidé med NATO:s bidrag till densamma. Och det är mer realistiskt än att hela Europas tredje största land ska enskilt försvaras för blott 40 miljarder eller försvaras av andra som varken har lovat att göra det eller mestadels inte har resurser för det.

I likhet med dig tror jag inte att Ryssland ser ett allvarligt hot från ett svensk och finskt NATO-medlemskap. Med det sagt är det uppenbart att NATO-medlemskapet inte skulle mottagas väl i Ryssland och det skulle vara en förevändning för ökade påtryckningar. Samtidigt är det min bedömning att Ryssland skulle undvika att skapa allvarligare problem på sin mest fredliga och stabila front. Irrationellare än så är Ryssland inte trots att externa fiendebilder används för att parera ledarskapets minskande legitimitet.

Angående Finland håller jag med dig men inte helt. Vi bör göra vad vi kan med Finland som vår närmaste allierade och deras sak är vår. Men deras förutsättningar skiljer sig. Trots att Finland också har problem med försvarsreform har de fortfarande ett trovärdigt territorialförsvar med 1,6% av BNP i försvarsanslag. Även om det är fel att rusa in i en allians på grund av militär svaghet är just det en stark drivkraft och den drivkraften driver oss starkare än den driver Finland vilket kan leda att vi drar olika slutsatser i frågan.

Eftersom jag tror att NATO skulle bidra med ett mått av ökad säkerhet bara genom Artikel-5, (och med en stor dos av optimism) press på regeringen att öka försvarsanslagen samt med medlemskapet erbjuda möjligheter för prioriteringar från ett helhetsperspektiv, ser mina reglage ut annorlunda ut. Eller snarare ser mitt perspektiv på reglagen annorlunda ut.

Det går att köra bil mitt i sommaren med full värme och mitt i vintern med full kyla, det är bara en väldigt dålig idé. För NATO-medlemskapet är folkviljan vredet som reglerar värmen åt rätt håll, sedan kommer förvarsförmågan som reglerar ventilationen, eller hur mycket vi får ut, och Finland är vredet som reglerar höger och vänster, bak och fram så att goda relationer upprätthålls i bilen. För att NATO-medlemskapet inte ska leda oss i diket behöver vi dessa tre i en sådan stor utsträckning som möjligt, med prioritet för försvarsförmågan för den behövs i alla fall. Det får bli min slutsats.

Tack så mycket för dina brev Johan och all heder till dig för denna innovativa form att ta konversationen vidare. Jag är av den bestämda åsikten att det är bättre med debatt utan slutsatser än slutsatser utan debatt, även om vi har nått ett antal gemensamma punkter. Jag hoppas du och våra läsare har fått en lika intressant resa som jag samt att diskussionen kring denna essentiella fråga för vår säkerhet fortsätter, men också kring Sveriges försvarsidé.

På återhörande,

Oscar