The Conduct of Russian Warfare: Was the Writing on the Wall?

The Russian conduct of operations in Crimea and Eastern did surprise. However, in a way, the writing has been on the wall for a while. When I say the writing, I mean Russian military theorists and when I say the wall I mean out in the open. This is not to say that the Russian intervention should have been predicted, I myself for instance, did not think Russia would take the military option. What I do mean to say is that the way Russia has applied its military and non-military instruments does actually reflect well how their leading theorists have discussed contemporary warfare lately (I’ve written about it here and here, In Swedish).

This, for instance, is a few paragraphs from the Military Doctrine adopted in February 2010 with a little commentary. This was even before the Arab Spring and the parliamentary elections in Russia will have big impact on the updated doctrine next year. My comments in italics.

12. Characteristic features of contemporary military conflicts are:

a) the integrated utilisation of military force and forces and resources of a nonmilitary character;

The perhaps most surprising aspect of the Russian operations in Eastern Ukraine and Crimea was perhaps how well all means available to Russia has been combined (see below point F). This includes especially the application of non-military means, which we Westerners often see as apart from war, most notably information warfare, food bans, rent-a-mobs etc. 

d) the intensification of the role of information warfare;

At the heart of Russian military theory lies the understanding of Clausewitz, with the aim to impact your opponents will, and Sun Tzu, who holds the best victory in war is the one where you do not need to use military means. The information arena is key to this and Russia has gone on a full frontal information attack with state controlled media, paid trolls and tweeting pictures of Russian soldiers helping the locals in Crimea. 

e) the reduction of the time parameters for preparing to conduct military operations;

The illegal annexation of Crimea went fast. Almost faster than EU/NATO managed to hold a meeting.

f) an increase in the promptness of command and control as a result of transitioning from a strict vertical system of command and control to a global networked automated command and control system for troops (forces) and weaponry;

The key enabler for the successful application of all means is the centralised command and control. There is one entity controlling all the military means – conventional and special forces – and all the non-military ones – including the media and state control over Gazprom. This allows for synergies and swiftness.

g) the creation on the warring sides’ territories of a permanent zone of military operations.

Permanent does not sound positive.

(Guardian/Sean Getty)

(Guardian/Sean Getty)

13. Features of modern military conflicts are: 

a) the unpredictability of their emergence;

Check.

b) the presence of a broad range of military-political, economic, strategic, and other objectives;

Check again. Destabilising Ukraine. Aiming them to join the Eurasian Economic Union. Providing a buffer zone for Western influence. Ensuring supplies to the Russian military-industrial complex.

d) the prior implementation of measures of information warfare in order to achieve political objectives without the utilisation of military force and, subsequently, in the interest of shaping a favourable response from the world community to the utilisation of military force.

Double-check.

14. Military conflicts will be distinguished by speed, selectivity, and a high level of target destruction, rapidity in manoeuvring troops (forces) and firepower, and the utilisation of various mobile groupings of troops (forces). Possession of the strategic initiative, the preservation of sustainable state and military command and control, and the securing of supremacy on land, at sea, and in the air and outer space will become decisive factors in achieving objectives.

Spot on. The first time Russia lost the strategic initiative for a while was with MH17 when the Ukrainian army launched a counter-attack and pushed back ‘the separatists’ until Russia entered with conventional units. 

16. Nuclear weapons will remain an important factor for preventing the outbreak of nuclear military conflicts and military conflicts involving the use of conventional means of attack (a large-scale war or regional war).

…and check again, the factor, in the end, blocking larger Western military support.

To conclude, I’d say I’m looking forward to the next doctrine and what it can help us with.

Advertisements

Informationskrig i Georgien och Sverige: Aftonbladets journalistik och källkritik del II

Gårdagens inlägg om Aftonbladets journalistik och källkritik fick god spridning igår och nu ser det ut att finnas mer att ta av. Min kontakt som igår berättade om Khaindrava hörde av sig till mig idag igen och berättade att Ivanishvili-regeringen hade idag gått till attack mot Carl Bildt baserat på Aftonbladets rapportering.

Ordföranden för försvar- och säkerhetskommittén i det georgiska parlamentet, Irakli Sesiashvili, gick idag till angrepp mot Carl Bildt baserat på Aftonbladets rapportering. Dessa angreppen har körts via nuvarande Ivanishvilis-regeringens lojala medier Express News (på georgiska här via Google Translate) och Interpress Georgia (Google Translate), båda inom mediakoncernen Palitra. Självklart har Ivanishvili delat Aftonbladets artikel översatt till Georgiska på sin Facebook-sida.

Är dessa oberoende neutrala georgiska medier? 1) Min kontakt säger att de är regeringskontrollerade 2) Ivanishvili går ut och säger att Palitra är hans favoritkoncern. 3) Ivanishvili har tidigare donerat pengar till gruppen. Här beskrivs en samling av mediagrupper han finansierat där dessa är inkluderade 4) Labour-ledaren i Georgien har anklagat Ivanishvili för att i praktiken ha köpt kanalen. Döm själva.

Talande är hur som haver att titeln på Interpress artikel är “Svensk media pratar om Carl Bildts korruption” när den som tog ordet korruption i sin mun var just Khaindrava. En georgier säger korruption i svensk nyhetssida och en svensk nyhetssida säger korruption i Georgien. Rundgång någon?

Detta är pudelns kärna. Precis som i rysk informationskrigföring där man kontrollerar en kritisk massa mediastationer så man kan hitta på en historia och sedan återrapportera detta i andra mediakanaler ger rundgången och upprepning en illusion av sanning.

I detta fall har spinnet skapat en symbios där en regering med agg mot Carl Bildt och Saakashvili går samman med Sveriges största nyhetstidning med agg mot svenska regeringen och Carl Bildt dagar innan valet i Sverige och rapporterar partners anklagelser för egen nytta. Att Aftonbladet var medveten om timingen med publiceringen av valmässiga skäl stärks också av att artikeln fick direkt understöd på både ledarsidan och kultursidan.

Lisa Röstlund hade vänligheten att kommentera mitt föregående inlägg. Hon ställde motfrågan om jag hade fler bevis med hänvisning till att en av mina källor var en pro-Saakashvili-sida:

Min post om Khaindravas kopplingar till grov brottslighet och ev. rysk underättelstjänst innehöll källor Bloomberg, Channel 1, Civil.ge, Georgiaonline, en författare på rysk maffia, min kontakt där samt åklagarväsendet och politiska partiers anklaganden. Jag är den första att erkänna att detta inte är fullständiga bevis för att bevisa hans inblandning, men det var inte heller min huvudpoäng.

Min huvudpoäng var att han är helt fel person att ha som huvudnummer, både på grund av hans politiska agg mot Carl Bildt, hans koppling till kriminalitet och anklagelserna för allt annat han kunde varit inblandad i. Något som – föga överraskande – inte ändrats i Aftonbladets artikel.

Återigen, jag har inte gått igenom Kreabs redovisning och kan inte uttala mig i sak om det. Vad jag kan uttala mig om är rysk militärteori och detta passar som handen i handsken med vad Ryssland ser att framtidens krig består i (se mitt gästinlägg hos Wiseman). Disinformation, subversion och informationsspinn för ryska intressen är ett nästan kostnadsfritt sätt att främja sina intressen, precis på detta sätt.

På den noten har jag missat middagen för andra dagen i rad.

Putins folk – Rysslands tysta majoritet

“Kamratandan sitter i väggarna” skojar de i Repmånad, och även fast jag inte befinner mig i Ryssland så finns den ryska kamratandan i väggarna i det gråa och halvförfallna lägenhetenskomplex där jag sitter och skriver i Tbilisi. En relativt lämplig plats för att skriva om denna reportagebok.

“Rysslands tysta majoritet får en chans att tala ut” hade en alternativ titel kunnat vara till putinsfolk420pxl-200x298Kalle Kniivilä’s reportagebok. Boken tar oss med på Kniiviläs personliga resa i Ryssland som började i ett sammanstörtande Sovjetunionen och slutar till dags dato med kommentarer kring annekteringen av Krim och pågående intervention i Östra Ukraina.

Boken utgör en viktig skildring av rysk samhälls-psykologi för att förstå dagens politiska klimat. President Putin framställs ofta som en vetvilling i västlig media och det är svårt att se hur han kan ha någon slags legitimitet i Ryssland. Detta är en skev bild och denna boken tar oss iväg från mediabilden av Putin med alla de saker som Väst ogillar om intill hemmen hos vanliga ryssar vars levnandsstandarder väsentligt förbättrats under Putin. Putin är en populär president även om det håller på att skifta protesterna vid hans omval och parlamentsvalet 2011 och 2012. I denna mån känns det som uppsåtet med boken är lika som min påbörjade (men än inte slutförda) miniserie om det ryska samhällskontraktet.

“Putins folk” fångar upp de viktigaste dynamikerna i rysk inrikespolitik på ett koncist sätt; bland annat den utbredda politiska apatin och antipati som råder i Ryssland där ingenting är som de verkar och man ska inte lita på någon. Ett exempel på en koncist fångad dynamik är hur de ovannämnda protesterna fick Putin att ändra sin taktik och fokusera på att inte bara vara den tysta majoritetens president, utan att vända dem mot “gaphalsarna i Moskva”. Det är en viktig anledning varför vi ser en annan sida av Putin idag än under hans guldår 2000-2008.

Det var under den tiden Putin byggde den bild av sig själv som till stor del kvarstår i folks minnen. Putin erbjuder stabilitet i kontrast med det kaotiska 90-talet där väldigt få blev väldigt rika, men kaos följde för de flesta båda efter Sovjetunionens kollaps och efter Rysslands ekonomiska kris 1998. Jag kan inte nog understryka betydelsen av detta och bilden av Jeltsin för att förstå Ryssland idag, och det är någon “Putins folk” gör med galans. Det var för problemen under denna tiden ordet liberal blev en svordom och demokrati blev känt som dermokratia (rule of shit).

I kontrast med detta kaos började Putin etablera kontroll över media och oligarkerna. Exempelvis, hör och häpna för oss i Väst, möttes Chodorkovskijs fängelsedom med hurrarop av många som såg det rättvisa för oligarkernas rofferi. Än mer bekymmersamt var kontrollen över media. Kanalen NTV som hade sänt ett program kritiserat Putin togs över av staten 2001 och det programmet slutade sända.

Det går nog inte heller att understryka tillräckligt hur oroande media-ofriheten är i Ryssland. Detta kan också visas i historien där Kniivilä frågar om Galina om Prochorov och hon svarar att hon inte vill rösta för någon som är för 12-timmars arbetsdag och inställda pensionsutbetalningar. Detta hade då Prochorov inte föreslaget utan får illustrera på hur samhället blir när media ägs av staten och utmanare ej får tid i media, då kan sådana bilder sitta kvar.

Denna bok är väldigt välskriven på det vis som jag gillar att böcker är skrivna. Kärnfulla men korta meningar, korta stycken, korta kapitel och kort bok. Dialoger bryts av ibland med reflektioner av författaren och när dialogerna börjar likna varandra bryts de av med röster från annorlunda synsätt. Boken är en underhållande, personlig resa men kan också ett gott komplement till akademisk litteratur där abstraktionerna missar nyanserna. Den rekommenderas.

Rysk intervention i Ukraina del 9: Underliggande ryska motiv

Idag har jag tyvärr inte kunnat följa Ukraina hela dagen utan får nöja mig med ett kortare inlägg. Huvuddelen av Ukraina-bevakningen på bloggen har fokuserat på pågående skeenden och därför ska jag försöka snabbt rekapitulera hur jag ser de tre (plus en) viktigaste underliggande konfliktorsakerna.

Mycket skrivits om svensk försvarspolitik så jag håller mig borta från den debatten då den redan täcks med bravur, länkar nederst. Istället försöker jag hålla ögonen på bollen Ukraina och Ryssland. 

1) Regimöverlevnad

President Putins regim står på en svajande grund. Det senare åren har resurserna att omfördela börja sina och det blir svårare att tillfredsställa hela eliten i takt med att ekonomin går back netto utan det får snarare bli omfördelning (diskussion här). Protesterna i Ryssland 2011-2012 och Navalnys framgång 2013 är indikatorer på att politiska klimatet förändras.

Att låta Ukraina passera som en folklig uppresning mot en korrupt elit som sedan fortsätter en pro-europeisk väg hade varit fördärvande för Ryssland. Det minsta man kan göra är att i informationskriget utmåla dem som nazister och fascister som jagar etniska ryssar.

Och detta har effekt. Veckan innan Rysslands intervention var 75% emot medan nu beskriver 29% av Rysslands befolkning händelserna som anarki, laglöshet och rövande, 27% som inbördeskrig och 25% som en coup d’état. Jag vet, jag vet, detta är statistik men det visar hur bilden av folklig resning mot korrupt ledare/elit suddas ut.

2) Stormaktsambitionen

Utan hegemoni i sitt närområde kommer Ryssland aldrig kunna bli en stormakt och Ukraina är där viktigaste landet. Jag har tidigare skrivit om Rysslands utrikespolitiska målsättningar och de är ambitiösa. I korthet går det ut på tre saker: att bli en stormakt, att upprätthålla den strategiska stabiliteten (dvs. balansera negativ påverkan på ryska intressen) och basera internationella relationer på folkrätt.

Händelserna i Ukraina har visat sig vad hur Ryssland egentligen ser på folkrätten (nej, USA är inte fantastiskt heller), utan det ter sig som jag tidigare argumenterat att det är ett mycket bra medel för att främja Rysslands intressen (främst rollen som stormakt) och inte bara ett mål. 

Ryssland hade förlorat Ukraina med Janukovitj fall. Invasionen och ett eventuellt de facto-självständigt Krim, försvagar Ukraina och gör att Ryssland kan bibehålla visst inflytande. Men att ett enhetligt Ukraina går med i tull och eurasiatisk union är av bordet inom det närmaste tiden.

3) Den politiska konflikten med Väst

För Ryssland startade inte den pågående krisen i Ukraina med att överenskommelsen från 21/2 bröts. Snarare ses detta som en fortsättning på en Öst-Västlig spricka som egentligen började på med Balkan 1999 (Kosovo+Serbien) men tog extra fart under 2003 med Irak-invasion, färgrevolutioner och NATO-utvidgning. Detta fortsatte att senare övergå till en arabisk vår och protestfyllda val i Ryssland 2011-2012.

Detta är en väldigt viktigt poäng, Ryssland ser inte färgrevolutionerna och arabiska våren som folkliga rörelser stöttade av ett altruistiskt Väst, utan de ser det som en styrd regimförändring förklätt i moraliska termer. Dubbelmoralen visas av bl.a. hur man man stödja demokrati men vara bästa polare med Saudiarabien.

Det är i ljuset av detta Ryssland ser Ukraina som en fortsättning på ett och halvt decenniums gepolitisk konfrontation där Ashton och Westerwelle går på Kievs gator och manar på våldsamma protestanter att överkasta en folkligt vald pro-rysk president. Det är detta man slår tillbaka mot med militär makt som ses som en desto mer användbart instrument än vad vi i Väst uppfattar det som.

4) Nationalism och självbild

Kopplat till att regimen försvagats har mer nationalistiska strömningar kunna skönjats i Ryssland. Sam Greene, direktör för King’s College Rysslandsinstitut som har undervisat i proteströrelser, daterar denna acceleration till efter protesterna 2011-2012.

Alla länder har protester argumenterar Sam men vad som var speciellt med Ryssland var att ingen kom och som motdemonstrant för regimen, vilket bland annat var ett Nashi:s originella syften då det skapades efter Orangea revolutionen. Detta har lett att man förlitat sig mer och mer på nationalism för instrumentala syften, vilket dock fastnar och blir sjävluppfyllande,

Kopplat till stormaktsbilder går det att säga att Ryssland lider av vad som akademiskt kallas “ontologisk osäkerhet”, i själva sättet man ser sig själv och sin roll i världen lever man i osäkerhet, vilket gör att det är viktigare att “hävda” sig ideligen och knyter an till tredje argumentet att man uppfattar sig i en konstant konflikt. Detta göra att man reagerar med en “omättbar strävan efter absolut säkerhet”.

För övrigt vill jag hylla Wiseman som är en mycket skarpsynt bloggare. Det var hans idé att lägga till den fjärde punkten.

Mest intressant från dagens mediaskörd var de ukrainska soldaterna som fortsatta marscha och sjunga trots skott över deras huvuden, nu med text.

Rysk intervention i Ukraina del 3,4,5,6,7,8

Skrivet: Försvar och Säkerhet 1, 2, WisemanCommander, PM NilssonSvD Wiseman,  SvD Hökmark, DI HultqvistKarin PetterssonSvD Hallgren Söderbaum,, SvD Björklund, DI Hultqvist, Annika NC, Jägarchefen, Cornucopia? 1, 2, 3, 4, 5, DN Pellnäs, Skipper,

En rysk fabel om informationskrigföring

I jakten på litteratur kring rysk informationskrigföring hittade jag följande ryska fabel som kändes lämplig att dela.

There used to be an ordinary turtle who constantly carried a heavy shell on its back. The shell pressed her to the ground and every step she took was hard effort for her. That’s why her life, measured by the number of those uneasy steps, was also hard.

On the other hand, when a hungry fox came running from a nearby forest, the turtle hid her head inside the shell and patiently awaited until the danger was over. The fox kept hopping around, trying to bite at the shell, trying to turn her upside down; all in all, trying all the steps typical of an aggressor, and yet the turtle prevailed.

Once upon a time, the fox got a big wallet, brought in a lawyer and, sitting across the turtle, proposed a buyout offer for the shell. The turtle considered it throughly, but due to her limited imagination, she had to refuse. And yet again, the fox left with nothing.

Time passed, the world changed, new means of telecommunication have entered the forest. One day, coming out of her house, the turtle saw a TV screen hanging off a tree, showing films of flying turtles, shell-less. Breathless with excitement, the woodpecker-announcer spoke of their flight: “Such a lightness! What a speed! How beautiful! Such an elegance!”. The turtle watched the show that day, and the next day, and the day after… And then a thought arose in her little mind, about how stupid she is to carry around that weight – the shell. Wouldn’t she be better getting it off? Life would be much easier. Scarier? Yeah, a bit scarier, but the news anchor-owl announced that the fox has turned to the Krishnas and became vegetarian.

The world is changing. The forest is also completely different; there are less and less trees and distinctive animals, and more and more indistinguishable stray dogs and jackals. “And really, why shouldn’t I fly? The skies — they’re so big and wonderful!” “If only I gave up the shell, and — right away — life would be easier!” — thought the turtle. “If only she gave up the shell, and — right away — she’d be easier to eat” — thought the fox, signing on the bill for yet another advertisement of flying turtles And one beautiful morning, when the skies seemed larger than ever, the turtle has made her first and last step towards freedom of her protection system.

The turtle didn’t know and never will, that information warfare is the purposeful training of an enemy on how to remove its own shell.