Andra brevet om NATO

Mitt svar i det andra brevet om NATO till Johan Wiktorin.

Första brevet om NATO

Oscar,

som du vet menar jag att diskussionen om NATO börjar i fel ända. Hur kan Sverige bidra till stabilitet i närområdet samt internationell fred och säkerhet; är istället en bättre ingång till diskussionen om vilka medel vi bör använda.

Men, om vi vill gå igenom olika element som bär upp ett ställningstagande, så skulle jag vilja börja med den folkliga förankringen som är det starkaste argumentet emot, enligt min mening. I SOM-undersökningarna som genomförs årligen om Sverige bör gå med i NATO, så ligger snittet för 1994 – 2011 på c:a 20 % för och 45 % emot, medan c:a 35 % säger varken eller.

Nu kan det finnas en rörelse som kommer att minska den negativa balansen de närmaste åren, men jag tror att vi kan vara överens om att den folkliga förankringen är viktig eller nästintill avgörande. Den berättelse som finns om den militära alliansfriheten/neutraliteten har slagit rot i stora delar i befolkningen och 200 år utan direkt deltagande i konventionella krig har gjort intryck.

Det här rör sig naturligtvis om perception i första hand. I sak betyder alliansfriheten mindre än vad man tror, i synnerhet om försvarsförmågan upplevs som låg och man ligger i stormakternas intressesfärer. Se bara på lilla Belgien som fick sin deklarerade neutralitet krossad under 1900-talet. Vi själva fick böja rygg för Tyskland de första åren av VK II, och Storbritannien övervägde som ett möjligt alternativ att besätta malmfälten i norr.

Däremot var alliansfriheten mer trovärdig under kalla kriget, då vi var uppbackade av ett starkt försvar. Och det är det som är skillnaden, med ett svagt försvar riskerar handlingsfriheten att minska drastiskt vid olika kriser. Här saknar jag en trovärdig politisk deklaration hos partier som driver en fortsatt alliansfrihet, den kommer inte gratis. Som anhängare av ett starkt försvar är det frusterande att se den faktiska nedprioritering som drabbar vår förmåga i vid bemärkelse, det gäller även vår civila försvarsberedskap.

Ibland används förekomsten av kärnvapen som argument mot ett medlemskap, det finner jag i huvudsak vara ett irrelevant argument. Alltsedan vi la ner vårt eget kärnvapenprogram har vår säkerhet de facto varit beroende av den amerikanska kärnvapenavskräckningen. Vi är dessutom medlemmar i den politiska alliansen EU, där Storbritannien och Frankrike med sina kärnvapen ingår. Vi försöker också föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) så långt det går.

Det starkaste argumentet för ett medlemskap, och som är svårt att komma runt, tycker jag är själva värderingsfrågan. Vilken kultursfär vill vi tillhöra? Borde inte de västliga demokratierna hålla ihop och försvara sitt sätt att leva? Är inte Sverige en del av dessa länder?

Å andra sidan, kan man inte tillhöra den skaran utan ett gemensamt försvar? Är inte Schweiz en del av västs demokratier? Eller Finland? Just Finland visar att frågan inte är självklar. Trots utredningarna 2004 och 2007 har landet ännu inte sökt medlemskap i alliansen.

Just i dualismen mellan folk och folkvalda ligger den springande punkten. Utan politiker som vågar att gå före och driva något de tror på för att förändra opinionen, så kommer inte folket att vilja ta det steget. Att på grund av militär svaghet och mot folkviljan plötsligt söka medlemskap i händelse av mörkare moln på himlen skulle vara riskfyllt.

Jag avslutar här för jag gärna vilja höra vad du menar, utan att det blir alltför många trådar att hålla reda på.

Bästa hälsningar,

Johan

Breven om NATO

I det fortsatta sökandet efter nya former för att bli klokare, så har vi, Johan och Oscar, kommit överens om att pröva ett publikt och digitalt brevskrivande som ett sätt att samtala om svåra försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Denna form ger möjligheten gå på djupet och interagera. Det är få, svåra frågor som kan lösas med enbart ett replikskifte.
 

Johan Wiktorin är ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin och redaktör för Försvar & Säkerhet.
Oscar Jonsson är doktorand vid King’s College i London, där han forskar i rysk militärteori och krigföring.

Ämnet för vår första brevväxling är NATO. Ingen av oss är 100 % övertygade för endera linjen. Oscar lutar mot att ett medlemskap skulle gagna Sverige och våra intressen, medan Johan är tveksam.

Vi har för avsikt att skriva tre brev vardera med ett par/några dagars mellanrum. Dessa digitala brev publiceras på den andra bloggen med länk från avsändarbloggen också. Först ut är Johan, som på söndag skriver till Oscar här på bloggen.

Vi hoppas att vi själva kan bli klokare, och att läsarna deltar i diskussionen kring ett ämne som betyder mycket för Sveriges fortsatta välstånd.

Bästa hälsningar,

Johan och Oscar