Ryssland och strategisk kultur

Att Ryssland och Sverige förstår makt, rätt och krig olika torde inte vara någon överraskning för läsarna av denna bloggen. Frågan är dock om det görs tillräckligt mycket för att förstå detta? Alla eventuella likheter med en skamlös kampanj för min forskning (som undersöker den hur den ryska synen på krig och krigföring förändras) är givetvis slumpmässiga.

På det tidiga 1960-talet skrev den till CIA avhoppade GRU-översten Oleg Penkovsky att om en amerikansk, en brittisk och en sovjetisk officer skulle konfronteras  med samma data så skulle britten och amerikanens analys vara liknande, medan den sovjetiske skulle komma till ett radikalt annorlunda svar på grund utav olika grunder, logiska processer, etik och mål.

Strategi och säkerhetspolitik ligger – precis som skönhet och linser – i betraktarens öga. Våra strategiska realiteter är förknippade med hur vi förstår dem. Om den ryska regimen exempelvis ser ett handelsfördrag som ett geopolitiskt vapen mot Ryssland, så kanske de ser en invasion som ett rimligt svar. För en stat som ser ett handelsfördrag som ett handelsfördrag, kan det te sig desto märkligare.

För precis detta har vi konceptet strategisk kultur. Det utgår egentligen från att kultur – i former av attityder och trossatser – är något som förändrats långsammare regimer. Det är fonden inom vilken handling tar plats.

En invändning mot strategisk kultur är att det kan landa nära en slags ethnocentrism. Det vill säga att “bara för att de är ryssar kommer de att göra såhär”. Bland annat ignorerar det säkerhetspolitikens socialiserande funktion och ömsesidiga lärande.

tumblr_m6lv6gWSct1qz8089o1_1280

Nåja, nog med teori, låt oss gå till något mer handfast. Det mest intressanta som jag funnit om rysk strategisk kultur kommer faktiskt från 1989 av David Twining (då director of Soviet and East European Studies vid Army War College). Hans huvudpunkter förtjänas att återges (om än smått nedkortat):

 1. An insatiable search for security, a quest in which the attainment of security in one geographic or substantive arena engenders insecurity in others. 

2. A permanent struggle in world affairs, with conflict a normal condition, as an enduring lesson of Russian history.

3. A permanent struggle with states, because they or their ruling classes are hostile.

5. A strong state, guided by resolute leaders, is required to mobilize the entire country and its resources to serve fundamental Soviet security interests.

7. Continual sacrifice is necessary to preserve the state. Military forces guard the society which it serves and protects.

8. The political utility of military power, where superiority at every escalatory level is required to attain the political aim of war through violent or, preferably, non-violent means. The greatest success and supreme achievement of military power is when, by its presence, readiness and capabilities, it need not be used to secure the political objective.

10. Victory is the goal aggressive offensive action makes possible. This is not narrow military victory, but the attainment of the political objective of war – the reason war was pursued and the goal which governed its conduct. All appropriate means and methods are sanctioned toward this end.

(Twining, David, 1989, Soviet strategic culture ‐the missing dimension, Intelligence and National Security, Vol.4, No.1)

Detta dokument har trots allt klarat tidens tand väl. Skrivningarna om den omättbara strävan efter säkerhet, den starka staten och tillståndet av permanent konflikt i internationell politik ekar tydligt än idag.

Artikeln fångar även på ett utmärkt sätt allt det som sensationaliserats med den moderna ryska krigföringen; den indirekta metoden, att den bästa segern är med icke-militära medel och den nära kopplingen mellan politik och det militära instrumentet.

Jag hoppas det kan tjäna som en ödmjuk påminnelse att även om vi ser samma saker, kan vi förstå dem radikalt annorlunda.