NATO:s Framtid?

Hur ser NATO:s framtid ut? En provsmak av svaret kan ges i hur kandidater för posten som generalsekreterare pratar om alliansens framtid. Detta är inte för att generalsekreteraren är allsmäktig att bestämma NATO:s framtid, utan för att denne kommer att vilja presentera sin syn på alliansens framtid så nära som där medelvägen av politiska krafter ligger, vilket i sin tur är en relativt god gissning vart NATO är på väg.

I förra veckan var jag på det ansedda Chatham House i London och lyssnade på den, i dagsläget, enda uttalade kandidaten till att efterträda Anders Fogh Rassmussen till posten som NATO:s generalsekreterare, Franco Frattini (italiensk utrikesminister x 2 tidigare). För kontext är NATO:s generalsekreterare alltid en europé och dess högsta general är alltid en amerikan.

Det är viktigt att placera denna utnämning i en större kontext då den kommer att ske utav en kohandel där platserna som president för det Europeiska Rådet och EU:s utrikesrepresentant ska tillsättas. Därav är det svårt på förhand att både räkna in och ut kandidater för vissa poster, men meritokrati får i alla fall en underordnad roll.

Tyskland kommer att vara tongivande i dessa förhandlingar och det kan vara så att de som är intresserade av den norra/östra delen av alliansen får underläge; dels för att man är en minoritet, dels för att Rasmussen var dansk och dels för att Tyskland är oftast mindre oroade över Ryssland.

Detta talar emot att Sverigevännen Sikorski som annars nämnts flitigt får framgång i valet. Å andra sidan har Poland seglat upp med Frankrike som, i alla fall, retorisk drivare av försvarsfrågor i Europa och det hade gett en viss logik att betala tillbaka för deras engagemang i försvarsfrågor. Italien är ett land som är känt för att vara speciellt buffligt vid tillsättningar av höga poster för internationella organisationer. Att hota med indrag av bistånd och bidrag har inte hindrat tidigare dem tidigare.

Bftl6RcIYAAfFTX.jpg-large

Frattini kom till salen och staden med en väl inövad reportar. l det storta hela liknade de Rasmussens huvudpunkter: vi européer måste stoppa dupliceringen, ta ansvar för Europas säkerhet  (så USA slipper) och göra mer tillsammans. Mest noterbart kan vara när han sade att prioritet nummer för NATO kommer att vara den södra dimensionen och något annat var oföreställbart. Utöver detta sades det inte mycket vare sig konkret eller spännande vilket ter sig naturligt då han måste tilltala 28 medlemsstater initialt.

Frattini imponerade inte i termer av skarpt intellekt och analytisk förmåga, snarare uppfattade jag honom som noga förberedd med de gällande säkerhetspolitiska truismerna  och som en diplomat ute i fingerspetsarna (i avseendet politisk konsensusbyggare), men inget djupare än det. Detta är enbart min magkänsla, men se efter själva:

Men för att få ut lite mer valde jag att ställa han en fråga (ej ordagrant):

Under sitt tal i München varnade Rasmussen för ovanlighetens skull om Ryssland och dess utplaceringen av offensiva vapensystem i Europa och under 2013 efter hårt arbete av baltstaterna hölls Steadfast Jazz. Men du nämnde att ett fokus annat än söderut är oföreställbart, är de östra staterna fel ute att oroa sig för Rysslands återkomst eller kan två fokus vara möjligt?

Svaret jag fick var ett bra svar. Den östra flanken ska vara en prioritet och NATO:s Artikel 4 & 5 är oumbärliga för alliansen samt det är essentiellt at ha uppsikt på Ryssland. Ryssland är inte ett hot, men vad som är problemet är den totala bristen på förtroende mellan NATO+EU och Ryssland är det farligaste. Ryssland måste förstå att NATO:s strategier inte är emot Ryssland, inklusive det ballistiska missilförsvaret. Hur det sista ska ske lämnade han dock tyvärr osagt.

Det är av två anledningar jag tvivlar på äktheten i Frattitnis engagemang österut. Det ena är att han sade rakt ut det är otänkbart att södra dimensionen inte är prioritet nummer ett. Det andra är att han inte nämde Ryssland alls (förutom i förbifarten) under hans tal om NATO:s framtid. Han är söker en politisk post och min bedömning är att hans svar är vad han behöver säga för att inte stöta bort ett tiotal-stater som är desto mer oroade över Ryssland.

Det finns en splittring i NATO över hur mycket fokus man ska lägga österut och Italien är en av de staterna som är minst oroade för Ryssland. Detta är viktigt att ta med sig för Sverige när opinionen börjar röra sig närmare ett NATO-medlemskap och vårt samarbete tätnar med alliansen tätnar. Kommer det finns enighet att fokusera österut igen? Ifall min bedömning av Frattinis inställning är representativ blir svaret i nekande. 

Länk: Frågestuden (min fråga 10.50), Spekulation om valet till generalsekreterare.

Advertisements