4-årskrönika: Krigets teater

För fyra år startade jag en spännande resa med Säkerhetspolitiska Reflektioner. Det är en resa som fortsätter än idag, även om den nu gör det lite mindre här och mer på andra platser. Jag vill på enklaste sätt tacka er – gamla som nya – som fortsätter att läsa, dela och kommentera. Det är det som ger en orken att försöka skriva ihop något originellt en sen kväll efter en lång dag, så fortsätt gärna med det. För er som föredrar Facebook har jag även skaffat en offentlig sida där jag publicerar det jag skriver, kommenterar och synnerligen intressanta artiklar.

En kväll för två veckor sedan satt jag utanför Berkeleys universitetsbibliotek och åt en ledsen matlåda för att samla lite energi för kvällens lidande forskning. Plötsligt halvspringer en kille förbi och skriker “Oh my god, they’re shooting down there”. Först då märker jag de halvhöga smällarna och att det cirkulerar två polishelikoptrar. Även om jag hör att det inte är automatvapen det skjuts med, letar sig tankarna naturligt mot Columbine och liknande.

Som man gör i en modern kris tar jag fram telefonen och söker på “Berkeley Shooting” på Twitter. Jag finner snabbt att det handlar om “Antifascister” som valt att skjuta fyrverkerier mot polisen som i sin tur svarade med tårgas och gummikulor. Upprinnelsen är att yrkesprovokatören Milo Yiannopoulous skulle tala vid universitetet.

Fredliga demonstranterna hade planerat en dansprotest utanför Studentkåren och där smälte, de mestadels tillresta, “antifascisterna” in med protestanterna, vilket gav de förstnämnda legitimitet och skydd. Beskjutningen mellan “antifacisterna” och polisen fortsatte och campus fick utrymmas, varvid protesten fortsätter ner till centrala Berkeley. Den absoluta huvuddelen av protesten är fredlig, medan fåtalet “antifascister” vläjer att sparka in fönsterrutor till banker och Starbucks.

MiloAtCal.jpg

Men som ni börjat fråga er för ett tag sen, vart vill jag komma med detta? Jo, ni förstår, jag tycker att detta belyser något om politik, strategi och konflikt som vi i Väst är ganska dåliga på att förstå. Det flesta köper Clauswitz beskrivning att krig är politikens fortsättning med andra medel, men förstår vi verkligen hur politiken förändras?

Framförallt förändras sättet vi bildar våra uppfattningar om verkligheten på, ett tema jag försökt banka in lyfta tidigare. I ökande grad är det representationen av något vi ser, mer än saken i sig själv. Och representationen sprids främst virtuellt och idag starkast via sociala medier. Enklare sagt: politik och krig utspelar sig idag de bilder och berättelser (företrädelsevis elektroniska) som kommer från dem. Med andra ord, krigets teater.

I detta fallet fick Milo hade hans tal varit en helt försumbar händelse, men istället för att 200 studenter lyssnade på honom fick han 20 000 000 visningar online. På CNN, Fox och BBC fick han stå med offerkofta och belacka yttrandefrihetens tillbakagång samtidigt som han fick stöd av världens mäktigaste man. Detta är inte en unikt om Milo, det är hela hans historia och affärsidé. Och det är ruskigt effektivt.

Det går att säga att hans tal inte hade existerat om det genomförts, på samma sätt som Baudrillard argumenterade att Gulfkriget aldrig ägde rum. Eller inte som vi tror vi känner krig i alla fall. Det var utan var en trompe l’oeil, en optisk illusion, för alla utom de fåtalet som hade varit där. Milo har sannerligen greppat den virtuella dimensionen kombinerat med en gammal insikt:

Om du känner din fiende och dig själv behöver du inte frukta utkomsten hundra slag” -Milo har verkligen greppat det -Sun Tzu

Bara en av anledningarna att jag skriver “antifascister” inom situationstecken är att det är nog få som hjälpt fascisternas sak, i denna situation, så mycket som de våldsverkande individerna.

Det är ett exempel på hur politik ser ut idag, frågan är om utvecklingen av “politik med andra medel” följer efter? I Ryssland tycks det göra det. Som av en händelse deklarerade de i veckan att de har Informationsoperationstrupper som redan varit aktiva i fyra år. Likaledes som att de intellektuella rötterna till Revolution in Military Affairs (RMA) kom från Sovjetunionen 1970-80 – där de listat ut den fulla potentialen av Västs vapen innan Väst själva – tillhör Ryssland avantgardet här.

Informationskrigföring förstås väldigt brett i Ryssland och inkluderar allt ifrån innehållet av information till informationssystemens funktion. Det har jag behandlat utförligt i en essä för Axess om ryska förståelsen av informationskrigföring (tyvärr är bakom vägg, men köp en prenumeration) eller se denna kortare artikel i SvD.

I den ryska invasionen av Ukraina kunde det ses hur mindre folkmassor á la rent-a-mob kunde fotograferas i speciella vinklar för att ge en representation av att ett helt torg är ockuperat och då, genom ett informationsöverläge, sprida representationen till lokalbefolkningen att de står inför ett fait accompli, att staden är tagen, och därav bör hålla sig hemma. Det kan således räcka med ett fåtal, beslutsamma för att överkasta en stad.

Det tjänar också som metafor för övertagandet av Krim där nyckelframgångsfaktorn var att ingen av de ukrainska soldaterna brukade våld, vilket hade eskalerat situationen, bilden att motstånd var lönlöst etablerades fort. Det internationella ryska propaganda-maskineriet vevade även igång i full kraft. Ryssland sökte störa etablerandet av vad som försiggick – MH17 var inte nedskjuten av ryska rebeller, Krim var inte invaderat, Östra Ukraina var inte invaderat av Ryssland, “hjälpsändningarna” är hjälpsändningar.

Politik är viljornas kamp och idag är viljokampens främsta skådeplats virtuell. Det är ingen slump att både Vita Huset under Obama försökte sälja sina policys med cat-memes eller att den ryska regimens kanal Sputnik som en regel använder sig av giffar i sin kommunikation. De försöker anpassa sin kommunikation till detta.

Den fullständiga analysen hur väl Sverige anpassar sig efter utvecklingen ges det inte riktigt utrymme för här och nu. En preliminär slutsats får dock lånas av Donald Rumsfeld (från 2006 om Irak och Afghanistan):

Our enemies have skilfully adapted to fighting wars in today’s media age, but for the most part we, our country, our government, has not adopted… For the most part, the U.S. Government still functions as a five and dime store in an eBay world. There’s never been a war fought in this environment before.

Vi tänker väldigt, väldigt mycket på konventionell krigföring när vi tänker på vårt försvar: Gotland, JAS, stridsvagnar och de två brigaderna. Det har sin förklaring, bland annat att det är enklare och jämförbarare att simulera strid i konventionell krigföring. Det går ganska precist att ställa JAS mot SU-34 eller att simulera ett slag om Gotland på operativ nivå. Detta ger tyvärr kriget en tydlighet det inte besitter.

Missförstå mig rätt, alla dessa delarna är kritiska och måste tänkas på. Däremot är det extremt svårt att simulera både den politiska och den virtuella aspekten av modern konflikt. Hur konfliktfähiga är vårt politiska ledarskap? Hur reagerar våra politiska beslutsfattare på falska rapporter? Hur länge kan de stå emot upplevelsen av en extremt opopulär konflikt? Stödjer folket regeringen även när de uppfattar konflikten helt lönlös och redan förlorad? Eller provocerad Sverige? Hur mycket mänsklig och ekonomisk smärta uthärdar vi?

Det är svåra frågor. Jag har inget bra svar på dem som avslutning annat än train as you fight and fight as you train. Fast detta är inget avslut, det är snarare ett välkomnande av fyra år till med ett gott samtal i säkerhetspolitikens tecken.

Tips:

-Min artikel i Foreign Policy om krig i Europa är möjligt eller ej
-Boken Virtual Politics. Faking Democracy in the Post-Soviet World
-En utmärkt bok som inspirerat del av ovanstående Carnage and Connectivity: Landmarks in the Decline of Conventional Military Power
-En av mina favoritanalytiker Michael Kofman skriver utmärkt om Rysk strategi på War on the Rocks – The Moscow School of Hard Knocks.

Advertisements

Bland spioner och sanktioner

Idag kom det utlovade amerikanska svaret på den ryska påverkansoperationen mot det amerikanska valet. Både den ryska militära- (GRU) och civila inrikesunderättelsetjänsterna (FSB)  hade gjort intrång bland demokraternas mail och sedan läckt dem med avsikt att stjälpa Hilary Clinton och hjälpa Donald Trump, och operationen föreföll vara sanktionerad av Putin själv. Mitt i ropen av att detta är ett “svar utan motstycke” så tycker jag vi tar ett andetag och går igenom vad som verkligen hänt och vart det tar oss.

Vad har hänt?

Igår (29e) tillkännagav USA att de kommer sanktionera FSB, GRU, fyra ledande underrättelseofficerare inom GRU, två hackare och tre, till synes, privata företag. Utöver det utvisades 35 underrättelseofficerare under diplomatisk immunitet ifrån USA och  två fastigheter som ryska underrättelsetjänsterna använder stängs ned. Till detta publicerade FBI och DHS en öppen rapport om de ryska aktiviteterna.

Vad är bra med det?

Det är väldigt positivt att USA tar steget och 1) berättar om operationerna öppet, och 2) vidtar tydliga repressalier för att framöver avskräcka från dessa operationer. Detta är lite av en vattendelare då denna typ av påverkansoperationer normalt sett tigs ihjäl. Tiden det tog från att de FBI upptäckte detta och varnade DNC under hösten 2015 tills idag aktion visare lite på hur långt inne det satt.

De amerikanska repressalierna är även positiva då de sänker tröskeln för andra stater som är utsatta av precis samma påverkansoperationer – exempelvis Tyskland 1, 2, Frankrike, Sverige – att inte tiga bort detta, utan att ta kraftigare tag att svara på dem.

la-1473728409-snap-photo

Vidare är det utmärkt att USA offentligt berättar om både de ryska underrättelsetjänernas modus operandi, vilka grupper som är kopplade till dem och vidden av deras mål. Från FBI & DHS-rapporten:

These cyber operations have included spearphishing campaigns targeting government organizations, critical infrastructure entities, think tanks, universities, political organizations, and corporations leading to the theft of information. In foreign countries, RIS [Russian Intelligence Services] actors conducted damaging and/or disruptive cyber-attacks, including attacks on critical infrastructure networks.

Detta torde inte vara någon överraskning för någon som läst en bok om rysk underrättelstjänst (t. ex. 1,2), men det är en viktig påminnelse om bredden och långsiktigheten i den ryska approachen; att allt ifrån kritisk infrastruktur och politiska partier, till universitet och tankesmedjor är måltavlor.

Slutligen är det positivt att detta är en åtgärd som Trump har svårt att backa ifrån, hans ointresse till trots. Hans inställning till den ryska operationen har alltid varit lite move along folks, nothing to see here. Detta är i och för sig kanske inte helt överraskande, då den ryska operationens uttryckligen hjälpte honom.

Vad är dåligt med det?

Problemet är att svaret är relativt litet och på tok för sent. Visst kommer utvisningen av de 35 underrättelseofficerarna att sänka den ryska förmågan att operera i USA under en tid, men den lär byggas upp igen. Sanktionerna lär nog inte ha några större praktiska hinder mot GRU och FSB, GRU-cheferna kan hålla sig hemma och de två hackarna var redan efterlysta av FBI sedan innan.

När det kommer till timingen låter det kanske lite spydigt när jag skriver det, men om hela målet med den ryska påverkansoperationen var att få Trump vald över Clinton, så hade det inte nödvändigtvis varit en dålig idé att publicera detta innan valet. Ja, det är en dubbel negation.

Vad väntas framöver?

Visst kan relationerna försämras nu, men vad gör detta? Om blott tre veckor är Donald Trump president i USA och han har i sina uttalanden och val av medarbetare (1,2) visat en vilja att förbättra relationerna med Ryssland.

Det enda som står emellan en Reset 2.0, eller en Jalta 2.0 där intressesfärer delas ut till höger och vänster, är den amerikanska kongressen. Turligt nog är stommen av det republikanska partiet kritiska mot Ryssland. Exempelvis är representanthusets republikanska talman Paul Ryan tydligt kritisk mot Ryssland:

Dock behöver inte det betyda att de nödvändigtvis kommer att ta striden mot Trump-administrationen. De har alla fyra konfliktfyllda år framför sig och kommer bli tvungen att väga samtliga sina politiska strider de tar på en guldvåg. Kommer Rysslandspolitiken vara viktigare än bilfabriken, regementet eller subventionerna på orten?

Med det sagt vill jag understryka att hoppas på enskilda kongressledamöter och senatorers förmåga att bromsa Trump är som att hoppas på att se en stor sten rulla nedför en kull och sätta tilliten på friktionen. Det finns med andra ord ganska lite utrymme för en hoppas-politik både i Sverige och inom resten av Europa.

Fyra tips:

En rysk fabel om informationskrigföring

I jakten på litteratur kring rysk informationskrigföring hittade jag följande ryska fabel som kändes lämplig att dela.

There used to be an ordinary turtle who constantly carried a heavy shell on its back. The shell pressed her to the ground and every step she took was hard effort for her. That’s why her life, measured by the number of those uneasy steps, was also hard.

On the other hand, when a hungry fox came running from a nearby forest, the turtle hid her head inside the shell and patiently awaited until the danger was over. The fox kept hopping around, trying to bite at the shell, trying to turn her upside down; all in all, trying all the steps typical of an aggressor, and yet the turtle prevailed.

Once upon a time, the fox got a big wallet, brought in a lawyer and, sitting across the turtle, proposed a buyout offer for the shell. The turtle considered it throughly, but due to her limited imagination, she had to refuse. And yet again, the fox left with nothing.

Time passed, the world changed, new means of telecommunication have entered the forest. One day, coming out of her house, the turtle saw a TV screen hanging off a tree, showing films of flying turtles, shell-less. Breathless with excitement, the woodpecker-announcer spoke of their flight: “Such a lightness! What a speed! How beautiful! Such an elegance!”. The turtle watched the show that day, and the next day, and the day after… And then a thought arose in her little mind, about how stupid she is to carry around that weight – the shell. Wouldn’t she be better getting it off? Life would be much easier. Scarier? Yeah, a bit scarier, but the news anchor-owl announced that the fox has turned to the Krishnas and became vegetarian.

The world is changing. The forest is also completely different; there are less and less trees and distinctive animals, and more and more indistinguishable stray dogs and jackals. “And really, why shouldn’t I fly? The skies — they’re so big and wonderful!” “If only I gave up the shell, and — right away — life would be easier!” — thought the turtle. “If only she gave up the shell, and — right away — she’d be easier to eat” — thought the fox, signing on the bill for yet another advertisement of flying turtles And one beautiful morning, when the skies seemed larger than ever, the turtle has made her first and last step towards freedom of her protection system.

The turtle didn’t know and never will, that information warfare is the purposeful training of an enemy on how to remove its own shell.