Några ord om ett mord

Oppositionsledaren Boris Nemtsov mördades igår kväll på öppen gata i Moskva precis vid St. Vasily’s katedral. Enligt uppgifter blev han träffad fyra gånger av en passerande bil medan hans sällskap klarade sig utmärkt.

Han var en politisk veteran och en av de få oppositionella som höll hög profil. Han var en av arrangörerna av morgondagens (söndags) demonstration vilket kommer bli en temperaturmätare över vad det finns kvar av oppositionen som visade sig 2011-12.

Det stora diskussionsämnet är vem det är som gjorde och beställde mordet. Här ligger såklart Kremlin väldigt högt på listan. Vad som är en enklare att slå fast än mördaren (och då menar jag inte utredningen som Putin själv ska överse) är att slå fast att mordet skedde i ett Ryssland fyllt av hat.

Ett hat och fiendebildskapande som är stött av lagstiftning och lagens långa arm (som är regimens långa arm). Det riktar sig mot “femte-kolonnare” och förrädare som Nemtsov, mot immigranter, mot Ukrainare och mot Väst.

Jag minns att just det var en av sakerna Nemtsov betonade när jag hörde honom på Frivärlds konferens under våren 2013. Nemtsov betonade den inrikespolitiska nyttan av externa fiendebilder.

Om man föds med propaganda dagligdags att landet är under attack från ovannämnda onda krafter, så ser till slut individer som att det är det rätta att göra. I ett sådant läge måste ansvarsbilden breddas.

Det är inte bara personen med den rykande pistolen som är skyldig, det är personerna och systemet som korrumperar dennes världsbild och syn på rätt och fel som är medskyldigt. Nemtsov var en av de få som stod upp mot just det systemet.

Seminarium: Rysk propaganda

Idag kommer jag att medverka på ett seminarium på Försvarshögskolan om Rysk propagandaförmåga arrangerat av Svenska Psyopsförbundet och Försvarsutbildarna. Uppställningen ser ut som följande:

Första halvlek: 1700-1800 ca

  1. Oscar Jonsson, doktorand i krigsvetenskap, King’s College London – Propagandan i konflikteorin
  2. Joakim von Braun, expert på öststaternas underrättelsetjänster
  3. Ekaterina Kalinina, doktorand vid Södertörns Högskola – Rysslands kultur- och informationskrigföring
  4. Carl Bergqvist, försvarsbloggare – Rysk propaganda och informationskrigföring i praktiken

Andra halvlek: 1820-1920 ca

  1. Johan Wiktorin, ledamot Kungl. Krigsvetenskapsakademien – Svensk STRATCOM i en farlig tid
  2. Patrik Thomé, Överstelöjtnant / Chef för Psyopsförbandet – Psykologiska operationer i det nationella försvaret
  3. Fredrik Konnander, Senioranalytiker MSB – Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar

Allting kommer att sändas live på videon nedanstående och kommer även att kunna ses i efterhand.

Två-årskrönika: Strategisk efterblivenhet del I

I början av månaden var det tvåårsjubileum på bloggen och därav ett gott läge att fundera över vad det är som verkligen görs, i vilken kontext och hur vi hamnat i det säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i.

Först av allt och viktigast är tack till Er alla som läser, kommenterar och delar. Utan interaktionen hade motivationen att skriva trytit för länge sedan, och det glädjer mycket när ni hör av er och t.ex. frågar om en till podd kommer eller berättar när jag stöter på er att något jag skrivit kastat ljus på något eller ökat förståelsen för något.

Mitt mål med bloggen har alltid varit att inte bara sprida mina tankar och (förhoppningsvis) bjuda på en tankeprovocerande läsupplevelse, utan även som instrument att min förståelse utmanad och därav fördjupa den. Tack för att ni följt med hit och välkommen nya läsare! 

Man kan säga att Sverige lider av strategisk efterblivenhet. Det populära sättet att idag beskriva det nuvarande säkerhetsläget är “det värsta sedan andra världskriget”, men trots den retoriken är vårt civila och militära försvar är inte på långa vägar nära hur den var på 50-talet och vandringen dit har inte ens börjat.

Där och då är den bästa måttstocken för imorgon, men den jämförelsen måste göras för att matcha retoriken. När vi hastigt och lustigt skalade ner vårt civila och militära försvar under Försvarsbesluten 2000 och 2004 var det med passusen att ifall omvärldsläget blir sämre så ska man snabbt kunna skala upp det igen.

Den svenska försvarets väg (bortåt och mindre) var inte samma väg som omvärlden valde att ta (hitåt och mera). I viss mån liknade situationen efter 1925 års försvarsbeslut som kraftigt begränsade Sveriges handlingsfrihet 1939. Fjorton år efter FB 2004 är 2018 för den som vill läsa historian bokstavstroget.

Idag sitter vi med ett försvar där uteblivandet av reella tillskott skulle innebära en oacceptabel risktagning på kort och lång sikt enligt vår Överbefälhavare. På samma sätt svarar Försvarsmakten att en ambitionsökning i ubåtsjaktförmågan i gällande ekonomisk ram skulle för marinförbanden och Försvarsmakten i helhet sänka förmågan att möta ett väpnat angrepp.

Jag tror inte att problemet ligger i att Försvarsmakten inte vill ha bättre möjligheter att jaga ubåt – bristerna uppdagades bland annat under underättelseoperationen Örnen i skärgården – utan snarare kan myndigheten vara svält inpå benen i sina alla delar att man helt enkelt inte kan göra den omprioriteringen.

Men denna beskrvning har ni försvarsintresserade redan en god bild av, det intressanta kan vara analysen: hur kan det bli såhär? Och hur kan det bli såhär igen? Om ett fel upprepar sig trots olika aktörer så har vi ett systemfel. De främsta systemfelen till Sveriges strategiska efterblivenhet skulle jag säga: självbilden som neutrala, den abstrakta varan försvaret tillhandahåller och problem i säkerhetspolitiska debattens infrastruktur.

Det klingar fortfarande argument i NATO-debatten att det är Sveriges neutralitet som på något vis tjänat oss väl. Som Wiseman väl belyste kring vinterkriget, Sverige var då ungefär lika neutralt som Ryssland är idag i Ukraina. Under Andra Världskriget var avstegen av neutraliteten först till Tysklands förmån och sedan till de Allierade nog avgörande att de inte klev in med vapenmakt. Under Kalla Kriget är det idag tydligare än någonsin var vi stod.

Hur som helst, är grundantagandet att det har inte hänt oss och därav kan det inte hända oss, och händer det någon annan behöver inte det drabba Sverige. Det går såklart att smula sönder de antagandena i bitar, men det lever och frodas många kvarter. Det är det första hindret mot ett återtagande av ett försvar som speglar vad som kan drabba oss.

Det andra hindret är att den vara försvaret tillhandahåller är den mest abstrakta, säkerhet på hög nivå. Det är något som man inte känner av att man minskar på förrän vid ett fåtal exceptionella tillfällen som en-veckasförsvaret, “den ryska påsken” och ubåtskränkningarna. Det är precis då det konkretiseras hur illa det är ställt och föga förvånande har stödet för höjda försvarslag ökat avsevärt.

I de andra fallen så får det antas vara bra för att vanligt folk kan inte känna av när det brister innan krisen/kriget är inför oss. Positivt bör nämnas är att Försvarsmakten ska inta en mycket öppnare hållning och rapportera dessa incidenter tydligare.

Men mest relevant till bloggen är just den tredje, problem i den säkerhetspolitiska debattens infrastruktur. På grund av rimlighetens begränsningar i längd kommer det dock bli en tvåstegsraket då där nästa inlägg/del av raketen behandlar det specifikt. Håll till godo!

För övrigt skrev David Bergman ett liknande och mycket intressant inlägg precis innan mig på samma tema, läsning rekommenderas.

Clausewitz och framtiden, Smith och Ukraina

Under veckan har två av mina krönikor med lite mer militärteoretisk inriktning publicerats. Den första var för Officerstidningen (sida 22) där jag applicerar General Rupert Smith’s teori om “kriget bland folket” för att bättre förstå varför det ryska agerandet var initialt framgångsrikt.

Den andra krönikan var för SOFF där jag använder de två senare delarna av Clausewitz treenighet (militären, staten och folket) och hur deras förhållande påverkas i framtiden och hur det påverkar säkerhetspolitiken.

Jag tror och hoppas att båda krönikorna kan erbjuda fördjupning och berikning. Kommentera gärna här vid tankar/frågor.

Det är ekonomin, dumsnut!

För närvarande är den ryska ekonomins välmående centre of gravity i konfrontationen mellan Väst och Ryssland. För varenda möjlighet Ryssland hittils har haft att deskalera vid förhandlingar, har man inte visat tillstymmelsen av intresse att göra så. Snarare tycks människoliv, rubel och ett instabilare Ryssland vara ett pris värt att betala för geostrategiska fördelar och inrikespolitiska vinningar.

Samtidigt som dystrare siffror kommer från den ryska centralbanken blir likaledes rapporterna från Östra Ukraina dystrare. S&P har nedgraderat Rysslands kreditvärdering till “skräpstatus” och Ryssland fortsätter eskalera och utvidgar fronten mot Mariupol med en substantiell mängd tyngre vapensystem i Jens Stoltenbergs ord (läs Wiseman om de senaste avancerade ryska luftvärnsystemen SA-15 och Pantsir i Ukraina).

Screen Shot 2015-01-31 at 22.38.58

Från och med nyår har den ryska rubeln fallit från 59,6/$ till 69,6/$ och priset på Brent-olja $58/fat till $52,99/fat. Enbart under detta året innebär detta ett fall på 15% respektive 9,5%. Rysslands krisbudget är beräknad på $70/fat vilket är en 25% prisökning.

Precis som det senaste inlägget förutspådde var krisbudgeten baserad på neddragningar i välfärden till förmån för de militära utgifterna. 10% av samtliga av de federala utgiftsposterna ska skäras ner på förutom de av “speciellt betydelse”, vilket främst är de militära .

Att man väljer att lämna den ambitiösa upprustningen oberörd – samtidigt som reallönerna har sjunkit 9% och konsumentpriserna har ökar 13% – är mer än indikativt på hur man ser omvärlden och den nära framtiden. För Ryssland är kriget en verklighet och då inte enbart det pågående och begränsade i Östra Ukraina utan det framtida eventuellt storskaliga i egentligen vilken riktning som helst, men nog främst mot Väst som man ser konspirera för en regimöverkastelse i Ryssland.

Grovt sett kan man se tre utfall: Ukrainas motståndsvilja bryts, Rysslands vilja bryts av ekonomisk kris eller en förhandlingslösning. Ifall det sistnämda inkluderar erkännande av Krim som ryskt och/eller autonomi med veto i Östra Ukraina samt en de facto frusen konflikt, får det ses som att Ryssland uppnår sina mål.

Frågan är således vilket scenario ser värst ut för Sverige, ett Ryssland som får vad man eftersökte med sin aggression med ett besegrat Ukraina med en sjudande konflikt eller ett imploderande Ryssland? Som händelseutvecklingen ser ut blir en försoning förhandlingsvägen mindre och mindre trolig.

Tillägg 12.06:

NATO-breven

Istället för ett nytt inlägg som vrider och vänder på allt som skett under dagen inser jag att det mest relevanta är faktiskt ett par gamla sådana. Under Rikskonferensens första dag blev NATO den största skiljelinjen då Centerpartiet och Moderaterna vände och blev positiva till att utreda NATO-frågan och Jan Björklund levererade det som en rak höger till Socialdemokraterna att ifall man är seriös med blocköverskridande samarbete i försvarspolitiken måste man lyssna till fyra av de sex partier som ingick överenskommelsen.

Tyvärr fortsatte sedan mycket av NATO-debatten med att återupprepa gamla, förlegade och i värsta fall felaktiga argument. Det ledda till tanken att återpublicera den brevväxling Johan Wiktorin hade för ungefär 15 månader sedan där vi försöker lyfta debatten ifrån “Men kärnvapen då!?” till, i mina ögon, mer relevanta fördelar och nackdelar med ett NATO-medlemskap.

Nedanstående är i sin totalitet en viss längd att läsa, men en så viktigt fråga i en sån avgörande säkerhetspolitisk tid förtjänar inget mindre. Låt diskussionen fortsätta!

Första brevet om NATO

Oscar,

som du vet menar jag att diskussionen om NATO börjar i fel ända. Hur kan Sverige bidra till stabilitet i närområdet samt internationell fred och säkerhet; är istället en bättre ingång till diskussionen om vilka medel vi bör använda.

Men, om vi vill gå igenom olika element som bär upp ett ställningstagande, så skulle jag vilja börja med den folkliga förankringen som är det starkaste argumentet emot, enligt min mening. I SOM-undersökningarna som genomförs årligen om Sverige bör gå med i NATO, så ligger snittet för 1994 – 2011 på c:a 20 % för och 45 % emot, medan c:a 35 % säger varken eller.

Nu kan det finnas en rörelse som kommer att minska den negativa balansen de närmaste åren, men jag tror att vi kan vara överens om att den folkliga förankringen är viktig eller nästintill avgörande. Den berättelse som finns om den militära alliansfriheten/neutraliteten har slagit rot i stora delar i befolkningen och 200 år utan direkt deltagande i konventionella krig har gjort intryck.

Det här rör sig naturligtvis om perception i första hand. I sak betyder alliansfriheten mindre än vad man tror, i synnerhet om försvarsförmågan upplevs som låg och man ligger i stormakternas intressesfärer. Se bara på lilla Belgien som fick sin deklarerade neutralitet krossad under 1900-talet. Vi själva fick böja rygg för Tyskland de första åren av VK II, och Storbritannien övervägde som ett möjligt alternativ att besätta malmfälten i norr.

Däremot var alliansfriheten mer trovärdig under kalla kriget, då vi var uppbackade av ett starkt försvar. Och det är det som är skillnaden, med ett svagt försvar riskerar handlingsfriheten att minska drastiskt vid olika kriser. Här saknar jag en trovärdig politisk deklaration hos partier som driver en fortsatt alliansfrihet, den kommer inte gratis. Som anhängare av ett starkt försvar är det frusterande att se den faktiska nedprioritering som drabbar vår förmåga i vid bemärkelse, det gäller även vår civila försvarsberedskap.

Ibland används förekomsten av kärnvapen som argument mot ett medlemskap, det finner jag i huvudsak vara ett irrelevant argument. Alltsedan vi la ner vårt eget kärnvapenprogram har vår säkerhet de facto varit beroende av den amerikanska kärnvapenavskräckningen. Vi är dessutom medlemmar i den politiska alliansen EU, där Storbritannien och Frankrike med sina kärnvapen ingår. Vi försöker också föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) så långt det går.

Det starkaste argumentet för ett medlemskap, och som är svårt att komma runt, tycker jag är själva värderingsfrågan. Vilken kultursfär vill vi tillhöra? Borde inte de västliga demokratierna hålla ihop och försvara sitt sätt att leva? Är inte Sverige en del av dessa länder?

Å andra sidan, kan man inte tillhöra den skaran utan ett gemensamt försvar? Är inte Schweiz en del av västs demokratier? Eller Finland? Just Finland visar att frågan inte är självklar. Trots utredningarna 2004 och 2007 har landet ännu inte sökt medlemskap i alliansen.

Just i dualismen mellan folk och folkvalda ligger den springande punkten. Utan politiker som vågar att gå före och driva något de tror på för att förändra opinionen, så kommer inte folket att vilja ta det steget. Att på grund av militär svaghet och mot folkviljan plötsligt söka medlemskap i händelse av mörkare moln på himlen skulle vara riskfyllt.

Jag avslutar här för jag gärna vilja höra vad du menar, utan att det blir alltför många trådar att hålla reda på.

Bästa hälsningar,

Johan

Andra brevet om NATO

Tack för ditt brev Johan,

Jag tror du är helt rätt ute med att den springande punkten är förhållandet mellan folket och de folkvalda. “Politik är att vilja” sade Olof Palme men våra folkvaldas vilja förefaller snarare vara att låta sig ledas av opinionsundersökningarna än att leda opinionen. Få är rösterna man vinner på försvarsfrågan.

Försvarsministern visade detta när Niklas Svensson pressade henne på Sälen-konferensen (6.20 in) vad NATO var bra för och svaret han fick var att hon skulle tro att ett medlemskap är positivt för beslutsrätten. Detta är från partiet som har stadfäst att driva för ett NATO-medlemskap.

Mellan 2011 till 2013 registrerade Sifo en ökning i stödet för NATO på 9% vilket visar på, som du skrev, att frågan rör på sig. Ända tills vi har haft en öppen debatt med folkvalda som talar med passion om NATO:s fördelar, ser jag att inte att argumentet om folkförankringen har prövats fullt ut. Eller vad säger du? Därefter kan det visa sig att opinionen kvarstår, och då är det så.

Att svälta försvaret tills NATO ses som enda möjligheten ser jag som icke otrolig händelseutveckling, men något av det jag fruktar mest med NATO. Att vara en säkerhetskonsument leder till motprestationer. Polen och Georgien fick följa med USA med betydande trupp till både Irak och Afghanistan medan Frankrike och Tyskland kunde säga nej till Irak.

Jag köper inte argumentet rakt av att NATO inte skulle ha inflytande över Sverige för att det är en konsensusorganisation, informell makt är minst lika viktig som formell. Här undrar jag hur du ser på saken, hur mycket skulle ett medlemskap kosta vår handlingsfrihet? Nästa amerikanska val skulle kunna vinnas av en, låt säga, ny Romney som vill intervenera i Syrien eller Iran, och då tynger NATO-medlemskapet. Å andra sidan, betalar vi inte just det priset i Afghanistan och Libyen för att hålla oss tillräckligt väl med de som bidrar med så mycket av vår säkerhet?

Som du betonar handlar alliansfrihet mycket om perception och en berättelse som slagit rot snarare än vad som sker i praktiken. Då är frågan, behöver vi gå med i NATO om vi får varorna ändå? Norges erfarenhet under Andra Världskriget visar att man kanske borde. De förlitade sig på outtalade förhoppningar om stöd från Storbritannien, men den hjälpen kom inte och idag har Norge sökt en lösning med uttalade förväntningar om stöd.

Jag ser att Sverige har två vägar att välja om man köper antagandet att man ska ha en försvarslösning. Den första är ett försvar som lever upp till vår säkerhetspolitik, en trovärdig alliansfrihet. Detta skulle innebära höjda försvarsanslag i nivån >2%/BNP vilket har för- och nackdelar. Den andra vägen är att bygga ett försvar som lever upp till vår försvarspolitik; att bli medlem av en försvarsallians.

I NATO finns de flesta västliga demokratierna och det är en viktig fördel. Jag ser att vi och Finland kan tillhöra den skaran utan ett medlemskap bland annat genom att bidra som vi gör idag, men det avlägsnar inte att vi är beroende på alliansens förmåga att försvara vad som är ”Väst”.

Jag har skrivit att en organisation är lite utan den politiska viljan bakom och det är en kritik emot NATO. Kärnan i mitt argument är dock att givet osannolikheten för en vilja att spendera tillräckligt på egen hand måste vi samarbeta djupare med andra. NATO är den enda möjligheten som finns idag och ett medlemskap skulle erbjuda ett mått av ökad säkerhet genom de ömsesidiga försvarsåtagandena, men även ett verktyg för att själva kunna driva det nordiska försvarssamarbetet djupare där vilja och förtroende finns, samt på lång sikt kunna bidra till ett starkare europeiskt ben av NATO.

Jag vet att du, likt mig, ser en starkare egen förmåga som det första logiska steget för att förbättra våran säkerhet, men lockar det inte detta dig med NATO och vad är det som dämpar din optimism?

Med bästa hälsningar,

Oscar

Tredje brevet om NATO

Oscar,

det var en typisk paradox du bjöd på i ditt brev, det här med att man driver en fråga på pappret, men inte i verkligheten.

Det finns ett par paradoxer till inom försvars- och säkerhetspolitiken. De rödgröna partierna betonar i övrig politik förträffligheten med kollektiva och gränsöverskrivande lösningar, men inte på det här området. Medan den sittande regeringen driver arbetslinjen utom här, då det snarast är bidragslinjen som gäller.

När det gäller kostnader för medlemskapet, så kan jag konstatera att det varierar. Det hävdas i debatten ibland att vi skulle vara tvungna att öka våra utgifter upp till 2,0 % av BNP, om vi går med. Men många stater är ju med på nästan halva den nivån, så argumentet har ingen större bäring i realiteten.

Däremot så har den egna förmågan betydelse, både som inflytande och för vår uthållighet. Här tycker jag NATO-förespråkarna lite lättvindligt anser att lösningen att gå med gör att Sveriges utmaningar är lösta. I alla fall kan jag få den bilden.

Jag vet inte om du har sett några av mina senaste framträdanden, där jag jämfört processtegen för NATO att förstärka Turkiet med luftvärnssystem med att göra något liknande för Sverige istället. Det visar att det blir ett glapp mellan ÖB:s vecka och de 2-3 veckor som en sådan förstärkning skulle ta i bästa fall.

Och därför landar jag i samma som du, här har vi gemensam mark, nämligen att vi måste stärka vår egen försvarsförmåga. Då ökar vi egen motståndskraft och bidrar bättre till stabilitet i vårt närområde. Den militära fördelen är mindre med ett medlemsskap än vad många vill tro. Det är odiskutabelt ledningskapaciteten som är det stora tillskottet militärt. I övrigt är ett NATO-medlemskap för mig något som främst skulle kunna ge politiska fördelar, om folket är med. Detta för mig också till den andra faktorn som gör mig tveksam, och det är beslutsmekanismerna.

NATO har ett mycket ordnat beslutsfattande, och när det väl rullar igång är det en stark organisation. Men, det är en förhandling som sker med närmare 30 nationer samtidigt som kapaciteten är ojämnt fördelad. Det vill säga att om USA inte har viljan, så minskar NATO:s förmåga drastiskt. Det innebär att USA är helt avgörande för alliansen och i förlängningen oss själva. Vår relation med USA sköts bättre bilateralt än via de andra länderna. Det kan förvisso vara en ojämlik relation, men i NATO-fallet är den dessutom det i konkurrens med andras intressen.

Då kan du invända att detta är alltför svart, och att jag inte förstått vad man har en kollektiv försvarslösning till. Jag kan lugna dig med att jag kan se fördelar, men det förutsätter att alla är med. Under kalla kriget var relationen hyggligt jämn. USA och Västeuropa la hälften var. Nu står USA:s andel i 75 %, trots att fler europeiska länder är med. Detta är inte hållbart i längden.

Jag studerade nyligen Pews senaste mätning av amerikanska folkets värderingar. Inte sedan 50-talet är de amerikanska väljarna så konservativa, och politiken har fullt upp med att flytta sina positioner. Det innebär mindre amerikanska åtaganden i framtiden, se på Syrien. Motargumentet blir då att då spelar det ingen roll. Om USA stannar hemma så växer det ryska inflytandet, och så är det i stort.

Men Sverige ligger fortfarande där det ligger, det är en geopolitisk konstant på gott och ont. Och det menar jag, i relationen till USA och i viss mån Storbritannien, att vi har en viss attraktion som partner, även om vi är utanför NATO. Det är i det västliga lägret vi hör hemma, och det vet alla. Ryssland försöker nu påverka oss att vi inte ska gå med i NATO, men det behöver vi inte ta så stor hänsyn till nu, anser jag. Jag utvecklar denna s.k cliffhanger i nästa brev.

Allt gott,

Johan

Fjärde brevet om NATO

Det var en träffande paradox du bjöd på i ditt brev Johan, jag skulle vilja lägga till en ytterligare. Hela Sverige ska försvaras säger Försvarsministern, men det berömda försvaret av en plats i en vecka 2019 kommer inte att kunna genomföras säger Försvarsmakten.

Du nämnde elefanten i rummet, Ryssland. Arméinspektören bedömer att vi kommer 2019 ha förmågan att slå en reducerad brigad medan Ryssland kommer 2020 att ha över 120 stycken med 85% modern material, vilket Försvarsmakten bedömer kommer att uppnås. Detta spelar givetvis roll när perspektivstudien skriver att närområdet ska vara utgångspunkten för Försvarsmakten.

Jag tror att du och jag går isär för att vi diskuterar utifrån olika utgångspunkter av önskvärdhet och sannolikhet. Ifall vi hade spenderat 4% av BNP i försvarsutgifter hade troligen NATO-medlemskapet varit överflödigt, men i dagens läge är det svårt att ens behålla fast nivån på 1,1%.

Det kommer att bli svårare att hålla med en egen Försvarsmakt bland annat på grund av kostnadsutvecklingen i försvarsmateriel som årligen överstiger konsumentprisindex. Ett exempel på detta är att Sveriges 90-miljarders anförskaffning av nya JAS Gripen leder till ett i numerär halverat flygvapen.

Det är på grund av krympande budgetar och krympande utväxling för spenderade pengar jag ser kollektiva försvarslösningar som det mest sannolika för att höja vår förmåga även om en gedigen egen Försvarsmakt kan vara det mest önskvärda. På europeisk nivå kommer det inte att vara hållbart att betala för 28 parallella försvarsstrukturer. Vad som ytterligare talar för en kollektiv försvarslösning är att Försvarsmakten är i stort sett reformerad för att vara en del av en allians där uppgifterna i Afghanistan, Somalia och Libyen har varit dimensionerande.

Speciellt i situationer kort om en egen gedigen förmåga kommer vi behöva få hjälp av andra i en militär kris i vårt närområde. Detta skulle behöva gemensam planering och förövning vilket idag sker inom NATO. Ett fiktivt exempel vad en gemensam försvarsplanering och rollfördelning skulle kunna ge är ifall en överenskommelse görs med Norge och Danmark att hålla Göteborg öppet vid en militär kris så att Sverige skulle kunna fokusera kring Gotland och huvudstaden.

Bild från din presentation med nordiska ländernas försvarsmakters koncentration

Här invänder du säkert och frågar om jag är säker på att kollektiva lösningar verkligen ökar vår förmåga. Medveten om dilemmat att i kollektiva lösningar kan 1+1 bli 1, tror jag ändå att det går att göra det rätt samt att den kollektiva vägen framåt är den mest naturliga vägen.

För att sluta tala paradoxer och att börja tala dilemman är det svårt att gå framåt med de inskränkningar i suveräniteten en mer effektiv försvarsgemenskap skulle innebära. Det kan jämföras med oviljan att införa en europeisk bankunion med central styrning för bankregler. Det kan vara så bistert att enbart en djupare kris kan framtvinga en djupare försvarsintegration, men fortsätter det på denna vägen kanske vi hamnar där.

Som du nämner finns det en ökande konservatism och minskande aptit för både interventioner och att finansiera EU:s säkerhetsnota i USA. Gör inte detta argumentet mer övertygande – förutom att stärka vårt eget försvar – att försöka göra mer med de andra européerna som möter samma dilemman?

Dilemma nummer två är frågan ifall vi ska propagera för en multilateral lösning med i dagens läge bristande vilja för att gå tillräckligt djupt eller en mer unilateral lösning med bristande vilja att finansiera? För att återkoppla till ovanstående distinktionen mellan önskvärt och sannolikt, vad skulle du se som den bästa vägen framåt för ett Sverige med en försvarsbudget som landar på blott 1,3%?

Johan, Jag ser fram emot att höra dina fortsatta tankar.

Bästa hälsningar,

Oscar

Femte brevet om NATO

Oscar,

din distinktion mellan det önskvärda och det sannolika i det förra brevet är väldigt bra utformad. Om jag skulle spetsa mot mig själv, så skulle det vara att jag vill ha något ouppnåeligt. Fast å andra sidan hade vi den viljan för inte så länge sedan.

Vi är på väg mot en NATO-anslutning, jag kan se att betydelsefulla aktörer driver detta hårt. Idag skrev ju SvD om Försvarsmaktens hemställan att få planera för Host Nation Support dvs. att kunna ge logistiskt stöd för att kunna ta emot militär hjälp. Samtidigt går det ju att säga att drömmen om en NATO-anslutning utan folkligt stöd också är en form av önsketänkande. En minst sagt bräcklig grund vid påfrestningar, menar jag, och därmed är vi inne på grannarna.

Jag är inte så mycket på anti-NATO-linjen att vi måste visa hänsyn till Ryssland. När Ryssland var som svagast påbörjade de baltiska staterna sin resa till medlemskap i alliansen, något som fullföljdes för ett decennium sedan. Jag har förståelse för den ryska rädslan för att bli invaderad från Väst, vilket de blivit av både Napoleon och Hitler. Historien förskräcker. Men, trots den ryska svackan efter Sovjetunionens kollaps och Västs militära överlägsenhet, så har landet inte blivit invaderat igen. Väst vill inte starta ett anfallskrig mot Ryssland helt enkelt.

Rysslands argumentation att Sverige och Finland i dagsläget ska avstå medlemskap är därför inte särskilt trovärdig. Däremot skulle en svensk och finsk ansökan vid ett försämrat omvärldsläge kunna användas i informationskrigföringen för att underminera just det folkliga stödet.

Därmed är vi inne på en annan grannparameter som är viktigare. Vad säger Finland? Dess erfarenheter av Sverige är väl minst sagt blandade på området. Det starka svenska försvaret backade upp Finland under kalla kriget och minskade därmed det sovjetiska inflytandet över landet. Draget att överraskande ansöka medlemskap i EU utan djupare konsultationer förstörde en del av det förtroendekapitalet. När vi nu rustat ned en hel del innebär det att vi måste koordinera oss närmare med Finland när det gäller förhållandet till NATO. Det uppfattar jag att de nutida politikerna är noggranna med utan undantag.

Det går ju att invända mot min argumentation att jag inte förstått att själva vitsen med en allians är att den ska vara stark och trovärdig, och att NATO är det. Mot det går det att invända, vilket jag gör i Korridoren till Kaliningrad, att man måste ha en egen förmåga själv. En snabb, begränsad operation som fullföljs innebär sannolikt någon form av uppgörelse stormakterna emellan. Vem riskerar ett stort krig för att någon medlem inte hade ordning på försvarsförmågan?

Vi vet ännu inte hur Afghanistan slutar, men det är svårt att argumentera hem att NATO “vunnit” den konflikten. Intressant nog, menar dessutom många NATO-anhängare att EU inte är en trovärdig krishanterare när det gäller hårdare säkerhet, samtidigt som NATO är det. Fast det i stort är samma länder.

Skillnaden stavas USA, och då är vi åter på frågan: Ska vi ha den militära relationen främst bilateralt eller via en organisation? USA:s militära makt sätter också vår egen förmåga i blixtbelysning. Ju svagare vi är militärt, desto mer beroende blir vi av USA, alldeles oavsett tillhörighet.

Det hela är en process. Under vårt skrivande har jag för egen del för mitt inre börjat se en panel för värme och ventilation i en bil av äldre årsmodell. En sådan där med tre reglage från kallt till varmt, du vet. På mina reglage står det Folket, Försvarsförmåga och Finland. Ska vi gå med i alliansen ska dessa villkor vara uppfyllda, enligt min mening. En väg förutom egen, högre försvarsförmåga som skulle ge handlingsfrihet för framtiden vore ett större engagemang i Nordic Security Dialogue, som lanserades i höstas.

Tack Oscar, för dina brev så här långt, jag har lärt mig mycket och fått nya saker att fundera på. Vi kan väl vara överens om att vi inte får försätta oss i ett läge, där vi på grund av en kris hastigt ansöker till NATO med 1/3 av folket bakom denna ansökan, och svaret blir nej?

Sjätte brevet om NATO

Johan,

Du talade om en bräcklig grund och det är något det vore ovist att bygga ett hus på. Ett nutida exempel är beslutet att lägga värnplikten vilande som togs med enbart tre rösters övervikt och övergav gängse tradition i svensk säkerhetspolitik med blocköverskridande överenskommelser.

Beslutshasten ledde till problem i och med att värnplikten lades vilande 2010 medan avtalsbestämmelserna inte hade slutförts förrän 2012. Lösningar för soldatbostäder och sätt att göra soldatyrket attraktivt saknades. Vidare uteslöts möjligheten till att delvis använda värnplikt som exempelvis Ryssland och Norge gör. Detta har bidragit till att personalförsörjningen blivit ett av de största strategiska problemen vi har idag (vilket Allan Widman tog upp hos dig på frågan om det sämsta beslutet han medverkat i).

Med den analogin som varning är vi absolut överens om att hasta sig in i något som inte är diskuterat, opinionsbildat eller förberett för, är en dålig idé. Men vi behöver inte enbart diskutera NATO utan även en försvarsidé och NATO:s roll i den samma. Det är i förhållande till den Alliansens bidrag kan utvärderas snarare än NATO:s meriter i sig självt. Att ”enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet” är inte mycket till vägledning. Med få resurser behövs tydlig prioritering och har man för många prioriteringar har man inga alls.

Här är vi i limbo mellan att 2004 överge ett nationellt försvar och att 2013 i perspektivstudien säga att närområdet ska vara utgångspunkten. Ifall närområdet är utgångspunkten då ser jag att NATO skulle kunna tillåta en rollfördelning där Sveriges roll exempelvis kan vara att prioritera triangeln Karlskrona-Gotland-Stockholm om Norge (och eventuellt Finland) fokuserar norrut, Polen och Tyskland i södra Östersjön samt Danmark kring Öresund.

Detta har givetvis sina brister, men det är i alla fall ett förslag på en hanterbar prioritering som relaterar till en försvarsidé med NATO:s bidrag till densamma. Och det är mer realistiskt än att hela Europas tredje största land ska enskilt försvaras för blott 40 miljarder eller försvaras av andra som varken har lovat att göra det eller mestadels inte har resurser för det.

I likhet med dig tror jag inte att Ryssland ser ett allvarligt hot från ett svensk och finskt NATO-medlemskap. Med det sagt är det uppenbart att NATO-medlemskapet inte skulle mottagas väl i Ryssland och det skulle vara en förevändning för ökade påtryckningar. Samtidigt är det min bedömning att Ryssland skulle undvika att skapa allvarligare problem på sin mest fredliga och stabila front. Irrationellare än så är Ryssland inte trots att externa fiendebilder används för att parera ledarskapets minskande legitimitet.

Angående Finland håller jag med dig men inte helt. Vi bör göra vad vi kan med Finland som vår närmaste allierade och deras sak är vår. Men deras förutsättningar skiljer sig. Trots att Finland också har problem med försvarsreform har de fortfarande ett trovärdigt territorialförsvar med 1,6% av BNP i försvarsanslag. Även om det är fel att rusa in i en allians på grund av militär svaghet är just det en stark drivkraft och den drivkraften driver oss starkare än den driver Finland vilket kan leda att vi drar olika slutsatser i frågan.

Eftersom jag tror att NATO skulle bidra med ett mått av ökad säkerhet bara genom Artikel-5, (och med en stor dos av optimism) press på regeringen att öka försvarsanslagen samt med medlemskapet erbjuda möjligheter för prioriteringar från ett helhetsperspektiv, ser mina reglage ut annorlunda ut. Eller snarare ser mitt perspektiv på reglagen annorlunda ut.

Det går att köra bil mitt i sommaren med full värme och mitt i vintern med full kyla, det är bara en väldigt dålig idé. För NATO-medlemskapet är folkviljan vredet som reglerar värmen åt rätt håll, sedan kommer förvarsförmågan som reglerar ventilationen, eller hur mycket vi får ut, och Finland är vredet som reglerar höger och vänster, bak och fram så att goda relationer upprätthålls i bilen. För att NATO-medlemskapet inte ska leda oss i diket behöver vi dessa tre i en sådan stor utsträckning som möjligt, med prioritet för försvarsförmågan för den behövs i alla fall. Det får bli min slutsats.

Tack så mycket för dina brev Johan och all heder till dig för denna innovativa form att ta konversationen vidare. Jag är av den bestämda åsikten att det är bättre med debatt utan slutsatser än slutsatser utan debatt, även om vi har nått ett antal gemensamma punkter. Jag hoppas du och våra läsare har fått en lika intressant resa som jag samt att diskussionen kring denna essentiella fråga för vår säkerhet fortsätter, men också kring Sveriges försvarsidé.

På återhörande,

Oscar