Ryska sanktioner mot EU: Ett välriktad slag?

Ett intressant ämne som det inte grävts så mycket i är de ryska sanktionerna mot matvaror från EU som infördes i början av augusti. Är det en galnings drag som spelar ett förlorande spel eller är ett genialiskt motdrag för att straffa EU:s agerande och sätta press på dess jordbrukslobby att upphäva sanktionerna? Såhär skämtade man i alla fall i Moskva:

Men argumentet för att ändå är ett bra drag får en att ställa frågan, vem drabbar detta egentligen? De som äter finsk youghurt, norsk lax och polska äpplen är för det mesta medelklass till övre medelklassryssar. Det är en målgrupp regimens strateger har valt bort. I och med de nyligen antagna lagarna om att förfölja homosexuella, utvidgandet av begreppet förräderi för att komma åt politisk opposition och tvinga organisationer att registrera sig som agenter, har man gjort direkta dråpslag åt en stor del av medelklassen som tenderar att vara den grupp som värnar om politiska och mänskliga rättigheter.

Vidare, går det att se att sanktionerna är relativt smarta då det slår större matproducenter i Europa vilket indirekt slår deras länders ekonomi genom minskade skatteintäkter, uppsägningar som behöver bidrag och därav även mindre skatt som kommer in till skattkassan. Detta späder på det ekonomiska svårigheter som gjorde EU:s svar mot Ryssland så fördröjt. Men för att ta ett ekonomiskt mått så kan vi titta på hur rubeln har utvecklats mot Euron efter sanktionerna:

Euro-Ruble

Euro-Ruble

Det förefaller inte var några allvarligare svängningar från 4-5 augusti även om rubeln först blev ganska snabbt billigare.

Screen Shot 2014-08-19 at 15.45.53

När det kommer till obligationsräntorna (desto högre desto sämre) ser vi att det faktiskt har gått ned sedan matsanktionerna efter att ha följt en längre trend av att bara öka vilket talar för att sanktionerna kan ha varit ett bra drag från Putin.

Screen Shot 2014-08-19 at 15.48.44Efter sanktionerna har den ryska börsen också gått rakt uppåt och vissa ryska matproducenters aktier har gått upp över 30% på momangen (inte dum att investera i ifall man är ibland ryska eliten och vet hur dessa skulle svänga).

Den främsta konsekvensen av sanktionerna är att matvaror för 110 miljarder kronor inte kommer nå den ryska marknaden. Detta kommer att behöva ersättas och – enligt ekonomisk teori – med produkter som antingen kostar mer eller är sämre. Detta är så klart trist för de som måste genomlida det, men samtidigt kommer någon typ av mat att finnas och så är det djupt rotat i den ryska folksjälen att acceptera lidande. Speciellt i en tid som denna då Putins popularitet extremt hög för hans position. Ett ytterligare exempel på detta är från en Levada-undersökning från förra året där nästa 50% var instämde helt eller delvis med att de var beredda att genomgå sämre ekonomisk utveckling för satsningar på de Väpnade Styrkorna.

Hur drabbar detta då EU? Det drabbar EU olika. Sverige drabbar det inte för hårt, men till exempel för Polen utgör deras äpplen cirka 1 procent av BNP och deras största kund är Ryssland. Handeln mellan Finland och Ryssland föll med 8 procent till ett värde av 57 miljarder kronor. Vidare pratade det i Ryssland omåttligt populära Valio om en eventuell neddragning av 800 personer då Ryssland var deras största marknad.

Ifall vi minnas kommunikationsaspekten av kriget, att det finns ett kommunikationselement i alla handlingar mellan olika motståndarna, och sedan betraktar vi Putins valmöjligheter. De inkluderade att bara ta emot sanktionerna, svara rent symboliskt eller svara hårt. Då var nog detta en av de åtgärderna där Ryssland hade asymmetriskt övertag och där EU lider mer (enligt ovanstående indikatorer) gav man ett ganska hårt svar med ganska låga kostnader i Ryssland. Energiexporten hade svidit för hårt och den andra sektor jag kan tänka mig där detta övertag är likvärdigt är i bilhandeln, något man inte varit sen att skrämmas med:

Det stora frågeteckned kring sanktionerna är hur det kommer att påverka inrikes-stabiliteten och missnöjet mot regimen, men som propagandamaskineriet maler på om det onda Väst som Ryssland måste stå upp mot är min bedömning att den, ändå kalkylerade risken, är mindre.

Krishantering med balanserad budget och bristande förmåga

Nu har jag flyttat bloggen till en ny hemsida (www.oajonsson.com). Allt ska fungera precis som förut, men kontakta mig gärna om ni upplever några problem.

En av de största framgångarna på försvarsområdet – från Moderaternas egna synpunkt – är att man har lyckats åstadkomma en Försvarsmakt med en “budget i balans” och täppt till “svarta hål” där pengar har gått upp i rök. Det är ju i tanken ganska bra att var myndighet ska hålla budget vilket i slutändan möjliggör en balans i statsbudgeten vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbar ekonomi.

Dock är den mån där målstyrningen blivit totalt underordnad ekonomistyrningen kanske det främsta systemfelet i svensk försvarspolitisk filosofi. I min mening är den enda konkurrenten till den posten den besläktade abstraktheten i försvarets nytta och dess output. Följden av detta är att folket får svårt att känna av och relatera försämringar i dess förmåga och därav utöva tryck på politikerna att åtgärda denna fråga på det sätt en opinionsundersöknings-demokrati nödgar.

Den underordnade rollen som målstyrning spelar framgår tydligt om man betraktar att svaret för ekonomiska brister i Försvarsmakten har på senare tid aldrig varit mera resurser. Ifall det saknades pengar för IO14, organisationen som beställdes 2009 (när omvärldsläget såg betydligt bättre ut än vad det gör idag), blev svaret att göra det till IO19 och sedan IO-inte-ens-23.

I Ryssland där man har ett intresse och upplevt behov att ha fungerade väpnade styrkor och intern krishantering har man inte detta problem. Snarare finns hotbild först i den ryska ordningsföljden tätt följd av styrkebehov där allt ifrån demografi, militärindustri och försvarsvilja behandlas. På en långt avlägsen tredjeplats kommer finansieringen. Detta har visats bland annat i omfattande och återkommande neddragningar i vård, skola och omsorg för att samtidigt ytterligare öka ambitionen för upprustningen (OAJ, Wiseman, Wiseman II)

Det framgått med all oönskvärd tydlighet att i Sverige är ordningsföljden är den diametralt motsatta. I första läget kommer Finansdepartementet ut med vilken ekonomisk ram omvärldsanalysen och styrkebehovet får förhålla sig till. Innan Försvarsberedningen hade presenterat de försvarspolitiska konsekvenserna av omvärldsanalysen hade Alliansledare redan föreslagit i detalj sin finansiering för försvaret fram till 2024. På samma sätt fick Försvarsmakten i sin Perspektivstudie (PerP) där man ska blicka framåt 10 år, enbart förhålla sig till förmågeutvecklingen med prolongerad (oförändrad) ekonomi.

Detta lämnar lite tvivel på ifall man ser att Sverige civila och militära försvar ska styras efter av finansdepartementet givna ekonomiska ramar eller efter omvärldsanalyser och hotbildsbedömningar utarbetade av professionella analytiker tillsammans med folkvalda ledamöter, det vill säga Försvarsberedningen (om hållbar försvarspolitik).

På så vis urholkas förmågan över tiden samtidigt som målsättningen för vad försvaret inte revideras, då hade inte retoriken hållit om att man stärker försvarsförmågan. Detta bidrar till att den vida klyftan mellan mål och medel bara ökar.

Med det ryska systemet finns det såklart problem att hålla budgeten i balans då man ser till att betala för det man beställer och det kommer vara ett långsiktigt strategiskt problem. Men det är svårt att förneka att det går bättre stödja sitt lands krisberedskap i till exempel skogsbränder, förhindra folkmord i Mellanöstern och utkämpa krig i Europa med ett fungerande försvar än en balanserad budget.

På ämnet: SkipperAnnika NC. Brännpunkt (intressant om verksamhetsstyrning)

Det råder krig i Europa

Under senaste veckan har det diskuterats en del om krig och dess definition. Det började med att Wiseman skrev ett inlägg om hur man kokar en groda långsamt och får ett krig att inte bli benämnt ett krig. Jag svarade på hans blogg med ett inlägg om den ryska synen på krig och konflikt. Detta kulminerade med ett framträdande igår av mig på Studio Ett (ca 9 min in) där jag tydligt sade att det är ett krig som pågår i Ukraina och det är inget man ska knyffla om. Vad knyffla betyder får de lärda tvista om.

Som på beställning kommer idag TT ut med nyheten att Röda Korset har valt att tyst meddela Kiev och Moskva (observera Moskvaatt de har gjort bedömningen att det råder krigstillstånd i Östra Ukraina (DN, SvD, ExpressenAftonbladet).

Om man gräver lite i Röda Korsets definitioner säger de att krig är när en väpnad konflikt förekommer av en viss intensitet även om det inte erkänns som krig. I sin tur definierar man väpnad konflikt i antingen internationell väpnad konflikt eller icke-internationell väpnad konflikt. För att det sista ska föreligga är kraven att:

  • First, the hostilities must reach a minimum level of intensity. This may be the case, for example, when the hostilities are of a collective character or when the government is obliged to use military force against the insurgents, instead of mere police forces.
  • Second, non-governmental groups involved in the conflict must be considered as “parties to the conflict”, meaning that they possess organized armed forces. This means for example that these forces have to be under a certain command structure and have the capacity to sustain military operations.

Som man kan tydligt se så är båda kraven uppfyllda. Politiskt medför detta en större kostnad att negligera kriget, vilket kanske ökar pressen på EU:s utrikeministrar som har möte idag. Om inte det så kanske till nästa gång. Juridiskt, medför detta att status quo där Ukrainska styrkorna är ansvariga för att skydda civila och infrastruktur, och separatisterna enbart svarar för ukrainsk brottsrätt förändras. Separatisterna kan då bli skyldiga enligt krigets lagar och internationell rätt och sitta i 10 år i väntan på rättegång i Haag bli åtalade i Haag. Därav har nederländska åklagare öppnat en undersökning om MH17 och ifall det är ett krigsbrott kan de åtala skyldiga enligt folkrätten.

Ukrainian soldiers are seen near armored personnel carriers at a checkpoint near the town of Izium

I nyhetsrapporteringen finns dem som trycker för att det ska klassas som en internationell konflikt, men det vore otroligt märkligt ifall det hände. Dock så lyfter detta ändock många frågor, Ryssland har byggt upp en hel del förband tränade och märkta för ‘fredsbevarande operationer’ på gränsen (läs Jägarchefen). Kommer denna deklaration att krig pågår öppna vägen för ett ryskt ingripande i Östra Ukraina? Det ger underlättar i alla fall i viss mån en sådan operation.

Hur som helst blir det svårare och svårare för försvarspolitiker i Sverige att agera som om att omvärlden är en säker plats och problemen i det svenska försvaret ska börja lösas om 4-5 år

Sveriges strategiska läge post-Ukraina

Under hösten skrev jag ett inlägg med titeln är Sveriges strategiska läge bättre än någonsin? Relevansen av de varningarna visade sig med önskvärd tydlighet med Ukraina. Försvaret av Sverige handlar till en liten del den faktiskta förmågan av våran Försvarsmakt att hålla kulor i luften (även om det är nog så viktigt) utan det beror även på flera andra saker där vår vilja och beslutsamhet kanske är den mest underskattade.

Huvudpoängen var att det fanns huvudsakligen tre trender som nämnvärt försämrade Sveriges säkerhet: minskande internationellt konsensus; försvagande av våra säkerhetsinstitutioner; Rysslands ökar sin förmåga att leva upp till sina mål. Rysslands aktioner i och mot Ukraina har förkroppsligat de negativa, om än abstrakta, trenderna och därför är det på plats att uppdatera analysen med samma simpla, men illustrerande, analysverktyg.

Internationella normer

Bedömningen om att FN:s tillfälliga fungerande och att (idéen om) en global värdegemenskap är begränsat i tid (säg t.o.m. 2003 och Irak med undantaget 2011 och Libyen) och rum (Europa, Nordamerika och liberala demokratier) står sig kvar. Kina har både insisterat att principen om icke-intervention gäller men även kritiserat Väst för att inkräkta på rysk intressesfär och rott i hamn en gasaffär med Ryssland efter 10 år av förhandlingar. Indien har inte stött sanktioner och pratat om ryska legitima intressen i Krim (jmf Aftonbladet Kultur).

Men mest talande är kanske omröstningen i FN där enbart 100 länder ville säga definitivt att Ukraina, ett land de alla erkänt som självständigt enligt gällande gränser, var ett självständigt land enligt gällande gränser. 93 länder ville inte bekräfta detta och det är ett strategiskt problem i det långa loppet.

FN:s omröstning om Ukrainas territoriella integritet.

FN:s omröstning om Ukrainas territoriella integritet.

Våra säkerhetsgivande institutioner:

EU: EU har tagit steg mot att stötta Ukraina med bidrag och skrivit under associationsavtalet vilket ändå måste belönas beröm i avseendet motdrag i en bredare strategisk konflikt med Ryssland. Angående krishantering har det gått värre, sanktionerna har varit relativt begränsade och idag är ryska börsen uppe på innan krisnivåer

Samtidigt står de tre ledande EU-staterna för den tydligaste splittringen då de av respektive inrikesbekymmer varit bromsande i ett starkt och enat svar (Tyskland av energi och företagskopplingar, Frankrike för arbetsmarknadspolitik av Mistralskeppen och Storbritannien för att skydda City of Londons roll samt sammantvinade affärsintressen). Att lägga till har mindre stater även bromsat ett enat svar, ofta med ekonomisk rationalitet.  Det går dock att registrera positiva utvecklingar på lång sikt i EU:s arbete för ökad energisäkerhet intensifieras och krisen ökar enigheten samt möjligheterna för nedanstående och motsvarande initiativ:

Sammantaget har EU:s krishantering blivit ställd inför ett elddop och blivit mestadels ett kvitto på att Rysslands “söndra-och-härska”-approach till EU fungerar utomordentligt när Unionen är ovillig att acceptera ekonomisk smärta.

NATO: Samtidigt som NATO inte varit aktiv i samma utsträckning som EU så har man passerat krisen med mer positiv resultat för svensk säkerhets skull. NATO var uppe i en vidare omorientering mot medelhavsoperationer och Steadfast Jazz, som första övning av territorialförsvar sedan Vasa sjönk, fick väldigt blygsamt deltagande från många håll.

I och med Ukraina-krisen har NATO förstärkt den militära närvaron österut på olika vis: exempel är tillskottet av stridsflygplan för incidentberedskapen i Baltikum, fallskärmstrupper till Rumänien och utökad övningsverksamhet (bland annat i Östersjön). Nu finns det även tal om att toppmötet i Wales i september kan handla om att återigen göra Artikel-5 trovärdig och öka fokus på Ryssland. Det är positivt för Sverige, men frågan om att USA inte vill betala för rikare européers säkerhet lär dyka upp igen.

Sveriges försvar: Det här med ovilja att betala för sin säkerhet leder oss osökt in på tillståndet i Sveriges försvar. I och med Ukraina-krisen har vi sett utspel om att Sverige skall införskaffa tio fler JAS, kryssningsrobotar, u-båtar och nu senast förstärka incidentberedskapen. 

Det är i och för sig positivt, men man måste betala för det. Alliansen kom ut med att man skulle öka försvarsbudgeten upp till 5,5 årligen till 2024 men enbart 1,1 miljard till 2018. Av den miljarden var 500 miljoner omfördelning från försvarsanslaget och de andra 500 miljonerna kan dras från RB5 då Försvarsmakten ska minska med 500 miljoner kronor vilket gör ökningen 0 till och med 2018.  Samtidigt har FOI utrett en av mekanismerna som i realiteten gröper ur försvarsanslaget, den uteblivna försvarsprisindex-korrigeringen gör att anslaget bara minskar och minskar. Under 2015 räknar FOI att 700 miljoner samtidigt som regeringen säger att man ökar anslagen det året med 380 miljoner (Läs Wiseman och Johan Wiktorin på temat finansiering, min syn står fast).

Det svenska försvaret finansieras ej tillräckligt vilket leder till brister i både materielförsörjningen, personalförsörjningen och möjligheterna att öva i större enheter. I stort sett de tre komponenterna man behöver för ett fungerande militärt försvar. (P.g.a. platsbrist lämnar jag problemen i det civila försvaret därhän för nu, får återkomma till dem).

Ryssland:

I och med operationerna i Ukraina har Ryssland använt sitt militära maktinstrument med väl uppnådda resultat och utan att ett splittrat Väst har bromsa dem. Ifall de är en strategisk vinst återstår att se. Den ryska marknaden har som sagt återhämtat sig, nedklampningar på civilsamhället och oppositionen har skett i krisens skugga, och Putins stöd är för närvarande skyhögt.

Vidare har Ryssland genomfört större och mer komplexa övningar och deras militära förmåga ökar fort vilket kommer öka deras möjligheter att få igenom sina politiska mål. (rysk övningsverksamhet analyseras utmärkt av Jägarchefen, följ honom). Hur Sveriges politiska mål gör att vi är i en konflikt med Ryssland har jag gått in djupare på här. Ukraina-krisen får ses som ett kvitto på Rysslands växande förmåga att förverkliga sina mål och framförallt deras vilja att göra så med militära medel.

I konklusion:

Ukrainakrisen har ytterligare försämrat Sveriges strategiska läge, men inte utan att förbättringar gjort på vissa punkter. Dock har förbättringarna som skett varit svar på ett ytterligare försämrat läge vilket leder till bedömningen att det strategiska läget ser sammantaget värre ut efter Ukraina. Mest oroande är det svenska försvarets underfinansiering, EU:s oförmåga att agera beslutsamt och den krossade förhoppningen om att ekonomisk interdependens ska minska ryska ambitioner i vårt närområde.

Även läsvärt: Johan Wiktorin – Den Svenska Törnrosa Sömnen, Skippers samlade bevakning från Almedalen, Wisemans sammanfattning av Almedalen.

Ny krigföring i Ryssland? – FPA:s seminarium

Vid morgonläsningen i morse av Skipper’s gedigna bevakning av Almedalen kom jag till insikt att tiden börjar rinna ut för att skriva det där inlägget om hur ny den ryska krigföringen i Krim egentligen är (något Johan Wiktorin berörde i en annars även väldigt rekommendabel podcast hos Frivärld). Detta på grund av att Försvarspolitisk Arena i Almedalen skulle hålla ett seminarium med Johan Norberg från FOI, Petter Mattson från Försvarshögskolan och C Insats Göran Mårtensson från Försvarsmakten vilket modererades mycket bra av Annika N C. (Video finns längst ner)

Efter seminariet känner jag att det fortfarande finns en viss lucka att betona saker som inte kom upp riktigt eller bara ge mina 50 kopecks till stacken. Johan Norberg från FOI gjorde ett förbaskat bra seminarium och jag håller med till punkt och pricka i det han sade i sitt inledningsanförande. Inför seminariet kvittrade jag ut några av mina viktigaste argument i frågan:

I min mening är det som är speciellt med den ryska krigföringen är inte så mycket att den är ny och revolutionerande utan att de är mer pragmatiska i sin krigföring och arbetar med färre juridiska och moraliska förhinder. Exempelvis fick President Putin innan annekteringen av Krim ett blixtsnabbt godkännande att använda militärt våld i hela Ukraina.

Angående de etiska begränsningarna så är det få och väldigt speciella i enlighet med en lång sovjetisk tradition som inte ersatts med några nya etiska begränsningar. Det är en lång diskussion och jag har skrivit om det i långbänk, men låt oss nöjas här och nu med att Ryssland inte lägger krokben för sig själv i samma utsträckning som Väst med etiska begränsningar.

Detta leder oss till kärnan militär makts nytta. Det spelar liten roll hur omoderna de ryska trupperna är, har de viljan att använda dem och dess motståndare inte så har 100 gröna män ha mer nytta än 100 stridsvagnar med besättning.

För att komma till min huvudpoäng, Rysslands krigföring är inte speciellt ny, det är snarare en evolution av inslagen väg. Det är inte konstigt att de blir bättre, de övar kolossalt mycket och investerar stora summor i ny materiel. Vad Rysslands krigföring då är förefallat att den är annorlunda. Man tänker olika kring krig, konflikt och militärt vålds utnyttjande, militärt våld ser som att mycket mer användbart instrument än i Väst då det begränsas oftast med etiska stigman. Detta är kärnan i min forskning och fortsätter ni hänga vidare med så

Den politiska konflikten med Ryssland: Uppföljning

Det var glädjande att se läsarnas synpunkter i det senaste inlägget om den politiska konflikten med Ryssland genom nedanstående formulär.

 

Det går att se att ungefär 98,6% (i skrivande stund) väljer alternativ som inkluderar att stärka försvarsanslaget. Detta är i sig inte speciellt överraskande med tanke på att denna blogg har ett försvarsvänligt budskap samtidigt som varenda myndighet som granska försvarsanslaget pekar på en underfinansiering.

1,4% ser att Sverige borde inte spendera mer på försvaret och sänka sin ton mot Ryssland vilket är en överraskande låg siffra med tanke på ihärdigheten i kommenterandet på denna blogg och på Twitter som ger uttryck av åsikter i stil med att Ryssland agerar korrekt och att Väst är i en konspiration mot ett missförstått och defensivt Ryssland und so weiter.

Vad som ändå är mest intressant från denna undersökning, och en av de främsta anledningarna att jag hade den, är avvägningen om Sverige ska fortsätta driva så aktivt stöd för yttrandefrihet och demokratirörelser som I Ryssland uppfattas precis lika konspirerande som nedanstående ungefär

I denna avvägning ansåg en tredjedel att det är läge att bromsa. Tills vi har återuppbyggt ett trovärdigt försvar så är det ovist att fortsätta arbeta för sådant som startar konflikt. Som Freddy Lundmark uttryckte det:

Personligen ser jag att det är en väldigt svår avvägning. Det finns ett starkt moraliskt argument för att arbeta med dessa värden i Ryssland och det absolut bästa situationen för Sverige skulle vara ett Ryssland vars politiska institutioner reformeras.Tills det händer tror jag att situationen med ett Ryssland som kommer vara beroende av extern instabilitet för intern stabilitet kommer att kvarstå.

Å andra sidan är det väldigt svårt att se att demokrati och reform är något som kan införas utifrån. Det löper även risken att ge en chans att sänka trovärdigheten för de som arbetar för det intern genom att bli anklagade för att vara CIA-agenter och femtekolonnare och så vidare (vilket de i och för sig blir anklagade för ändå). Vidare så är konceptet demokrati i Ryssland fortfarande förknippat med Jeltsin, anarki och kaos (varför finns att läsa här, 2, 3).

I konklusion så har jag inget definitivt svar att ge på vad som bör göras i vårt förhållande mot Ryssland. Ja, förutom att se efter vårt eget hus i vårt civila och militära försvar.