Ny artikel om rysk krigföring

Nu har äntligen min och min kollegas artikel om rysk krigföring publicerats:

Jonsson, Seely, 2015, Russian Full-Spectrum Conflict

Den skrevs under tidig höst och är – paradoxalt nog – med akademiska mått mätt väldigt snabbt publicerad. Artikeln behandlar först en konceptuell diskussion om de sätt vi försöker förstå rysk krigföring på: Sjätte generationens krigföring, icke-linjär krigföring eller asymmetrisk krigföring etc.

Sedan analyseras rysk krigföring ifrån de olika aspekterna militär-, informations., ekonomisk- och politisk krigföring för att både få med gråzonsproblematiken och påverkan med militära och icke-militära medel.

Trevlig läsning!

Screen Shot 2015-03-18 at 23.18.46

Kostnaden att vara vi

Det går inte att förvandla värdet av att vara oss i kronor och ören. Dock är det precis det vi måste göra när det kommer till hur vi ska finansiera vårt civila och militära försvar. Det är bara när vi ställer oss i motsats till andras vilja vi blir möjliga antagonister. Ifall vi vill acceptera en starkare aktörs vilja över hur vi ska vara, då behöver vi inget försvar för då har den aktören inget behov av att påverka oss då vi gör vad den vill.

Idag slogs det på stora trumman att regeringen avser ge Försvarsmakten 4,2 miljarder extra i ett 5-årsperspektiv, dvs 840 miljoner/år. Bakgrunden till detta är att vi är i ett läge där Överbefälhavaren klargjorde att ifall Försvarsmakten inte får ett reellt tillskott skulle detta innebära en oacceptabel risktagning. I samband med detta redovisade ÖB en femstegsraket som skulle höja den operativa förmågan till priset av 4 miljarder extra per år.

Dagens utspel är tyvärr inte ens nära att råda bot på den obalansen, men än värre är att den obalansen är en ambition mycket lägre än IO14, 2009-försvaret. Den Försvarsmakt som beställdes då var i sin tur underfinansierad än grövre. De oberoende myndigheterna Riksrevisionen och FOI räknade på att den organisationen var underfinansierad med åtminstone 5 miljarder per/år. Det var 2013, så vi får lägga på uteblivna tillskott på 15 mdr 2013-15 och till 2023, vilket ger en totalbrist på ≈7 miljarder per år (och då vet jag inte om de 1000 fordon i repkö Wiseman lyfter kan räknas in)

Men tyvärr mina vänner har jag inte kommit till det värsta i kråksången ännu. Om det inte är nog så bistert att 2009-försvaret är underfinansierat med mångmiljardbelopp, blir det än bistrare när vi lyfter parametern att den måste sättas i relation till någonting. I detta är det givna utgångsvärdet att närområdet är dimensionerande vilket betyder Ryssland.

När 2009-försvaret beställdes hade Ryssland precis kommit ifrån flera misslyckade försök att starta en militärreform och man hade på taktisk-operativ nivå gjort det riktigt dåligt ifrån sig i Georgien. Ryssland tog mycket stryk av den ekonomiska krisen 2008-09 och det låg till underlag för våra bedömningar. Vi såg att Ryssland kom ifrån en väldigt låg nivå och trodde att deras reform går åt skogen.

Tvärtom har Ryssland visat en enorm vilja att inte bara ha förband uppfyllda med materiel och soldater, utan man har även övat dem. Mycket. Det är det som bygger förmåga. Man har haft flertalet övningar på strategisk nivå (inklusive beredskapskontroller) där man inkluderar allt ifrån kärnvapen och civila bitar. Ett ryskt totalförsvar och totalanfall.

Ryssland har ökat sin militära förmåga markant, och i perioden fram tills 2020 då reformen ska vara klar bedömer jag att de kommer att fortsätta öka sin förmåga med hög takt. För att använda en populär metafor så har de kommit väldigt långt att bygga sina basplattor och nu övar de flitigt för att sätta samman dem och nå än högre förmåga.

Summan av kanelen är att det Regeringen beställde 2009 för omvärldsläget 2009 är ljusår bort ifrån att realiseras idag med en omvärld som ser markant mycket mörkare ut. En kraftigt bantad nödversion av 2009-försvaret som ÖB föreslog som åtgärd finansieras nu till 1/4. 

Det är så mycket finansieringsvilja Regeringen anser att det är värt att vara vi (läs till exempel Vad är värt att försvara?). MEN med det sagt vill jag påpeka att dagens nyhet faktiskt är en positiv sådan. Detta är det första reella tillskottet i närtid och som sådant ett väldigt viktigt trendbrott. Det är något den förra regeringen misslyckades helt med, men som ni ser finns det förbättringspotential. Dock är det viktigt att ha helhetsperspektivet.

Några ord om ett mord

Oppositionsledaren Boris Nemtsov mördades igår kväll på öppen gata i Moskva precis vid St. Vasily’s katedral. Enligt uppgifter blev han träffad fyra gånger av en passerande bil medan hans sällskap klarade sig utmärkt.

Han var en politisk veteran och en av de få oppositionella som höll hög profil. Han var en av arrangörerna av morgondagens (söndags) demonstration vilket kommer bli en temperaturmätare över vad det finns kvar av oppositionen som visade sig 2011-12.

Det stora diskussionsämnet är vem det är som gjorde och beställde mordet. Här ligger såklart Kremlin väldigt högt på listan. Vad som är en enklare att slå fast än mördaren (och då menar jag inte utredningen som Putin själv ska överse) är att slå fast att mordet skedde i ett Ryssland fyllt av hat.

Ett hat och fiendebildskapande som är stött av lagstiftning och lagens långa arm (som är regimens långa arm). Det riktar sig mot “femte-kolonnare” och förrädare som Nemtsov, mot immigranter, mot Ukrainare och mot Väst.

Jag minns att just det var en av sakerna Nemtsov betonade när jag hörde honom på Frivärlds konferens under våren 2013. Nemtsov betonade den inrikespolitiska nyttan av externa fiendebilder.

Om man föds med propaganda dagligdags att landet är under attack från ovannämnda onda krafter, så ser till slut individer som att det är det rätta att göra. I ett sådant läge måste ansvarsbilden breddas.

Det är inte bara personen med den rykande pistolen som är skyldig, det är personerna och systemet som korrumperar dennes världsbild och syn på rätt och fel som är medskyldigt. Nemtsov var en av de få som stod upp mot just det systemet.

Seminarium: Rysk propaganda

Idag kommer jag att medverka på ett seminarium på Försvarshögskolan om Rysk propagandaförmåga arrangerat av Svenska Psyopsförbundet och Försvarsutbildarna. Uppställningen ser ut som följande:

Första halvlek: 1700-1800 ca

  1. Oscar Jonsson, doktorand i krigsvetenskap, King’s College London – Propagandan i konflikteorin
  2. Joakim von Braun, expert på öststaternas underrättelsetjänster
  3. Ekaterina Kalinina, doktorand vid Södertörns Högskola – Rysslands kultur- och informationskrigföring
  4. Carl Bergqvist, försvarsbloggare – Rysk propaganda och informationskrigföring i praktiken

Andra halvlek: 1820-1920 ca

  1. Johan Wiktorin, ledamot Kungl. Krigsvetenskapsakademien – Svensk STRATCOM i en farlig tid
  2. Patrik Thomé, Överstelöjtnant / Chef för Psyopsförbandet – Psykologiska operationer i det nationella försvaret
  3. Fredrik Konnander, Senioranalytiker MSB – Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar

Allting kommer att sändas live på videon nedanstående och kommer även att kunna ses i efterhand.

Två-årskrönika: Strategisk efterblivenhet del I

I början av månaden var det tvåårsjubileum på bloggen och därav ett gott läge att fundera över vad det är som verkligen görs, i vilken kontext och hur vi hamnat i det säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i.

Först av allt och viktigast är tack till Er alla som läser, kommenterar och delar. Utan interaktionen hade motivationen att skriva trytit för länge sedan, och det glädjer mycket när ni hör av er och t.ex. frågar om en till podd kommer eller berättar när jag stöter på er att något jag skrivit kastat ljus på något eller ökat förståelsen för något.

Mitt mål med bloggen har alltid varit att inte bara sprida mina tankar och (förhoppningsvis) bjuda på en tankeprovocerande läsupplevelse, utan även som instrument att min förståelse utmanad och därav fördjupa den. Tack för att ni följt med hit och välkommen nya läsare! 

Man kan säga att Sverige lider av strategisk efterblivenhet. Det populära sättet att idag beskriva det nuvarande säkerhetsläget är “det värsta sedan andra världskriget”, men trots den retoriken är vårt civila och militära försvar är inte på långa vägar nära hur den var på 50-talet och vandringen dit har inte ens börjat.

Där och då är den bästa måttstocken för imorgon, men den jämförelsen måste göras för att matcha retoriken. När vi hastigt och lustigt skalade ner vårt civila och militära försvar under Försvarsbesluten 2000 och 2004 var det med passusen att ifall omvärldsläget blir sämre så ska man snabbt kunna skala upp det igen.

Den svenska försvarets väg (bortåt och mindre) var inte samma väg som omvärlden valde att ta (hitåt och mera). I viss mån liknade situationen efter 1925 års försvarsbeslut som kraftigt begränsade Sveriges handlingsfrihet 1939. Fjorton år efter FB 2004 är 2018 för den som vill läsa historian bokstavstroget.

Idag sitter vi med ett försvar där uteblivandet av reella tillskott skulle innebära en oacceptabel risktagning på kort och lång sikt enligt vår Överbefälhavare. På samma sätt svarar Försvarsmakten att en ambitionsökning i ubåtsjaktförmågan i gällande ekonomisk ram skulle för marinförbanden och Försvarsmakten i helhet sänka förmågan att möta ett väpnat angrepp.

Jag tror inte att problemet ligger i att Försvarsmakten inte vill ha bättre möjligheter att jaga ubåt – bristerna uppdagades bland annat under underättelseoperationen Örnen i skärgården – utan snarare kan myndigheten vara svält inpå benen i sina alla delar att man helt enkelt inte kan göra den omprioriteringen.

Men denna beskrvning har ni försvarsintresserade redan en god bild av, det intressanta kan vara analysen: hur kan det bli såhär? Och hur kan det bli såhär igen? Om ett fel upprepar sig trots olika aktörer så har vi ett systemfel. De främsta systemfelen till Sveriges strategiska efterblivenhet skulle jag säga: självbilden som neutrala, den abstrakta varan försvaret tillhandahåller och problem i säkerhetspolitiska debattens infrastruktur.

Det klingar fortfarande argument i NATO-debatten att det är Sveriges neutralitet som på något vis tjänat oss väl. Som Wiseman väl belyste kring vinterkriget, Sverige var då ungefär lika neutralt som Ryssland är idag i Ukraina. Under Andra Världskriget var avstegen av neutraliteten först till Tysklands förmån och sedan till de Allierade nog avgörande att de inte klev in med vapenmakt. Under Kalla Kriget är det idag tydligare än någonsin var vi stod.

Hur som helst, är grundantagandet att det har inte hänt oss och därav kan det inte hända oss, och händer det någon annan behöver inte det drabba Sverige. Det går såklart att smula sönder de antagandena i bitar, men det lever och frodas många kvarter. Det är det första hindret mot ett återtagande av ett försvar som speglar vad som kan drabba oss.

Det andra hindret är att den vara försvaret tillhandahåller är den mest abstrakta, säkerhet på hög nivå. Det är något som man inte känner av att man minskar på förrän vid ett fåtal exceptionella tillfällen som en-veckasförsvaret, “den ryska påsken” och ubåtskränkningarna. Det är precis då det konkretiseras hur illa det är ställt och föga förvånande har stödet för höjda försvarslag ökat avsevärt.

I de andra fallen så får det antas vara bra för att vanligt folk kan inte känna av när det brister innan krisen/kriget är inför oss. Positivt bör nämnas är att Försvarsmakten ska inta en mycket öppnare hållning och rapportera dessa incidenter tydligare.

Men mest relevant till bloggen är just den tredje, problem i den säkerhetspolitiska debattens infrastruktur. På grund av rimlighetens begränsningar i längd kommer det dock bli en tvåstegsraket då där nästa inlägg/del av raketen behandlar det specifikt. Håll till godo!

För övrigt skrev David Bergman ett liknande och mycket intressant inlägg precis innan mig på samma tema, läsning rekommenderas.

Clausewitz och framtiden, Smith och Ukraina

Under veckan har två av mina krönikor med lite mer militärteoretisk inriktning publicerats. Den första var för Officerstidningen (sida 22) där jag applicerar General Rupert Smith’s teori om “kriget bland folket” för att bättre förstå varför det ryska agerandet var initialt framgångsrikt.

Den andra krönikan var för SOFF där jag använder de två senare delarna av Clausewitz treenighet (militären, staten och folket) och hur deras förhållande påverkas i framtiden och hur det påverkar säkerhetspolitiken.

Jag tror och hoppas att båda krönikorna kan erbjuda fördjupning och berikning. Kommentera gärna här vid tankar/frågor.