Ryssland och strategisk kultur

Att Ryssland och Sverige förstår makt, rätt och krig olika torde inte vara någon överraskning för läsarna av denna bloggen. Frågan är dock om det görs tillräckligt mycket för att förstå detta? Alla eventuella likheter med en skamlös kampanj för min forskning (som undersöker den hur den ryska synen på krig och krigföring förändras) är givetvis slumpmässiga.

På det tidiga 1960-talet skrev den till CIA avhoppade GRU-översten Oleg Penkovsky att om en amerikansk, en brittisk och en sovjetisk officer skulle konfronteras  med samma data så skulle britten och amerikanens analys vara liknande, medan den sovjetiske skulle komma till ett radikalt annorlunda svar på grund utav olika grunder, logiska processer, etik och mål.

Strategi och säkerhetspolitik ligger – precis som skönhet och linser – i betraktarens öga. Våra strategiska realiteter är förknippade med hur vi förstår dem. Om den ryska regimen exempelvis ser ett handelsfördrag som ett geopolitiskt vapen mot Ryssland, så kanske de ser en invasion som ett rimligt svar. För en stat som ser ett handelsfördrag som ett handelsfördrag, kan det te sig desto märkligare.

För precis detta har vi konceptet strategisk kultur. Det utgår egentligen från att kultur – i former av attityder och trossatser – är något som förändrats långsammare regimer. Det är fonden inom vilken handling tar plats.

En invändning mot strategisk kultur är att det kan landa nära en slags ethnocentrism. Det vill säga att “bara för att de är ryssar kommer de att göra såhär”. Bland annat ignorerar det säkerhetspolitikens socialiserande funktion och ömsesidiga lärande.

tumblr_m6lv6gWSct1qz8089o1_1280

Nåja, nog med teori, låt oss gå till något mer handfast. Det mest intressanta som jag funnit om rysk strategisk kultur kommer faktiskt från 1989 av David Twining (då director of Soviet and East European Studies vid Army War College). Hans huvudpunkter förtjänas att återges (om än smått nedkortat):

 1. An insatiable search for security, a quest in which the attainment of security in one geographic or substantive arena engenders insecurity in others. 

2. A permanent struggle in world affairs, with conflict a normal condition, as an enduring lesson of Russian history.

3. A permanent struggle with states, because they or their ruling classes are hostile.

5. A strong state, guided by resolute leaders, is required to mobilize the entire country and its resources to serve fundamental Soviet security interests.

7. Continual sacrifice is necessary to preserve the state. Military forces guard the society which it serves and protects.

8. The political utility of military power, where superiority at every escalatory level is required to attain the political aim of war through violent or, preferably, non-violent means. The greatest success and supreme achievement of military power is when, by its presence, readiness and capabilities, it need not be used to secure the political objective.

10. Victory is the goal aggressive offensive action makes possible. This is not narrow military victory, but the attainment of the political objective of war – the reason war was pursued and the goal which governed its conduct. All appropriate means and methods are sanctioned toward this end.

(Twining, David, 1989, Soviet strategic culture ‐the missing dimension, Intelligence and National Security, Vol.4, No.1)

Detta dokument har trots allt klarat tidens tand väl. Skrivningarna om den omättbara strävan efter säkerhet, den starka staten och tillståndet av permanent konflikt i internationell politik ekar tydligt än idag.

Artikeln fångar även på ett utmärkt sätt allt det som sensationaliserats med den moderna ryska krigföringen; den indirekta metoden, att den bästa segern är med icke-militära medel och den nära kopplingen mellan politik och det militära instrumentet.

Jag hoppas det kan tjäna som en ödmjuk påminnelse att även om vi ser samma saker, kan vi förstå dem radikalt annorlunda.

Du sköna nya NATO-debatt

I veckan kunde vi se ett intressant och efterlängtat skifte i den svenska NATO-debatten. Socialdemokraterna kom ut och kritiserade NATO ur ett effektivitetsperspektiv. Den tidigare retoriken mot NATO har fokuserat på etiska argument och inkluderat allting från att det är en kärnvapenorganisation till ett forum för amerikansk imperialism, eller att det skulle dra in Sverige i konflikter tvärs över hela världen.

Jag – i egenskap av obotlig pragmatiker med idealistiska övertoner – välkomnar denna argumentation då fokus är på grundproblemet: hur kan vi egentlige försvara oss? Bifrågorna kan vara viktiga, men hur viktiga de än är måste detta besvaras. Det näst första inlägget jag skrev på den här bloggen, NATO är inget substitut för en försvarsmakt, var just en kritik mot att NATO skulle vara en universallösning.

Vi har en försvarspolitik eller försvarsanslag som tvingar oss att förlita oss på stöd av andra, men vem som är intresserade att hjälpa, under vilka former och hur fort, är fortfarande höljt i dunkel. Socialdemokraterna skriver att NATO:s byråkrati och beslutsfattande hindrar dem från att svara snabbt och därav fördjupar vi de bilaterala samarbetet med Finland, Danmark, Baltstaterna och USA.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Foto: Försvarsmakten, Sgt Anton Thorstensson.

Om vi funderar lite djupare på detta uttalande har Finland en relativt stor försvarsmakt, men den är inriktad på territoriellt försvar; Danmark har en väldigt liten försvarsmakt med expeditionärt fokus och Baltstaterna, blygsamt uttryckt, ett visst underskott av militära förmågor att assistera sina grannländer.

Kvar står USA, vår absolut viktigaste bilaterala relation. Johan Wiktorin argumenterade med merit i vår serie NATO-breven från 2013, att vi kanske sköter den relationen till USA bättre bilateralt än via NATO. Det är en slutsats som liknar vad som nu ter sig att bli Socialdemokraternas ståndpunkt.

Dock kvarstår en nöt att knäcka för S. Om NATO har varit dåligt för att att det har varit USA-dominerat och bundit oss med USA, då kanske inte den säkerhetspolitiska lösningen skiljer sig väsentligt. Där blir det en utmaning att ena partiet.

Jag är dock övertygad att effektivitetsfokuset är vägen framåt i debatten. Vi sitter i sitsen att, som Wiseman skrev, vi betalar hälften av vad en allians ser som lägstanivå för ett lands försvar och vi har inga fasta löften och förberedelser om hjälp. Vi behöver hjälp utifrån, och rent frankt, är det bara USA som har den överkapaciteten (minns exempelvis Frankrike som var påväg att avskaffa all sin expeditionära förmåga 2013). Frågan blir således, hur ser vi till att USA behåller intresse av att hjälpa oss försvara Sverige?

Det är fortfarande ekonomin, dumsnut!

I måndagens DN kunde man läsa hur Ryssland förstör ≈350 ton mat, mat ifrån Västländer under ryska sanktioner. Då hade 350 000 människor skrivit under ett upprop mot destruktionen. Matförstöringen är speciellt allvarligt med hänsyn till de uppgifter som kom för någon månad sedan att en av fem ryssar idag inte har råd med sin månadslön att göra något utöver att betala sitt uppehälle och handla mat (hittar tyvärr ej länk). Detta föranleder oss att igen kika närmare på den ryska ekonomin och fortsätta serien som löpt i oktober, november, december, januari och februari.

CDR

CDR

Hur mår då den ryska ekonomin? Rubeln är nästan tillbaka på de rekord-svaga nivåer mot dollaren som uppmättes i januari.

Screen Shot 2015-08-11 at 19.17.15

Olja, som är den viktigaste inkomstkällan i ryska statsbudgeten, ligger på $48,85/fat (Brent). Det är det lägsta som uppmätts sedan Ryssland invaderade Ukraina och är till del skapt av Kinas beslutat att devalvera sin Renminbi.

Screen Shot 2015-08-11 at 19.19.37

Den enda goda nyheten bland de makroekonomiska faktorerna är att de internationella valutareserverna ligger i stort sett oförändrade sedan februari på ≈$350 mdr. Det innebär totalt en nedång på mellan 1/4 och 1/3. Dock gömmer det sig en uggla i mossen. Under krisen i årskiftet tvingade den ryska staten företagen att sälja av sina egna utländska valutareserver för att klara av sin betalningar, den optionen torde således inte finnas kvar igen.

Skrapar man vidare på ytan ser det enkom värre ut. Utöver energiexport finns det två huvudsakliga motorer i den ryska ekonomin; utländska direktinvesteringar och inhemsk konsumtion. Under 2014 sjönk de utländska investeringarna med 2/3 och under 2015 har reallönerna gått ned kring 10% samtidigt som konsumentpriset gått upp 16%.

Utöver det får man lägga till att det är mycket svårt att låna pengar för ryska företag på grund av sanktionerna, och således är den enda likviditeten som finns den internationella valutareserven vilket i ökande utsträckning behövs för att täcka företag man inte kan låta gå i konkurs (och här är Gazprom bara ett av flera).

Den senaste bedömningen visar att recessionen kommer att fortsätta 2016 och en blygsam tillväxt väntas 2017 på 0,8%. Det luktar dock glädjekalkyl och inflationen ligger på 15,60%. Betydelsen av detta är att alla ovanstående problem, och de är kärva, måste lösas med en minskande BNP, där den internationella valutareserven är det enda som står mellan Ryssland och en ekonomisk kris.

Ni börjar säkert se vart indikatorerna pekar och då har jag ännu inte nämnt Iran vars återkomst på energimarknaden bedöms ge de stora effekterna under 2016 och har en uttalad målsättning att försöka att åter stå för 42-43% av oljeexporten till EU, Rysslands största marknad.

Sammantaget ser det riktigt illa ut för Ryssland i närtid vilket även försämrar prognosen på lång sikt, som redan innan Krim såg beckmörk ut. Dock ska inte inbilla oss att ryska ekonomin är den enkom definierande faktorn, snarare sätter vi i regel för stor tilltro att dess försämring ska förbättra Rysslands beteende. Min analys är den motsatta och den ligger kvar: ju sämre det ser ut inrikes, desto större är sannolikheten för extern aggression.

Återigen får vi sätta det i kontexten av den ryska reformen av sina väpnade styrkor. Den har nu pågått i sju år med många av storskaliga strategiska övningar, som involverat simulerade kärnvapenanfall, civila myndigheter, logistik/strategisk rörlighet över hela Ryssland. Det ryska försvarsanslaget har stärks med 97%-igt det senaste decenniet medan i Sverige väntas de militära utgifterna falla under 1% av BNP 2020 enligt gällande politiska överenskommelser.

För en hammare kan varje problem se ut att vara en spik, och snart kan en hammare vara det som finns kvar i den ryska verktygslådan samtidigt som efterfrågan på problemlösning stiger explosionsartat.

Säkerhetsstrategi, hybridkrigföring och mänsklig säkerhet

Fortfarande ligger skrivandet här på bloggen på is, men här kommer en liten blandning av vad som gjorts i andra forum.

Jag skrev ett debattinlägg i Expressen om bristen på strategi i Sverige och varför det spelar någon roll.

Vidare har jag skrivit en krönika i Försvarets Forum om hybridkrigföring och hur vi ska förstå fenomenet, är det nytt eller gammalt? (S.66)

Slutligen gav jag mig även i diskussionen om traditionell vs mänsklig säkerhet där jag menar att de som förespråkar det sistnämnda ofta gör ett par logiska vurpor när man ställer staten och medborgaren i motsatsförhållande.

Tills vidare vill jag önska Er en skön sommar med mycket läsning!

Om rysk informationskrigföring och system av system-sårbarheter

AxessTakten på skrivandet här har gått ner på grund av många andra uppdrag, men här kommer en längre essä i Axess som behandlar några av de mest intressanta aspekterna med rysk krigföring i allmänhet och informationskrigföring i synnerhet.

Här kan man även läsa när jag kommenterar Svenska Freds ständiga tankevurpa att istället för att ge sig på de som står för repression och aggression (Ryssland) ger man sig ideligen på de som försvarar oss mot just det (Försvarsmakten).

Ny artikel om rysk krigföring

Nu har äntligen min och min kollegas artikel om rysk krigföring publicerats:

Jonsson, Seely, 2015, Russian Full-Spectrum Conflict

Den skrevs under tidig höst och är – paradoxalt nog – med akademiska mått mätt väldigt snabbt publicerad. Artikeln behandlar först en konceptuell diskussion om de sätt vi försöker förstå rysk krigföring på: Sjätte generationens krigföring, icke-linjär krigföring eller asymmetrisk krigföring etc.

Sedan analyseras rysk krigföring ifrån de olika aspekterna militär-, informations., ekonomisk- och politisk krigföring för att både få med gråzonsproblematiken och påverkan med militära och icke-militära medel.

Trevlig läsning!

Screen Shot 2015-03-18 at 23.18.46