Några ord om ett mord

Oppositionsledaren Boris Nemtsov mördades igår kväll på öppen gata i Moskva precis vid St. Vasily’s katedral. Enligt uppgifter blev han träffad fyra gånger av en passerande bil medan hans sällskap klarade sig utmärkt.

Han var en politisk veteran och en av de få oppositionella som höll hög profil. Han var en av arrangörerna av morgondagens (söndags) demonstration vilket kommer bli en temperaturmätare över vad det finns kvar av oppositionen som visade sig 2011-12.

Det stora diskussionsämnet är vem det är som gjorde och beställde mordet. Här ligger såklart Kremlin väldigt högt på listan. Vad som är en enklare att slå fast än mördaren (och då menar jag inte utredningen som Putin själv ska överse) är att slå fast att mordet skedde i ett Ryssland fyllt av hat.

Ett hat och fiendebildskapande som är stött av lagstiftning och lagens långa arm (som är regimens långa arm). Det riktar sig mot “femte-kolonnare” och förrädare som Nemtsov, mot immigranter, mot Ukrainare och mot Väst.

Jag minns att just det var en av sakerna Nemtsov betonade när jag hörde honom på Frivärlds konferens under våren 2013. Nemtsov betonade den inrikespolitiska nyttan av externa fiendebilder.

Om man föds med propaganda dagligdags att landet är under attack från ovannämnda onda krafter, så ser till slut individer som att det är det rätta att göra. I ett sådant läge måste ansvarsbilden breddas.

Det är inte bara personen med den rykande pistolen som är skyldig, det är personerna och systemet som korrumperar dennes världsbild och syn på rätt och fel som är medskyldigt. Nemtsov var en av de få som stod upp mot just det systemet.

Advertisements

Seminarium: Rysk propaganda

Idag kommer jag att medverka på ett seminarium på Försvarshögskolan om Rysk propagandaförmåga arrangerat av Svenska Psyopsförbundet och Försvarsutbildarna. Uppställningen ser ut som följande:

Första halvlek: 1700-1800 ca

  1. Oscar Jonsson, doktorand i krigsvetenskap, King’s College London – Propagandan i konflikteorin
  2. Joakim von Braun, expert på öststaternas underrättelsetjänster
  3. Ekaterina Kalinina, doktorand vid Södertörns Högskola – Rysslands kultur- och informationskrigföring
  4. Carl Bergqvist, försvarsbloggare – Rysk propaganda och informationskrigföring i praktiken

Andra halvlek: 1820-1920 ca

  1. Johan Wiktorin, ledamot Kungl. Krigsvetenskapsakademien – Svensk STRATCOM i en farlig tid
  2. Patrik Thomé, Överstelöjtnant / Chef för Psyopsförbandet – Psykologiska operationer i det nationella försvaret
  3. Fredrik Konnander, Senioranalytiker MSB – Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar

Allting kommer att sändas live på videon nedanstående och kommer även att kunna ses i efterhand.

Två-årskrönika: Strategisk efterblivenhet del I

I början av månaden var det tvåårsjubileum på bloggen och därav ett gott läge att fundera över vad det är som verkligen görs, i vilken kontext och hur vi hamnat i det säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i.

Först av allt och viktigast är tack till Er alla som läser, kommenterar och delar. Utan interaktionen hade motivationen att skriva trytit för länge sedan, och det glädjer mycket när ni hör av er och t.ex. frågar om en till podd kommer eller berättar när jag stöter på er att något jag skrivit kastat ljus på något eller ökat förståelsen för något.

Mitt mål med bloggen har alltid varit att inte bara sprida mina tankar och (förhoppningsvis) bjuda på en tankeprovocerande läsupplevelse, utan även som instrument att min förståelse utmanad och därav fördjupa den. Tack för att ni följt med hit och välkommen nya läsare! 

Man kan säga att Sverige lider av strategisk efterblivenhet. Det populära sättet att idag beskriva det nuvarande säkerhetsläget är “det värsta sedan andra världskriget”, men trots den retoriken är vårt civila och militära försvar är inte på långa vägar nära hur den var på 50-talet och vandringen dit har inte ens börjat.

Där och då är den bästa måttstocken för imorgon, men den jämförelsen måste göras för att matcha retoriken. När vi hastigt och lustigt skalade ner vårt civila och militära försvar under Försvarsbesluten 2000 och 2004 var det med passusen att ifall omvärldsläget blir sämre så ska man snabbt kunna skala upp det igen.

Den svenska försvarets väg (bortåt och mindre) var inte samma väg som omvärlden valde att ta (hitåt och mera). I viss mån liknade situationen efter 1925 års försvarsbeslut som kraftigt begränsade Sveriges handlingsfrihet 1939. Fjorton år efter FB 2004 är 2018 för den som vill läsa historian bokstavstroget.

Idag sitter vi med ett försvar där uteblivandet av reella tillskott skulle innebära en oacceptabel risktagning på kort och lång sikt enligt vår Överbefälhavare. På samma sätt svarar Försvarsmakten att en ambitionsökning i ubåtsjaktförmågan i gällande ekonomisk ram skulle för marinförbanden och Försvarsmakten i helhet sänka förmågan att möta ett väpnat angrepp.

Jag tror inte att problemet ligger i att Försvarsmakten inte vill ha bättre möjligheter att jaga ubåt – bristerna uppdagades bland annat under underättelseoperationen Örnen i skärgården – utan snarare kan myndigheten vara svält inpå benen i sina alla delar att man helt enkelt inte kan göra den omprioriteringen.

Men denna beskrvning har ni försvarsintresserade redan en god bild av, det intressanta kan vara analysen: hur kan det bli såhär? Och hur kan det bli såhär igen? Om ett fel upprepar sig trots olika aktörer så har vi ett systemfel. De främsta systemfelen till Sveriges strategiska efterblivenhet skulle jag säga: självbilden som neutrala, den abstrakta varan försvaret tillhandahåller och problem i säkerhetspolitiska debattens infrastruktur.

Det klingar fortfarande argument i NATO-debatten att det är Sveriges neutralitet som på något vis tjänat oss väl. Som Wiseman väl belyste kring vinterkriget, Sverige var då ungefär lika neutralt som Ryssland är idag i Ukraina. Under Andra Världskriget var avstegen av neutraliteten först till Tysklands förmån och sedan till de Allierade nog avgörande att de inte klev in med vapenmakt. Under Kalla Kriget är det idag tydligare än någonsin var vi stod.

Hur som helst, är grundantagandet att det har inte hänt oss och därav kan det inte hända oss, och händer det någon annan behöver inte det drabba Sverige. Det går såklart att smula sönder de antagandena i bitar, men det lever och frodas många kvarter. Det är det första hindret mot ett återtagande av ett försvar som speglar vad som kan drabba oss.

Det andra hindret är att den vara försvaret tillhandahåller är den mest abstrakta, säkerhet på hög nivå. Det är något som man inte känner av att man minskar på förrän vid ett fåtal exceptionella tillfällen som en-veckasförsvaret, “den ryska påsken” och ubåtskränkningarna. Det är precis då det konkretiseras hur illa det är ställt och föga förvånande har stödet för höjda försvarslag ökat avsevärt.

I de andra fallen så får det antas vara bra för att vanligt folk kan inte känna av när det brister innan krisen/kriget är inför oss. Positivt bör nämnas är att Försvarsmakten ska inta en mycket öppnare hållning och rapportera dessa incidenter tydligare.

Men mest relevant till bloggen är just den tredje, problem i den säkerhetspolitiska debattens infrastruktur. På grund av rimlighetens begränsningar i längd kommer det dock bli en tvåstegsraket då där nästa inlägg/del av raketen behandlar det specifikt. Håll till godo!

För övrigt skrev David Bergman ett liknande och mycket intressant inlägg precis innan mig på samma tema, läsning rekommenderas.

Clausewitz och framtiden, Smith och Ukraina

Under veckan har två av mina krönikor med lite mer militärteoretisk inriktning publicerats. Den första var för Officerstidningen (sida 22) där jag applicerar General Rupert Smith’s teori om “kriget bland folket” för att bättre förstå varför det ryska agerandet var initialt framgångsrikt.

Den andra krönikan var för SOFF där jag använder de två senare delarna av Clausewitz treenighet (militären, staten och folket) och hur deras förhållande påverkas i framtiden och hur det påverkar säkerhetspolitiken.

Jag tror och hoppas att båda krönikorna kan erbjuda fördjupning och berikning. Kommentera gärna här vid tankar/frågor.

Det är ekonomin, dumsnut!

För närvarande är den ryska ekonomins välmående centre of gravity i konfrontationen mellan Väst och Ryssland. För varenda möjlighet Ryssland hittils har haft att deskalera vid förhandlingar, har man inte visat tillstymmelsen av intresse att göra så. Snarare tycks människoliv, rubel och ett instabilare Ryssland vara ett pris värt att betala för geostrategiska fördelar och inrikespolitiska vinningar.

Samtidigt som dystrare siffror kommer från den ryska centralbanken blir likaledes rapporterna från Östra Ukraina dystrare. S&P har nedgraderat Rysslands kreditvärdering till “skräpstatus” och Ryssland fortsätter eskalera och utvidgar fronten mot Mariupol med en substantiell mängd tyngre vapensystem i Jens Stoltenbergs ord (läs Wiseman om de senaste avancerade ryska luftvärnsystemen SA-15 och Pantsir i Ukraina).

Screen Shot 2015-01-31 at 22.38.58

Från och med nyår har den ryska rubeln fallit från 59,6/$ till 69,6/$ och priset på Brent-olja $58/fat till $52,99/fat. Enbart under detta året innebär detta ett fall på 15% respektive 9,5%. Rysslands krisbudget är beräknad på $70/fat vilket är en 25% prisökning.

Precis som det senaste inlägget förutspådde var krisbudgeten baserad på neddragningar i välfärden till förmån för de militära utgifterna. 10% av samtliga av de federala utgiftsposterna ska skäras ner på förutom de av “speciellt betydelse”, vilket främst är de militära .

Att man väljer att lämna den ambitiösa upprustningen oberörd – samtidigt som reallönerna har sjunkit 9% och konsumentpriserna har ökar 13% – är mer än indikativt på hur man ser omvärlden och den nära framtiden. För Ryssland är kriget en verklighet och då inte enbart det pågående och begränsade i Östra Ukraina utan det framtida eventuellt storskaliga i egentligen vilken riktning som helst, men nog främst mot Väst som man ser konspirera för en regimöverkastelse i Ryssland.

Grovt sett kan man se tre utfall: Ukrainas motståndsvilja bryts, Rysslands vilja bryts av ekonomisk kris eller en förhandlingslösning. Ifall det sistnämda inkluderar erkännande av Krim som ryskt och/eller autonomi med veto i Östra Ukraina samt en de facto frusen konflikt, får det ses som att Ryssland uppnår sina mål.

Frågan är således vilket scenario ser värst ut för Sverige, ett Ryssland som får vad man eftersökte med sin aggression med ett besegrat Ukraina med en sjudande konflikt eller ett imploderande Ryssland? Som händelseutvecklingen ser ut blir en försoning förhandlingsvägen mindre och mindre trolig.

Tillägg 12.06: