Under hösten skrev jag ett inlägg med titeln är Sveriges strategiska läge bättre än någonsin? Relevansen av de varningarna visade sig med önskvärd tydlighet med Ukraina. Försvaret av Sverige handlar till en liten del den faktiskta förmågan av våran Försvarsmakt att hålla kulor i luften (även om det är nog så viktigt) utan det beror även på flera andra saker där vår vilja och beslutsamhet kanske är den mest underskattade.

Huvudpoängen var att det fanns huvudsakligen tre trender som nämnvärt försämrade Sveriges säkerhet: minskande internationellt konsensus; försvagande av våra säkerhetsinstitutioner; Rysslands ökar sin förmåga att leva upp till sina mål. Rysslands aktioner i och mot Ukraina har förkroppsligat de negativa, om än abstrakta, trenderna och därför är det på plats att uppdatera analysen med samma simpla, men illustrerande, analysverktyg.

Internationella normer

Bedömningen om att FN:s tillfälliga fungerande och att (idéen om) en global värdegemenskap är begränsat i tid (säg t.o.m. 2003 och Irak med undantaget 2011 och Libyen) och rum (Europa, Nordamerika och liberala demokratier) står sig kvar. Kina har både insisterat att principen om icke-intervention gäller men även kritiserat Väst för att inkräkta på rysk intressesfär och rott i hamn en gasaffär med Ryssland efter 10 år av förhandlingar. Indien har inte stött sanktioner och pratat om ryska legitima intressen i Krim (jmf Aftonbladet Kultur).

Men mest talande är kanske omröstningen i FN där enbart 100 länder ville säga definitivt att Ukraina, ett land de alla erkänt som självständigt enligt gällande gränser, var ett självständigt land enligt gällande gränser. 93 länder ville inte bekräfta detta och det är ett strategiskt problem i det långa loppet.

FN:s omröstning om Ukrainas territoriella integritet.

Våra säkerhetsgivande institutioner:

EU: EU har tagit steg mot att stötta Ukraina med bidrag och skrivit under associationsavtalet vilket ändå måste belönas beröm i avseendet motdrag i en bredare strategisk konflikt med Ryssland. Angående krishantering har det gått värre, sanktionerna har varit relativt begränsade och idag är ryska börsen uppe på innan krisnivåer

Samtidigt står de tre ledande EU-staterna för den tydligaste splittringen då de av respektive inrikesbekymmer varit bromsande i ett starkt och enat svar (Tyskland av energi och företagskopplingar, Frankrike för arbetsmarknadspolitik av Mistralskeppen och Storbritannien för att skydda City of Londons roll samt sammantvinade affärsintressen). Att lägga till har mindre stater även bromsat ett enat svar, ofta med ekonomisk rationalitet.  Det går dock att registrera positiva utvecklingar på lång sikt i EU:s arbete för ökad energisäkerhet intensifieras och krisen ökar enigheten samt möjligheterna för nedanstående och motsvarande initiativ:

Sammantaget har EU:s krishantering blivit ställd inför ett elddop och blivit mestadels ett kvitto på att Rysslands “söndra-och-härska”-approach till EU fungerar utomordentligt när Unionen är ovillig att acceptera ekonomisk smärta.

NATO: Samtidigt som NATO inte varit aktiv i samma utsträckning som EU så har man passerat krisen med mer positiv resultat för svensk säkerhets skull. NATO var uppe i en vidare omorientering mot medelhavsoperationer och Steadfast Jazz, som första övning av territorialförsvar sedan Vasa sjönk, fick väldigt blygsamt deltagande från många håll.

I och med Ukraina-krisen har NATO förstärkt den militära närvaron österut på olika vis: exempel är tillskottet av stridsflygplan för incidentberedskapen i Baltikum, fallskärmstrupper till Rumänien och utökad övningsverksamhet (bland annat i Östersjön). Nu finns det även tal om att toppmötet i Wales i september kan handla om att återigen göra Artikel-5 trovärdig och öka fokus på Ryssland. Det är positivt för Sverige, men frågan om att USA inte vill betala för rikare européers säkerhet lär dyka upp igen.

Sveriges försvar: Det här med ovilja att betala för sin säkerhet leder oss osökt in på tillståndet i Sveriges försvar. I och med Ukraina-krisen har vi sett utspel om att Sverige skall införskaffa tio fler JAS, kryssningsrobotar, u-båtar och nu senast förstärka incidentberedskapen. 

Det är i och för sig positivt, men man måste betala för det. Alliansen kom ut med att man skulle öka försvarsbudgeten upp till 5,5 årligen till 2024 men enbart 1,1 miljard till 2018. Av den miljarden var 500 miljoner omfördelning från försvarsanslaget och de andra 500 miljonerna kan dras från RB5 då Försvarsmakten ska minska med 500 miljoner kronor vilket gör ökningen 0 till och med 2018.  Samtidigt har FOI utrett en av mekanismerna som i realiteten gröper ur försvarsanslaget, den uteblivna försvarsprisindex-korrigeringen gör att anslaget bara minskar och minskar. Under 2015 räknar FOI att 700 miljoner samtidigt som regeringen säger att man ökar anslagen det året med 380 miljoner (Läs Wiseman och Johan Wiktorin på temat finansiering, min syn står fast).

Det svenska försvaret finansieras ej tillräckligt vilket leder till brister i både materielförsörjningen, personalförsörjningen och möjligheterna att öva i större enheter. I stort sett de tre komponenterna man behöver för ett fungerande militärt försvar. (P.g.a. platsbrist lämnar jag problemen i det civila försvaret därhän för nu, får återkomma till dem).

Ryssland:

I och med operationerna i Ukraina har Ryssland använt sitt militära maktinstrument med väl uppnådda resultat och utan att ett splittrat Väst har bromsa dem. Ifall de är en strategisk vinst återstår att se. Den ryska marknaden har som sagt återhämtat sig, nedklampningar på civilsamhället och oppositionen har skett i krisens skugga, och Putins stöd är för närvarande skyhögt.

Vidare har Ryssland genomfört större och mer komplexa övningar och deras militära förmåga ökar fort vilket kommer öka deras möjligheter att få igenom sina politiska mål. (rysk övningsverksamhet analyseras utmärkt av Jägarchefen, följ honom). Hur Sveriges politiska mål gör att vi är i en konflikt med Ryssland har jag gått in djupare på här. Ukraina-krisen får ses som ett kvitto på Rysslands växande förmåga att förverkliga sina mål och framförallt deras vilja att göra så med militära medel.

I konklusion:

Ukrainakrisen har ytterligare försämrat Sveriges strategiska läge, men inte utan att förbättringar gjort på vissa punkter. Dock har förbättringarna som skett varit svar på ett ytterligare försämrat läge vilket leder till bedömningen att det strategiska läget ser sammantaget värre ut efter Ukraina. Mest oroande är det svenska försvarets underfinansiering, EU:s oförmåga att agera beslutsamt och den krossade förhoppningen om att ekonomisk interdependens ska minska ryska ambitioner i vårt närområde.

—

Även läsvärt: Johan Wiktorin – Den Svenska Törnrosa Sömnen, Skippers samlade bevakning från Almedalen, Wisemans sammanfattning av Almedalen.