Ny krigföring i Ryssland? – FPA:s seminarium

Vid morgonläsningen i morse av Skipper’s gedigna bevakning av Almedalen kom jag till insikt att tiden börjar rinna ut för att skriva det där inlägget om hur ny den ryska krigföringen i Krim egentligen är (något Johan Wiktorin berörde i en annars även väldigt rekommendabel podcast hos Frivärld). Detta på grund av att Försvarspolitisk Arena i Almedalen skulle hålla ett seminarium med Johan Norberg från FOI, Petter Mattson från Försvarshögskolan och C Insats Göran Mårtensson från Försvarsmakten vilket modererades mycket bra av Annika N C. (Video finns längst ner)

Efter seminariet känner jag att det fortfarande finns en viss lucka att betona saker som inte kom upp riktigt eller bara ge mina 50 kopecks till stacken. Johan Norberg från FOI gjorde ett förbaskat bra seminarium och jag håller med till punkt och pricka i det han sade i sitt inledningsanförande. Inför seminariet kvittrade jag ut några av mina viktigaste argument i frågan:

I min mening är det som är speciellt med den ryska krigföringen är inte så mycket att den är ny och revolutionerande utan att de är mer pragmatiska i sin krigföring och arbetar med färre juridiska och moraliska förhinder. Exempelvis fick President Putin innan annekteringen av Krim ett blixtsnabbt godkännande att använda militärt våld i hela Ukraina.

Angående de etiska begränsningarna så är det få och väldigt speciella i enlighet med en lång sovjetisk tradition som inte ersatts med några nya etiska begränsningar. Det är en lång diskussion och jag har skrivit om det i långbänk, men låt oss nöjas här och nu med att Ryssland inte lägger krokben för sig själv i samma utsträckning som Väst med etiska begränsningar.

Detta leder oss till kärnan militär makts nytta. Det spelar liten roll hur omoderna de ryska trupperna är, har de viljan att använda dem och dess motståndare inte så har 100 gröna män ha mer nytta än 100 stridsvagnar med besättning.

För att komma till min huvudpoäng, Rysslands krigföring är inte speciellt ny, det är snarare en evolution av inslagen väg. Det är inte konstigt att de blir bättre, de övar kolossalt mycket och investerar stora summor i ny materiel. Vad Rysslands krigföring då är förefallat att den är annorlunda. Man tänker olika kring krig, konflikt och militärt vålds utnyttjande, militärt våld ser som att mycket mer användbart instrument än i Väst då det begränsas oftast med etiska stigman. Detta är kärnan i min forskning och fortsätter ni hänga vidare med så

Den politiska konflikten med Ryssland: Uppföljning

Det var glädjande att se läsarnas synpunkter i det senaste inlägget om den politiska konflikten med Ryssland genom nedanstående formulär.

 

Det går att se att ungefär 98,6% (i skrivande stund) väljer alternativ som inkluderar att stärka försvarsanslaget. Detta är i sig inte speciellt överraskande med tanke på att denna blogg har ett försvarsvänligt budskap samtidigt som varenda myndighet som granska försvarsanslaget pekar på en underfinansiering.

1,4% ser att Sverige borde inte spendera mer på försvaret och sänka sin ton mot Ryssland vilket är en överraskande låg siffra med tanke på ihärdigheten i kommenterandet på denna blogg och på Twitter som ger uttryck av åsikter i stil med att Ryssland agerar korrekt och att Väst är i en konspiration mot ett missförstått och defensivt Ryssland und so weiter.

Vad som ändå är mest intressant från denna undersökning, och en av de främsta anledningarna att jag hade den, är avvägningen om Sverige ska fortsätta driva så aktivt stöd för yttrandefrihet och demokratirörelser som I Ryssland uppfattas precis lika konspirerande som nedanstående ungefär

I denna avvägning ansåg en tredjedel att det är läge att bromsa. Tills vi har återuppbyggt ett trovärdigt försvar så är det ovist att fortsätta arbeta för sådant som startar konflikt. Som Freddy Lundmark uttryckte det:

Personligen ser jag att det är en väldigt svår avvägning. Det finns ett starkt moraliskt argument för att arbeta med dessa värden i Ryssland och det absolut bästa situationen för Sverige skulle vara ett Ryssland vars politiska institutioner reformeras.Tills det händer tror jag att situationen med ett Ryssland som kommer vara beroende av extern instabilitet för intern stabilitet kommer att kvarstå.

Å andra sidan är det väldigt svårt att se att demokrati och reform är något som kan införas utifrån. Det löper även risken att ge en chans att sänka trovärdigheten för de som arbetar för det intern genom att bli anklagade för att vara CIA-agenter och femtekolonnare och så vidare (vilket de i och för sig blir anklagade för ändå). Vidare så är konceptet demokrati i Ryssland fortfarande förknippat med Jeltsin, anarki och kaos (varför finns att läsa här, 2, 3).

I konklusion så har jag inget definitivt svar att ge på vad som bör göras i vårt förhållande mot Ryssland. Ja, förutom att se efter vårt eget hus i vårt civila och militära försvar.

 

 

Den politiska konflikten med Ryssland

Den åttonde juni berättade Vladimir Putins personliga sändebud Sergej Markov att han såg Sverige som ett av det mest russofobiska länderna och del av ett par länder vars mål var att ‘förstöra Ryssland’. De värderingar Sverige arbetar för i Ryssland – om demokrati och yttrandefrihet – är ett direkt hot mot den ryska regimen möjligheter att bibehålla sin makt då de gör frekventa inskränkningar på de båda.

Markov

Markov (Wikipedia)

Att Sverige står upp för dessa värderingar är givetvis bra ur detta ett moraliskt perspektiv, men det går inte att blunda för de säkerhetspolitiska konsekvenser det innebär. Intervjun med Markov ger det tydligaste exemplet på att vår utrikespolitik gör att vi är i en politisk konflikt med Ryssland.

Ett vanligt problem när man försöker förstå andra länders agerande är att man ofta analyserar dem uteslutande i termer av dess utrikespolitik medan länderna i sig själva ofta tänker om sig själva i inrikespolitiska termer. På så sätt bör Rysslands agerande i Ukraina förstås. En korrupt regim som kan överkastas av sitt eget folk hade sänt ett väldigt starkt budskap till de i Ryssland som är missnöjda med den nuvarande regimen. Därav är det av yttersta vikt att måla upp ett Ukraina i inbördeskrig lett av fascister.

En av de mest oroade följderna av Ukraina-krisen är just inrikespolitisk i Ryssland. Lärdomen att utrikes instabilitet förbättrar den inhemska stabiliteten är inte ny, men den är tillbaka med kraft. Detta oroar inför nästa gång Rysslands inrikesproblem tornar upp igen vilket inte lär dröja givet de omfattande strukturella ekonomiska problem i Ryssland som inte åtgärdas.

Vad som dock åtgärdas är den ryska militärens problem och den har redan visat stora framsteg från reformens start efter Georgienkriget. Fram till 2020 kommer 5 000 miljarder att spenderats samtidigt som insatsen i Ukraina och de större militära övningar Ryssland genomfört de senaste åren visar tydligt att förmågan ökar (se ex. Jägarchefen, 2, 3, Wiseman, Johan Wiktorin)

Det märkliga i historien är dock inte att Ryssland agerar som en stormakt och provocerar sina grannar, det märkliga är att Sverige inte agerar som att vi gränsar mot en stormakt. I Sverige har länge den övergripande strategin/förhoppningen varit att Ryssland ska integreras i Väst genom utbyte av handelsvaror och människor. Detta har visat sig allt annat än effektivt i Ukraina-krisen och mindre troligt att lösa framtida säkerhetsproblem med Ryssland.

Samtidigt i Sverige förvärras krisen i både det civila och militära försvaret som ansvarar för staten och samhällets säkerhet. När det för första gången på en längre tid tillkännages ‘satsningar’ i försvarsanslaget att försvarsanslaget ska ökas 1,1 miljarder årligen vid 2018 finansieras hälften av det internt från försvarsanslaget och Försvarsmakten har fullt att förbereda för planerat beslut att dra ner personalkostnaderna med 500 miljoner vilket leder till att ökningen uteblir. Dock kvarstår de enorma ekonomiska underskotten på sammantaget 4.5-7 miljarder årligen (Riksrevisionens och FOI:s beräkningar) på den organisationen som beställdes INNAN Ukraina-krisen.

Det civila försvaret leder brister främst inom försörjningsberedskap (ex. tar matförådet i just in time-samhället slut på någon dag), planering och en allmän redundans. Vidare borde ett psykologiskt försvar funderas hårt och länge på. Det samma gäller för ett inrikesdepartement.

Det finns mycket som ska göras men till syvende og sidst är den bristande finansieringen huvudproblemet. Att lägga till ett par ytterligare miljarder för ett trovärdigt civilt och militärt försvar är långt ifrån omöjligt i den svenska statsbudgeten, det kräver bara politisk vilja. Bara för att ta ett exempel hittades 15 miljarder i reformutrymme 2012 och 17,3 miljarder 2013.

Sverige för en utrikespolitik som är väldigt obekväm för den ryska regimen. En logisk konsekvens av detta är att Sverige måste ha en trovärdig försvarspolitik. Detta är något som till viss mån börjat synas i retoriken, men samtliga partier är ljusår ifrån att genomföra detta i praktiken. Bör nämnas är att speciellt oviliigt at se kopplingen mellan utrikes- och försvarspolitik är miljöpartiet.

Det vore därav intressant att se hur Ni läsare ser på nöten. Vad hade Ni föredragit för skifte i strategin mot Ryssland?

Tyvärr för er hungriga följare är jag för närvarande ganska frånvarande pga lite semester och annan skriveriverksamhet. Här till exempel är en rapport om rysk syn på cyber+infokrigföring som jag bidragit till och rekommenderar inte bara för att jag deltagit utan för att jag tycker det är bland det bästa där ute på temat. Jag kommer dock försöka återkomma med kraft fram i juli för att vädra de frågor som behövs innan valet. Om jag inte får chansen innan så vill jag önska alla en god midsommar och en trevlig semester! (för dem som har en)