Från bröd på bordet till Novorossija – Ryska samhällskontraktet del 2

Uppföljaren till från första inlägget om det ryska samhällskontraktet från självständighet till 2008 tog längre tid än planerat, men nu är det dags i alla fall. Även så är Kalle Kniiviläs bok Putins Folk en bra resumé på förloppet till idag, min recension finns här.

För att börja där jag slutade senaste: hade Putin klivit av 2008 hade han varit den mest populäre ryska ledaren genom tiderna. Efter honom kom Dimitri Medvedev till makten 2008 och startade sin ämbete med ett krig med Georgien som snart blev en reset i tidigt 2009 med Obama-administrationen.

Putin Approvals

Putin Approvals

Under denna tiden var mediabilden väldigt annorlunda i Väst; man hade fortfarande stark tro på ett demokratiskt Ryssland som skulle integreras med Väst vilket förkroppsligades av just Medvedevs val och samarbetet som resetten gav: new-START, sanktioner mot Iran, samarbete med logistikförsörjning till Afghanistan och sedan ett ryskt avstående från veto i Libyen-insatsen. Låt mig även att situationen var lite mer nyanserad än efterhandskonstruktionen “men Medvedev var ju bara Putin’s marionett”. Under denna tid ungefär var den senaste höjdpunkten i väst-ryska relationer, sedan gick det utför.

Medan Väst överträdde sitt mandat i Libyen och korrupta autokratier började falla i Mellanöstern, övertygade sig Ryssland, speciellt post-hoc, att arabiska våren var ett resultat av västlig social engineering via informationsmedel, så som sociala medier och propaganda samt CIA-arbete på marken.

Detta kulminerade sedan i protesterna med uppemot 60,000 personer mot valfusk i parlamentsvalet i Ryssland i december 2011 och senare vid presidentvalet i mars 2012. Dessa protester var givetvis också CIA-sponsrade och resulterade i sommaren 2012 med den uppmärksammande lagen mot NGO:er och motsvarande om utrikes agenter.

Till denna processen måste givetvis finanskriserna läggas till. Både 2008 som drabbade Ryssland väldigt hårt och dess andra större svallvåg som var under 2011-2012. Detta innebär att det blir mycket svårare att tillfredsställa folket, så att de får de bättre, och eliten genom att köpa deras stöd.

Från läsaren Mikael

Att samläsa med politisk utveckling (Från läsaren Mikael)

Även om det var en process så förändrades Ryssland snabbare än någonsin här. Mycket av den demokratiska illustionen med Putins omval försvann; där och då började regeringen förstå att nuvarande politiska system (att medborgarna tydligen fick det bättre) inte kunde garantera regimens överlevnad utan ett skifte i strategi behövdes.

Min syn är att på grund av detta kom skiftet emot olika strömningar som går utanför det politiska systemet – beroende på dess ineffektivitet och folks misstro mot detta – in i andra strömningar: nationalism, konservatism, anti-väst retorik och starkare religiositet. Det som är gemensamt för dessa är att de skapar direkta band mellan folket och ledarskapet som inte går via ett politiskt system. En oroande effekt av detta är att ökad populism som tenderar att institutionalisera sig själv.

Utifrån detta förändrade sociala kontrakt kom Krim-krisen som en representation på det samma. Den är extremfallet av nationalism – med utspel om Novorossija – och anti-västlighet – där Väst har skapat hela krisen – och där konservatism mot västliga värderingar har varit ett huvudslagträ. Bra timing Conchita Wurst!

Under Ukraina-krisen har även Putin siffror skjutit upp i höjden tillbaka till 80%, men det är som att pinka i byxan när det är 20 minusgrader ute. Som vi alla vet blir det väldigt varmt och skönt snabbt, men om vi inte fortsätter pinka blir det väldigt kallt.

På samma sätt ser jag att den mest oroande aspekten med Krim-annekteringen och Ukraina-krisen är att regimen har bristande legitimetsproblem som man försöker parera med skiftande strategier och krigsstatsstrategien visar sig framgångsrik.

Vad händer när Ryssland går tillbaka som busineness-as-usual med ytterligare försämrad ekonomi? (bedömt tappat 1% av tillväxt på krisen, plus miljarder spenderat på att rädda valutan); Kommer man att söka nya kriser för att fortsätta åtnjuta stöd? eller kan man med nationalism, anti-västlighet och konservatism tillfredsställa sina väljare? Båda prospekterna är oroande.

Advertisements

Reflektioner efter Försvarsberedningens rapport

Då har den efterlängtade rapporten kommit från försvarsberedningen och det är dags för uppföljningen på inför-frågorna. Jag har svårt att se att Ni läsare har missat de stormiga turerna i media då sättet denna har presenterats på kan ses som direkt kontrast med det jag rekommenderade i Hållbar Försvarspolitik 1A. Men nog om oenigheterna, Mikael Holström gör en bra lista på åtta punkter på vad man som i substans förändras, och nedan kommenterar återigen Johan Wiktorin, Skipper och Annika Nordgren Christensen.

1) Vad är det mest positiva ni fann i Försvarsberedningens rapport?

Johan: Omvärldsanalysen höll god klass och i någon mening blev den övergripande slutsatsen att försvaret behöver mera resurser. Det enskilt bästa förslaget var den nya grundutbildningen som därmed blir samma struktur som den gamla grundutbildningen. Det innebär att politiken har skaffat sig handlingsfrihet att kommendera plikttjänstgöring i framtiden om så krävs, samtidigt som man kan fortsätta med frivilligförsvaret; faktiskt ett briljant förslag.

SkipperDet finns ett antal positiva saker i rapporten så som att man faktiskt pekar ut ett antal punkter på materielsidan som vi sedan länge vet är helt nödvändiga även om det är alldeles för små volymer.  Exempel är 10 ytterligare JAS 39E, en extra ubåt och anskaffningen av ny luftvärnsrobot samt eventuellt även kustrobot. Men det mest positiva måste ändå vara att beredningen till skillnad från regeringen anser att personalen på vissa håll behöver öka och inte minska. Ökad personalram för marinförbanden, fler GSS/K samt att man även ser över grundutbildningen och gör den mer lik värnpliktssystemet för att öka effekten och samtidigt minska kostnaderna.

AnnikaDet är principiellt bra att det – i skuggan av pengastriderna – trots allt råder stort samförstånd om Försvarsmaktens inriktning. Det råder numer t.ex. samsyn om personalförsörjningen, vilket gör att man kan diskutera konstruktiva lösningar utan att fastna i baktunga diskussionen om hur beslutet om frivilligheten fattades etc. Det är också bra att man är överens om hur man ska beskriva den säkerhetspolitiska situationen.

2) Vad är det mest negativa?

Johan: Möjligen lite motsägelsefullt, men tyvärr orkade inte sakpolitiken rå på övriga politikområden detta valår. Man klarar inte av att omsätta omvärldsanalysen till riskhantering. Pengarna som föreslås förstärker den strukturella obalansen mellan uppgifter och resurser, särskilt som man föreslog tio nya Gripen och modernisering av en ubåt och två luftvärnsbataljoner. Resursbristen är särskilt besvärande i närtid med hänsyn till omvärld och vår faktiska förmåga.

Skipper: Det jag nämnde som farhågor tidigare har ju tyvärr slagit in. Man har definierat tydligt förändrat omvärldsläge, men man vill inte anpassa vårt försvar därefter och framför allt vill man inte betala för vad försvaret kostar. Att Cecilia Widegren uppenbart var helt fel person att leda en försvarsberedning har vi också fått bekräftat. Moderaternas agerande i den slutliga delen är skamligt och ytterst oansvarigt från mitt sätt att se på saken.  

Annika: Att vi nu ska försvarsplanera för att ta emot militärt stöd, men motsvarande planering och process för att ge stöd (läs: NATO) är fortsatt avfört från dagordningen. Vi har fortfarande ingen svensk säkerhetsstrategi att hålla i när åskan går (och investeringar ska vägas mot varandra) och självklart är det ett gigantiskt problem att inget parti är beredd att finansiera den Försvarsmakt som man beställer. Ett annat stort problem är det manifesterade och onyanserade återtåget till försvar innanför landgräns, särskilt som man beskriver försvars- och säkerhetsutmaningarna som så sammanflätade med omvärlden (men det är också ett problem att när man hävdar det, upplevs det som att man slarvar med närområdet och tar lätt på Ryssland, typ). Eller med andra ord: Antingen eller leder till varken eller

3) Om ni hade fått disponerat ytterligare en miljard, var hade ni placerat den?

Johan: Övningsverksamhet 500 milj och personalkostnader 500 milj (Hävning av RB 5).

SkipperEn miljard i sammanhanget hade faktiskt enbart gjort en marginell skillnad, om än inte oviktig. Jag hade oavkortat placerat den i materielspåret och anskaffat ett antal mindre robotbärande ytsridsfartyg i syfte att öka den skamligt låga numerären om sju korvetter som försvarsberedningen FORTFARANDE anser ska gälla trots att man definierat Marinen och Flygvapnet som ytterst viktiga för vår samlade försvarsförmåga.

AnnikaJag hade startat en tv-kanal med seriös folkupplysning om försvar, säkerhet, modern krigföring och krishantering. Försvaret av något – ett land eller en värdering eller vad det än må vara – börjar och slutar med vilja, kunskap och engagemang. Nej skämt åsido, jag hade lagt en halv miljard på att öka samhällets krishanteringsförmåga och robusthet i de vitala systemen – vilket i sin tur är avgörande för hur både det civila och militära försvaret står sig under prövningar. Den andra halvan hade jag givit Försvarsmakten att disponera för maximal operativ effekt, vilket troligen i närtid hade landat i ett rött sträck över besparingarna på personalsidan (RB 5).

Oscar: Jag ska missbruka min roll som blogginnehavare och tycka till lite trots att detta inte är min show. Det går bra att tala om tillskott, men en summa som 1 miljard är INTE stort i den svenska statsbudgeten (exempel), men det kräver politisk vilja. Vad Alliansen föreslog som innefattade 1,1 miljard till 2018 innebar enbart ett tillskott på 500 miljoner då det andra är omfördelning inom försvarsanslaget. I klarspråk, 500 miljoner extra om året först om fyra år är ingenting samtidigt som RB5 (besparing på 500 miljoner/år i personalutgifter från idag) ligger kvar, vilket ovanstående också var inne på.

Missa ej heller Annika i Aftonbladet

Bloggar: KKrVA, Grev hos WisemanCecilia WidegrenAllan WidmanStaffan DanielssonStatsmannenDen sjätte mannen,

 

Sweden and NATO: Solidarity or Solitaire?

This article is based on a speech I gave two weeks ago in Oslo for the conference NorSec.  It could be seen as a modest attempt to cover the intricacies regarding a Swedish NATO-membership without going into the Russia-question to deeply.

Sweden has been described as NATO’s partner number one and is carrying a heavier burden in the Alliance than many of its members. For instance, Sweden participated with only 15 out of 28 NATO-members in Libya, Sweden has run a PRT in Afghanistan and since last spring Sweden has contributed with troops to NATO’s response force. Furthermore, Sweden officially gave up public claims to neutrality in 2002 (in favour of being ‘alliance-free’) and  in 2009 Sweden gave out a declaration of solidarity to its neighbours who are all except Finland NATO-members. So the question needs to be asked, why is Sweden not a NATO-member?

Well, there are some good and some less good arguments about that and the debate in Sweden focuses mostly on the less good ones. So just to get rid off them: NATO is a alliance based on a doctrine of nuclear deterrence which would hinder Sweden’s work for disarmament and peace (do not hinder Norway, does it?). NATO would force Sweden to spend 2% of GDP on defence (which barely no one does in NATO and it is just a goal). NATO would force Sweden to deploy troops in conflicts (but decisions are being taken by consensus).

However, the last point is a truth that needs modification. The pressure would of course be higher as a NATO member to contribute to the Alliance and thus potentially limit the freedom of manoeuvre for Sweden. Nonetheless, the counter-critique I would ask is if Sweden is already not carrying this burden Sweden anyway?

The first strong arguments against NATO which is that it would lessen the attention we got from the US which is Sweden’s most important bilateral relation. Today Sweden has a very good relation with the US and they find Sweden important because of: its contribution to missions internationally, Sweden’s leading defence industry and because of intelligence cooperation, mainly with a focus on Russia (as Snowden kindly reminded us of).

If Sweden were to join NATO, it would rather be hearing complaints of underspending than applause so for contributing. Furthermore, security affairs with Sweden would to a larger extent be conducted through NATO than on the prime bilateral level. And NATO is quite little without the US if we are looking at military capability in a time of crisis. As Asle Toje noted, a new NATO is taking form where those who deliver are favoured, a NATO-plus. Well, I’d say, Sweden is now plus without NATO.

A second important argument against NATO is that it is not a substitute for functioning own armed forces. Given the vast problems with under financing in the Swedish Armed Forces, there is a big risk that NATO hinders the development if the Swedish Armed Forces. It is certainly sold that way in the public debates through times. This is important because, as the crisis in Ukraine showed us, when a crisis starts, you have what you have where you have it. And if you’re gonna receive support, it will take a while, even if you’ve prepared for it.

To get back to the main question why Sweden isn’t in NATO. A simple way is to say that it has not been needed after the end of the Cold War, but the legacy and self-image of Swedish neutrality also persists. Given these above considerations, Sweden puts it’s focus behind the European defence cooperation (CSDP) that really took off after the disagreements regarding Iraq when Germany and France opposed the US-led coalition.

The EU both had the opportunities that it could combine aid, trade and civilian crisis management with military. It did not risk being run by a George W Bush every 4th year, who were actually close to pushing Ukraine in NATO and it was not equally provoking to Russia.

Sweden has been taking a lead role for a EU Battlegroup and put political will behind the project. Regardless of how clever this strategy was, EU defence cooperation became seriously wounded after the disagreements in command that the Chad-mission exposed, it was killed with the French reintegration in NATO’s military command and declared dead with Libya which was more or less what it was made for.

My argument is that it took a long time for Sweden to adjust to the ‘death’ of CSDP, but it has been coming lately. One way to cope with death is increased cooperation with NATO (through NRF and exercises) and one through regional cooperation through NORDEFCO which is becoming the norm in Europe. Nonetheless, these solutions are unsatisfactory.

In 2004 Sweden started to transform its Armed Forces for a shell-defence with the rationale of being part of an alliance. Sweden’s security policy is explicitly based on giving and receiving help from others in a time of crisis, but it is utterly unclear who would help Sweden, and more importantly, how, where and when? This is something that just deeper cooperation with NATO  cannot solve.

NORDEFCO is attractive in theory to weave the Nordic countries with similar political culture closer together and reduce costs for materials purchase and training and so on. The crux is that it will not develop to thought tasks than that since Norway and Denmark has the focus of their security policy within NATO. Furthermore, it’s though to cooperate with Norway when they cancel the flagship-artillery project with Sweden and they prefer buying super-expensive super-delayed fighter jets instead of Sweden’s brilliant ones.

So Sweden is stuck in a no mans-land with a major discrepancy between our security policy (which stipulates non-alliance) and our defence policy (which stipulates alliance). One needs to be adjusted because, as it is now, any capability of territorial defence in Sweden lacking. What are the chances then of adjusting Sweden’s security policy? Here are the latest polls:

NATO-support

The few things we can conclude is that support has been increasing and it lies quite steadily around 30%. An interesting side-note is that in the only poll made after the Ukraine crisis, support went down.

The biggest party of the ruling coalition, the Moderates, puts three demands tied to a NATO-membership: it needs to be done with Finland, it needs to be done with the social democrats and there has to be public support. These are all very reasonable arguments, but they all got problems attached to them.

Finland have already investigated membership three times and they have a strong territorial defence which will make Sweden poised to join earlier. Joining NATO with the Social democrats is good, but the notion of Swedish neutrality lies especially in their own party-image. For them to accept a membership, they need to rewrite their self-perception and history. So it would be difficult to join with them, but joining without their support would equal a fragile membership.

The public support is curious. In the figures above, they’re not overwhelming pro-NATO, but the crux is that no one is really driving the question. Rather, the Moderates, who are pro-NATO wants to silence the question to death because driving the question would be  politically costly. I would say that the public opinion-argument has not been tested until the Moderate ministers would stand up and say that NATO is the best thing on earth. This should affect public opinion, but if it doesn’t then the case for NATO has at least been tried and Sweden could prepare to pay the costs for what genuine alliance-freedom costs.

In way of concluding I will ask, is Sweden neutral? No, of course not. We’ve given a declaration solidarity out neighbours and to all EU states who to 90% is NATO-members, are guns and attention are not pointing eastwards because of Finland. It is an unescapable fact that the security of Sweden is dependent on the strength of our partners and our institutions.

For this reason, I am positive to NATO with the caveat that it can’t lead to a further ignoring of the needs for the Armed Forces. I would emphasise three reasons why NATO should contribute to Swedish security. Firstly, Article 5 gives political deterrence. Ukraine did not lack tanks, they had 700 of them, they lacked the political support to use them. Secondly, it gives the opportunity to deepen the inevitable defence cooperation and contribute to the institutions Sweden is dependent on. Lastly, it would allows Sweden to plan and exercise giving and receiving military aid, something which Sweden is relying on in a time of crisis.

Reflektioner inför Försvarsberedningens rapport

På torsdag (15 maj) sker nästa stora händelse i den försvarspolitiska världen då Försvarsberedningen  ska lämna in sin försvarspolitiska rapport som ska fungera som underlaget för nästa försvarsbeslut.

Ett försvarsbeslut vars betydelse är svårt att överskatta med tanke på hur mycket omvärlden förändrats sen det senaste försvarsbeslutet 2004 (2009 var en inriktningsproposition) då försvarets verksamhet skulle vara expeditionär och all nationell försvarsplanering upphörde. Vidare, har även mycket hänt sedan försvarsberedningens omvärldsanalys som kom för ett år sedan.

För att reda ut vad vi kan hoppas se framför oss och vad vi verkligen inte vill se framför oss ställer bjuder jag in Annika Nordgren Christensen, Skipper och Johan Wiktorin till ett par korta men kärnfulla frågor före och efter rapporten. Jag har svårt att se att Ni läsare inte känner dem, men gör ni inte det är det bara att bekanta er vidare vid ovanstående länkar.

1) Vad är det du helst vill se i Försvarsberedningens rapport?

Annika: Jag hoppas att beredningen levererar en början på en svensk säkerhetsstrategi, eller i alla fall meddelar att en sådan ska utformas. Jag hoppas man förmår hålla i vikten av det internationella engagemanget samtidigt som man redogör för ambitionsnivån i närområdet och lämplig insatsorganisation för det, utan att blanda sig i detaljer som Försvarsmakten och FMV kan bättre. Däremot måste man vara detaljerad när det gäller hur man ser på ekonomin kopplat till uppgifter utifrån Försvarsmakten och andra myndigheters redovisade glapp mellan desamma. Jag hoppas att det är en bred politisk enighet kring rapporten och att man är enig om en NATO-utredning (kopplat till säkerhetsstrategin), liksom att man levererar substantiella steg framåt vad gäller civil krishanteringsförmåga och därmed civil försvarsförmåga.

Skipper: Jag vill se att man i praktiken efterlever ordförandens tidigare uttalade devis “uppgift därefter utgift” och att man har tagit höjd för det kraftfullt försämrade omvärldsläget vilket möjliggör för Försvarsmakten att bygga upp en hotoberoende grundförmåga som är trovärdig, något vi inte har i dag. Jag vill även se en utökad numerär av ytstridsfartyg då nuvarande nivå är skamligt låg.

JohanAtt den ruptur som skett i den europeiska säkerhetsordningen får inflytande på vår syn på risker för Sverige och Europa. Jag vill också se en diskussion och försök till att tydliggöra vad målen med försvarspolitiken är liksom för Försvarsmakten. Det tredje området är en ansvarsfull finansiering av våra ambitioner. Vi har levt med flera decennier med obalanser mellan uppgifter och resurser. En utveckling som måste brytas. Ett visst nytänkande när det gäller det egna konceptet vore önskvärt, men där är jag skeptisk till Försvarsmaktens förmåga att tänka nytt.

Försvarsberedningen.

Försvarsberedningen.

2) Vad är det du helst inte vill se?

Annika:  Oändligt många sidor plattityder och ogrundade utrop om förmåga, utan att helheten hänger ihop. Eller med andra ord symboliska och ofinansierade förslag som fortsatt skjuter problem och obalanser framför sig. Jag vill inte heller se att uppdraget kring de civila frågorna har behandlats styvmoderligt i skuggan av uppståndelsen på den militära sidan, eller att alltihop är en uppenbar produkt som mer levererar svar på partipolitiska konvulsioner inför valet, än skapar en bra grund för nästa försvarsbeslut.

Skipper: Motsatsen till ovanstående blir det givna svaret, men för att precisera något ska jag nämna tre saker: A) Jag vill inte höra att Rysslands agerande ska ses som en isolerad händelse; B) Inte heller vill jag se att man intecknar “samarbeten med andra” som en garanti för Sveriges säkerhet och använder det som ett argument för att vi inte behöver betala för nödvändiga förmågor själva; C) Att försvarsberedningen inte motsätter sig förmågereduceringen som RB5 innebär.

Johan: Egentligen är det väl motsatsen till det sagda, men några andra områden finns det också. Jag vill inte se skrivningar om delning av operativa resurser för att effektivisera verksamheten. Det finns en del möjligheter att minska kostnader när det gäller viss logistik och utbildning genom olika samarbeten. Tummen i spåret när det gäller obalanser inom Försvarsmakten som ett underdimensionerat bassystem i Flygvapnet eller brist på besättningar i flottan borde vi slippa. Vi har inte råd med att glömma bort tänkande i system-av-system.

3) Har denna omgångens problem med Försvarsberedningen gjort den till en överflödig institution?

Annika: Nej, institutionen är oumbärlig på så sätt att det inte finns något annat fora där partierna både utbildas, vidareutvecklas och samråder om försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Men formerna har av allt att döma skadats djupt av turer med presskonferenser och tågordning om pengar etc., på så sätt att det rimligen är svårt att få till det öppna och tillitsfulla klimat i beredningen som jag menar är en förutsättning för att man ska kunna höja sig över de partipolitiska skyttegravarna. Efter rapporten vet vi om behovet är akut eller ej, för att eventuellt finna nya former. Detta är något den tillträdande regeringen efter valet måste ta sig an och ta på djupaste allvar. De svenska försvarsbeslutsprocesserna förskräcker.

 

SkipperJa det mesta tyder tyvärr på det. Regeringspartierna har redan innan rapporten redovisats bestämt exakt hur försvarets finansiering ska se ut de kommande tio åren. Det är oseriöst och det förekommer hela beredningen. Alla signaler jag har fått tyder dessutom på att det varit svår disharmoni i beredningen den här gången. Breda överenskommelser verkar bara vara ett spel för gallerierna. Jag har hela tiden varit kritisk till nuvarande form för beredningen. Rikets försvar är för viktigt för att käbblas bort på ett till synes amatörmässigt sätt då man inte vill betala för vad ett trovärdigt försvar kostar.

 

JohanJag är ju i grunden mer positiv till Försvarsberedningen som fenomen än de flesta. I Sverige har de politiska partierna stor makt. Att låta dess företrädare arbeta tillsammans med expertmyndigheterna från början är en bättre ordning än att de mer okunniga ska ta ställning till tjänstemannaförslag. Den stora erfarenheten från denna vända med beredningen anser jag är att den inte ska ha uppdrag under valår. Risken för politiskt spel är för stor, och vi har nog tyvärr sett ett och annat exempel på det under resan.

 

Väldigt intressanta synpunkter från alla, vi får se vad torsdagen bjuder på. För egen del vill jag bara lägga in ett citat till avslutning:

 

They must find it difficult, those who have taken authority as truth, rather than truth as authority.

 

/OAJ

Putins folk – Rysslands tysta majoritet

“Kamratandan sitter i väggarna” skojar de i Repmånad, och även fast jag inte befinner mig i Ryssland så finns den ryska kamratandan i väggarna i det gråa och halvförfallna lägenhetenskomplex där jag sitter och skriver i Tbilisi. En relativt lämplig plats för att skriva om denna reportagebok.

“Rysslands tysta majoritet får en chans att tala ut” hade en alternativ titel kunnat vara till putinsfolk420pxl-200x298Kalle Kniivilä’s reportagebok. Boken tar oss med på Kniiviläs personliga resa i Ryssland som började i ett sammanstörtande Sovjetunionen och slutar till dags dato med kommentarer kring annekteringen av Krim och pågående intervention i Östra Ukraina.

Boken utgör en viktig skildring av rysk samhälls-psykologi för att förstå dagens politiska klimat. President Putin framställs ofta som en vetvilling i västlig media och det är svårt att se hur han kan ha någon slags legitimitet i Ryssland. Detta är en skev bild och denna boken tar oss iväg från mediabilden av Putin med alla de saker som Väst ogillar om intill hemmen hos vanliga ryssar vars levnandsstandarder väsentligt förbättrats under Putin. Putin är en populär president även om det håller på att skifta protesterna vid hans omval och parlamentsvalet 2011 och 2012. I denna mån känns det som uppsåtet med boken är lika som min påbörjade (men än inte slutförda) miniserie om det ryska samhällskontraktet.

“Putins folk” fångar upp de viktigaste dynamikerna i rysk inrikespolitik på ett koncist sätt; bland annat den utbredda politiska apatin och antipati som råder i Ryssland där ingenting är som de verkar och man ska inte lita på någon. Ett exempel på en koncist fångad dynamik är hur de ovannämnda protesterna fick Putin att ändra sin taktik och fokusera på att inte bara vara den tysta majoritetens president, utan att vända dem mot “gaphalsarna i Moskva”. Det är en viktig anledning varför vi ser en annan sida av Putin idag än under hans guldår 2000-2008.

Det var under den tiden Putin byggde den bild av sig själv som till stor del kvarstår i folks minnen. Putin erbjuder stabilitet i kontrast med det kaotiska 90-talet där väldigt få blev väldigt rika, men kaos följde för de flesta båda efter Sovjetunionens kollaps och efter Rysslands ekonomiska kris 1998. Jag kan inte nog understryka betydelsen av detta och bilden av Jeltsin för att förstå Ryssland idag, och det är någon “Putins folk” gör med galans. Det var för problemen under denna tiden ordet liberal blev en svordom och demokrati blev känt som dermokratia (rule of shit).

I kontrast med detta kaos började Putin etablera kontroll över media och oligarkerna. Exempelvis, hör och häpna för oss i Väst, möttes Chodorkovskijs fängelsedom med hurrarop av många som såg det rättvisa för oligarkernas rofferi. Än mer bekymmersamt var kontrollen över media. Kanalen NTV som hade sänt ett program kritiserat Putin togs över av staten 2001 och det programmet slutade sända.

Det går nog inte heller att understryka tillräckligt hur oroande media-ofriheten är i Ryssland. Detta kan också visas i historien där Kniivilä frågar om Galina om Prochorov och hon svarar att hon inte vill rösta för någon som är för 12-timmars arbetsdag och inställda pensionsutbetalningar. Detta hade då Prochorov inte föreslaget utan får illustrera på hur samhället blir när media ägs av staten och utmanare ej får tid i media, då kan sådana bilder sitta kvar.

Denna bok är väldigt välskriven på det vis som jag gillar att böcker är skrivna. Kärnfulla men korta meningar, korta stycken, korta kapitel och kort bok. Dialoger bryts av ibland med reflektioner av författaren och när dialogerna börjar likna varandra bryts de av med röster från annorlunda synsätt. Boken är en underhållande, personlig resa men kan också ett gott komplement till akademisk litteratur där abstraktionerna missar nyanserna. Den rekommenderas.

Security in Northern and Eastern Europe – Reflektioner

Tyvärr har det blivit lite bloggande på senaste. Jag har en hel gäng saker jag vill skriva om, men tiden räcker inte helt till. Jag ska försöka återkomma så fort som möjligt. Tills dess är det bara att hålla tillgodo.

Måndagen spenderades på Frivärlds säkerhetspolitiska konferens Security in Northern and Eastern Europe. Det var en gedigen talarlista och här kommer jag sammanfatta några av de mest intressanta punkterna under konferensen.

Först ut var USA:s ambassadör till Sverige som var (ovilligt) aktuell då hans tal till Försvarsberedningen hade läckt. Vänligt påtalade han att vänta till sista minuten med en brandförsäkring var ingen bra strategi. Mycket goda kommentarer till den nyheten gav Johan Wiktorin hos KKrVA.

Därefter kom Ed Lucas som alltid är värd att lyssna på. Hela talet finns här nedan

Det absolut bästa från konferensen som kan sammanfattas på 140 tecken ryms i nedanstående tweet. Detta betonar verkligen hur militär makt blir användbar för Ryssland och på vilket sätt det skiljer sig från Väst. Det spelar ingen roll hur långt efter teknologiskt Rysslands väpnade styrkor är ifall de är beredda att använda dem och motståndaren inte är det.

Lucas betonade vidare något som jag håller som väldigt viktigt och försökt kommunicera tidigare. Trots att det finns fördelar med NATO får det inte bli ett alternativ till en Försvarsmakt, utan man måste ha egen förmåga. När en kris startar har man vad man har och man har det var man har det. Det är viktigt att hålla sitt eget hus i ordning även om man är med i en allians.

Den ryska oppositionspolitkern Vladimir Kara Murza betonade de inrikespolitiska drivkrafterna för Rysslands utrikes-agerande. De missas ibland eller förstås inte till tillräckligt stor utsträckning. Vad händer i Ryssland när krisen i Ukraina är över?

Gudrun Persson från FOI var i god ordning spännande att lyssna på. Nedanstående tweet ska i förlängningen förstås som en varning att försöka närma sig Ryssland med för mycket logik i både förståelse men också i hur man svarar på den.

Sedan gav Heather Conley från CSIS några väldigt intressanta punkter om NATO:s framtid.

Hon såg framför sig att NATO toppmötet i Cardiff skulle ha blivit ytterligare en missad möjlighet om inte Ukraina skedde. Nu kommer istället fokus ske på omplaceringar av militär makt i Centraleuropa och ges mer stöd till Georgien, Ukraina och Moldavien. Conley betonade att integrationspolitiken med Ryssland har nu fallerat, det spelar ingen roll hur mycket Väst vill det, Ryssland vill inte det och nu måste man släppa den och tänka om. Så avslutade hon med två tydliga poänger om Sverige och NATO.

Liknande budskap som Conley framfördes av Sveriges ambassadör till NATO.

På en konstruktiv not föreslog Finlands f.d. ambassadör till Afghanistan som jobbat med två av Finlands tre NATO-utredningar att det börjar bli dags att slå oss ihop och göra en NATO-utredning gemensamt. Jag ser att en NATO-utredning i Sverige är verkligen på tiden, dock inte för att slutsatserna skulle bli revolutionerande kanske, men det skulle sätta tryck på C och KD att sluta sitta på stängslet och vänta. Ifall de kommer ut emot NATO så kanske det är slut på den frågan och då börja förbereda för vad alliansfrihet kostar. Ifall de kommer ut framåt kanske momentum för att börja diskutera frågan åstadkoms i Sverige. På den noten avrundar jag. Alla filmklippen från konferensen finns här