Från bröd på bordet till Novorossija – Ryska samhällskontraktet del 1

Jag fastnade för en fras i väldigt intressant artikel av Lilia Shevtsova på Carniegie-institutet i Moskva. Hon använde konceptet krigsstat för att förklara hur ryska ledarskapet behövde ställa om från nuvarande modell som inte kunde garantera politiskt stöd. Detta fick min fantasi att snurra och när det snurrat klart kom idén till en miniserie om grunden i det ryska samhällskontraktet och hur det förändras. Det kan även ses som en krashkurs i post-sovjetisk historia och politik.

“Putin är Putin för att Jeltsin var Jeltsin” är ett av av mina favoritcitat för att förstå Putins ledarstil och legitimitet. Under Jeltsin-åren genomgick Ryssland ett smärtsamt försök till en övergång till marknadsekonomi – chock-terapi. Under privatiseringen lyckades oligarker tillförskansa sig enorma tillgångar medan livskvaliteten försämrades och misären bredde ut sig bland vanliga människor.

Ett katastrofalt krig utkämpades i Tjetjenien 1994-1996 som blev de facto-självständigt och Ryska Federationen var på kanten att de jure förlora en del av sitt territorium. Rädslan var påtaglig att man skulle gå Sovjetunionens väg.

De ryska väpnade styrkorna höll på att förfalla, löner uteblev och många gick på spånken. Detta gjordes inte bättre av det djupt impopulära Tjetjenienkriget där, till exempel, värnpliktiga utan utbildning skickades in i Grozny utan kartor över staden i stridsfordon där de fastnade och inte var någon större match för krigsveteraner från Afghanistan och Abchazien.

RIA

RIA

Till råga på denna situation när Jeltsins legitimitet och hälsa redan var i svaj kom det en djup ekonomisk kris 1998. Jeltsin hade bytt premiärministrar fem gånger och försökt parera uppfattade politiska hot från Chernomyrdin, Luzhkov och Primakov. Under denna period gjorde Jeltsin några av sina mer minnesvärda, men mindre smickrande, framträdanden i offentligheten (absolut sevärt).

Efter detta omskyfflande bland premiärministrar blev Putin tillsatt två dagar före Shamil Basayev, Khattab och tillhörande jihadister anfall från Tjetjenien in i Dagestan. Den då Putin-vänlige men nu nyligen avlidne oligarken Berezovksy hade kopplingar (möten, pengatransaktioner) till Basayev. Vidare inträffade de beryktade lägenhetsbombningarna en månad innan Ryssland startade andra Tjetjenienkriget. Konspirationsteori någon? Här är en spännande recension från en journalist som grävt i historien.

1 oktober 1999 rullar de ryska trupperna in i Tjetjenien och det Andra Tjetjenienkriget blir ett faktum. Jeltsin förhandlar till sig en amnesti av Putin, avgår som president i december och Putin blir tillförordnad president. Putin vinner folkets hjärta för sin hårda ställning (fullt med slanguttryck som att “wipe the shit out of the shithouse”) i Tjetjenienkriget.

Därefter vinner han valet 2000 i första omgången med ett stöd på 53,4% för ett parti, Enighet, som bara existerat i månader. Vladimir Vladimirovich byggde sin politiska karriär och legitimitet på en krigspopularitetsvåg; det är viktigt att ta med.

Det Putin gjorde när han kom till makten var att sakta tygla in oligarkerna som hade haft   fritt fram och konsolidera kontroll över staten efter Jeltsins nära anarki. Mest noterbart var striden som uppstod när Mikhail Khodorkovsky motsatte sig honom vilket slutade med att den sistnämnda hamnade i fängelset till väldigt nyligen (teaser i videoklippet).

Putin agerade målmedvetet och sakta samtidigt som han spelade på att han var en utomstående som skulle komma till Kremlin och rensa upp bland korruptionen. Antalet anti-korruptionsinitiativ som startades är många, men utkomsten blev snarare ett vasst politiskt argument. Detta kan skina lite ljus på varför Putin än idag försöker spela som en outsider trots 15 år i toppen.

Ytterligare så upptäcktes användbarheten av media i Putins valkampanj där det statliga maskineriet svartmålade Primakov och Luzhkov. Efter Putins vinst började processen att statligt ta kontroll över media för att bland annat själv insulera sig mot samma process. Det är en process som pågår än idag och har fått en extra fart under Ukraina-krisen där till och med lojala/semi-lojala skribenter fått sparken.

Enkelt sagt var den implicita samhälleliga överenskommelsen att  så länge Putin inte var Jeltsin och befolkningen fick det kännbart bättre – eller bröd på bordet – stödde de Putin.

Något som vi i Väst ofta betraktar som märkligt är Putin’s macho-image som spiknykter med topplösa bilder eller åkturer med motorcykelåkare. Detta bör ses som explicit som en del i att inte vara Jeltsin som skämmer ut både sig själv och landet genom alkohol och en oförmåga att hantera sig själv. Detta är ytterligare en anledning varför retoriken med det starka Ryssland uppskattas.

På den andra punkten fick ryssarna verkligen det bättre under trycket av skenande oljepriser. Sedan Putin kom till makten tills han lämnade över den 2008 fyrdubblades BNP per capita. 2007 var Putins stöd 81% och därmed slog då rekorded över att vara ledaren i världen med högst stöd. Detta är inte att underskatta.

En lektor på King’s gillar att betona att ifall Putin bara hade klivit åt sidan 2008 och lämnat det politiken så hade han blivit den mest populäre ryske ledaren någonsin. Hur hade världen sett ut då? Det känns som ett lämpligt ställe för att sätta punkt för första delen.

Under söndagsmorgonen kom det även ut ett mycket bra framträdande av Kalle KniiviläTV4 Nyhetsmorgon där han betonar ganska precis samma som ovanstående. 

Hållbar försvarspolitik 1A

Efter att spenderat en vecka i Stockholm på lite diverse evenemang är det dags att skriva om svensk försvarspolitik vilket jag inte gjort sedan Europa var en fredlig plats. Det logiska hade varit att fortsätta skriva om Ukraina givet gårdagens händelser, men i den stora bilden är det lika logiskt att skriva om svensk försvarspolitik.

Mycket vatten har runnit under de försvarspolitiska broarna sedan dess; främst har Moderaterna gått längre ifrån gjort utspel om att man vill substantiellt skala upp försvarsanslagetanskaffa medelräckviddigt luftvärn, och tio nya JAS. Det är mer än välkommet att bristerna i Försvarsmaktens finansiering och förmågor uppmärksammas, men tillvägagångssättet oroar.

I grund och botten är försvarspolitiken för viktig för att göra partipolitik av. Militär säkerhet är av den naturen att den är så abstrakt och o-konkret att väljarna har svårt att känna när man får en för dålig försvarsmakt förrän det är för sent, då framgår det med all önskvärd tydlighet. Därav måste politikernas statsmannamässighet kunna ta stå emot, för svensk säkerhet och oberoende, trycket från folket som hellre vill se pengarna annorstädes.

Av denna anledning försöker man jobba blocköverskridande för hållbara och ansvarsfulla lösningar. Medlet för att göra detta är Försvarsberedningen där alla partier sitter representerade med experter. Där gör man en analys som ska få politisk enighet och som man sedan tar med sig vidare. Eller som Försvarsberednings ordförande ofta betonar: Analys först, utgifter sedan!

När Moderaterna i och med sina utspel går ifrån detta för partistrategiska skäl gör man inte bara Peter Hultqvist besviken och häller T-sprit på en pågående brand i Försvarsberedningen en månad innan de breda slutsatser man ska ta vidare arbetet ifrån, utan man försämrar även möjligheterna för en långsiktigt hållbar försvarspolitik (jmf. när lägga värnplikten vilande med endast tre rösters övervikt).

Jag ser inte mig själv som gammal och bitter, men jag har följt försvarspolitiken tillräckligt länge för att för att se sådana här utspel med skepsis; något som förstärks av försvarsanslaget ej höjdes i regeringens vårbudget. Jag kan vara en smula förbittrad, men jag vill verkligen vara visionär på samma gång, här kommer mitt förslag:

På Folk och Försvars seminarium med KD:s, MP:s och C:s försvarspolitiska talespersoner och nickade alla instämmande och sade att IO14 är bra och att vi ska börja där. Men om vi nu ska ha IO14 är förlängningen att vi måste betala åtminstone 3-5 miljarder per år fram 2013-2023 för att kunna ta in den materiellt (notera att startåret är 2013 vilket betyder att vi redan är minst två år och 6-10 miljarder på efterkälken).

Om vi då bara kan ta det väldigt logiska steget att erkänna att vi ligger väldigt mycket på efter (givet att vi accepterar att Riksrevisionen inte blåljuger). Då öppnar det för att man kan säga “vi har gigantiska underskott i Försvarsmaktens finansiering, vi kanske inte kommer åtgärda dem direkt, men stadfästa en fast minsta-procent av BNP i tolv år framöver för att säkerställa att vi kommer dit snabbare”.

Här höjer någon handen och säger att finansiera i % av BNP är irrelevant. Motargumentet är att så länge Försvarsmakten är lågt finansierad i relativa och absoluta tal, i förhållande till  beslutad förmåga och uppgifter, behöver vi inte oroa oss för det för överfinansiering.

Detta är en strukturell lösning som tar bort både möjligheterna att använda Försvarsmakten som slagträ i valår och budgetregulator de andra åren. 1,49% är inte en  orealistisk siffra och tar oss närmare den insatsorganisation det finns en bred enighet för.

Dock som kommer den förbittrade delen av mig fram igen och ser att så länge det är gynnsammare politiskt att använda försvarspolitiken som slagträ och budgetregulator finns det lite hopp om förbättring och det är de som kan göra förändringen som förlorar på att göra den. I det läget kan försvarsdebatten se ut såhär:

Helgläsning Ukraina

Nu har jag spenderat ett tag i Sverige och inlägg på bloggen har det blivit färre av. Jag ska ta och åtgärda det snarast. Det finns främst en del att skriva om kring försvarspolitiska manövrerna i Sverige, men givetvis även kring Ukraina. Under tiden har jag figurerat lite här och var om intresse för läsning finns.

Det blev debatt på King’s of War efter den artikel jag skrev om federalisering. Här kan ni intresserade läsa fortsättningen på där möjligheterna att nå framgång i förhandlingsprocessen mellan Ukraina och Ryssland diskuteras och varför en federalisering av Ukraina är en dålig idé.

Jag figurerar även en intervju i Sveriges Radio International där jag föreslår förberedandet av motåtgärder mot Ryssland vid eskalering och ytterligare åtgärder vid invasion. Händelseförloppet under dagen föreslår att det kan vara läge för första vändan.

Slutligen rekommenderas Axel Kronholm en gedigen artikel i Fokus om rysk vapenindustri och dess koppling till Ukraina där jag figurerar.

Trevlig påsk!

Förhandlingslösning över Ukraina: Solution or disillusion?

…är temat på ett inlägg jag skriver idag för institutionens blogg Kings of War. Här är inlägget: Negotiations over Ukraine: Solution or Disillusion? Vill man ha en motsatt synpunkt kan man läsa Sven Hirdman i DN. Vill man ha en synpunkt på Sven Hirdmans synpunkt är Patrik Kronqvist läsbar.