Fjärde brevet om försvarsidén

Oscar,

vad bra att du i ditt senaste brev plockade fram Clausewitz och påvisade den försvagade treenigheten, där försvaret avskärmas från den politiska ledningen och folket. Visst torde det påverka försvarsförmågan negativt, och inte bara när det gäller behovet av att avdela resurser utan också för hur det ska användas vid ökad spänning och väpnad konflikt i vårt närområde.

En enig Riksdag har ju lagt fast solidaritetsdeklarationen, vars stöd eller åtminstone kunskap det finns frågetecken för i folket. Eftersom begreppet “tillsammans med andra” är centralt, så måste ju Sveriges försvarsidé ta sitt avstamp i ett större sammanhang.

Det jag menar är att vi är starkt beroende av omvärldens behov och förmågor, och den är i viss utsträckning beroende av våra behov och förmågor. Nu riskerar det här att bli alltför förenklat, eftersom vi skriver brev och inte genomför krigsspel, men jag skulle vilja börja med de större linjerna.

Förenklat är den mest sannolika konflikten mellan parter i vår del av världen, den mellan Ryssland och väst i Baltikum/Vitryssland. Ryssland är i det stora perspektivet konventionellt underlägset USA under överskådlig tid, men lokalt kan överlägsenhet skapas under några dygn. Precis som i Korridoren till Kaliningrad är det inte säkert att USA riskerar ett storkrig, beroende på faktorer som upplevd legimitet, befolkningens stöd och om landet är inblandad i större konflikt någon annanstans.

Risktagande eller till och med bluff har makthavare i alla tider använt sig av. Konflikter är ingen vetenskap, utan det gäller att behärska skeendet. En svaghet som Ryssland har visavi väst är militärgeografin, som inte medger någon strategisk offensiv i större skala. Det är därför troligast att Ryssland med sina baser i Östersjön, St. Petersburg och Kaliningrad, endast har förmåga att etablera en defensiv skärm i västlig riktning. I skydd av denna skulle landet kunna utföra begränsade operationer som syftar till att vinna förhandlingsfördelar eller tvinga fram önskat beteende av småstaterna kring sig.

Hursomhelst, i det större perspektivet finns det fyra centrala områden som berör Sverige som jag ser det. Det ena är Östersjöutloppen, som Väst behöver föra in marinstridskrafter genom. Ryssland kan därför behöva stänga dessa genom ubåtar, minor, flyganfall och i värsta fall anfall med taktiska kärnvapen. Eftersom Sverige har ansvar för en av genomfarterna har vi med vår deklarerade politik ett delansvar för att hålla Öresund och delar av södra Östersjön öppet.

Nästa område är Nordkalotten, som jag bedömer mest rör luftoperativ verksamhet. Ryssland vaktar noga på sin strategiska andraslagsförmåga i Murmanskområdet. Det är därför fullt möjligt att landet kommer att försöka etablera ett luftövervakningsområde väster om basområdet för att inte få sitt luftförsvar penetrerat från en oväntad riktning. Det innebär i så fall att Ryssland kommer att försöka ta kontroll över finskt och möjligen svenskt luftrum i syfte att få upp egna A-50 som kan ge förvarning till egna jaktförband.

Detta är närbesläktat med det tredje området, fast tvärtom. Jag tänker då på behovet för Väst att begagna sig av svenskt luftrum över Götaland och Svealand liksom tillgång till flygbaser, för att tidigt förstärka regionen med luftstridskrafter. Stridslednings- och lufttankningsflygplan är exempel på resurser som väst skulle vilja operera med i detta område. Här har vi en viss empiri att falla tillbaka på.

Under andra världskriget genomfördes mängder med överflygningar av svenskt territorium av de allierades flyg. Om jag kommer ihåg rätt nödlandade 1200 amerikaner totalt på olika sätt. Likaså fanns det förberedelser under kalla kriget för samma förfarande. Det mesta talar för att vi i morgon också skulle få en begäran att lämna motsvarande understöd, som vi skulle bifalla eftersom vi ju antagit solidaritetsdeklarationen. Ryssland skulle naturligtvis inte sitta overksamt vid en sådan utveckling, och det innebär att vi behöver ha en förmåga att motstå anfall med kryssningsrobotar och insatser av specialförband mot våra baser och stridsledningsfunktioner.

Här resonerar en del att vi kommer att få ett indirekt skydd av amerikanska luftvärnsresurser som Aegiskryssare mot ballistiska robotar, men det kan vara en överinteckning i ett tidigt skede. Flygresurser går snabbare ett flytta än marinstridskrafter, och som tidigare nämnt kan det krävas ett kvalificerat sjöfartsskydd för att ta sig igenom Östersjöutloppen och etablera sig i Östersjön. Det kan i västa fall innebära att väst avstår från denna förmåga, om risken anses för hög med hänsyn till främst undervattenshoten.

Det fjärde området är området Karlskrona-Gotland-Stockholm som jag varit inne på tidigare. Det är dessa stödjepunkter som kan ge ett stöd till våra östra grannar från Finland i norr till Litauen i söder. Om vi finns på Gotland vill säga. Med kvalificerade militära resurser utgångsgrupperade här kan en väv bildas som ömsesidigt förstärker grannarna och oss själva. Med det menar jag att det vi gör som är bra för Finland är också bra för oss själva. Om de baltiska staterna blir utsatta på grund av vår svaghet, så kommer vi också att bli utsatta.

I det här området handlar det om att bestrida Rysslands försök att skapa en kontroll till sjöss och lokal luftöverlägsenhet i området, så länge egen operation pågår kring Baltikum. Som jag försökte visa på senaste seminarierna så skulle exempelvis en framgruppering av svenska sjöstridsförband till Åbo skärgård skapa ett större djup för oss själva, men också ge de finska sjöstrids- och luftstridsförbanden ökat manöverutrymme, då det skulle bli mer riskfyllt för ryska Östersjömarinen att uppträda med sina ytstridsfartyg – som dessutom har ett hyggligt luftvärn.

Utöver dessa tillkommer storstadsområdena Stockholm och Göteborg, men mer för egen del. Stockholm som administrativt centrum i landet, vilket bör försvaras mot robotanfall och specialförband likt flygbaserna. Göteborg som ju är landets navel och där vi i det längsta måste hålla försörjningen över hamnen öppen. En av fördelarna med att lokalisera en Host Nation Support/militär logistikbas till Halmstad som jag föreslagit är att folkrättsligt göra Göteborgs hamn till ett icke-militärt mål.

Här vill jag återvända till din försvagade treenighet. Det finns tyvärr en hel del tecken på att folket inte är särskilt engagerat i dessa frågor. Acceptansen för att vi har en funktion att fylla i dessa sammanhang är minst sagt behäftat med frågetecken. Alternativet är naturligtvis att bli en liten igelkott och sluta oss inom oss själva. Men, förutom att göra avkall på vår handelsidentitet med omvärldskontakter, så skulle det kräva minst en fördubbling av försvarsanslaget för att bygga upp ett kvalificerat neutralitetsförsvar som dessutom aldrig skulle bli accepterat av tillräckligt många svenskar i alla fall.

Vi är en småstat som ligger där vi ligger. Det bästa vi kan göra är att ta ansvaret för vår strategiska belägenhet.

Om vi bygger en trovärdig förmåga att fylla vår funktion i dessa områden jag nämnt genom kvalificerad övningsverksamhet och tillräckligt med resurser minskar risken för konflikt betydligt. Utan den nödvändiga förstärkning av vår försvarsförmåga som behövs, sedan Ryssland har satt i gång sitt upprustningsprogram kommer det över tid att växa fram en större och större risk. Den är särskilt tydlig kring Gotland. Vakummet där är inte bra för någon av dem vi säger oss vara solidariska med, och därmed ej heller för oss själva. Vi är alltså en eldpost i Östersjön, och en sådan får aldrig somna!

Vännen Johan

NATO:s Framtid?

Hur ser NATO:s framtid ut? En provsmak av svaret kan ges i hur kandidater för posten som generalsekreterare pratar om alliansens framtid. Detta är inte för att generalsekreteraren är allsmäktig att bestämma NATO:s framtid, utan för att denne kommer att vilja presentera sin syn på alliansens framtid så nära som där medelvägen av politiska krafter ligger, vilket i sin tur är en relativt god gissning vart NATO är på väg.

I förra veckan var jag på det ansedda Chatham House i London och lyssnade på den, i dagsläget, enda uttalade kandidaten till att efterträda Anders Fogh Rassmussen till posten som NATO:s generalsekreterare, Franco Frattini (italiensk utrikesminister x 2 tidigare). För kontext är NATO:s generalsekreterare alltid en europé och dess högsta general är alltid en amerikan.

Det är viktigt att placera denna utnämning i en större kontext då den kommer att ske utav en kohandel där platserna som president för det Europeiska Rådet och EU:s utrikesrepresentant ska tillsättas. Därav är det svårt på förhand att både räkna in och ut kandidater för vissa poster, men meritokrati får i alla fall en underordnad roll.

Tyskland kommer att vara tongivande i dessa förhandlingar och det kan vara så att de som är intresserade av den norra/östra delen av alliansen får underläge; dels för att man är en minoritet, dels för att Rasmussen var dansk och dels för att Tyskland är oftast mindre oroade över Ryssland.

Detta talar emot att Sverigevännen Sikorski som annars nämnts flitigt får framgång i valet. Å andra sidan har Poland seglat upp med Frankrike som, i alla fall, retorisk drivare av försvarsfrågor i Europa och det hade gett en viss logik att betala tillbaka för deras engagemang i försvarsfrågor. Italien är ett land som är känt för att vara speciellt buffligt vid tillsättningar av höga poster för internationella organisationer. Att hota med indrag av bistånd och bidrag har inte hindrat tidigare dem tidigare.

Bftl6RcIYAAfFTX.jpg-large

Frattini kom till salen och staden med en väl inövad reportar. l det storta hela liknade de Rasmussens huvudpunkter: vi européer måste stoppa dupliceringen, ta ansvar för Europas säkerhet  (så USA slipper) och göra mer tillsammans. Mest noterbart kan vara när han sade att prioritet nummer för NATO kommer att vara den södra dimensionen och något annat var oföreställbart. Utöver detta sades det inte mycket vare sig konkret eller spännande vilket ter sig naturligt då han måste tilltala 28 medlemsstater initialt.

Frattini imponerade inte i termer av skarpt intellekt och analytisk förmåga, snarare uppfattade jag honom som noga förberedd med de gällande säkerhetspolitiska truismerna  och som en diplomat ute i fingerspetsarna (i avseendet politisk konsensusbyggare), men inget djupare än det. Detta är enbart min magkänsla, men se efter själva:

Men för att få ut lite mer valde jag att ställa han en fråga (ej ordagrant):

Under sitt tal i München varnade Rasmussen för ovanlighetens skull om Ryssland och dess utplaceringen av offensiva vapensystem i Europa och under 2013 efter hårt arbete av baltstaterna hölls Steadfast Jazz. Men du nämnde att ett fokus annat än söderut är oföreställbart, är de östra staterna fel ute att oroa sig för Rysslands återkomst eller kan två fokus vara möjligt?

Svaret jag fick var ett bra svar. Den östra flanken ska vara en prioritet och NATO:s Artikel 4 & 5 är oumbärliga för alliansen samt det är essentiellt at ha uppsikt på Ryssland. Ryssland är inte ett hot, men vad som är problemet är den totala bristen på förtroende mellan NATO+EU och Ryssland är det farligaste. Ryssland måste förstå att NATO:s strategier inte är emot Ryssland, inklusive det ballistiska missilförsvaret. Hur det sista ska ske lämnade han dock tyvärr osagt.

Det är av två anledningar jag tvivlar på äktheten i Frattitnis engagemang österut. Det ena är att han sade rakt ut det är otänkbart att södra dimensionen inte är prioritet nummer ett. Det andra är att han inte nämde Ryssland alls (förutom i förbifarten) under hans tal om NATO:s framtid. Han är söker en politisk post och min bedömning är att hans svar är vad han behöver säga för att inte stöta bort ett tiotal-stater som är desto mer oroade över Ryssland.

Det finns en splittring i NATO över hur mycket fokus man ska lägga österut och Italien är en av de staterna som är minst oroade för Ryssland. Detta är viktigt att ta med sig för Sverige när opinionen börjar röra sig närmare ett NATO-medlemskap och vårt samarbete tätnar med alliansen tätnar. Kommer det finns enighet att fokusera österut igen? Ifall min bedömning av Frattinis inställning är representativ blir svaret i nekande. 

Länk: Frågestuden (min fråga 10.50), Spekulation om valet till generalsekreterare.

Andra brevet om Sveriges försvarsidé

Oscar,

stort tack för ditt brev!

Ditt initiativ är välkommet, vi måste diskutera Sveriges försvarsidé ordentligt för att hamna rätt.

Jag skulle faktiskt vilja börja längre bak i tankekedjan för att själv förstå hur idén formas. Som jag tänker är det för att vi ska kunna bevara abstrakta, men omistliga mål som: Fred, frihet, demokrati, rättsäkerhet; när risken är att de hotas av yttre makter. Vi ska kunna forma vår egen ordning i skydd av vårt försvar. Ett slags grundlagsskydd alltså.

I debatten fokuserar vi ofta på de väpnade styrkornas förmåga att genomföra väpnad strid, vilket naturligtvis är väldigt viktigt – Inte minst för vår trovärdighets skull. Men jag skulle vilja påstå att det är mer än så. För att vi ska kunna utforma vårt samhälle som vi vill, så behöver vi frånvaro av yttre påverkan så långt som möjligt. Vi ska alltså befinna oss i tillståndet fred. Jag skulle till och med vilja sträcka mig till att försvarets funktion därför är att vara fredsskapande. Ett provokativt begrepp för några i ett sådant här sammanhang.

Med det menar jag fyra grundläggande delfunktioner:

1. Försvaret ska vara förtroendeskapande. Här ingår ömsesidigt utbyte som örlogsbesök, studiebesök, Open Skies-flygningar och stabssamtal för att visa en slags förtrolighet. Här finns det också ett förtroende för att de ansvariga bedriver en verksamhet som både är produktiv och effektiv. Försvarets, i synnerhet Försvarsmaktens, status ska vara hög ur olika perspektiv.

2. Försvaret ska vara krigsavhållande. Detta innebär att försvaret ska ha en sådan sammansättning och duglighet att det skapar ett förtroende hos oss själva och utomlands. Vårt deltagande i internationella operationer och all övningsverksamhet är centralt för detta liksom den territoriella integriteten. Försvarsplaneringen ska vara relevant genom att sättas i ett strategiskt sammanhang inklusive samarbeten med andra. Hur ser värsta-falls-scenariot ut bör vara utgångspunkten, även om inte alla resurser behöver vara gripbara idag.

3. Försvaret ska kunna genomföra fälttåg (operera) så att väpnade konflikter vi dras in i kan avslutas på så gynnsamma villkor som möjligt. Detta gäller främst konflikter i vårt närområde, men i förlängningen också utanför detta. Detta ställer höga krav på folkvilja och logistik framförallt.

4. Försvaret ska avdela enheter till deltagande i internationella fredsskapande insatser. Enligt FN kan militära styrkor från medlemsstaterna användas i både fredsbevarande och fredsframtvingande insatser. Tillsammans bildar dessa begreppet “peacemaking” som även innefattar diplomati, humanitär hjälp etc. Exempel på resurser att avdela sträcker sig ifrån enskilda observatörer till bidrag till och ledning av Nordic Battle Group.

Utgående från detta måste vi sedan sätta upp mål för vad försvaret ska uppnå i olika avseenden. Jag har skrivit om betydelsen av mål innan. Alla verksamheter måste styras med mål, tydiga mål. Vi lever tyvärr i en period av otydlighetens bekvämlighet i försvarspolitiken. “Stärka försvarsförmågan” etc. är inte mycket till vägledning. Politiken behöver inte ta ansvar och myndigheten Försvarsmakten får stort utrymme att utforma huvuddelen av försvaret efter egen uppfattning.

Jag har inte alla svaren eller formuleringarna, men jag tror att jag är något på spåren om vi uttryckte målen i stil med:

A. ”Försvarsmakten ska avvisa kränkningar av Sveriges territoriella integritet. Inga avsiktliga kränkningar ska förekomma av vårt territorium.” Detta skulle tvinga ansvariga att agera genom att exempelvis stärka ubåtsjaktsförmågan och/eller öka tydligheten i diplomatin. Regeringen skulle kunna hållas ansvarig inför Riksdagen för dessa åtgärder.

B. ”Försvarsmakten ska vartannat år genomföra en Försvarsmaktsövning som är anmälningspliktig enligt Wiendokumentet. (minst 9 000 man)” Genom en sådan här formulering skulle folket få delutvärderingar av försvarets operativa förmåga i varje mandatperiod. Omvärlden skulle ha rätt att sända observatörer till övningarna, vilket så småningom skulle öka respekten för vår förmåga och vara ett bidrag till ökad öppenhet i norra Europa.

C. ”Sverige ska leva i fred. De väpnade styrkorna ska skydda befolkningens liv och hälsa samt det egna territoriet. Risken för kvalificerade väpnade angrepp mot Sverige ska vara mycket liten de närmaste fem åren.” Detta skulle vara det centrala målet för försvaret, se diskussionen om sammansättning, planering och duglighet ovan. Vad som är en “mycket liten risk” måste naturligtvis fastställas i en diskussion mellan ansvariga. Riskbegreppet knyter försvarsförmågan relativt de andra aktörerna, det vill säga att hur omvärldens kapacitet liksom också militärgeografin förändras. Högre kapacitet, utan att vi reagerar innbär att risken ökar. Inte sannolikheten, men konsekvenserna vid en konflikt.

D. ”Vid väpnade angrepp mot Sverige ska vitala områden försvaras under längre tid (vilka områden och tider i hemlig anvisning). En motståndares örlogsfartyg och flygande plattformar ska tillfogas betydande förluster. Denne ska dessutom hindras att kontrollera särskilda områden för egna syften under kortare tid (vilka platser/områden och tider i hemlig anvisning).” En sådan här målsättning prioriterar dimensioneringen av försvarets förmåga. Vi kommer aldrig att få det vi önskar oss, och är därför beroende av tydlighet för att ta rätt beslut. Att hindra en motståndare att kontrollera vissa områden innebär att uttrycket “tillsammans med andra” får en innebörd. Finns det områden som är så vitala för vänligt sinnade stater att vi måste kunna lämna ett sådant bidrag? Ja, enligt min mening, men det får jag återkomma till.

Jag har inte hittat någon hygglig formulering för vårt deltagande i internationella operationer än, men en sådan måste också till. Jag väljer att sluta här för att höra dina reaktioner, så får vi se om vi kommer fram till någon triangel.

Bästa hälsningar,

Johan