Vad betyder oroligheterna i Krim för Sverige: Intervju

Idag har jag medverkat i två intervjuer i Sveriges Radio. Den första är på engelska och behandlar vad oroligheterna i Krim betyder för svensk utrikespolitik och försvarspolitik (5.30 min). Intervjun kommer in på kända teman så som Försvarsmaktens underfinansiering och den politiska nyttan av militärt våld.

Den andra intervjun är längre ca:7 min och är en tour-de-table för vad Ukraina innebär för USA, EU, Ryssland och Sverige, men även med ett fördjupat fokus kring den politiska konflikten mellan Ryssland och Sverige. Orginalet är på ryska, men Google Translate fungerar OK. Kuriosa kan vara kommentarerna om hur min syn på Ryssland är enbart för att göra Sveriges försvarsbudget fetare.

Advertisements

Rysk intervention i Ukraina del 2; Pest eller Kolera?

Temperaturen steg avsevärt i Ukraina när uniformerade OCH icke-uniformerade enheter har tagit kontroll över Simferopols och Sevastopols flygplatser. Vid lunchtid rapporterade DN att fler trupper är påväg dit från Sevastopol. Det är ännu icke-bekräftat deras nationalitet, men projektledaren för FOI:s Rysslandsprogram Jakob Hedenskog utesluter andra aktörer.

Ukrainas minister för inrikestrupperna Avarov kallade detta en rysk ockupation och har refererat ärendet till FN:s säkerhetsråd. Hur väl det kommer där med ryskt veto är ganska uppenbart, men det drar lite mer uppmärksamhet till situationen. Avarov har även kallat på USA och Storbritannien att fullfölja sina löften enligt Budapest-memonrandumet vilket inkluderar att skydda Ukraina från aggression.

Bild AFP

Bild AFP

Precis i skrivande stund kommer det uppgifter (via AFP) att flygplatserna är återlämnade till Ukrainsk kontroll och för denna gång har det värsta undvikits. I och med detta kan vi andas ut lite, och jag får, om än med extrem försiktighet, säga att bedömningen från gårdagen står tills vidare; Ryssland har väldigt lite att vinna på ett direkt militärt ingripande, men allt att vinna på att få det att framstå som förestående, vilket morgonen definitivt har gjort.

Morgonens situation får oss även att minna en viktigt insikt om krig: det är är den som blir angripen som väljer att starta krig eller ej. Man har valet att acceptera angriparens termer utan att ta till våld. Hittills har Ukraina varit väldigt noga med att inte gå in hårt mot terroristerna/vapenmännen vilket är förnuftigt nu. Det ligger ett dilemma mellan pest och kolera i att ingripa och riskera krig eller att inte ingripa och i det korta loppet ses som svag och i det långa loppet blir Krim de facto-självständigt.

Vad som är viktigt i detta avvägande är hur Västmakterna reagerar. Ukrainas regering väntar säkerligen med kraftfulla åtgärder innan man har fått stöd från USA och EU, och av allt att döma har de inte bestämt sitt förhållningssätt. Dock ser jag en risk för en väldigt försiktigt sådant, bland annat för risken av en eskalering vilket i slutändan kan leda till väpnad konflikt med en kärnvapenmakt.

Det finns mycket som kan gå fel – som sagt, oavsiktliga våldsspiraler kan leda till utkomster som ingen vill ha – men det finns fortfarande mycket som kan gå rätt. Vi har fortfarande inte ett inbördeskrig framför oss. 

Naturligtvis gäller det att behålla vår uppmärksamhet, det kommer rapporter om att en ukrainsk gränsbas är omringad av ryska marinsoldater samt att undantagstillstånd kan intas på Krim. Sedan har rapporter kommit om den ryska provokativa ultranationalisten Zjirinovskij anlänt i Krim, låt oss se vad för bråk han kan starta.

Janukovitj presskonferens finns live här.

Vad kan vi dra för slutsatser för Sverige av detta? Johan Wiktorin behandlade detta  bra med fokus på Försvarsberedningen under småtimmarna. Jag ska vara kortfattad.

Tydligare än såhär illustreras förhoppningsvis inte att Europas säkerhet är inte garanterad och att Rysslands ambitioner och kapacitet inte är att förringa. Att upphöra med att i reella termer skära i Försvarsmakten är bara ett av stegen som behövs för att möta den säkerhetssituation vi står framför de kommande decenniet. Militära medel har använts för att skicka politiska signaler, precis som de gör om än mindre intensivt i det rysk-svenska relationen.

En ytterligare poäng är behovet att förbättra Sveriges energisäkerhet då denna typ av konflikter kan ta en energidimension och direkt drabba tillflödet till Sverige och slå hårt mot vår ekonomi. Vidare minskar detta också Rysslands möjligheter att påverka via energivapnet.

På temat: Försvar och SäkerhetCornucopia, DN 1, DN 2,  Live-uppdatering i BBC,

Kom ihåg att ni kan följa bloggen via e-mail (i menyn till höger på första sidan), Twitter, eller följ-funktionen på Facebook.

Intervenerar Ryssland militärt i Ukraina?

Under förmiddagen har vi sett bilder på ryska pansarterrängbilar parkerade utanför Simferopol där ett 50-tal väl beväpnade och väldrillade män har tagit kontroll över parlamentsbyggnaden och hissat den ryska flaggan. Vilka detta är går att spekulera i.

Detta svarades med att Ukrainas premiärminister Yatsenyuk svarade med att ryska rörelser utanför sin militärbas betraktas som en militär aggression samt att han kommenderade militären mot parlamentet i Simferopol. De ryska pansarterrängbilarna ska nu vara tillbaka på dess bas efter att ha prövat Yatsenyuks beslutsamhet men hur situationen kring parlamentet löser sig är fortfarande ett stort frågetecken.

Ryskt Marininfanteri

Ryskt Marininfanteri

Detta ska kontextualiseras av Rysslands beredskapsövning igår med, enligt SvD, upp till 150,000 man och gårdagens slagsmål mellan de som är “pro-Ryssland” och de som är “pro-Ukraina”. Den sistnämnada kategorin innehöll till mesta dels etniska tatarer och lyckades fördriva det etniska ryssarna från torget. Två dog i tumultet.

Jag har tidigare gjort bedömningen att Ryssland inte kommer att ingripa militärt i Ukraina. Jag står fast vid den bedömningen även om dagens händelser visar hur lite det kan krävas för att lagen om oavsiktliga konsekvenser ska spela in och en svårbruten eskaleringstrappa startas.

Min bedömning kommer ifrån att Ryssland har  lite att vinna på att ingripa militärt i Ukraina, men väldigt mycket att förlora. Ryssland har avgörande ekonomiska, energimässiga och andra tillgångar för att utöva inflytande och främja sina intressen, och svaret från USA och EU skulle bli kostsamt i symboliska och ekonomiska termer.

Varför ser vi då det vi ser? För att Ryssland har allt att vinna på få det att framstå som att de skulle intervenera militärt. I detta avseendet var Georgien en stor succé då dess eko om vad som är möjligt är extra starkt idag. Det som fortfarande är av betydelse för Ryssland är uppfattningen att de har speciella rättigheter i Ukraina. Den uppfattningen fick dock en rejäl törn med Yanukovich flykt.

Det vi bör hålla ögonen öppna för är främst två saker: säkerhetshot mot, eller försök att säga upp kontraktet till, den ryska flottbasen i Sevastopol samt verklig förföljelse av etniska ryssar. På båda punkterna går det att skapa en uppfattning att de är under attack för att rättfärdiga ett ingripande, men eftersom jag inte ser att det ligger i ryskt intresse ser jag inte att det kortet spelas ut nu. Dock är det oroande att ukrainska parlamentet har avskaffat en lag om rättigheterna för minoritetsspråk där ryska är ett (OSCE).

Dock förändrar sig världen ideligen och hur situationen ser ut imorgon vet nog de på Chatham Island bäst där imorgon redan har pågått i 30 minuter.

För övrigt är det som är nytt under solen att Janukovitj kommit till Ryssland, ser sig själv som en legitim president, uppmanar Krim och sydöstra Ukraina att kämpa tillbaka, och ber Ryssland om hjälp. Vad detta innebär får vi återkomma till senare.

Uppdatering: Finsk media kör nu en story grundat på denna bloggposten (här på finska och här via Google Translate). FOI:s Gudrun Persson ger samma syn som mig i SvD

På temat: Försvar och SäkerhetCornucopia 1, 2, SR, SVT 1, 2, 3, DN 1, DN 2, DN 3, DN 4, DN 5, SvD 1, 2, Aftonblaskan 1, 2,

Sjätte brevet om försvarsidén

Oscar,

tack för ditt brev som innehöll många tänkvärda vinklar!

Innan jag börjar fundera kring dessa, så vill jag uppmärksamma dig på Commander’s reflektioner kring våra brev. Han lyfter förtjänstfullt upp Grand Strategy-perspektivet och pekar bland annat på sjömaktens betydelse för vårt internationella beroende. Det fanns flera intressanta aspekter i dennes inlägg som vi borde återkomma till en annan gång.

Hursomhelst, jag uppfattade din not om NATO:s luftkampanj mot Serbien som ett viktigt aber i debatten, där vi ofta låter oss förtjusas av allehanda fantastiska förstörelseförmågor. Precis som i fallet Libyen krävs det en hel del för att få en nation på knä, om försvarsviljan finns. Därför blir ofta diskussionen ganska digital när det gäller vår försvarsförmåga. Lika enkelt som det rent militärt kan vara att överraskande lokalt ta kontroll över utsatta områden som Gotland, lika svårt är det att svälja hela Sverige.

Det går inte emellertid tänka bort den militärtekniska utvecklingen med allt större precision, längre skottvidder och förbättrad kommunikation för dagens vapen. Längre bort lurar dessutom laservapen, rymdvapen, hyperljudsrobotar och hyperstealth. Detta ska dessutom kombineras med andra faktorer jag försökt föra fram i debatten, nämligen vår ringa befolkningstäthet och vår strategiskt defensiva kultur som gör att vi kommer att ta den första smällen. Få ska försvara mycket.

För en småstat gäller det att välja rätt, eftersom vi inte kan tävla öga för öga med stormakten. Vi måste hitta nischer där vi kan vräka kalkylerna över ända för en fientlig omgivning. Dessa val måste passa in i vår kultur och vårt militärgeografiska läge liksom en i princip prolongerad ekonomi. Den politiska nivån som helhet har tillfälligt tänkt bort några större prövningar för svenskt försvar och dessutom faktorerat in ett alltmer ovisst amerikanskt agerande i regionen som något lagbundet.

Jag kommer nedan att skissera löst vad jag bedömer krävs under antagandet att det inte blir avgörande förstärkningar i nästa försvarsbudget eller någon NATO-anslutning.

Jag börjar med det maritima perspektivet. Sverige måste ha förmåga till kvalificerat sjöfartsskydd i en operationsriktning. Civil handelssjöfart till västkusten och militär trafik genom Öresund måste upprätthållas i det längsta. Ubåtsjaktförmåga och minröjning är helt centralt liksom ytstridsfartyg i tillräckligt antal.

Marinen måste också upprätthålla en förmåga till en uthållig kustförsvarsoperation i Östersjön i syfte att bestrida en motstådares kontroll till sjöss. Förmåga till undervattensstrid måste prioriteras, och i andra hand ytstridsfartyg med förmåga till strid i tre dimensioner. Om Sverige väljer ett närmare samarbete med Finland bör amfibiesystemet vidmakthållas.

För bästa luftmakt borde ett offensivt luftförsvar organiseras på grundval av de investeringsbeslut som fattats. Det gäller att få ut en högre förmåga av de plattformar vi bestämt att vi ska ha. Det är framförallt två faktorer som måste förstärkas. Det ena är förmågan till uthållighet och skydd genom att starkt förbättra bassystemet, fler baser som dessutom bör ligga mer tillbakadraget och inte nära större befolkningcentra. Luftvärnsskydd av tillräcklig kapacitet för att skydda baser. Detta bassystem ska dessutom kunna betjäna andra, vänligt sinnade staters luftstridskrafter vid behov.

Den andra förstärkningen är anskaffandet av attackrobotar mot mark- och sjömål. I kombination med en satsning på telekrigförmåga och avancerade datalänkar kan en nya möjligheter skapas för att kunna inneha en viss avskräckningsförmåga mot en motståndares vitala punkter för egen ledning och logistik.

På markarenan krävs sannolikt en omprövning och design mer från det militärstrategiska perspektivet och mindre det stridstekniska. I landkrigföringen är försvaret den starkaste krigföringssättet och vi borde därför satsa på fördröjningsstriden som utgångspunkt. I denna måste det finnas utrymme för anfallskomponenter framförallt i öppen/småbruten terräng som Skåne (kontroll Öresund) och Gotland. Stockholm och Göteborg får skyddas av motoriserade förband med högre skyddsnivå ifrån bebyggelsen.

Så nej, Oscar, vi behöver fortfarande mekaniserade förband men inte i samma omfattning, om vi ska upprätthålla en tillräcklig volym markstridskrafter för att kunna utöva någon som helst markoperativ kontroll annat än i fjällen. Jag vet inte om du såg att vi skeppade tillbaka stridsvagn 121 till Tyskland? De kanske hade gjort sig bättre i Lettland och Litauen i en slags Baltiskt stöd 2.0 istället. Volymen krävs också för att kunna hantera konsekvenser av angrepp på vital infrastruktur. Det är lätt att se behovet av ordningstjänst vid stora påfrestningar på samhället som yttrar sig efter livsmedels- vatten- och kontantbrist eller begränsad elförsörjning.

Markstridsfunktionen måste ha en förstärkt lokalförsvarsfunktion relativt idag. Inte minst måste bevakningsförmågan förstärkas kring flygbaser, ledningsplatser och logistikdepåer liksom närluftvärn mot kryssningsrobotar. Förmågan till fördröjningsstrid understöds av ytterligare ett par artilleribataljoner med förmåga till minläggning på avstånd. En luftburen snabbinsatsstyrka med helikoptrar organiseras för kvalificerad eldledning och underrättelser över stora ytor.

Eftersom statsmakterna inte verkar vilja betala notan för frivilligförsvaret måste dessa justera personalförsörjningen kraftigt genom införandet av en frivillig tjänstgöringsplikt för framförallt markstridsfunktionen. Detta skulle vara mest kostnadseffektivt, förstärka den försvagade treenigheten du pekade på i ditt tredje brev samt förbättra rekryteringen till de yrkesanställda. Danska erfarenheter visar att hälften av yrkessoldaterna kommer via deras värnplikt.

Till detta kommer dessutom möjligheterna, och behovet, av att agera inom cyberområdet för skydd av information och ledningskapacitet samtidigt som en motstådare kan vara sårbar där. Detta område är ett typexempel, där ett reservsystem kan vara bäst. Israel låter sina mest talangfulla unga genomgå sin värnplikt i sitt särskilda förband, där dessa erbjuds bästa möjliga utbildning och operativ erfarenhet. Dessa lämnar sedan, och startar inte sällan egna företag som innebär tillväxt och högre kunnande än annars.

Ja, det blev mycket på en gång, men jag hoppas att du tyckte att det var värt det. Det finns ju inga givna svar och för mig är det en ständig (om)prövning av slutsatser som måste sättas i rätt sammanhang. Tack för att du kläckte den här idén om att brevväxla i detta ämne! Jag har lärt mig mycket och hoppas att du har lust att fortsätta i höst med något annat.

Vännen,

Johan

Tack igen till er som följt och kommenterat. Det har uppkommit en hel del olika synpunkter på de olika avvagningarna som vi står inför framöver. Vill ni, precis som exemplet Commander ovan, fortsätta med debatten och ge era synpunkter så gör gärna det på era bloggar, på våra bloggar eller på twitter (#försvarsidén).

/Oscar

Alla breven:

Första brevet
Andra brevet
Tredje brevet
Fjärde brevet
Femte brevet

 

Snabbanalys Ukraina

(11.24: Uppdaterade första två paragraferna) Det senaste dygnet har visat att president Janukovitj maktbas försvinner snabbt. Vid lunch idag (21/2) deklarerade offentliggjordes att en överenskommelse har nåtts mellan President Janukovitj, den politiska oppositionen och de EU utrikesministrar som förhandlat hela natten (FR, PL, DE). Överenskommelsen inkluderade nyval, en koalitionsregering tills dess och förändringar i konstitutionen som inskränker presidentens makt.

Den stora frågan sådana fall om oppositionen på gatan accepterar att Janukovitj sitter kvar trots ett löftet om nyval. Detta ser mindre troligt ut, det har redan kommit uttalanden från oppositionen som säger att nyval i december är helt enkelt inte tillräckligt.

Säkerhetsstyrkor och andra statsfunktioner i delar av landet har vägrat att lyda centrala order och det har förekommit rapporter om politiker från hans party och oligarker som flyr landet både österut och västerut. Idag (21/2) kommer rapporter om att poliser från västra delen av landet kommit till Kiev för att försvara demonstranterna. Igår kväll (20/2) antog den ukrainska riksdagen en lag som fördömde polisens våld och förbjöd ett användande av militären.

Maidan @WSJ

Maidan @WSJ

Just militärens användande eller icke-användande är ser jag som nyckeln ifall ett fullskaligt inbördeskrig bryter ut eller ej. Hittills är inrikestrupperna det ben som Janukovitj balanserar på och när han balanserar sämre och sämre blir lockelsen att använda militären större.

Dock är militären ett tveeggat svärd. Presidenten kan inte lita fullt ut på militären. Den bygger till stor på värnplikt vilket göra att militären är en god återspegling av resten av Ukraina när det kommer till att vara för eller emot Janukovitj. Armén är också geografiskt indelat på så sätt att soldaterna tjänstgör nära sitt hem vilket gör att en eventuell splittring av armén skulle grovt kunna följa Öst-Väst splittringen.

Ett stort frågetecken är ifall militären skulle marschera ifall de fick ordern. Den 19/2 avskedade Janukovitj generalstabschefen och ersatte honom med Admiral Jurij Ilin, antagligen lojal. Vidare så sade vice generalstabchefen upp sig idag (21/2) och chefen av armén fick sparken i slutet av januari.

Detta gör ett brist på konsoliderat ledarskap inom armén men min bedömning är att Ilins mandat är ett lojalt mandat och ifall marchordern kom skulle han försöka utföra den. Vi får minnas att säkerhetstjänsten den 19/2 bedömde Kiev att vara en “anti-terrorist”-operation vilket ger presidenten befogenhet att använda militären utan parlamentarisk eller juridiska hinder, trots att parlamentet har fördömt densamma.

Min vidare bedömning är att ifall ordern kommer delar av armén att ordervägra och hoppa av. Ukrainska armén har en tradition av lojalitet till staten och inte regeringen och det finns en post-sovjetisk-tradition att militären inte gått in mot sina egna och ifall det gjort det inte avfyrat sina vapen när det kommer till kritan.

Exemplen innefattar kuppen i Ryssland 1991, Rosenrevolutionen i Georgien, Tuliprevolutionen i Kirgizstan, men framförallt den Orangea revolutionen i Ukraina 2004 där militären hade kunnat använts och Putin pressade dåvarande president Kuchma att göra så. Undantaget som bekräftar regeln får bli Vita Huset i Ryssland 1993.

Det är om militären splittrats vapen kan bli tillgängliga för ett inbördeskrig.

Vad gör Ryssland? Jag har svårt att se att Ryssland går utöver än att ge stödja Janukovitj  med råd och vissa resurser såvida inte oroligheter hotar säkerheten till deras flottbas i Sevastopol eller ryska etniska minoriteter blir speciellt utsatta för våld vilket folkrätten höll rättfärdigade Rysslands initiala svar i Georgien och ryska konstitutionen nödgar.  Dock ser jag ingen hotbild då denna konflikt är politisk och inte etnisk, men möjligheten är viktig att ha i åtanke.

I konklusion ser det ut som Janukovitj spelar ett förlorande spel, men det är när desperationen slår till kan det irrationella kan bli verklighet.

Media: SVT liverapp, SVT 1, SVT 2, SR 1, SR 2, SR 3, P1 Morgon,