Att våga prata makt

Sovjetunionens upplösning ledde till ett paradigmskifte i internationell politik från ett nollsummespel på global nivå till hopp om en ny världsordning baserad på FN:s funktion och mänskliga rättigheter. I och med detta försvann det enande hotet i Sverige runt vilket både vårt civila och militära försvar samlades.

Men det försvann något mer i processen, vår förmåga att prata om makt. I många av de viktigaste besluten inom utrikes- och säkerhetspolitiken finns det en spänning (eller dialektik) mellan makt och moralitet. Existensen av båda är en förutsättning då makt ej accepteras utan referens till moralitet (i hänseendet rättfärdighet). Och tvärtom skulle den rättfärdigaste inte kunna nå sitt mål utan maktfundament för påverkan.

Här finns risken att jag hamnar i begreppsförvirring. Är inte moralitet en källa till makt eftersom makt är inflytande/påverkan snarare än materiella ting? Mitt svar blir att rättfärdigheten i ens moraliska anspråk är i sig inte en källa till makt utan de blir det hur de blir accepterade av andra. Ta exemplet av nybyggare i Israel och Palestina där palestiniernas inflytande kommer från hur dess anspråk accepteras medan nybyggarnas expansion generellt sett inte accepteras. Det viktiga att komma ihåg är att makt är ett relationellt koncept snarare än ett possessivt, även om de possessiva delarna (militära, ekonomiska, och kulturella) är vad som kan skapar påverkan. I denna mån kan man säga att Frankrikes militär generar mer makt än Tyskland baserat för att man använder den.

Åter till Sverige. I Sverige är vi duktiga på att prata om moralitet. Vi baserar ofta vår omvärldsuppfattning och utrikespolitik på goda doser av idealism. Följden har dock blivit att vi missar att prata om maktfundamenten för att uppnå våra mål. Det är mer än uppenbart idag med “avslöjandena” om FRA.

Public Service gör stora rubriker att Sveriges signalunderättelsetjänst inhämtar underrättelser om en kraftig rustande militärmakt i vårt närområde som vi är i en politisk konflikt med (1,2,3). Till råga på allt gör vi detta tillsammans med någon som vunnit två världskrig för Europa och idag bidrar med 70,000 män och kvinnor i Europa för sina säkerhetsgarantier till nästan hela Europa. Jag hade varit flera gånger oroligare om FRA inte hade gjort detta. Till exempel så visar SvD idag att detta gav oss kännedom om Georgien-kriget innan USA ens själv gjorde det, vilket är ett starkt kvitto om något på FRA:s nytta.

Bilden av FRA

Bilden av FRA

Sparkar jag inte in öppna dörrar? Vet inte alla om hur självklart underättelsinhämgning är? Jag trodde att så var fallet, men sedan jag får den lätt upprörda frågan av en bekant varför folk inte reagerar starkare på Sveriges “spionage” (vilket för övrigt är något annat). Detta och SVT:s skandalrubriker (1,2,3,4,5) visar på att dessa nödvändiga funktioner för staten inte alls är självklara och många läger inte alls uppskattade.

I sak ser jag ser inget märkligt med underättelseinhämtning mot ryska energiföretag så som de används och jag tvivlar inte på att motsvarande inhämtning bedrivs mot Vattenfall. Vidare har jag inte sett något bevis på att NSA har beställt FRA att bedriva inhämtning, det är regeringens privilegium. Ifall det har skett skulle situationen vara mer problematisk, men knappast skandalös (Se UNT där FHS Lars Nicander medverkade).

Desto viktigare vill jag återkomma till min huvudpunkt: det känns som förmågan att prata om makt (i avseendet materiella och samarbetsmässiga åtgärder för att nå inflytande) har minskat drastiskt de senaste decennierna. Det diskuteras inte hur militär makt skulle bidra till att öka Sveriges inflytande och möjligheter att föra vidare våra intressen. Det diskuteras inte hur vi kan öka vår energiproduktion för att främja svensk och europeisk självständighet. Det diskuteras väldigt lite i den offentliga debatten hur FRA:s skickliga arbete kan resultera i inflytande i våran viktigaste bilaterala relation, den med USA. Eller i Carl Bildts ord, hur vår kunskap, kapaciteter och kontakter kan ge oss det nödvändiga inflytandet för att få igenom våra intressen (vår moralitet).

Detta är inte för att argumentera att makt är alltid det överordnade målet utan detta är ett argument för att maktfundamentet måste också diskuteras. Makt är den slutgiltiga skiljedomaren där idéer och intressen kolliderar, och för att se till att våra idéer och intressen främjas behöver dem ett maktfundament.

På temat publicerade Wiseman precis ett läsvärt inlägg på väldigt snarlikt tema som bör läsas.

Media:  DN 1234Aftonbladet 12SR 1

Ukraina: Gör EU rätt?

Efter en liten torka på bloggen kommer här ett inlägg kring det pågående spektaklet i Ukraina. Jag fick motivationen efter att ha lyssnat på en föreläsning av Andrew Wilson, vars bok är jag rekommenderar för den som vill försöka förstå spegelsarna som finns i Rysk politik. 

Till att börja med var jag en smula förvånad, vad vill egentligen EU med Ukraina? Låt oss beakta att Ukraina är ett stort land med: 45 miljoner invånare (som Spanien), djupgående korruption, en krisande ekonomi, en rysk militärbas på Krimhalvön, nästan en femtedel av befolkningen som etniska ryssar och med potentiella separatistkonflikter.

Lägger man ihop detta med de problemen som EU har idag att hålla ihop med sjunkande legitimitet och ökande antagonism. Exempelvis utgör bulgarer en bråkdel av Ukrainas befolkning men har nästan en dubbelt så hög BNP/Capita. Detta bidrar till en liten aptit för någon form av fri rörlighetsavtal med Ukraina.

Vad skulle Ukraina kunna bidra med till EU? Gas, kol, billig arbetskraft, dåliga bilar och korruption. Jag är osäker på om EU inte redan har nog av allt det ovannämnda. Det ideella och långsiktiga målet för Ukraina skulle vad EU ger i sin säkerhetsstrategi: att omges av en ring välstyrda och stabila stater.

Jag skeptisk att EU kan påverka så starkt utan en väsentlig kraftansträngning givet Ukrainas problem, EU:s egna och den kulturella och historiska närheten till Ryssland. Ta exemplet att Chrusjtjov 1954 gav Krimhalvön till Ukraina på 300-års jubileet av dess förenande. Detta är ett exempel på de två ländernas närhet.

Yanukovich får stöd i sen presidentkampanj mot Yuschenko.

Yanukovich får stöd i sen presidentkampanj mot Yuschenko.

EU har inte erbjudit något avgörande till Ukraina. Det skulle vara en av anledningarna att Ukraina rakt ut krävde miljarder av EU. Associationsavtalet skulle kunna öppna för finansiellt stöd och fördelar i det långa loppet, medan Ukrainas problem är i viss mån av akut karaktär. Vidare kan det ha ganska förödande konsekvenser av en icke-konkurrenskraftig ekonomi att knytas ihop med världens största marknad. Det är en av anledningarna att Ryssland lockar trots att vad de frågar Ukraina är som, som Wilson uttryckte det, att be ett nyblivet självständigt Skottland gå med i EU, men ge upp sin Whiskey och skeppsbyggande samt ha europeiska flottbaser mot Nordsjön.

EU:s problem gör dock att det starkaste man har försvagas, attraktionskraften av en framgångsrik modell. Dock är det hoppfullt att den bilden är som bäst bevarad i östra Europa som protesterna visar (se från 1.15).

Då återstår att fråga sig att fråga, givet att den satsning som skulle behövas för att integrera Ukraina närmare inte kommer att finnas, vad är det som driver EU? Här tror jag det gäller att titta på ett par olika logiker. För det första är EU en organisation skapt för att svälla, det är det EU gör. Medan den politiska viljan saknas så fyller institutionerna sin logik och fortsätter med integrationen. Så vitt jag vet förhandlar man fortfarande med Turkiet om dess återstående kapital för EU-integration.

För det andra har detta drivits av Polen och Sverige som skapare av det Östra Partnerskapet, samt Litauen. Polen och Baltstaternas nollsumme-strategi är att motverka rysk inflytande där det går och att flytta tyngdpunkten för den ideliga öst-västliga dragkampen längre österut. Gissningsvis ser Sveriges förhållningssätt snarare ut av att vara drivet av att få igenom Östra Partnerskapet som tecken på svenskt inflytande snarare än en innerlig önskan att integrera Ukraina.

Detta leder till mitt argument att givet att EU inte har vilja eller förmåga att stöda en ordentlig integration av Ukraina, kan man få mycket smäll för pengarna genom att verka för associationsavtalet. Det kostar EU väldigt lite, men samtidigt som de pro-Europeiska känslor som ledde till den orangea revolutionen åter väcks till liv. Dessa kan  nog sakna påtaglig utkomst nu, men vad skulle det vara? Yanukovich har ej brutit några lagar (möjligen kring protesterna) och inte heller förlorat misstroendeomröstningen.

Men den pro-europiska känslan och demonstrationerna kommer att minnas vid presidentvalet 2015 (hur riggat det än må bli), och än viktigare längre framåt. Faran är dock att när Ukraina är redo att verkligen flytta sig närmare EU och genomföra de smärtsamma reformerna att de får för lite tillbaka och tappar viljan.

Vad säger Ni, ska EU göra mer eller mindre i Ukraina?

På en sidnot är det intressant att se de rysk-svenska relationerna i ljuset av Ukraina. Detta tydligare än mycket tydliggör vad jag menar när jag upprepar mig att vi är i en politisk konflikt med Ryssland. Sveriges anti-ryska politik utmålas vara driven av revanchism för förlusten vid Poltava och en återgång till Karl XII:s ambitioner, Carl Bildt utmålas som CIA-agent på rysk statsägd TV.

Att Carl Bildt gör Ryssland obekvämt är inte problemet. Att han gör det samtidigt som en essentiell del av den svenska maktbasen – den militära – förfaller i både absoluta termer och i relativa mot Ryssland, är ett problem.

Uppdatering 13.40: Nyheten att FRA hjälpt NSA med att bedriva underättelseh-inhämtning gör ökar tydligheten om Sveriges relation till Rysslands nemesis USA.

Rekommenderad läsning med mer fokus på ekonomi: Storsvitjod