Tredje Brevet om NATO

Oscar,

det var en typisk paradox du bjöd på i ditt brev, det här med att man driver en fråga på pappret, men inte i verkligheten.

Det finns ett par paradoxer till inom försvars- och säkerhetspolitiken. De rödgröna partierna betonar i övrig politik förträffligheten med kollektiva och gränsöverskrivande lösningar, men inte på det här området. Medan den sittande regeringen driver arbetslinjen utom här, då det snarast är bidragslinjen som gäller.

När det gäller kostnader för medlemskapet, så kan jag konstatera att det varierar. Det hävdas i debatten ibland att vi skulle vara tvungna att öka våra utgifter upp till 2,0 % av BNP, om vi går med. Men många stater är ju med på nästan halva den nivån, så argumentet har ingen större bäring i realiteten.

Däremot så har den egna förmågan betydelse, både som inflytande och för vår uthållighet. Här tycker jag NATO-förespråkarna lite lättvindligt anser att lösningen att gå med gör att Sveriges utmaningar är lösta. I alla fall kan jag få den bilden.

Jag vet inte om du har sett några av mina senaste framträdanden, där jag jämfört processtegen för NATO att förstärka Turkiet med luftvärnssystem med att göra något liknande för Sverige istället. Det visar att det blir ett glapp mellan ÖB:s vecka och de 2-3 veckor som en sådan förstärkning skulle ta i bästa fall.

Och därför landar jag i samma som du, här har vi gemensam mark, nämligen att vi måste stärka vår egen försvarsförmåga. Då ökar vi egen motståndskraft och bidrar bättre till stabilitet i vårt närområde. Den militära fördelen är mindre med ett medlemsskap än vad många vill tro. Det är odiskutabelt ledningskapaciteten som är det stora tillskottet militärt. I övrigt är ett NATO-medlemskap för mig något som främst skulle kunna ge politiska fördelar, om folket är med. Detta för mig också till den andra faktorn som gör mig tveksam, och det är beslutsmekanismerna.

NATO har ett mycket ordnat beslutsfattande, och när det väl rullar igång är det en stark organisation. Men, det är en förhandling som sker med närmare 30 nationer samtidigt som kapaciteten är ojämnt fördelad. Det vill säga att om USA inte har viljan, så minskar NATO:s förmåga drastiskt. Det innebär att USA är helt avgörande för alliansen och i förlängningen oss själva. Vår relation med USA sköts bättre bilateralt än via de andra länderna. Det kan förvisso vara en ojämlik relation, men i NATO-fallet är den dessutom det i konkurrens med andras intressen.

Då kan du invända att detta är alltför svart, och att jag inte förstått vad man har en kollektiv försvarslösning till. Jag kan lugna dig med att jag kan se fördelar, men det förutsätter att alla är med. Under kalla kriget var relationen hyggligt jämn. USA och Västeuropa la hälften var. Nu står USA:s andel i 75 %, trots att fler europeiska länder är med. Detta är inte hållbart i längden.

Jag studerade nyligen Pews senaste mätning av amerikanska folkets värderingar. Inte sedan 50-talet är de amerikanska väljarna så konservativa, och politiken har fullt upp med att flytta sina positioner. Det innebär mindre amerikanska åtaganden i framtiden, se på Syrien. Motargumentet blir då att då spelar det ingen roll. Om USA stannar hemma så växer det ryska inflytandet, och så är det i stort.

Men Sverige ligger fortfarande där det ligger, det är en geopolitisk konstant på gott och ont. Och det menar jag, i relationen till USA och i viss mån Storbritannien, att vi har en viss attraktion som partner, även om vi är utanför NATO. Det är i det västliga lägret vi hör hemma, och det vet alla. Ryssland försöker nu påverka oss att vi inte ska gå med i NATO, men det behöver vi inte ta så stor hänsyn till nu, anser jag. Jag utvecklar denna s.k cliffhanger i nästa brev.

Allt gott,

Johan