Monthly Archives: September 2013

Är Sveriges strategiska läge bättre än någonsin?

Posted on by
14

Efter en diskussion idag på Twitter om Sveriges strategiska läge argumenterade Anders Lindberg att det är bättre än någonsin. Jag håller inte med, men 140 tecken är lite för kort att förklara det på, därför kommer ett kortare inlägg om vårt strategiska läge.

Mitt första argument är att the New World Order – optimismen efter kalla krigets slut att äntligen bygga en värld baserad på folkrätt och globala normer – var begränsad i både tid och rum. Vad menas med detta? Vad många yngre debattörer tar för internationella säkerhetsstrukturens normala funktion, kan mycket väl vara en anomali. Att FN-systemet började fungera igen efter Kalla Krigets slut var beroende av: 1) att Ryssland i ett tidigt 90-tal sökte integration med Väst; 2) att Ryssland under tidigt 00-tal var kraftigt ekonomiskt försvagade och var tvingade hålla sig väl med Väst (samt att Afghanistan låg i ryskt intresse); 3) att Ryssland i relation till Libyen precis hade genomfört en “reset” med USA och UNSCR1973 godkändes; 4) att Kina är oftast ovilliga att själva stå emot Väst i FN:s säkerhetsråd gör att deras motstånd delvis möjliggjorts av Rysslands motstånd.

Dessa faktorer har möjliggjort vad många som betecknar en världsordning baserad på demokrati, mänskliga rättigheter och humanitära interventioner. Men dessa normer är inte globala och i tider av ökande multipolaritet med Ryssland och Kinas uppgång är det inte på något sätt givet att dessa kvarstår som ledorden för internationella systemets samhällets utveckling. Tvärtom uppskattas de inte alls av Ryssland och Kina.

Det andra argumentet att våra säkerhetsgivande institutioner är alla i antingen nedgång eller kris. USA:s ekonomiska kris och ombalans ger mindre intresse och förmåga att stå för Europas säkerhet (som de vänligt gjort ett tag). NATO:s sammanhållning skakas av avsaknaden av gemensamt syfte och ojämn arbetsfördelning. EU är världsledande i civil krishantering, men lider av en ekonomisk-överspillande-till-politisk-kris och saknar militära medel till annat än små-medelskaliga expeditionära insatser. Vår egen Försvarsmakt har ovarsamts krympts och dagens, i praktiken, nedskärning av försvarsanslagen årligen sänker avsevärt dess förmåga att fungera som ett system av system och på lång sikt kan hotas av en systemkollaps (med det menar jag att det tillförs mindre pengar än vad till exempel löneökningar och inflation kompenseras för).

Det tredje argumentet är att Rysslands kapacitet och aptit på att förändra dagens status quo förändras kvickt. För tio år sedan var Ryssland en marginaliserad aktör i internationell säkerhet som nätt och jämt överlevt sin ekonomiska kris och Tjetjenienkrigen. På tre års sikt har man ytterligare höjt försvarsanslaget till 3,9% av BNP. På tioårssikt kommer man att skördat frukten av den militärreform vi bara har sett början av idag. Detta är, såklart, givet att Ryssland klarar att fullfölja reformen. Hittils har det i alla fall visat sig att trots ekonomiska motgångar är det de Väpnade Styrkorna pengarna går till. Likväl ifall Ryssland “bara” vill etablera sig som en stormakt igen eller om de vill mer ändå. Det måste vi förhålla oss till.

—

Detta må låta dystopiskt, men det är trender som vi måste ta på allvar i diskussionen om vår säkerhet. Viktigast av allt är att vi ej får glömma vårt eget aktörskap. Vårt agerande idag bidrar till att skapa den säkerhetssituationen vi möter imorgon. Hur vi påverkar Kina och Rysslands normer kan vara en svår fråga, men vi kan stärka våra säkerhetsskapande organisationer: Försvarsmakten, EU, NATO och på så sätt bevara USA:s intresse i Europa.

Uppdaterat: F&S kommenterar inlägget och Jägarchefen gör en gedigen analys av Zapad.

Fem sätt att finansiera en försvarsmakt (Uppdaterat 13.21)

Posted on by
14

Politik har jag tidigare beskrivit som processen att lösa konflikter om resursallokering. Att det går sämre för Försvarsmakten i dessa sammanhang är det få insatta som tvivlar (det finns givetvis undantag). Generalmajor Berndt Grundevik skrev själv hos Wiseman förra veckan att allt mindre än ökade anslag på 3.5-4 miljarder årligen kommer att leda till en ambitionsminskning från insatsorganisationen 2014-turned 2019-turned 2023 (som inte var överambitiös i sig).

När Försvarsmakten äntligen fått ett tillskott till försvarsanslaget är det snarare med besvikelse än lättnad; 1,4 miljarder skulle tillföras till 2017. Som Wiseman skriver pricksäkert motsvarar detta cirka 2% av Försvarsmaktens lönekostnader. Lönekostnader som ökar med 1.5-2% per år utan kompensation och med ett kvarstående sparkrav på 500 miljoner i personalkostnader. Wiseman påpekar också att denna satsning motsvarar inte ens 5% av underskottet upptill 2023. Detta är direkt farligt då nyheten och PR-turnén att Försvarsmakten har fått ökade anslag kan få många med nyvunnet intresse/nyvunnen oro för försvarsfrågan att slappna av samt försvarsfrågan roll i valet 2014 att minska; trots allt låter 1,4 miljarder som mycket pengar.

Debattera försvarsfrågan hösten 2013, efter nyår kan det vara för sent. –Grundevik

Krafttag behövs tvivelsutan tas kring finansieringen av Försvarsmakten; den absolut viktigaste frågan i försvarsdebatten. Hur detta ska göras kvarstår dock. Jag har tidigare nöjt mig med att jämföra med Polen som med en mycket kärvare samhällssituation än Sverige årligen dedikerar 1,95% av BNP till försvaret (eller Estland för den delen som lägger över 2%). Men behöver inte våra pensionärer, sjuklingar och barn pengarna bättre än Försvarsmakten?

Detta är den vanligaste invändningen jag möter när budgettilldelning diskuteras, men i grund och botten är en försvarsmakt en förutsättning för att allt det andra ska fungera och en kärnuppgift staten skall lösas. Vad för nytta Försvarsmakten har berörts i andra inlägg (ex. 1,2) och ska bland annat debatteras på torsdag hos Folk & Försvar av Annika Christensen-Nordgren som alltid är värd att lyssna på. Poängen är att frågan i detta inlägg är inte till vad, utan hur ska det finansieras. Nedan kommer ett par grova förslag ges för att visa att en ordentligt finansierad Försvarsmakt är ingen omöjlighet. Jag är, såklart, vare sig ekonom eller partipolitisk, även om förslagen kan tolkas att tillhöra till olika partiers linje.

Foto: Försvarsmakten, Sgt. Lundahl

Foto: Försvarsmakten, Sgt. Lundahl

-Fastighetsskatt

Fastighetsskatten är ekonomernas favoritskatt och har en liten negativ påverkan på ekonomin samt är en väldigt pålitlig skatt då kapitalet inte kan lämna landet. Efter 1991 års skattereform utgjorde skatten 1,6% av BNP och ersattes av en kommunal fastighetsavgift. Det är bättre att beskatta egendom än arbete då det sistnämnda föder mer kreativitet och företagande. Högre fastighetsskatt skulle även kunna bidra till att huspriserna sjunker och motverka bostadsbubblan Sveriges skyhöga privata skuldsättning blåser upp. Ett återinförande av fastighetsskatten (om än på lägre nivå än från 1991 reform) skulle kunna täppa det hål som finns.

-Biståndsbudgeten

Sverige är enligt OECD näst bäst i världen på att ge bistånd 0,01% av BNP efter Luxemburg. Det är berömvärt och en av de mest storsinta sakerna ett välbeställt land kan göra med sina pengar. Detta ger oss ett stort mått av mjuk makt och inflytande i mottagarländer och vikt i FN. Hur som haver, när en av förutsättningarna för statens existens och oberoende hotas av en systemkollaps på en tioårssikt kan några av de 31,2 miljarderna (för 2013) ombalanseras till Försvarsmaktens bedömda 39 miljarder. Detta vore bra att undvika inte bara för att bistånd är bra, utan moraliskt rätt också.

-Jobbskatteavdraget

Att hoppa över det nyligen annonserade femte jobbskatteavdraget, beräknat att kosta 15 miljarder. Värdet av en stat bör inte utvärderas utifrån dess vinstmaximerande i kronor och ören eller enbart hur mycket pengar dess invånare har. Det finns större gemensamma värden staten har ansvar att värna för. I dagens individualistiska samhällen ses det som gammalmodigt att verka för utan det är individens egen rätt att bestämma som är överordnat. Jobbskatteavdraget bidrar till fler jobb, men utgör samtidigt en nettokostnad för staten och minskar det offentliga finanserna. Att strunta i jobbskatteavdraget skulle kunna egenhändigt kunna lösa Försvarsmaktens ekonomiska problem och ta ansvar för vårt samhället som helhet.

-Alliansalternativet

Ifall man är hängiven anhängare till regeringens förda politik finns också ett alternativ som vare sig innebär höjda skatter eller strikt omfördelning: att bara fortsätta som man gör. Regeringen ser att sin politik fungerar och förra året skrev man upp Sveriges tillväxtprognoser och hittade således 15 miljarder för 2012 och 17,3 miljarder för 2013. Det vill säga att ta den tillväxt som uppstår och investera i Försvarsmakten. Att ta mindre än en tredjedel av detta så klarar man Försvarsmaktens underfinansiering årligen utan att behöva skära en krona på sjukvård eller omsorg.

-“Att sluta lägga krokben för sig själv”-alternativet

Denna sektion är lite anekdotal, men innefattar allt från: betalande av marknadshyror för lokaler man själv byggt; oflexibla FMV specifikationer som tvingar fram upphandlingar av fordon som klarerar flygplan med förslut i tiotalsmiljonersstorlek jämfört mot en pragmatisk lösning; fordon som behöver modifieras till 0.8 gånger inköpsvärdet på grund av oxflexibelt (och ibland för hårda?) miljöklassifieringar; statsflyg som tas av försvarsbudgeten och så vidare ad infinitum. Detta kanske låter förenklande, men kärnan är att med en prioritering uppifrån att få ut mera av det som stoppas in i Försvarsmakten kan regelverk förändras, förenklas och förbättras avsevärt. Försvarsmakten är ett allmänintresse och att omsätta det uppifrån i handling och regelverk kan ta oss en bra bit på vägen framåt.

Uppdaterat 13.21: Av Försvarsmaktens lönekostnader, mer än 12 miljader, går cirka hälften direkt tillbaka till statskassan via grund av skatt och arbetsgivaravgifter. Vidare spenderas resten av lönekostnaderna nästan uteslutande i svensk ekonomi. Detta utgör ytterligare ett exempel på hur lite av Försvarsanslaget som får effekt och visar på en skillnad för svensk ekonomi om pengarna spenderas på försvarsbudgeten snarare än exempelvis bistånd.

—

Denna post har varit för att stimulera en debatt. Grundevik efterlyste diskussion och undrade hur mycket vi är villiga att betala för vår Försvarsmakt. Tillräckligt är mitt svar. Johan Wiktorin föreslog 1,49%, det är absolut ingen omöjlighet anser jag efter följande diskussion. I slutändan är det vårt oberoende och frihet det handlar om.

Bloggar: F&S

Media: SvD, DN, Aft, SVT, SR, GP

#svfm

Vad vill Ryssland med Syrien?

Posted on by
4

De senaste veckorna har rysk utrikespolitik kring Syrien hamnat mitt i strålkastarljuset och överraskat många. Först genom att hålla i handbromsen när chocken var som starkast över rapporterna om att kemiska substanser hade använts, och sedan genom att till synes lyckas avstyra (fördröja?) vad som såg ut som en direkt förestående amerikansk bombning. Det kan verka som om Rysslands agerande kom en blixt från en klar himmel men betraktar man vad som driver ryska intressen i Syrien blir agerandet klarare.

En återkommande poäng är Rysslands rädsla för Västs fortsatta interventioner i länder de ogillar för att arbeta mot regimskifte. Detta följer en tradition från Kosovo, Afghanistan, Irak och Libyen. Denna rädsla var mest påtagligt i mitten av 2000-talet då Väst-stödda färgrevolutioner och NATO-utvidgning kombinerades med rysk svaghet. Detta tänkande bedömer jag kvarstå till mångt och mycket i dagens ledarskap, men det är ej tillräckligt för att förstå hela den ryska drivkraften att skydda Syrien utan vi går vidare till att kika på ryska geopolitiska intressen i Syrien.

Ryssland har en flottbas i Tartus och står för 72% av Syriens vapenimport. Detta har också sett som betydande för Rysslands stöd. Vid närmare granskning visar dock det sig att flottbasen är egentligen enbart tre flytande pirar till underhåll. Den håller i och för sig på att upprustas, men har i mångt och mycket haft ett symboliskt värde snarare än ett praktiskt. Om man vrider på vapenhandeln och ser till vad Ryssland får ut av den så finner vi att den är består till mindre än 5% av Rysslands totala export och på senare tid har Syrien enbart kunnat betala för hälften av dess leveranser. Exempelvis utgör både Turkiet och Israel   större importörer än Syrien. Detta får oss att leta efter ytterligare drivkrafter.

Diplomati.

Diplomati.

“We are not protecting the Syrian government, but international law.” – Putin i NYT

Ryssland gör många (och ofta helt korrekta) argument som spelar på folkrätten. Som jag tidigare resonerat, beror detta snarare på möjligheten att utöva makt via lag än en genuin tro på folkrätten. Ifall det sistnämnda hade varit fallet då hade vi kunnat förvänta oss en striktare åtlydnad av till exempel Helsingforsavtalet eller Europeiska människorätts-konventionen, vars slutsatser Ryssland förkastade direkt efter kritik från Tjetjenienkrigen. Folkrättens natur är sådan att en juridisk positivistisk (blackletter) läsning av den kan ge stöd för precis det Ryssland förespråkar: absolut suveränitet och all konfliktlösning via FN:s säkerhetsråd där Ryssland har veto. Om Rysslands folkrättsliga argument är för maktutövande behöver vi hitta ytterligare drivkrafter.

Ryssland är rädda för islamistisk extremism. Som Putin själv skrev i artikeln i New York Times, finns oro med vad som händer med dessa kämpar när kampen är över och de ska återvända. I Syrien finns det bedömt 100,000 personer med tjerkessiskt ursprung (ett nordkaukasiskt folk som främst hittas i Karachai-Tjerkessien, Kabardino-Balkarien och Adygien) som drevs tvärs över Svarta Havet från Norra Kaukasus när det ryska imperiet konsoliderade sina gränser 1864. Denna koppling samt den pågående insurgentrörelsen i Norra Kaukasus ger både kunniga och villiga kämpar som åkt till Syrien. Ifall Assad-regimen faller finns risken att Syrien blir en fristad för sunni-jihadister, och detta är ett skrämmande scenario för Ryssland.

Hur som haver återstår det jag ser som Rysslands starkaste drivkraft och överordnade utrikespolitiska mål; att cementeras som en internationell stormakt. Detta innebär en egen intressesfär där andra stormakter ej intervenerar (ung. forna Sovjetunionen) och en ledande roll i hanteringen av frågor om internationell säkerhet. Det är det sistnämnda som gör sig speciellt noterbart i fallet Syrien och en av de bästa frågorna man kan ställa för att förutspå hur Ryssland ställer sig till en speciell kris är hur har man blivit engagerad i frågan av Väst; som jämlike eller som någon som förväntas godkänna beslutad policy.

Den starka önskan (gränsande besattheten) att bli erkänd som den supermakt som Sovjetunionen var kan förklara varför Ryssland trivs så väl med kärnvapenbegränsnings-förhandlingarna; där sitter man som jämlike med världens enda supermakt. Detta förklarar också varför Ryssland kan, utan att känna sig som hycklare, förutspråka strikt efterlevande av icke-intervention och icke-inblandning i interna affärer, förutom när det rör som interna affärer och suveränitet i ens egen intressesfär (ex. av mig 1, 2, 3, Jägarchefen 1, 2).

I ljuset av detta var Syrienstuntet perfekt genomfört. Putin framstod som den enda i hela världen som hade makten att påverka Assad; någonting en Obama med begränsade attacker och trevande kongressgodkännande inte gjorde. Detta för Ryssland närmare sitt mål att från början få större inflytande i internationell konflikthantering och desto mer Ryssland känner sig som en verklig stormakt, desto mera hegemoni kommer man vilja utöva i sitt närområde.

Även läsbart om Syrien: Försvar och Säkerhet