En rysk fabel om informationskrigföring

I jakten på litteratur kring rysk informationskrigföring hittade jag följande ryska fabel som kändes lämplig att dela.

There used to be an ordinary turtle who constantly carried a heavy shell on its back. The shell pressed her to the ground and every step she took was hard effort for her. That’s why her life, measured by the number of those uneasy steps, was also hard.

On the other hand, when a hungry fox came running from a nearby forest, the turtle hid her head inside the shell and patiently awaited until the danger was over. The fox kept hopping around, trying to bite at the shell, trying to turn her upside down; all in all, trying all the steps typical of an aggressor, and yet the turtle prevailed.

Once upon a time, the fox got a big wallet, brought in a lawyer and, sitting across the turtle, proposed a buyout offer for the shell. The turtle considered it throughly, but due to her limited imagination, she had to refuse. And yet again, the fox left with nothing.

Time passed, the world changed, new means of telecommunication have entered the forest. One day, coming out of her house, the turtle saw a TV screen hanging off a tree, showing films of flying turtles, shell-less. Breathless with excitement, the woodpecker-announcer spoke of their flight: “Such a lightness! What a speed! How beautiful! Such an elegance!”. The turtle watched the show that day, and the next day, and the day after… And then a thought arose in her little mind, about how stupid she is to carry around that weight – the shell. Wouldn’t she be better getting it off? Life would be much easier. Scarier? Yeah, a bit scarier, but the news anchor-owl announced that the fox has turned to the Krishnas and became vegetarian.

The world is changing. The forest is also completely different; there are less and less trees and distinctive animals, and more and more indistinguishable stray dogs and jackals. “And really, why shouldn’t I fly? The skies — they’re so big and wonderful!” “If only I gave up the shell, and — right away — life would be easier!” — thought the turtle. “If only she gave up the shell, and — right away — she’d be easier to eat” — thought the fox, signing on the bill for yet another advertisement of flying turtles And one beautiful morning, when the skies seemed larger than ever, the turtle has made her first and last step towards freedom of her protection system.

The turtle didn’t know and never will, that information warfare is the purposeful training of an enemy on how to remove its own shell.

Att ställa svåra frågor

Nackdelen med att ställa svåra frågor är att det, kanske uppenbart, är svårt och ibland omöjligt att ge bra svar. Fördelen är att de ofta är de mest intressanta och kanske viktigaste frågorna. Frågor som: “Hur mycket har Rysslands väpnade styrkor ökat sin kapacitet?” eller “Har Moderaterna övergett sin tidigare roll som försvarsvänliga?” går att svara efter en viss efterforskning. Inte för att de gör dem mindre viktiga, men “Varför genomför Ryssland denna upprustning?”, “Vad bör Sverige göra för att möta den?” och “Varför prioriterar Moderaternas ner försvaret?, kan man tvista om även efter all tillgänglig materiel gåtts igenom.

I vetenskapen, och livet i övrigt för den delen också, är det enklare att beskriva skeenden än att korrekt förstå vilka intentioner som driver dem. Jag kommer ge min syn på de två förstnämnda frågorna medan Moderaternas partitaktik lämnar jag till någon med större insikt i densamma. En förutsättning för att kunna svara hur Sverige bör möta den ryska upprustningen på bästa sätt är att förstå vad som driver den (vad Wiseman kallade för 10,000-kronors frågan). Anledningarna till Rysslands upprustning och mer konfrontativa utrikespolitik är flera. Vi kan datera starten grovt till 2007 då bland annat Putin gav ett uttalande om att flygaktiviteten skulle öka i närområdet, något som demonstrerats med all önskvärd tydlighet (om än inte offentlighet?).

“The foreign policy of Russia is the continuation of its domestic policy”– Boris Nemtsov, f.d. vice premiärminister hos Yeltsin.

Det absolut viktigaste drivkraften, anser jag, är detta är ett sätt att behålla makten. Ryssland är en vasallstat där hegemonens makt beror på omfördelning av politiska varor för inflytande, snarare än via institutioner (läs gärna föregående inlägg om mil-industriella komplexets inflytande). Och som det omfördelas och berikas. Problemet är att när inkomsterna ökar och levnadsstandarderna inte går upp i motsvarande grad som det gjorde under främst Putins andra termin (2004-2008), ökar missnöjet. Protesterna 2011-2012 var extraordinära. Ett praktiskt sättet att dämpa folkets missnöje (förutom givetvis att sträva efter att göra det bättre för dem och ge dem verklig politisk representation) är att skapa fiendebilder. Precis så anser Miriam Elder, journalist för The Guardian i Moskva i många år, att vi ska förstå den nya omtalade anti-HBT lagen. Regimen behöver definiera sig att vara emot något för att ena leden, speciellt viktigt för en regim där idelogin inte fyller den funktionen.

Här inom kan sägas paradoxen ligger i förhållandet mellan Väst och Ryssland, medan Väst är beroende av extern stabilitet är för intern utveckling, är Ryssland beroende av extern instabilitet för intern stabilitet.

Detta beskriver viljan att hålla kvar makten, men det måste finnas mål med makten också. Berikning kan vara viktigt nog, men en ytterligare betydande drivkraft finns i revanchismen. Att dagens regim verkar drivna av ett omättbar hunger för säkerhet, finner sina spår i modern rysk historia. Efter Sovjetunionens fall var Ryssland förvridet i inre politisk kamp, förödande Tjetjenien-krig, ekonomisk kris, förfallande väpnade styrkor och ett Väst som intervenerande i ryska inrikesaffärer och politiska utveckling. Man förlorade sin roll som ett av världens två viktigaste länder med globalt inflytande, till att bli en fallerande stat på randen till inbördeskrig. De som upplevt både Sovjets storhet och krisen i efter självständigheten (dvs. regimen) vill inte riskera något liknande igen. Detta går en bit att förklara varför en stark ledare föredras framför genuin demokrati bland folket. Att lägga till har man en annan syn på de väpnade styrkorna i Ryssland. Det är den främsta av statliga institutioner med ett starkt symbolvärde, därav bland annat de gigantiska militärparaderna.

Sammanflätat med revanchismen är den begynnande nationalismen. Det är vanligt förekommande i stater med svaga och fallerande institutioner att man börjar mobiliserar stöd längst med etniska linjer. I Rysslands politiska system där partier och koalitioner opererar i spegelsalar som synvillor och illusioner (och ibland utan original), och där partierna snarare är till för att legitimera makten än att utöva den, finns det grogrund för nationalism som talar direkt till folket om det ryska folket, dess värderingar och utan att bli politisk (som i politisk i politikerförakt). Även fast dessa nationalistiska strömmar kan vara skapade av Kremlin – exemplet får vara ultranationalisten Zhirinovsky som startade sin bana som KGB-sponsrad pro-västlig/demokrati/marknadsekonomisk politiker som förespråkade Sovjetunionens bevarande, och sedan blev en noterbar ultranationalist – är det värt att notera att man börjar använda sig av russky (etnisk ryss) istället för som alltid tidigare rossisky (folket av Ryssland). En negativ förändring och som Anatol Lieven argumenterat: Ryssland har ett dilemma att man inte både vara generell hegemon i Forna Sovjet och samtidigt förespråka en strikt nationalism, det finns för många etniciteter i dessa länder, men inte minst i Ryssland i sig självt.

Maktens gång?

Maktens gång?

Utöver detta tillkommer givetvis vad bedömare ser som Rysslands största ‘objektiva’ hot att lösa med militära medel; Norra och Södra Kaukasus, Centralasien och Ö-dispyter i Ostasien. Dessa får återkommas med senare i en tour de table.

Men om Rysslands utrikespolitik mestadels är en funktion av inrikes bekymmer, behöver vi då oroa oss i Sverige? Många bedömare, inklusive Sveriges statsledning, skulle säga  “Nej”. Jag tycker det är ett för enkelt svar. Fiendebilderna och den revanchsistiska retoriken institutionaliseras. Även om den började i rent inrikes instrumentella syften, kan det enkelt cementeras. I takt med att bilderna cementeras påverkar också Rysslands förmågor dess intentioner, och om ett decennium står vi i en kärvare situation. Hur skall detta bemötas? Det får jag återkomma till i nästa inlägg.

Eftersom temat på inlägget var svåra frågor, är det mycket jag lämnar mig öppen till att förändra min syn på, så återkom gärna med synpunkter vart Ni tror min argumentationen går fel eller inte är tillräckligt övertygande samt Era idéer.