Hotbilden VI: Rysk syn på informationssäkerhet

Hur de svenska och ryska synerna avviker sig från varandra är symptomatiskt både på den höga grad av ömsesidig misstro som råder och den politiska konflikt ligger till grunden mellan de två länderna. Det styrande dokumentet för cybersäkerhet i Ryssland är deras informationssäkerhetsdoktrin antagen år 2000. Detta är intressant från ett par anledningar: den ena är att den är 13 år gammal men fungerar lika väl som styrande dokument idag trots den utveckling som varit sedan dess; den andra är att det visar på en bredare rysk syn på säkerhet och krigföring (och gissningsvis därav dess  fortsatta relevans). Jag skulle säga att den återspeglar tänkandet från en av Clausewitz passager “War is nothing but a duel on an extensive scale” och vilka medel och hur som används i den duellen är snarare en praktisk fråga. Detta skulle jag säga står i skillnad med hur “Väst” uppfattar ting som krig, fred, köp av bolag och mediastationer, organiserad brottslighet och korruption, dessa saker kan vara vad det är i sig själv, men det kan också vara en del i duellen. Denna föreställning förstärks av att informationskrigföring (inklusive maskirovka) skall bedrivas både i tider av fred, förberedelse för krig och i krig.

Effektiviteten av informationskrigföring har jämförts i Ryssland massförstörelsevapen då den har förmågan att desorganisera en stats funktion samt påverka mentalitet och moral hos ens befolkning. Det ses också som väsentligt att motverka psykologisk påverkan inhemskt och det är del i förklaringen att media han förstatligats. Det som är mest intressant i den ryska synen är att man kan definera information som är negativt för regeringens policy och stabilitet, ryska värderingar och information som kan influera den socio-humanitära sfären, som hot mot Rysslands informationssäkerhet. Säkerhetshot. Informationskrig, enligt den ryska väpnade styrkornas konceptuella dokument kring informationssäkerhetsaktiviteter (finns här) är:

“conflict between two or more states in information space with the aim of causing damage to information systems, processes and resources, critically important and other structures, subverting the political, economic and social systems, mass psychological work on the population to destabilise society and the state, and coercing the government to take decisions in the interests of the opposing side.

Bloggrannen Jägarchefen skickade över en intressant länk från Foreign Military Studies Office kommentar på kring hur Ryssland ser på informationssäkerhet. Författaren skriver att det finns en syn i ryska säkerhets-etablissemanget att USA använder internet och sociala medier till att skapa kaos där det passar dem samt att varje byte med datatrafik kommer med en prislapp. I tider av den nyligen uppdagade skandalen kring NSA:s PRISM-program och sociala mediers betydelse under den arabiska våren går det att  förstå vart den ryska osäkerheten kommer ifrån. En representant för det ryska försvarsministeriet föreslog rakt ut på en FN konferens att främjande av subversiva idéer på internet mot en regerings policy i demokratifrämjandets namn kan kvalificera som aggression. Detta  var ett starkt uttalande, men frågan är hur mycket det avviker från den rådande synen hos det ryska ledarskapet. Vad som är klart är att det finns en bred syn på hot.

(Foto: BEE/FREE/PGrandicelli/Flickr (CC))

(Foto: BEE/FREE/PGrandicelli/Flickr (CC))

Vad är Sveriges roll i det hela? Friheten på internet har varit en prioritet för svensk utrikespolitik och kanske Carl Bildts favoritfråga. Sverige har startat och driver olika initiativ för att främja den (exempel). Att denna hållning främjar vår politiska konflikt med Ryssland kan utläsas från ovanstående men också visas genom det konkreta exemplet av Kavkaz Center. Centrumet började operera från Sverige efter att de blivit nedstängda i Litauen 2004 efter ryska påtryckningar och efter anklagelser om hatbrott. Kavkaz Center är det Kaukasiska Emiratets nyhetsportal, en paraplyorganisation som kämpar för att ena Norra Kaukasien i ett muslimskt emirat. Emiratet figurerar på USA:s topplista över världens mest efterlysta terroristorganisationer och av FN bedömt associerad med Al-Qaeda. När Sverige skyddar sändningarna från en sådan grupp in till Ryssland går det att förstå hur idéer som yttrandefrihet på internet får en dålig smak munnen och skapar misstänksamhet. Detta var något Lavrov påtalade senast förra månaden i mötet i Kiruna (hittade detta bara i icke-pålitlig rysk media så jag ska ej svära på det)

Vad betyder det att en av prioriteterna i svensk utrikespolitik uppfattas som ett säkerhetshot i Ryssland? Det är inte långsökt att säga att dessa oenigheter förstärker den politiska konflikten mellan Sverige och Ryssland, men vad det doktrinellt tillåter för medel för att svara på är något som säkerligen enbart de ryska ledarna vet och något som underättelseanalytiker sitter och funderar på. Dock vore det synd att inte spekulera, så här kommer min spekulation.

Att Sverige på nätet utövar något som klassas som säkerhetshot tror jag doktrinellt rättfärdigar ett svar. I det svaret tror jag val av medel snarare är gränssättande av praktiska bekymmer snarare än att man ser olika arenor som väsenskilda, det pågår inom samma duell det vill säga. Nu är givetvis det inte så att Ryssland kommer att attackera hela Sveriges internetstruktur, men jag skulle säga att det rättfärdigar ett snäpp högre intensitet i till exempel informationskrigföringen mot Sverige (som vi minns ses som får utövas i fredstid). Mer precist än så kan jag ej gissa. Detta är inte ett argument mot att arbeta med yttrande- och internetfrihet, men bör man vara tydlig om riskerna det medför och säkeställa att man har det maktfundament som kan behövs för den konflikten.

Det kanske är läge att fundera kring ett psykologiskt försvar igen?

Läsvärt av F&S om rysk krigföring och Magnus Wakander hos F&S om att möta hybrida hot. Se också under fliken Ryssland och cyber här i fördjupningen och resten i serien Hotbilden. #svfm

Advertisements

Vad bidrar NATO till egentligen?

Jag var på väg att skriva ett inlägg kring NATO men jag omformulerar det en del efter Johan Wiktorins exceptionellt sevärda framträdandeFolk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens omvärldsanalys. Där berättade han att NATO-debatten är snedvriden, fel frågor ställs och NATO ses som en helhetslösning (här skrev jag att NATO är inte en substitut till en Försvarsmakt). Han föreslog att frågan som bör besvaras är “Hur ska Sverige på bästa sätt bidra till säkerhet och stabilitet i Norra Europa?”. Detta inlägg gör en ansats att försöka svara på den frågan.

Det finns två huvudsakliga saker Sverige skulle kunna fokusera på för att bidra till säkerhet och stabilitet i Norra Europa, att internt inte vara ett säkerhetsvakuum samt att bidra med  säkerhet externt till våra grannar. Det må låta enkelt, följ med så ser ni hur jag resonerar.

Internt: Det måste territoriellt finnas en grundläggande militär förmåga för att säkerställa handlingsfrihet. Detta ger både säkerhet i Sveriges egna agerande och inbjuder inte till yttre provokationer. Om hur detta operationaliseras får de lärda tvista om, men en incidentberedskap 24/7, 24 JAS till, kvalificerat luftvärn och lastbilsburna Robot-15 kanske skulle vara en god start? Utöver strikt militär säkerhet kanske ett inrikesdepartement hade kunnat löst  terrorism, cybersäkerhet och underättelsefrågor bättre?

Externt: Säkerhet ska vi bygga vi tillsammans med andra. Både militära och icke-militära utmaningar löser vi bättre tillsammans. Problemet är dock att institutioner är lite värda utan den bakomliggande politisk viljan. I det avseendet blir debatten om NATO sned. Vad finns det för vilja bakom organisationen att använda den till? Vad finns det enighet och momentum att samarbeta med? I detta avseende finns det vissa saker NATO kan bidra med, till exempel militära operationer out-of-area och kompetenser från deras Centre of Excellence för energi– och cybersäkerhet samt det kommande för Strategic Communicationsmen storskaligt territorialförsvar i Norra Europa eller expeditionära uppdrag i Asien blir det säkerligen desto svårare att genomföra.

Där det finns en politisk vilja att samarbeta är Norden och Norden-Baltikum. Dock finns det ett stort hinder för det efterlängtade nordiska försvarssamarbetet, det institutionella. Danmark, Norge och baltstaterna är NATO-medlemmar och Alliansen blir fundamentet i deras säkerhetspolitik (se WW här). EU är samtidigt oumbärligt för vår säkerhet som världens största marknad och för att till exempel påverka Gazprom att spela efter marknadens regler, säkra våra gränser och öka vårat välstånd, dock är EU inte institutionellt utformat för djupare militära samarbeten och lämnas därhän i denna diskussion. Det första steget för djupare samarbete skulle vara att få de länder med politisk samarbetsvilja och liknande geopolitiska utmaningar i samma institutionella ramverk för att överkomma hinder som tillgång till information, kunna försvarsplanera för den helhet som faktiskt skulle drabba regionen som en helhet und so weiter. För närvarande är NATO the only game in town. Alltså skulle inte NATO vara en helhetslösning, men det skulle ske möjligheter för djupare samarbete att nå en lösning. Men som Wiktorin påpekar så är NATO inget utan USA, kanske vi skulle gå med USA ändå?

Institutionella Norra Europa (foto:Wikipedia)

Institutionell uppsättning N. Europa, Lila: både EU och NATO, Blå: bara EU, Orange: bara NATO (Foto:Wikipedia)

Vad är USA:s intressen i Norra Europa? “Visshet” var Kurt Volkers svar, f.d. amerikansk ambassadör till NATO. Visshet hör ihop med att inte vara ett säkerhetsvakuum och garantera ett långsiktigt ansvarstagande i säkerhetspolitiken, något ett djupare militärt samarbete hjälper. Bekymrande för NATO:s överlevnad är Alliansens fundament, dess Artikel-5 åtaganden. Det finns ingen plats geografiskt där detta åtagande är så löst som i Baltikum (om Ryssland i Baltikum). NATO har på plats 4 jaktflygplan i incidentberedskap. Inte mekaniserade brigader med luftvärn. Ett starkt och samarbetande nordiskt-baltiskt ben av NATO skulle dels förbättra förmågorna i området men också öka genomförbarheten att försvara Baltikum vid en militär kris rent logistiskt. Inte för att en invasion i sig är trolig, men tvångsmakt baserad på militär makt bygger vad man de facto kan göra med ens militär och därav blir förmågan att invadera relevant. Av dessa anledningar skulle NATO som helhet stärkas av ett enhetligt Nordiskt-baltiskt ben och förhoppningsvis genom detta säkerställa USA:s fortsatta intresse, i teorin två problem lösta på samma gång.

“Förmågor” var f.d. amerikanska försvarsattachén till Sverige Bruce Ackers svar på ovanstående fråga. Acker sa att det spelar liten roll för USA om Sverige är med i NATO eller ej, bara vilka förmågor Sverige kan bidra med. För att ställa Ackers svar på sin spets, varför ska man ge försvarsgarantier till Sverige när man får de bidrag man behöver ändå? (Både Acker och Volker framträdde sevärt på Frivärlds konferens, se dess klipp här 1, 2).

Mitt svar på orginalfrågan får bli: för att Sverige ska bidra med säkerhet i Norra Europa skall vi först internt undvika att vara ett militärt säkerhetsvakuum genom att höja vårt försvarsanslag och åstadkomma en grundläggande stabilitetsgivande nivå samt att externt samarbeta främst i Norden-Baltikum med NATO som medel och inte enbart mål.

Inflationsjusterade försvarsanslagsförändringar med 2007 som utgångspunkt.  Graf: Johan Wiktorin

Inflationsjusterade försvarsanslagsförändringar med 2007 som utgångspunkt. Graf: Johan Wiktorin

Det var mitt bidrag till det goda samtalet. Var håller ni med och desto viktigare var håller ni inte med?

Vad är då nytt under NATO-solen? För det första fann jag, i likhet med Annika N-C, att Försvarsberedningens omvärldsanalys innehöll mer positiva skrivningar om NATO. För det andra var Sifo-undersökningen 16/5 som gav 32% för NATO och 40% mot, delar man de osäkra rösterna blir ställningen 46-54 utan att frågan ens diskuterats öppet/utretts (något som ändå inte räcker för att Reinfeldt ska driva frågan, en insatt källa bedömer sannolikheten för NATO utreds på riktigt innan valet 2014 “lika stor som att Bingo Rimér blir jämställdhetsminister”). För det tredje bedömer/gissar Wiseman att Sverige är medlemmar i NATO inom fem år. För det fjärde kommer socialdemokraten Widar Andersson ut som NATO-vän. Ifall någon följer är mest intressant, han är känd som “högersosse” För det femte kom Kristdemokraternas samtliga försvarspolitiska talespersoner sedan innan Sovjetunionens fall ut som NATO-förespråkare. För det sjätte tycker Medvedev inte att det är en bra idé att Sverige och Finland går med i NATO (jag skrev om Rysslands syn på NATO här). Till syvende og sidst har DN och en samling lokaltidningars ledarsidor börjat förespråka NATO-medlemskap (länkar nedan). NATO-frågan rör på sig.

Ha en trevlig nationaldag!

Bloggar: Annika NC 1, 2,  Sjätte Mannen, Nilsson, Observationsplatsen, Skipper,

Media: DN 1, 23, SvD 1, 2, 3, 4Aftonbladet, Expressen 1, 2FrivärldNWTSMP, SVT, SR 1, 2, 3, ACUS,  #svfm