Symbolik i rysk maktdemonstration

Idag släpptes nyheten av Mikael Holmström i SvD (hans chat här) om att ryska bombplan hade avvikt mot Sverige och Gotska Sandön och Sverige hade ej haft några flygplan på incidentberedskap  (det var långfredagen) och NATO hade skickat två flyg från Litauen som skuggat planen från håll (DN, Aftonblaskan, Expressen 1, 2).

Krigsplanering Foto: Wikipedia

Planering Foto: Wikipedia

Det incidenten betonar är det desto viktigare att se förhållandet mellan Sverige och Ryssland som två entiteter som försöker påverka varandra politiskt genom olika medel, snarare än att Ryssland skulle invadera Sverige. Johan Thunberger spekulerar i SvD att Ryssland visste, genom underättelseinhämtning, att Sverige inte hade någon beredskap vid detta tillfälle och ville betona det. Denna typ av aktivitet sänder flera och tydliga signaler från Ryssland till Sverige. Man känner sig trygg att demonstrera en militär överlägsenhet och brister i svensk förmåga. Jag har skrivit tidigare om hur det svensk-ryska förhållandet och militärmaktens roll kan förstås.

Annika Nordgren-Christensen poängterade på Twitter att detta var nog kontraproduktivt från rysk sida om man ser NATO och dess utvidgning som det främsta hotet mot Ryssland. Jag ser provokationerna främst drivna av inrikespolitisk logik med vetskapen om att NATO objektivt inte skulle utgöra något hot mot Ryssland i sig, utan enbart för extraterritoriell maktutövning. Från det perspektivet kan det snarare ge ökat bränsle till de delar av det ryska etablissemanget som tjänar på denna typ av problem och på Rysslands militära upprustning. En ytterligare intressant aspekt som slog mig var att det var trots allt NATO-plan som tog vid och följde de ryska planen när den svenska incidentberedskapen var sänkt. Vad säger de om Sveriges militära alliansfrihet i ryska ögon?

För övrigt försvarar sig Carl Bildt med att vi svarar inte på allt. Som Oplatsen påpekar missar detta poängen, i detta fall hade vi inte möjlighet att välja att svara, för vi saknade beredskap.

Uppdatering 20.36 länklista (Tack Skipper!): 

Bloggar: SkipperCornucopia 1 2Westerholm 1 2VäpnarenStaffan DanielssonBorneoSjätte mannen 1, 2GyllenhaalRolf K NilssonMikael Jansson

#svfm

Advertisements

Drönare och framtida krigföring

Efter en del debatt om drönare (till och med “attackdrönare” och “dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet 

Det målas det ofta en otäck bild över vad krigföring medelst drönare innebär. Vi ser framför oss tonåringar i USA med joystickar som dödar oskyldiga barn i Pakistan vars familjer saknar möjlighet till rättvisa (ungefär som början av Nyhetsmorgons klipp). Denna bild belyser de problem som det finns med drönarkrigföring: hur människan blir isolerad från kriget och frågeställningarna om vem som är kombatant eller inte och i vilket krig, samt hur skulle det vara legitimt att svara på en attack med drönare? I en krigzon skulle det vara lagligt att döda kombatanter, men ifall ett krig inte föreligger blir rättfärdigandet desto svårare. Frågan detta inlägg ställer är dock ifall om skiftet mot drönarkrigföring är ett hot mot internationell säkerhet? (dvs. vad ej vad det betyder för folkrätten och rättvisa)

Drone

Foto: Drone wars UK

Drönares påverkan på krigföringen ligger främst i att teknologin gör de starka starkare då de kan föra krig med lägre politiska och materiella kostnader. Detta betyder att, som vi ser i uppsvinget i användandet av riktade drönarattacker, att användandet av drönare riskerar att istället för en sista utväg bli minsta motståndets väg. Detta innebär att tröskeln för krigföring för starka stater sänks. Jämför med hur mycket med konventionell krigföring som hade krävts för att nå samma effekt som dessa riktade attacker i Pakistan och Jemen.

Men innebär denna sänkning i kostnaderna att föra krig ett hot mot internationell säkerhet? I det stora väsentliga, nej. Det är givetvis hemskt att civila dödas, normerna om staters suveränitet och användandet av våld urholkas, men det finns väldigt tydliga begränsningar med vad man kan uträtta med drönare. De förutsätter luftherravälde vilket gör dem mindre relevanta i situationer där motståndaren har ett kvalificerat luftvärn (vilket många länder anser är rimligt att förfoga över). Så länge de inte görs autonoma via artificiell intelligens (vilket är orimligt inom den överblickbara framtiden) förutsätter de konstant kommunikation hemåt och kan därför störas ut av en motståndare med förmågor inom elektronisk krigföring (för diskussion se Wiseman). Dessutom, som Tracz betonar, skadar i många fall drönare färre civila än andra former av krigföring.

I dagsläget är det USA som besitter förmågan att föra krig med drönare, och i kontrast med många, anser jag INTE att USA är den största oron för internationell säkerhet i termer av drönarkrigföring. Detta kan exemplifieras av att drönare hittils använts i svaga och fallerande stater mot insurgenter och därav kan drönare, i kontrast med mycket mediarapportering, ha en positiv effekt. Dock finns risken att det blir så billigt att föra detta krig, att man för det för lättvindigt och motverkar sina strategiska mål (exempel kan vara radikalisering i Pakistan). Vad som emellertid skulle kunna vara mer problematiskt är när Kina och Ryssland skulle få tillgång till dessa teknologier, men på grund av ovannämnda begränsningar skulle dessa snarare vara ett hot för insurgenter i Norra Kaukasus och Xinjiang än för internationell säkerhet.

Drönarna är dock symptomatiska på hur krigföringen förändras mot war without the people. I kontrast med den utveckling som Clausewitz oroade sig för – att med ökat folkligt deltagande ökar krigens destruktivitet, något som kulminerade i världskrigen – ser vi en trend med minskat folkligt deltagande. Vi går från värnpliktsarméer till professionella, från strid där man kunde se sin motståndare till surgical strikes, cyberattacker och drönare. Detta har främst två effekter:

1) Som i drönarkriget och cyberkriget fjärmas folket från krigföringen, riskerna uppfattas mindre och det blir ifall krigföringen genomförs dolt behövs inte folkets stöd då de kan inte protestera (något som kan vara extra önskvärt i demokratier). Det medför mindre kostnader att genomföra denna krigföring och gör de således till attraktiva alternativ.

2) Att folket fjärmas från kriget och dess verklighet gör att det viktigaste vi har, som både Clausewitz och Johan Wiktorin påpekar, vår försvarsvilja blir svagare. Desto mindre folk förstår av vad kriget innebär, desto mindre kan de förstå de uppoffringar som behövs och stödja dem. Detta är övertydligt i fallet Sveriges insats i Afghanistan där det folkliga förståelsen och stödet blev lidande. Jag minns skandalrubrikerna 2009 i stil med “Svensk officerare i eldstrid!!”. Även efter Johanne Hildebrandts skildring “Krigare” levde föreställningarna kvar om soldaten med den blå hjälmen som lutade sig mot en palm spelade kort missionen igenom.

I konklusion är drönarteknologin ett vapen som andra med sina möjligheter och begränsningar. Min största oro kommer från den djupa folkförankringsklyfta som finns, och kan förstärkas av nya organisationsformer och sätt att föra krig på, mellan folket och de som har till uppgift att försvara dem. Hur ska pengar kunna fördelas i en demokrati till något som få förstår nyttan med och färre har erfarenhet av?

Lästips: The Changing Character of War – Boken i allmänhet, men kapitlen av Pascal Vennesson om War Without the People och av Azar Gat om the Changing Character of War  i synnerhet. #svfm

Om förmågor och intentioner

Idag har försvarsdebatten rasat i en god takt efter att Mikael Holmström rapporterade om den finska rapporten om Rysslands försvarspolitik (till och med till den grad att Aftonbladet har uppmärksammat nyheten).

Under dagen har två argument ständigt återkommit; Ryssland rustar från en låg nivå och det gäller att skilja på förmågor och intentioner. Den andra punkten ger ett ramverk för att analysera säkerhetspolitik, men hittils används argumentet nästan som en anledning att Ryssland inte skulle kunna i framtiden utgöra ett hot mot Sverige då de inte har intentionen.

Vad som är viktigt att förstå i förhållandet mellan intentioner och förmågor är att det är två samverkande, och inte oberoende, faktorer. Detta kanske enklast kan exemplifieras av George W. Bush som gick till val på en isolationistisk policy där USA skulle spela en mindre roll på världsscenen och fokusera på inhemska problem. Därefter skedde både Afghanistan och Irak. I dessa två fallen hade förmågan stark påverkan på intentionen, och det belyser också en ytterligare sanning om intentioner är att de kan förändras mycket snabbt. I det omvända så spelar intentionen ingen roll utan någon förmåga att genomföra den.

Det är just av dessa anledningar vi måste planera efter förmågor som tar upp till decennier att bygga medan intentioner förändras på ett ögonblick, speciellt i politiskt känsliga stater som Ryssland.

#svfm

Uppdaterat 23:36 – Dagens bloggare: Wiseman, Skipper, Cornucopia?, Den Sjätte Mannen,   

Uppdatering 2: 1/5 – Jan Blomgren hade uppenbarligen inte tagit till sig distinktionen mellan förmåga och intention (och dess samverkan)