“På det globala planet är det främsta uttrycket, för att skapa stabilitet och säkerhet, vårt stöd till Förenta Nationerna (FN).” –Regeringen
Genom FN stadgan tilldelas huvudansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i världen till FN:s Säkerhetsråd. Till detta har de fått vittomspännande krafter som inkluderar verktyg för: fredlig lösning av konflikter (FN-stadgan Kap 6, exempelvis fredsbevarande uppdrag), tvingande åtgärder (Kap 7, ex: ekonomiska sanktioner och fredsframtvingande operationer); möjligheten att ta beslut som binder de övriga medlemmarna i FN att fullfölja Rådets beslut (Artikel 25); och konstitutionell ‘trumf’ i och med att alla eventuella konflikter mellan obligationer från andra internationella fördrag och FN-stadgan, har FN-stadgan företräde (Artikel 103). Detta är noterbart då beslut från ett enkom politisk organ baserat på nationell representation och nationella intressen överskrider andra obligationer baserat på folkrätten (Lockerbie, ICC).
Trots denna verktyslåda och befogenheter visar Säkerhetsrådet blandade resultat när det kommer till att handling. Under det Kalla Kriget var det förpassat till ett forum för dialog på grund av stormaktsrivaliteten. Med murens fall, perestroika och glasnost kom ett hopp om en “new world order” och rådet spelade en central roll med höjdpunkten i Kriget mot terroismen, men slutpunkten i och med invasionen av Irak. Den senaste tiden får man säga att resultatet har varit blandat. Insatsen i Libyen blev visserligen sanktionerad, men det västliga övertrampet av mandatet och situationen som uppstod efter insatsen har skapat en bitter eftersmak hos Ryssland och Kina som gör det mindre troligt att liknande insatser kommer att accepteras. Fast vem vet? Den syriske oppositionsledaren har blivit inbjuden till Moskva av Lavrov efter en diskussion i München (se F&S analys).
Det är nödvändigt att placera FN i en historisk kontext för att få en förståelse av organisationens syfte och under vilka omständigheter den fungerar samt vad detta därav betyder för svensk säkerhetspolitik. FN uppstod, i motsats till allmän tro, den 1 januari 1942 under mitten av ett rasande världskrig. Målet med den krigstida alliansen var att bevara den fred de slogs för att uppnå och antagandet av FN-stadgan i San Fransisco 1945 var kulminationen av den krigstida alliansen snarare än något väsenskilt. I ljuset av detta är det förståeligt att organisationens institutionella design snarare fokuserade på att undvika ett nytt stormaktskrig än att hantera ‘complex emergencies’ 60 år senare.
Vi kan även dra en insikter från det öde Nationernas Förbund (NF) gick till mötes. NF led av två brister som kom att plåga dess existens, det saknade deltagande av supermakterna USA och USSR vid dess start och de saknade ett effektivt beslutsfattande. Besluten togs i enhällighet och det var upp till var och en att besluta något sågs som ett hot eller ej. Detta blev tydligt med bland annat: Japans aggression i Manchuriet, Italiens invasion av Abyssinien, eller Sovjetunionens invasion av Finland som fick följden att Sovjet lämnade NF. Lösningen på dessa problem blev antagandet av rätten till veto i Säkerhetsrådet. Detta var krav av UK och USSR för att gå med i FN och det kan hävdas lyckats med att hålla stormakterna inne.
FN-stadgans sinnrikedom ligger i att den kodifierade de institutioner som upprätthåller internationell ordning snarare än att avskaffa dem. Veto-rätten tydliggör detta eftersom den institutionaliserade den rådande maktbalansen och stormakters intressesfär, då beslut ej kan tas mot någon av stormakterna eller dess agerande i sin intressesfär (ex. Latinamerika, Georgien). Fördelen med denna design är att den kan räddat FN som organisation och hållt stormakterna kvar i den, men perspektivet kring mindre makters rättvisa blir desto svårare.
Det blir tydligt att stormaktskonsensus och undvikandet av ett stormaktskrig är viktigare i FN än små makters väl och ve. När alla är eniga kan FN agera, men det är oftast i det strategiskt nedprioriterade Afrika man lyckas nå denna enighet. Frågan som uppstår är således vad FN:s institutionaliserade tendens att prioritera stormakters rätt betyder för svensk säkerhetspolitik? Vilka funktioner för internationell säkerhet kan FN utföra och vad betyder det för oss?
OAJonsson 
Det största problemet för FN är att världens enda supermakt (USA) inte respekterar organisationen. FN används när det passar USA intressen och om det inte går så startar USA krig ändå. Så var det med Irakkriget 2003 och senast vid Libyenkriget. Vad gör Sveriges regering för att upprätthålla FN auktoritet? Jo, skickar förband till hjälp åt USA.
Hej! Först ska jag bara säga att du hamnade i spam-filtret av någon anledning och därav tog det ett tag. Ifall du får liknande problem på annat håll.
Nja, mitt argument som ovanstående är att FN aldrig varit designat för att behärska supermakter utan att upprätthålla fred dem emellan och bör inte utvärderas efter det antagandet. Sedan kan man se Libyen och Syrien som exakta motsatsen, tillfällen då USA följt övriga Säkerhetsrådets vilja.
Jag ser ingen kontrovers i att skicka trupp när FN har godkänt en insats. Snarare tvärtom.
återigen ett belysande informerat inlägg om FN’s historia, funktion och brister. säkerhetsrådet går inte att räkna med och mandatöverträdelsen i libyen har till vår förtvivlan för närvarande vingklippt det kanske mest lovande verktyget världssamfundet haft för att ingripa när civila faller offer för sina egna stater.
som du skriver: eftersom ryssland sitter i säkerhetsrådet är FN ingenting att luta sig mot om man oroar sig för. men var det någon som ens räknade med det? det gäller för övrigt alla länder som på något sätt utsätts för aggression av en ordinarie rådsmedlem. men, att blocka rådet mot att ingripa kan också få kraftfulla konsekvenser utanför institutionen, som egna sanktioner, lagar, förhållningssätt.
Nej ingen har föreslagit att FN skulle bjuda säkerhet mot Ryssland. Jag gjorde förde denna diskussionen för att förtydliga distinktionen mellan vad vi placerar pengar på för försvar och för bidrag till säkerhet i världen. För dessa argument blandas ofta i diskussioner om var vi ska placera våra pengar då det är delvis skilda saker.