Försvarsförmågan: Höjda anslag eller NATO?

Detta inlägg utgör crescendot i de poster som berört Sveriges säkerhetsstruktur och förhållande till NATO. Svarar jag inte på någon aspekt eller vill Ni att något mer ska behandlas är kommentatorfältet öppet!

Utgångspunkten för min argumentation är att vår försvarsmakt bör ha en grundläggande förmåga för ge handlingsfrihet för att skapa säkerhet (för att låna Jan Mörtbergs välformulerade ord). Territoriellt. Denna förmåga måste finnas just för att det vi kan inte förutspå världen. Vi måste alltid försöka göra kvalificerade gissningar, men naturen av internationell politik är sådan att det oftast är fruktlöst. Ett exempel på hur mycket världen förändras är att vid milleniumskiftet hade Sverige högre BNP än Ryssland, idag är Rysslands mer än tre gånger så hög. Den typen av skiften måste det finnas höjd för.

Hur ska då “grundläggande förmåga” konkretiseras? Det är givetvis svårt att definiera, men en minimaldefinition är att vi måste undvika att utgöra ett säkerhetsvakuum. Ett sådant exempel är att lämna vårt viktigaste geostrategiska område obevakat (se Försvar och Säkerhet samt Cornucopia).

Starten på utvecklingen vi skördar frukten av idag beskrivs förtjänstfullt av Wiseman i serien PROLOG. Med Försvarsbeslutet 2004 gav vi upp tanken om ett territoriellt försvar och satsade på expeditionära uppdrag, något vi kan säga mer eller mindre exakt har format den försvarsmakt idag. Vi har en armé som har haft fullt upp med att sysselsätta 550 man och relevanta förmågor i Afghanistan, vi har en flotta som klarar av att hålla ett större fartyg i Adenbukten och ett flygvapen som tillhandahöll åtta, och senare fem, JAS-plan (dock utan att delta i bombningarna vilket hade varit en annan historia). En effekt av detta är att vi har vissa system med goda förmågor i sig, men saknar ett samverkande systemet av system som krävs för ett grundläggande territoriellt försvar, luftvärnet är ett tydligt exempel.

Idag redovisade Försvarsmakten sitt svar på RB7 där de pekar på underskott i klassen 3 miljarder/år. Ifall den gravt underfinansierade IO14 mirakulöst blir finansierat till 2019 men ändå enbart uppnår 24-48h (av den berömda veckan) hamnar vi under den grundläggande förmågan som ger handlingsfriheten. Vem kan tillhandahålla den? EU:s möjligheter har jag redan behandlat och passande (i alla fall i tid) har Norge förklarat vad vi kan förvänta av dem. Av denna, och andra anledningar, har inte det nordiska försvarssamarbetet diskuterats som ett reellt försvarsalternativ på denna blogg, hur politisk attraktivt det än må låta.

Nej, det finns sannerligen bara två vägar att åstadkomma denna grundläggande förmåga för Sveriges försvar: ett ordentligt höjt försvarsanslag eller ett NATO-medlemskap. När vi betraktar hur osannolikt det är att IO14 blir finansierat till 2019 kan vi fundera hur troligt det är att försvarsanslaget höjs utöver det. Samtidigt, har jag också varnat för att vara en svag länk i NATO, det är då alliansen kan verkligen vara negativ för svensk handlingsfrihet. Därav blir min slutsats enkel, jag är för båda två.

Copyright: Försvarsmakten

Copyright: Försvarsmakten

Samtidigt ställde jag frågan, om Ryssland ser NATO-utvidgning som sitt största hot, vore inte ett medlemskap vägen att säkerställa att Ryssland skulle se Sverige som ett säkerhetshot? Jo, kanske, men så kan man resonera alla andra faktorer lika. I och med att det blir allt dyrare att upprätthålla försvarsmakter (jämför vår 60-miljarders införskaffning av 60 JAS som i praktiken nästan halverar flygvapnet) är det tydligare att vi inte kan göra det själva. Ytterligare transformerar vi vår försvarsmakt till ett skalförsvar vars design och rationalitet består i att vara en del av helhet (Rekommenderar starkt KKRVA’s “Kan vi försvara oss?). Förutsättningarna för argumentationen var att militär makt har nytta än idag och att Sverige bör ha en grundläggande territoriell förmåga, det är vår stats skyldighet. Även om det finns potentiellt negativa aspekter med NATO-medlemskapet, ser jag  alternativet som desto värre. Därför bör försvarsanslagen öka och Sverige gå med i NATO.

Bloggar: Försvar & SäkerhetSkipper, CornucopiaRolf K Nilsson, Hugemark,

Uppdaterat 18:55 – länkar till Försvar och Säkerhet 2 och Bojerud

Hotbilden II: Nyttan av rysk militärmakt

I inlägget Ryssland och NATO ställdes frågan om det inte skulle vara bättre att undvika NATO överhuvudtaget för hotet det skulle skapa mot Sveriges säkerhet. Innan vi kan svara på den fråga måste vi ta till hänsyn vad för användbarhet militär makt har egentligen.

Foto: Försvarsmakten/Combat Camera

Foto: Försvarsmakten/Combat Camera

Med vapen förstör man saker. Det är det man praktiskt kan göra. Är det då hela användbarheten med vapenmakt? Ledande fråga månne, men kärnan i mycket av oenigheterna om hur man ska betrakta hotet Ryssland ligger (implicit) i hur olika man ser på användbarheten av militärmakt. Detta är något jag har försökt rota lite i här och Wiseman här (se näst sista paragrafen). Nyttan av militärmakt är en teoretisk och abstrakt fråga och därför tar vi in hjälp i form av största tänkaren på ämnet Thomas Schelling som säger:

“The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy.”

“…it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters”

Till detta lägger vi till en av de insikterna som gjorde geniet Carl von Clausewitz tidlös:

“War is not merely a political act but a real political instrument, a continuation of political intercourse, a carrying out of the same by other means.”

Av dessa citaten framgår det att det är inte själva våldsakten i sig (jämför med diskussionen om invasionshotet mot Sverige), utan det är hur det påverkar mottagarens beteende som är det relevanta. Det kanske mest uppenbara exemplet på detta är terrorismen; väldigt få känner någon som blivit offer för en terroristhandling, men vi alla har tänkt på risken för att bli utsatt för terrorism när vi flugit eller åkt tunnelbanan i en storstad.

Hur skulle vi påverkas av en förändring i den militära maktbalansen mellan Sverige och Ryssland? Låt mig använda en anekdot från populärkulturen. I ett rum står det en riddare med ett svärd och runt honom står det en kung, en präst och en rik man. Alla tre säger samtidigt till riddaren “döda de andra”, vad gör riddaren? Svaret är att makt handlar om uppfattningar, den ligger precis där vi uppfattar att den ligger. Min oro stämmer ifrån situationen där Sveriges underskott på militärmakt säkerhetiseras (när det råder bred acceptans att det är ett säkerhetshot, jmf här och här), tillsammans med en omvänd process i Ryssland (jmf. “darra västerlänningar” fast multiplicerat på x år).

Men vad skulle Ryssland ha för nytta att skrämma Sverige? Sannerligen är Ryssland inte orolig över ett militärt hot från länderna i norra Europa, men vapenskramlandet i vårt närområde har ändå ökat de senaste åren. Från flygandet med strategiska bombflyg i Östersjön till utplacerandet av S-400 till Kaliningrad. Om vi inte kommer att invadera Ryssland och Ryssland inte kommer invadera oss, varför denna upprustning i främst västra militärdistriktet?

Låt oss gå tillbaka till Clausewitz insyn att det är politiken som ger militärmakten sin logik och sedan beskriva svensk utrikespolitik i Blairs ord: våra intressen och värden sammansmälter. Sveriges intressen i utrikespolitiken är våra värderingar. Dessa värderingar är demokrati, mänskliga rättigheter, öppna gränser och mediafrihet. Detta är vårt fokus men det är också tvärt emot Rysslands värderingar och prioriteringar. (se ECFR scorecard som utnämner Sverige till “ledare” i EU i arbetet med mänskliga rättigheter i Ryssland). De övergripande målen för Ryssland är att bli en världsmakt i en multipolär värld (i motsats till amerikansk hegemoni). Komponenter i denna strävan är den   traditionella suveräniteten, en stark försvarsmakt, statskapitalism samt inskränkningar i demokratin och mediafriheten.

Från detta är det inte långsökt att säga att vi är i en politisk konflikt med Ryssland. Vår möjlighet att arbeta mot den värld som vi ser skulle ge oss långsiktig säkerhet, eller i andra ord vår politiska självständighet, är det jag ser som det möjliga första offret i en situation där diskrepansen i militärmakt ökar i den takt den gör idag. Vad som blir det eventuella andra offret hoppas jag inte behöva spekulera i.

Lästips: Försvar och Säkerhet 1, 2, Schelling – Arms and influence, Clausewitz – On War, Stone – Military Strategy, Smith – Utility of Force, Oplatsen, Efron,

Hotbilden: Ryssland och NATO

Diskussionen på bloggen fortsätter kring vad NATO kan lösa och icke. Tidigare har diskuterats NATO och Sveriges handlingsfrihet, samt hur NATO inte kan vara ett substitut för en trovärdig försvarsmakt. Idag fortsätter vi med att ta in Ryssland i bilden. Diskussionen kring de hot Ryssland kan utgöra kommer även att fortsätta framgent.

Ryssland är en aktör som skapar bråk när det ser en vinning av det och inte en aktör som skapar bråk för att de är onda och därav gör onda handlingar. Detta är något som tydliggjordes när dåvarande generalstabschefen Makarov besökte Finland och visade vad Ryssland ser som rysk intressesfär. Makarov kritiserade också Finlands militära övningsverksamhet och varnade för ett närmande mot NATO. Att Moskva oroar sig för en utvidning av alliansen framgår tydligt av detta, men framförallt i deras militärdoktrin där listas NATO som den största externa militära faran (Se Wiseman).

De senaste dagarna har försvarsdebatten vidare hållt ett högt tempo efter bland annat Jan Björklunds utspel om Patriot-system på Gotland (Se F&S för sammanfattning av debatten). Centralt är det hot Ryssland utgör mot Sverige och vilket hot det kan komma att utgöra i framtiden (Exempel Expressen, men nej, det är få som pratar om en fullskalig invasion, Wiseman reder ut). NATO-debatten pågår i ljuset av hotet från Ryssland och Sveriges hypotetiska förmåga att 2019 kunna försvara oss mot ett begränsat anfall på en plats runt 24-48h om IO14 finansieras (F&S tankar). Men om vi lägger hop dessa två synpunkter och vänder på frågan, skulle inte ett och svenskt NATO-medlemskap vara det som verkligen säkerställer att Ryssland ser Sverige som ett hot och agerar därefter?

När Baltstateterna gick med i NATO 2004 möttes detta av motstånd i Ryssland, man kände att man hade blivit åsidosatt i processen och att ens bekymmer inte hade tagits på allvar. Detta är ett återkommande element i Rysslands relation med Väst efter sin självständighet. Många möjligheter att skapa en “normalare” relation till Ryssland har missats under den enorma transformation med tillhörande identitetskris som Ryssland genomgått. Utan att på något vis ursäkta Rysslands brott mot mänskliga rättigheter, kan man kontrastera mot hur Kina har kommit undan enkelt medan Ryssland fått utstå desto hårdare kritik.

Sovjetunionens arv ligger tungt i Ryssland, men det gör det också hos externa bedömare. I en given situation har pro-västliga mindre stater kunnat få stöd mot Ryssland per automatik snarare än per riktighet. Något som ytterligare bidragit till ett konfliktfyllt förhållande är omsvängningen i Väst till humanitära interventioner med grundtanken att en stats suveränitet kan kvalificeras av den säkerhet och skydd de tillhandahåller sina invånare. Detta har setts av Ryssland som något godtyckligt där makt döljs i moraliska och juridiska termer på Morgenthauskt manér. Speciellt obehagligt har dessa interventioner setts då de skett utan FN:s säkerhetssråds godkännande som i fallen Irak och Kosovo. Detta bland annat för att Ryssland fruktade interventioner mot sig själv mot främst Kaukasus, något som till och med diskuterades på högsta amerikanska ort under Georgienkriget 2008.

Den osäkerhet som har funnits i Ryssland har snarare förstärkts och upprepats med Kosovo 1999 (och erkännandet 2008), Irak invasionen 2003, NATO-utvidningen 2004, okritisk support till Ukraina under gaskrisen 2006 med mycket mera. Lågpunkten var troligen i slutet av George Bush Jr. tid som president i USA, men flera utmaningar kvarstår. “Resetten” av Obamaadministrationen plockade ett par viktiga, men lågt hängande frukter, de som kvarstår är desto svårare.

Det finns dock en stor skillnad idag emot när alliansen utvidgades 2004, Ryssland står i en helt annan maktposition; dess BNP och militärutgifter har mer än tvådubblats. 2004 var året då länderna formellt anslöts, men förhandligarna och beslutet hade tagits dessförinnan. I essens kan man säga att ifall Ryssland skulle försökt hindra ett anslutande var deras maktposition i den svagast möjliga. Från detta kan vi dra slutsatsen att möjligheterna att utöva påtryckningar mot en medlemskap process skulle vara betydligt större i dagens läge.

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Så om Ryssland är vårt största hot och deras största hot är en NATO-utvidgning, skulle det inte bara vara bättre att låta bli att gå med i alliansen överhuvudtaget? Skulle det finnas något mer provocerande än att gå med i den allians som skapades med syftet att försvara Väst från Sovjetunionen? Detta är två viktiga frågor. Tills vidare lämnar jag dem till Er att fundera på och kommentera, själv återkommer jag till dessa senare.

Veckoslut, bokslut och framåtblick

Kära läsare,

Under “lanseringsveckan” här på bloggen har Ni fått möjlighet att bekanta Er med mig och jag fått möjlighet att bekanta mig med Er. Veckan har gått över all förväntan; fyra inlägg har publicerats och bloggen har fått över 5,000 sidvisningar, många nya följare och flera kommentarer. Ett stort tack ska riktas främst till försvarsbloggarna mycket vänligen hjälpt att sprida bloggen, men även till alla Er som läst, länkat och återkvittrat. Det hade aldrig gått att driva en blogg utan interaktionen mellan läsare och skribent. Med det uppmuntrar jag Er till att fortsätta att tycka och kommentera, målet med bloggen var som sagt att bidra till det goda samtalet och det känns som vi är på väg dit.

I veckan har det slagits ett slag för NATO och ett slag som belyst dess begränsningar samt så har EU:s och FN:s funktioner och roller i internationell säkerhet granskats. Dessa har varit av lite grundläggande natur, men alla dessa inlägg kommer vara viktigt att ta med sig för framtida diskussioner då de kommer att bygga på slutsatser dragna här. Under denna veckas gång har antalet inlägg att skriva dubblats istället för halverats, men detta är enbart positivt. Dock kommer bloggen från och med nu drivas i ett lugnare tempo (målbild 1-2 inlägg/vecka). Högst upp på agendan är att fortsätta diskussionen kring Sveriges samarbeten med internationella organisationer och främst NATO, samt att ta in Ryssland i bilden. Men det är bara att fortsätta att följa med, bloggen följs bäst via E-mail eller Twitter.

Tack för denna vecka!

President_Woodrow_Wilson

FN och internationell säkerhet

“På det globala planet är det främsta uttrycket, för att skapa stabilitet och säkerhet, vårt stöd till Förenta Nationerna (FN).” –Regeringen

Genom FN stadgan tilldelas huvudansvaret  för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i världen till FN:s Säkerhetsråd. Till detta har de fått vittomspännande krafter som inkluderar verktyg för: fredlig lösning av konflikter (FN-stadgan Kap 6, exempelvis fredsbevarande uppdrag), tvingande åtgärder (Kap 7, ex: ekonomiska sanktioner och fredsframtvingande operationer); möjligheten att ta beslut som binder de övriga medlemmarna i FN att fullfölja Rådets beslut (Artikel 25); och konstitutionell ‘trumf’ i och med att alla eventuella konflikter mellan obligationer från andra internationella fördrag och FN-stadgan, har FN-stadgan företräde (Artikel 103). Detta är noterbart då beslut från ett enkom politisk organ baserat på nationell representation och nationella intressen överskrider andra obligationer baserat på folkrätten (Lockerbie, ICC).

Trots denna verktyslåda och befogenheter visar Säkerhetsrådet blandade resultat när det kommer till att handling. Under det Kalla Kriget var det förpassat till ett forum för dialog på grund av stormaktsrivaliteten. Med murens fall, perestroika och glasnost kom ett hopp om en “new world order” och rådet spelade en central roll med höjdpunkten i Kriget mot terroismen, men slutpunkten i och med invasionen av Irak. Den senaste tiden får man säga att resultatet har varit blandat. Insatsen i Libyen blev visserligen sanktionerad, men det västliga övertrampet av mandatet och situationen som uppstod efter insatsen har skapat en bitter eftersmak hos Ryssland och Kina som gör det mindre troligt att liknande insatser kommer att accepteras. Fast vem vet? Den syriske oppositionsledaren har blivit inbjuden till Moskva av Lavrov efter en diskussion i München (se F&S analys).

Det är nödvändigt att placera FN i en historisk kontext för att få en förståelse av organisationens syfte och under vilka omständigheter den fungerar samt vad detta därav betyder för svensk säkerhetspolitik. FN uppstod, i motsats till allmän tro, den 1 januari 1942 under mitten av ett rasande världskrig. Målet med den krigstida alliansen var att bevara den fred de slogs för att uppnå och antagandet av FN-stadgan i San Fransisco 1945 var kulminationen av den krigstida alliansen snarare än något väsenskilt. I ljuset av detta är det förståeligt att organisationens institutionella design snarare fokuserade på att undvika ett nytt stormaktskrig än att hantera ‘complex emergencies’ 60 år senare.

Vi kan även dra en insikter från det öde Nationernas Förbund (NF) gick till mötes. NF led av två brister som kom att plåga dess existens, det saknade deltagande av supermakterna USA och USSR vid dess start och de saknade ett effektivt beslutsfattande. Besluten togs i enhällighet och det var upp till var och en att besluta något sågs som ett hot eller ej. Detta blev tydligt med bland annat: Japans aggression i Manchuriet, Italiens invasion av Abyssinien, eller Sovjetunionens invasion av Finland som fick följden att Sovjet lämnade NF. Lösningen på dessa problem blev antagandet av rätten till veto i Säkerhetsrådet. Detta var krav av UK och USSR för att gå med i FN och det kan hävdas lyckats med att hålla stormakterna inne.

FN-stadgans sinnrikedom ligger i att den kodifierade de institutioner som upprätthåller internationell ordning snarare än att avskaffa dem. Veto-rätten tydliggör detta eftersom den institutionaliserade den rådande maktbalansen och stormakters intressesfär, då beslut ej kan tas mot någon av stormakterna eller dess agerande i sin intressesfär (ex. Latinamerika, Georgien). Fördelen med denna design är att den kan räddat FN som organisation och hållt stormakterna kvar i den, men perspektivet kring mindre makters rättvisa blir desto svårare.

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Rysk Intressesfär, enligt Ryssland Foto: Observationsplatsen

Det blir tydligt att stormaktskonsensus och undvikandet av ett stormaktskrig är viktigare i FN än små makters väl och ve. När alla är eniga kan FN agera, men det är oftast i det strategiskt nedprioriterade Afrika man lyckas nå denna enighet. Frågan som uppstår är således vad FN:s institutionaliserade tendens att prioritera stormakters rätt betyder för svensk säkerhetspolitik? Vilka funktioner för internationell säkerhet kan FN utföra och vad betyder det för oss?